Hur mycket beröm är rimligt?
Idag skevs om detta på Aftonbladets hemsida. Som en form av experiment har en man bestämt sig för att ha ett mansfritt år genom att inte följa män på Facebook eller Twitter, inte lyssna på musik eller se film gjorda av män och så vidare. Detta har ju då fått en hel del uppmärksamhet, och i samband med detta en hel del kritik,
Det finns de som kritiserar att han får så väldigt mycket uppmärksamhet och beröm för att han som man gör detta, när det finns väldigt många feminister/kvinnor som gjort samma typ av arbete/experiment många gånger tidigare utan att någon brytt sig om det.
Jag kan känna mig lite dubbel. För jag kan känna att det han gör är ju en bra grej. Han försöker engagera sig och ta ställning och det skall ju inte kritiseras. Att han som man får väldigt mycket mer uppmärksamhet än kvinnor som gör samma sak skall ju de som uppmärksammar kritiseras för och inte han, kan jag känna. Och jag kan också känna att den där uppmärksamheten kan vara bra också för att försöka få bort stämpeln "tjejgrej" från feministiskt arbete. För tyvärr är det ju så att i patrialkala strukturer kommer något som klassas bara som en "tjejgrej" aldrg tas på lika stort allvar. Det är ju så - även om jag inte vill att det skall vara så.
Och då menar jag inte att feminsimen aktivt skall gå ut och försöka värva män för att få mer genomslagskraft eller försöka bli mer "mansvänliga", utan bara att det är bra när en man försöker engagera sig utan att ställa motkrav.
Så jag kan känna att han kan få ett "Bra gjort", det kan jag tycka att han förtjänar även från feministiskt håll. Precis som jag ofta skriver om att jag tycker kvinnliga feminister skriver och gör bra saker. Att dock börja hylla till skyarna och säga att "åh vilken fruktansvärt bra man han är..ooh" är ju att överdriva. Det blir som när man får föräldralediga pappor att verka som helgon medan föräldralediga mammor bara är självklara. Gött jobbat liksom, men inte mer med det.
