Skammen och viljan att göra rätt
De senaste dagarna har två blogginlägg cirkulerat på Facebook skrivna av en pappa som dels skrev om att visa ilska inför barn och senare ett där han skrev om maktkamp mellan barn och föräldrar. Jag har inte länkarna just nu och kommer egentligen inte kommentera det han skrev utan mer plocka upp en tråd ur hans senaste inlägg och koppla det till min egen vardag med Nico.
Det han skrev om i sitt andra inlägg var kortfattat att den eventuella maktkamp som sker mellan barn och föräldrar egentligen är skapad av föräldern då det inte är makt som barnet är ute efter. Det är väldigt mycket min erfarenhet också. Eller snarare så att Nico aldrig är ute efter att "bråka" eller inte göra som jag säger bara för sakens skull. Visst finns det ett visst mått av självständighetsutveckling och en önskan att visa både att han kan själv men också visa att han har en egen vilja, men oftast är det hela faktiskt så att han har en tanke bakom sitt handlande som jag missuppfattar. Min uppfattning är att barn oftast väldigt mycket vill göra rätt och vara till lags. Ta som exempel när jag började bli irriterad på honom på pizzerian då han plöstligt började ta av sig sina stövlar fast jag sa att han inte skulle det, tills jag förstod att han ville sitta mer bekvämt i soffan som man väntade i men inte ville smutsa ner den. Och samspelet mellan oss fungerar så mycket bättre när jag inte bara reagerar utifrån min egen världsbild utan faktiskt försöker förstå hans handlande. Då ser jag helt plötsligt ett barn som inte alls försöker trotsa, utan ett barn som tänkt till, dragit slutsatser och gör det han tror är det bästa.
Något jag märkt som kommit väldigt mycket samtidigt som denna önskan att göra rätt och kunna själv, är känslan av skam. Skammen när han inser att han tänkte fel och det inte blev som planerat. Känslan av att ha skämt ut sig. Just nu är han väldigt känslig för det. Speciellt för att tillrättavisas inför andra. Han reagerar ofta genom att först skrika argt (försöka försvara sig) och sedan brista ut i gråt och vilja gömma sig. Det gör nästan lite ont att se det då man vet hur hemsk känslan av skam kan vara. Idag testade han bland annat att dra lite i dörren till lagret på Lindex så att larmet gick. Stackaren vad det kändes i honom.
Men överlag så känner jag att vår kommunikation fungerar bättre och bättre. Han blir bättre på att använda språket och jag blir bättre på att tolka både hans ord och hans sätt att tänka. Ofta får jag dock agera tolk inför alla andra. Han har också blivit bättre på att identifiera känslor och ser att jag blir arg innan jag behöver höja rösten, och vi kan säga förlåt till varandra när det blir fel. Och det handlar inte främst om att han utvecklas, utan om att jag gör det. I de allra flesta lägen handlar det om att jag förändrar mitt sätt att handla först och han följer efter. Ju mer han märker att jag försöker lyssna på honom, desto mindre är hans frustration och ilska. När jag kan erkänna när jag gör fel, så kan han erkänna när han gör fel. Men visst underlättar det när han kan beskriva med ord. Som idag då jag ville handla lite kläder till honom och han bara rusade runt, rymde och inte betedde sig speciellt "affärs-vänligt" och jag kände mig mer och mer irriterad... då han plötsligt stannade upp och sa:
- Snälla mamma, inte kläder.
Och då fattade jag det jag ju borde fattat hela tiden. Han ville inte jävlas med mig, inte vara jobbig eller bara bete sig illa. Han ville ju helt enkelt bara inte handla kläder. Och då jag faktiskt inte var absolut tvungen att handla kläder just idag och borde ha insett att han dessutom fortfarande var för trött efter att ha varit sjuk fö ratt orka med hur mycket som helst, så var det bara at säga att, ok då skiter vi i det.
Man får ge och ta lite, och egentligen handlar det inte om att välja sina strider uan att inse att det kanske inte ens är strider utan att det handlar om en trotsig mamma som bara vill ha det på sitt sätt hela tiden.
