Liv, död och allt däremellan
Vill börja med att tacka för kommentarerna. Är alltid kul att få kommentarer och få höra att det man skriver kan uppskattas av och glädja andra.
Nu är begravningen avklarad. Det var tyngre än jag trodde. Det var så svårt att se den där kistan och veta att någon som betytt så mycket för en låg däri. Fylldes av minnen och tårarna kom nästan med en gång.
Hade svårt för prästens religiösa prat som kändes som reklamfilm i min sorg på något sätt, men fokuserade på att tänka på farfar. Att sedan ta farväl vid kistan var svårt. Så slutgiltligt.
Efteråt när det var lite kaffe och så hemma hos föräldrarna tillsammans med släkten så kändes det ännu mer påtagligt på något sätt - att någon alltid kommer saknas. Att någon fattas oss.
Sedan vaknade Nico som hade somnat i Hampus famn medan vi var borta och ovetande om liv och död så log och charmade han. Som en levande symbol för att livet går vidare. Hur liv, död, glädje, sorg och allt däremellan är sammanflätat, och att det är så det måste vara. Det viktiga och allvarliga delar samma rum som det lättsamma och triviala. På samma dag sörjer man förlusten av en kär och glädjs åt att purén äts upp.
Jag är i alla fall glad att farfar hann träffa Nico och att vi kunde fira hans första jul tillsammans allihop. Att farfar hade fotot på Nico att titta på under sina sista dagar och visste att han hade ett friskt barnbarn.
Och jag vet att farfar hade velat att vi gick vidare och var lyckliga, och att han inte hade tagit illa upp när jag såg skylten på kyrkans hatthylla: Borttappade saker återfinns här ovan, och kommenterade detta med: I himlen då eller? och i mitt inre tänkte jag att om jag har fel och det finns ett himmelrike så kanske det består av kulle efter kulle av udda strumpor och mitt i allt sitter farfar nergosad och njuter framför en TV med en sportsändning som aldrig tar slut.
Nu är begravningen avklarad. Det var tyngre än jag trodde. Det var så svårt att se den där kistan och veta att någon som betytt så mycket för en låg däri. Fylldes av minnen och tårarna kom nästan med en gång.
Hade svårt för prästens religiösa prat som kändes som reklamfilm i min sorg på något sätt, men fokuserade på att tänka på farfar. Att sedan ta farväl vid kistan var svårt. Så slutgiltligt.
Efteråt när det var lite kaffe och så hemma hos föräldrarna tillsammans med släkten så kändes det ännu mer påtagligt på något sätt - att någon alltid kommer saknas. Att någon fattas oss.
Sedan vaknade Nico som hade somnat i Hampus famn medan vi var borta och ovetande om liv och död så log och charmade han. Som en levande symbol för att livet går vidare. Hur liv, död, glädje, sorg och allt däremellan är sammanflätat, och att det är så det måste vara. Det viktiga och allvarliga delar samma rum som det lättsamma och triviala. På samma dag sörjer man förlusten av en kär och glädjs åt att purén äts upp.
Jag är i alla fall glad att farfar hann träffa Nico och att vi kunde fira hans första jul tillsammans allihop. Att farfar hade fotot på Nico att titta på under sina sista dagar och visste att han hade ett friskt barnbarn.
Och jag vet att farfar hade velat att vi gick vidare och var lyckliga, och att han inte hade tagit illa upp när jag såg skylten på kyrkans hatthylla: Borttappade saker återfinns här ovan, och kommenterade detta med: I himlen då eller? och i mitt inre tänkte jag att om jag har fel och det finns ett himmelrike så kanske det består av kulle efter kulle av udda strumpor och mitt i allt sitter farfar nergosad och njuter framför en TV med en sportsändning som aldrig tar slut.
