Saker jag tycker i smyg
Vet ni, en sak som är lite jobbigt med att ha fått en del nya läsare - och framför allt nya läsare som hittat hit i och med en del av mina mer feministskt inriktade inlägg - är att jag känner lite krav på mig att upprätthålla saklighet, vettighet och vara min feminism trogen. Lite sådär rädd att skriva fel och kastas ut ur klubben.
Men vet ni - ibland har jag ju tankar och känslor som inte alls är speciellt feministiska. Ibland beror de på att jag liksom alla andra är lite patriarkalt hjärntvättad, och ibland beror de på att jag faktiskt har andra sidor av min personlighet också. ... och att jag ibland liksom inte orkar tänka feministiskt. För när man väl ser världen genom sina femi-glasögon, världen som den är, så är det lite depp faktiskt. Mycket att vara förbannad på och ledsen över.
En sak jag känner som känns som jag vill smyga lite med är det där med att jag faktiskt inte alls känner igen mig i det där att kvinnor talar ett känslosamt empatiskt språk och män talar logiskt och kallt manspeak. Nu kan det ju vara så att det jag läst om manspeak är missuppfattningar men i alla fall så känner jag att det sätt många män talar på inte alls är speciellt logiskt. Skall jag hårddra det och vara nästan lite raljerande så tycker jag att en hel del män har ett ganska inåtvänt men ändå inte känslosamt sätt att se världen. Lite sådär som barn - att om jag tycker så, så är det så, och om du inte tycker så, så vill jag inte prata mer med dig. Inte alla såklart. Men en hel del. Och det sättet att prata passar mig ju inte.
Dock passar det där stereotypt känslobaserade sättet att tala mig inte heller. Visst kan jag vara en känslosam människa och ibland lite överempatisk men i de flesta samtal och resonemang tycker jag det är lättare om man inte tar med känslor alls. Min dröm hade varit att alla var lite mer som Sheldon och Amy i Big Bang Theory. Lite mer logiska, rationella och rakt på sak. Lite omedvetna om sociala regler. Så mycket lättare då.
Well well... vet inte alls vad jag ville säga med det. Nu skall jag se gamla avsnitt av CSI. Jag skrev ju någon annan gång att min man är lätt att tala med.... kanske skulle tillägga att han är lätt att tala med NÄR han talar. Det gör han icke när det är spelkväll. Då sugs han in i sin datorspelsvärld och det är som att tala med en vägg. Han lyssnade inte ens när jag sa att jag ville beställa ett The Walking Dead survival kit, och läste upp vad det innehöll, och då är det illa.
