Knyttet - kort men tjock

Idag var vi på besök hos psykologen som är kopplad till BVC. Det var bara jag och Hampus och vi fick berätta lite om Nico och om hur han är. Kändes bra och så, och psykologen sa att hon vill gå vidare med att göra en första utredning genom att besöka honom på förskolan, observera och göra en del tester.

Vill ju att han skall få det stöd han behöver på bästa sätt.

Dock känns det lite i hjärtat och magen när hon säger att det vi berättar pekar mot nån grad av autism. Jag vet ju själv att med lindrigare former så kan man leva ett vanligt liv, bara att man måste träna lite extra på vissa saker, men jag vet ju också hur ensam och utanför man kan känna sig i perioder och det önskar jag honom verkligen inte.

Tröstar mig med att han än så länge är en väldigt glad unge och det är det viktigaste.

 

Hemma fick vi ju som sagt var sedan en lite mindre trevlig överraskning i form av röta och myror. Vi (=Hampus) har redan börjat ta tag i det hela.

 

Idag gjorde muraren klar grunden. Vi köpte färgprover för att testa hemma. Hampus var redo att börja smacka upp tilläggsisoleringen. Snickarna skulle komma i nästa vecka och börja bygga.

Vi kände att nu är det på g. Vi kände oss taggade.

 

Sedan kom vi hem och såg att muraren hade tagit bort en foderbräda på en del av huset och att det som skymtade där bakom inte såg helt bra ut. Hampus petade runt lite med en skruvmejsel och typ en miljon hästmyror kryper ut...

Visar sig att någon typ av vattenläcka i den väggen orsakat fukt som fått myror att flytta in och tugga loss. Syllen och bjälklaget som golvet vilar på är pulveriserat.

 

Ringde byggubben i panik som fick komma och titta. Blir att riva en till del av huset. Blir merkostnad. Blir mertid. Ångest. All ork liksom rann av och all energi går åt till att blockera ut negativa katastroftankar som vill krypa upp till ytan. Hampus kommer ha fullt upp hela helgen.

 

Inget kul alls. Försäkringsbolaget får komma i nästa vecka. Myrsanerare får kontaktas.

Pust och suck och blä.

Nico har lite svårt för att förstå det där med att bara för att det är ljust på sommaren så innebär det inte att morgonen infinner sig tidigare. I alla fall gör det inte det i min värld.

Klockan var väl runt 05 när han ville ha frukost och se på film. Han höll sig dock stilla och relativt tyst i sängen så jag kunde småsova. När min väckarklocka ringde kl. 07 så slängde han dock glatt ifrån sin mobilen (som han såg film på) och började sjunga och klappa händerna. "Vakna" tjöt han glatt och hoppade ur sängen.

 

Så det var en pigg och glad unge som lämnades på dagis. Själv känner jag mig inte lika pigg men är ingen idé att somna om då vi skall på läkarbesök om ett tag.

 

Sedan är det bara att försöka lägga upp en plan för dagen. Flytta på saker? Måla? Riva saker?

Jag har ju säkert berättat om min älskade jättesoffa som jag hade innan. En divansoffa så stor att man hade kunnat bo i den. Eftersom den var för stor för vårt vardagsrum när vi flyttade och katterna hade klöst sönder den så fick den gå till tippen. Något som svidit i mitt hjärta ända sedan dess.

 

Då köpte vi istället en begagnad skinnsoffa med fåtöljer för 250 spänn, men vi är lite trötta på den. Den är inte alls lika mysvänlig. Så nu letar jag annan soffa, men det är såå svårt. Vardagsrummet kommer bli lite större vilket nu ger utrymme för en större soffa. Fast jag helst ville hitta en något billigare så har jag totalfastnat för denna som typ kostar 10 000.

 

Jag "upptäckte" Beethoven. Innan har jag alltid sagt att jag tycker mer om Bach och Vivaldi och fått för mig att Beethovens musik är lite för hård och kantig. Shit vad jag missat något. Satt hela vägen till jobbet och lyssnade på Månskenssonaten och Silencio. Oh så vackert.

 

Glassbåtar. Köpte en hel låda och har redan tryckt i mig tre sedan jag kom hem från jobbet.

 

Nico och Hampus hade far-och-son.dag. De hade varit på stranden, busat i trädgården och myst tillsammans. Nico var på toppenhumör när jag kom hem och sprang runt ute och lekte. Såg verkligen framför mig hur toppen det kommer bli för honom när allt är klart. Har en underbar trädgård!!

 

Fick besked om hur jag kommer jobba nästa termin. Så nu slipper jag tänka på det mer.

 

Människor som luktar på tåget. Just nu är det apvarmt att åka tåget och av någon anledning så använder de bara små jäkla tåg och ställer in massa avgångar så att det alltid är alldeles för många på tåget. Man sitter och knör och alltid är det nån som luktar. Idag trodde jag att jag skulle kräkas när en man STANK något som bara kan beskrivas som vodkabakfylla. 

 

Min inte så fungerande AC. Varmt som sagt var och bilen står i sol på pendelparkering hela dagen. Min AC pendlar mellan att inte blåsa luft alls eller att blåsa ljummen luft. Vill ha sådan AC som Hampus har i sin bil som blåser iskalla fläktar på en.

 

Jag är trött och sur. Jag är idag världens sämsta sällskap då jag inte fick sova i natt och haft en lång och varm dag och känner mig bara grinig. Nu har jag lagt mig i sängen och skall typ försöka sova fastän det knappt är kväll.

 

Ja, nu skriver jag om det igen... Det där med att eventuellt skaffa ett barn till. Jag förstår inte varför just denna fråga är så stor för mig. Kanske för att jag är ovan vid att vara så osäker. Jag har alltid känt ganska tydligt att antingen så vill jag något eller så vill jag det inte. Sällan tveksamheter. I alla fall inte vad gäller stora frågor (jag menar, jag kan ha svår beslutsångest vad kommer till typ glass). Men vad gäller att skaffa ett barn till så är det bara  kaos i huvudet på mig.

 

Vore det en bra idé? Vore det en dålig idé? Kommer vi orka? Är det en egoistisk grej eller är det för Nicos skull? Vill Nico ha ett syskon? Är han redo för det? När blir han redo? När är en bra tidpunkt? Tar aldrig slut de där frågorna och inte har jag något svar heller.

 

Första planen var väl att vi skulle försöka i höst så han fick ett syskon strax innan han fyller fyra. Men nu känns det lite njeee. För det första vill jag att Nicos utredning skall vara klar och att hans behov blir mer tydliga, och för det andra känner båd ejag och Hampus att vi skulle behöva en avslappnad sommar utan måsten (nästa sommar då alltså). Så nu är den eventuella kanske-tanken att vi skjuter på det ett år och Nico får ett syskon strax innan han fyller fem (spånar vi utan minsta tanke på att det kanske inte kommer vara lätt som en plätt att så det lilla bebisfröet).

 

Tanken dök upp igen när jag läste Hanapees senaste inlägg om bebisnamn. jag är smått besatt av det där med namn på barn och tänker på det jämt och skriver små listor. Dock delar jag sällan med mig i min extrema skräck att någon skall "sno" mina namn..hehe. Ofta läser jag att människor tycker det är svårast med killnamn, men jag tycker tvärtom. Har massor av killnamn jag tycker om, men tycker det är skitsvårt med tjejnamn.

 

Tänkte faktiskt ändå dela med mig lite idag... så för närvarande är mina favoriter bland killnamn: Zacharias och Amadeus tror jag (minus för att uschliga Carola döpte sitt barn till det)... finns massor av andra namn på listan med men orkar för tillfället inte hämta den. Hampus la dock snabbt in veto vad gällde namnet Leonidas..haha.

Vad gäller tjejnamn tycker jag om Noomi... och Rebecka.... sedan står det still just nu..

 

Nu har Nico i alla fall somnat och jag skall ta det jävligt lugnt för är dödstrött. Lång dag på jobbet och fick knappt sova i natt då Nico ville ha mat mitt i natten och var skitarg då han inte fick det.

De senaste åren har jag inte lagt ner många timmar sammanlagt på min "look". Klippt håret nån gång om året då det inte längre går att kamma ut, låter de gråa håren frodas för orkar aldrig färga och träning, smink och kläder har kommit i andra hand. Har liksom varit så trött att det inte känts som om det spelat någon större roll om jag försöker fixa till mig eller ej för har ändå bara känt mig som en zombie som knatar runt.

 

Sedan har jag liksom känt att jag är för gammal för att spexa till det för mycket. Att jag liksom är i den åldern att allt nytt kan komma att betraktas som en ålderskris av något slag. Haha.

 

Dock är jag så himla sugen på att göra en lila dig n dye-färgning. Kanske inte lika omfattande som den på bilderna, men ni hajjar grejen.

Så då är frågan... kan man det, eller har man passerat bäst före datumet vad gäller förnyelse?

 

Läste detta inlägg på Lady Dahmers blogg och fann det intressant då jag själv ofta funderat på detta. Vad är det människor menar när de säger saker som att de vill att "mannen skall få dem att känna sig som en riktig kvinna" eller att "jag vill ha en riktig man".... Hur är en riktig man? Och hur är en riktig kvinna?

 

Jag har inget behov att sättas på en tron och puttinuttas och daltas med. Jag kan öppna mina egna dörrar och dra ut mina egna stolar. Visst kan det vara trevligt att få presenter ibland, men å andra sidan är det ju trevligt att ge presenter också. Jag har inget behov av någon som tar hand om mig, för jag kan ta hand om mig själv - även om en ömsesidig känsla av att man stöttar och finns där för varandra såklart är trevligt.

Då har jag mycket hellre en jämlik relation där man ger och tar lika mycket, är på samma nivå och inte bara är par utan också vänner. För baksidan med att bli omhändertagen är ju att man gör sig själv liten, att man hamnar antingen i underläge eller ett slags upplevt överläge. Det saknas gemensam grund.

 

Så vad innebär det? Är jag då ingen riktig kvinna eftersom jag vill ha kontroll över mitt eget liv och känna styrkan i mig själv utan att vara beroende av någon annan? Är min man ingen riktig man eftersom vi är på samma nivå och "tar hand om" varandra och är vänner?

Såklart inte... och det önskar jag att alla kunde fatta.

Nu har Feminist Frequency släppt del två i Damsel in Distress, som analyserar hur kvinnor porträtteras i datorspel. Värt att titta på.

 

Förr kallade jag den "overkligheten", den där världen som finns i mitt huvud. De tusentals berättelser jag berättar för mig själv och de oändliga antal alternativa liv jag levt. Jag vet inte om det är onormalt eller osunt, men jag har alltid varit sådan. Medan andra har behövt aktivera sig, ha hobbies och umgås har mitt stora behov varit att få försvinna in i den där andra världen. I de perioder jag mått dåligt har jag spenderat majoriteten av min tid där, i andra perioder behöver jag bara någon timme eller så om dagen för att känna mig avslappnad. De perioder då jag tidsmässigt inte har någon tid alls till detta blir jag ofta spänd, stressad och irriterad.

 

Folk fattar oftast inte grejen med det hela, och det låter ju onekligen som om man är lite galen när man berättar om det. Oftast säger jag att jag skall läsa en bok, gå ut och gå eller lyssna lite på musik medan jag egentligen vänder blicken inåt och försvinner till en annan verklighet. Eller missförstå mig rätt, som man brukar säga, jag är inte förvirrad på det sättet att jag inte vet vilken värld som är den "verkliga" men min fantasivärld känns för mig just då lika verklig. Det känns inte heller som fantasier eftersom jag oftast inte kan påverka dem själv, utan de är mer som berättelser utom min kontroll som spelas upp i mitt huvud. Ibland tar de vändningar jag inte alls ville och ibland kan de få mig att plötsligt brista ut i gråt för att det blir så sorgligt.

 

De där berättelserna kan se väldigt olika ut. Ibland är det jag själv, eller en annan version av mig, som spelar huvudrollen och jag kanske utforskar hur mitt liv hade varit om jag hade tagit en annan väg, eller placerar mig själv i centrum för en film jag sett eller en bok jag läst och spinner vidare på den historien. Ibland kanske jag utför hjältedåd, reser iväg, lär känna någon spännande människa, testar på ett annat yrke eller tar ett kliv in i framtiden. Ibland kan berättelsen handla om någon helt annan och jag bara hänger på och ser hur det utvecklas. Ibland är jag ett barn, en gammal människa eller en man. Det har till och med hänt att jag är en man som är ihop med den som  är jag i verkliga livet. Jag vet, det låter helt skumt och misstänkt nära en psykisk sjukdom. Men för mig är det en tillgång. Någon som gör att mitt liv aldrig blir tråkigt och något som gör att jag aldrig direkt ångrar mina val eller ibland bristande möjligheter eftersom jag i mitt huvud kan uppleva allt jag vill och kan uppleva - och lite till. Det är min tillflyktsort, det som lättar min stress och stundvis har det varit mitt gömställe när världen varit för jobbig.

 

Det enda jag tycker är riktigt synd är att jag saknar orken och självkontrollen att skriva ner en del av alla dessa fantastiska berättelser så att andra kan ta del av dem. Min bror har fått höra mig berätta en del av dem och ber mig ofta att jag skall skriva ner så att fler kan få höra och jag hoppas att den dagen kommer då jag verkligen gör det. Samtidigt är jag rädd att jag inte kan ge de där berättelserna, och de där människorna som jag delat mina äventyr med, rättvisa. Att mina ord inte skall räcka till för att skapa den magi det hade när jag upplevde det i mitt inre.

 

Kanske är det sant som en del säger, att konstnärlighet ligger ganska nära galenskap.

Eller så är det enbart galenskap jag lider av.... vem fan vet...

Efter att jag fått lämna jobbet något tidigare för att min mensvärk utvecklades till ett outhärdligt smärttillstånd som jag misstänker var en cysta som brast (ja jag får det ibland men det är inte farligt utan gör bara jävligt ont) så åkte jag hem för att ta värktabletter och vila lite. Där fick den satans Amazing Atheist kanske vatten på sin kran, men män åker nog hem ibland de med om de t.ex. får en rejäl pungspark.

Kunde ändå inte prata med elever när jag satt och pustade och kved som om jag skulle föda barn när som helst.

 

När värken släppt något var det dags att åka på dagisfest. Även om jag inte var i form så ville jag inte att Nico skulle behöva missa det. Alla barn med föräldrar var där och sjöng och åt glass. Jättemysigt, underbart väder och Nico var så glad att både mamma och pappa var med på dagis att han bara ville kramas hela tiden. Han passade på att leka massor även om man tydligt såg att de andra barnen lekte med varandra medan han leker själv eller med oss.

 

Efter en timme lockade vi honom därifrån med att han skulle få träffa sin mormor. Han blev dock hysterisk när vi kom hem och hon inte hade hunnit dit så fick gå och möta henne på vägen.

Sedan busade han med henne tills det var dags att sova och slocknade sedan på en minut. Ett exempel som jag nu tänker följa.

Läste Schmenus senaste inägg där hon nämner både Jenna Jamesons självbiografi ”Att älska som en porrstjärna” samt Traci Lords självbiografi "Nattens barn" (för er som inte vet så har båda varit "porrstjärnor"). Det fick mig att tänka på ett underligt sammanträffande.

 

Runt 2003 (? - kan ha årtalet något fel) så hade jag just läst Traci Lords bok och lånade ut den till min lillebrors dåvarande flickvän. Pang bom så tog deras relation slut på ett inte helt vänskapligt sätt vilket ledde till att även hon och jag bröt kontakten och jag fick aldrig återse min bok igen.

 

Ungefär sex år senare lånar jag ut Jenna Jamesons bok till en god vän och poff ur det blå (min sida av saken så inte helt  objektivt) så bryter hon all kontakt med mig för all evig framtid ungefär och även den boken var ett minne blott.

 

Så ett tips - vill man behålla en vän så låna aldrig ut en självbio skriven av porrstjärna till dem för det är ett säkert sätt att förlora en vän på.

Kan börja med en liten varning. En gång i månaden får kvinnor det som kallas för menstruation, eller mens om man vill korta ner det. Om man finner detta faktum obekvämt och inte vill läsa något som kan påminna en om detta så bör man sluta läsa detta inlägg nu.

 

 

Nu är jag 33 år och lustigt nog som glömmer jag varje månad att jag skall få mens. Som en jäkla överrasking, och inte en trevlig sådan, så dyker den upp. Inte ens när jag vaknar på mogonen och funderar över varför jag har sådan satans kramp i magen så trillar myntet ner. Nej, det krävs en halv dag av plågsamma magsmärtor fram tills dess att jag går på toaletten innan jag fattar vad som pågår och kan prisa icke-existerande högre makter att jag inte hade vita byxor på mig. Och i samband med det får jag då även en aha-upplevelse vad gäller de senaste dagarnas oförklarliga känslor av sorg och vrede.

 

Vad jag inte heller visste innan jag fick barn var att för vissa blir mensvärken värre av barnafödande. Innan jag fick barn var den påfrestande och plågsam, medan den nu är helt vidrigt omänsklig. Det känns som om jag skall slitas av på mitten. Magen panikkrampar och korsryggen värker. Som om någon kört en kniv i magen på mig medan någon annan gett sig på min rygg med ett baseballträ. Det är ingen happy happy feeling i mig just nu.

 

Men jag är ändå på jobbet, så F U Amazing atheist som trodde att kvinnors sämre löner berodde på deras arbetsprestationer som försämras av mens. Vi kvinnor kan fan jobba trots mensvärken från helvetet. Det är bara män som kollapsar av förkylningar (generaliserar stort och slår på stora stereotyp-trumman).

 

 

Paus på jobbet och roar mig som vanligt att skriva frågor med svar som jag alltid gör när jag har tråkigt. Denna gång har jag knyckt dem från bloggen BLEKK (som alla borde läsa för övrigt).

Vart bor du? Tjörn - en ö på västkusten. En stor ö. Med bro. Två broar till och med.

Hur gammal är du? 33 år (hujedamig)

Snarkar du? Jag har fått höra detta ja, men han kanske ljuger... :) Smaskar gör jag tydligen med.

Hur många timmar per dag sitter du vid datorn? I snitt kanske 5-6 timmar

Är du rädd för blod? Nej, jag älskar det väl inte men är ingen fobi eller så

Hur vill du tillbringa din pension? På en vårvarm altan med en drink i handen

Vilken är din favoritbok? Vet ej. Finns för många jag tycker om.

Har du någon gång brutit ett ben? Nej, har bara fått en spricka i handleden en gång. Och hjärnskakning då jag råkade springa med huvudet före in i en tegelvägg (smidigt)

Vilka yrken har du provat på? Inte så många. Sommarjobbade som sekreterare inom industrin som ung. Jobbade sedan som läkarsekreterare inom psykiatrin. En kort period som behandlingsassistent på ett ungdomshem, och sedan skolkurator som jag fortfarande är. 

Hur går du helst klädd? Leggins och tunika... bekvämast så när man har fettismage :)

Vilket är ditt favoritgodis? Choklad med nötter och bär i

Vilken är din favorit film-genre? Sci-fi

Vad är din största fobi? Har många mindre fobier men det enda som dagligen ger mig ångest är min extrema rädsla för döden

Tror du att du kommer övervinna den en dag? Nej.

Skulle du kunna tatuera in en partners namn på armen? Troligtvis inte, men min sons

Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Svenska, jag har alltid älskat att skriva.

Hur många gånger har du flyttat? Nio tror jag... alla efter att jag var 18

Är du religiös? Nej jag är ateist

Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med? Jag vet inte.. jag hatar den frågan för fastnar i någon slags logiskt tänkande och blir astråkig i mina svar.

Är du morgon- eller kvällsmänniska? Kväll antar jag för jag hatar morgonen och vill dö när klockan ringer varje dag, men å andra sidan är jag skittrött på kvällen med och somnar typ senast 22.

Senaste filmen du såg på bio? Iron Man 3, strax innan såg jag nya Star Trek. 

Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? För tio år sedan hade jag precis kommit ur en treårig samborelation och tvingats flytta till en sunkig lägenhet. Var precis klar med socionomutbildningen men var arbetslös och spenderade min tid med att festa samt ligga på soffan och kolla på dåliga såpor och prata i telefonen.

Är du blyg? Nej inte direkt, men ibland kan jag känna mig socialt obekväm.

Har du några husdjur? Ja två katter

Vilken var den sista konserten du var på? Minns inte ens, jag är ingen konsertmänniska... eller jo förresten.. Heather Nova på Storan var jag på och det var skitbra.

Är du romantisk? Jag vill ju gärna tro det men jag vet inte om jag egentligen är det. Jag försöker vara snäll och tycker om att ge presenter. Räknas det?

Vilken är den roligaste träningsformen? Indoor walking tror jag...

Vad är det konstigaste du ätit? Har inte ätit så mkt konstigt, men åt kanin i Italien utan att veta om det för jag trodde att det var kyckling.

Har du någon udda förmåga? Inget direkt udda tror jag.. men en hel massa icke-udda förmågor

Vilken är din favoritmat? Italiensk mat

Har du någon gång badat naken utomhus? Nope.. jag är rätt "pryd" av mig.. eller jag ogillar att visa mig naken inför folk i alla fall...

Har du någon gång uppträtt inför massa människor? Jag har läst dikter på scen på kulturtävlingar som yngre, och fick även stå på scen på Bokmässan i samma veva och läsa upp några av mina alster. Fick även läsa upp en uppsats jag vann en tävling med på någon slags kommunalmöte när jag gick på gymnasiet. Men annars nej.

Vad sjöng du senast? Jag brukar sjunga Unchanged melody (eller vad den heter) för full hals i bilen på väg till jobbet varje dag, och så även idag. Inte vackert kan jag lova.

Har du, eller har haft, något smeknamn? Inte direkt

Vem är din förebild? Michaela som skriver BLEKK är grym! och så även andra feministiska bloggare jag läser. Men har ingen förebild i bemärkelsen "så vill jag vara" för jag tycker om att vara den jag är. 

Tycker du om att städa? Ho ho ho. Nej inte direkt.

Vad skulle du göra om du fick full lön i ett år utan att behöva jobba? Skrivit böcker och sysslat med välgörenhetsprojekt/politiska projekt

Är du vidskeplig? Nej egentligen inte men är rätt mörkrädd av mig och är rädd att jinxa saker.

Vad är ditt drömjobb? Det jag har men jävligt mkt mer i lön, eller författare

Har du några piercings? Nope

Nämn tre saker du absolut inte kan göra? Slå barn. Rösta blått. Levitera.

När du internetdiagnosticerar dig själv, vad blir resultatet då? Jag har så många "riktiga" diagnoser så det behövs inte :) Men autismliknande tillstånd, ångestproblematik, extrema PMS-besvär och sånt.

Vilken är din favoritrestaurang? Vet inte... McDonalds? hahaha.. nej, men jag vet inte

Bada eller duscha? Bada

Är du bra på att laga mat? Jag är bra på vissa rätter men är ganska begränsad i mitt kunnande.

Vad är din högsta önskan? Att min son växer upp frisk och lycklig

Vad gjorde du 8.00 imorse? Klev in på mitt jobb

 

Läs detta tydliga och väldigt bra inlägg i BLEKK om skillnaden mellan sexualitet, sexighet och sexuell objektifiering.

Superbra och viktigt.

Efter att ha jobbat in lunchen och gått lite tidigare från jobbet så tänkte jag kolla lite på bland annat shorts till mig själv. Men som vanligt så orkade jag inte prova utan det blev att jag bara köpte saker till Nico. Blev en solhatt med Bamse och ett par små skor med figurer från Cars på som uppskattades (eller ja skorna uppskattades efter ett tag). Sedan blev det ett linne till honom, tre par kalsonger inför den stundande potträningen samt badkläder. Hej då pengar.

 

Nico var superpigg när vi kom hem och ville vara ute och leka. Det som vi anser vara världens byggkaos anser Nico vara världens mest spännande lekplats. Är ju dock inte helt barnvänligt så man får vara med och kolla hela tiden.

 

Här sitter jag på jobbet, men alla elever och nästan all personal är på friluftsdag och... ja jag tror de promenerar någonstans. Så jag sitter här i tystnad och ensamhet och filosoferar. Gör lite pappersarbete. Planerar lite. Sneglar längtansfullt på solen utanför.

 

Idag gick min man på semester. Jag vill också ha semester nu. Finns så mycket saker jag hade behövt göra istället för att sitta här och glo. Hatar när det blir ineffektivt.

 

Dessutom har jag ont i magen och mår illa (vilket jag gjort i flera dagar nu) på grund av att jag inte vet hur min tjänst kommer se ut nästa termin. Mina två chefer kan inte komma överens och nu vet jag inte hur det blir. Sådant har jag svårt att hantera. Så jag känner mig allmänt instabil.

 

Därför blir det inget vettigt skrivet i bloggen heller. Inte lätt att samla tankarna just nu. Även om jag egentligen har massa tankar angående olika blogginlägg jag läst det sista.... bland annat att hur viktig jag än tycker att feminismen är så anser jag att man inte fåt glömma att det är fasen inte lätt att vara man heller. Världen är inte svart/vit och bara för att en grupp är (mer) utsatt så innebär inte det att de orättvisor som drabbar en annan grupp skall ignoreras. Vi är inte fiender liksom. Det är inte lätt att leva i allmänhet kanske... eller som Strindberg sa: Det är synd om människorna.

 

Inte för att jag vet om jag håller med, men har alltid gillat den meningen.

Eller ja, inte hela dagen. Den period jag låg i sängen och mådde svinilla utan klar anledning dokumenterades ej av självklara skäl. Och hade tyvärr inte med kameran de gånger jag och Nico var ute och gungade på hans provisoriska gunga och hade jage mellan högarna med virke i trädgården.

 

Men eftersom jag tråkade ut alla med jävligt mycket text i förra inlägget så kommer här mest bilder.

 

 

Någon i min bekantskapskrets la upp denna video på Facebook och även om jag känner flera som säkerligen hade kunnat ge bättre respons på detta än vad jag kan så måste jag bara skriva ner lite av mina tankar kring detta då det irriterar mig enormt. Amazing Atheist som gjort den har tidigare lagt ut anti-feministiska videos och varje gång känner jag att han inte ens förstår vad feminism är och tycks ha en väldigt konstig bild av feminister.

 

Så jag börjar detta med att göra det lätt för mig själv och kopiera in beskrivningen av feminism som den idag beskrivs på Wikipedia:

 

Tycker vi kan ta tillfället i akt att observera att feminism alltså inte är en enskild teori eller världsbild utan en samling rörelser. Så om man säger sig vara anti feminism så får man gärna definiera vilken rörelse eller aspekt av feminismen som man är emot.  Observera också att själva ordet feminism, som kritiseras och hatas av så många, alltså inte var feministernas egna uppfinning. 

 

För att återgå till videon ovan så är det alltså kritik mot listan med 33 skäl varför feminism behövs. Det är den amerikanska versionen han kritiserar, och den har vissa skillnader från den svenska vad jag kan se. Innan jag går in på hans kritik så kan jag själv kommentera denna lista med att jag kan hålla med om att listan återupprepar saker inom samma tema, men detta tycker jag inte behöver vara fel då det är viktiga teman. Det är inte heller så att listan hävdar att det är de 33 viktigaste sakerna de listar, eller att det är de enda skälen till att feminism behövs som de listar. De listar helt enkelt 33 viktiga och tänkvärda saker för att väcka tankar kring dessa. Nu kommer jag kort punkt för punkt gå igenom det han sa med mina åsikter om detta... så det blir lite långt.

 

1. Detta är punkten som tar upp glorifiering av kvinnovåld i reklam. Han anser inte att det är ett problem utan att det är feminister som tolkar det så. Jag kan personligen tycka att det är ett problem om man inte ser våldsaspekten i det hela då det då visar att det normaliserats. Dock är ju denna bild en av de mildare varianterna och jag tycker man skall läsa BLEKKS inlägg i just det ämnet.  Det är också av vikt att man kan ta till sig att det handlar inte om EN bild eller om just DEN bilden utan det handlar om att kvinnor ofta visas i underläge, utsatta för våld eller tvång av olika grad, inom reklam vilket sammantaget bidrar till att upprätthålla och sprida en bild av att detta är något eftersträvansvärt.

 2. Denna bild handlar om abort. Här kollar han inte om statistiken stämmer men hävdar ändå att feminister handplockar det som passar dem utan att ge något exempel på när detta skett.. Han håller med om problemet men ser inte att feminism är en lösning. Naturligtvis är inte feminismen ENBART en lösning då det krävs lagstiftning etc. men det handlar ju om att feminismen genom upplysning och kunskapsspridning vill förändra hur människor tänker och därmed skapa förutsättningen till en förändring. 

3. Kortfattat handlar detta om att kvinnor sexualiseras och män framhävs för sina prestationer. Han tycker inte det är ett problem då män köper tidningar om de ser kvinnor de vill ha sex med. Jag kan tycka att detta är ett problem om mäns önskningar går före den bild av kvinnan som sprids och vad den bilden i förlängningen skapar för kvinnosyn. Han kan inte förstå skillnaden mellan sexighet och sexualisering. Feminism har inget emot att man är sexig! Feminismen har inget emot sex! Sexualisering är en helt annan sak. Vilket jag beskriver här. Skillnaden mellan att göra någpt för sin egen skull och att göra något för någon annans skull.

4. och 5. Handlar om vad Facebook tycker är ok och inte. Här tycker att det hade varit samma för män. För det första så kan jag enbart baserat på min egen erfarenhet tycka att en tecknad bild på ett kvinnokön för de flesta är mer laddat än en tecknad bild på ett manligt kön, samt tro att sidorna på facebook med uppmaningar att våldta män inte är så många. Men även om man bortser från det så förstår jag inte hur ett problem som drabbar kvinnor inte är ett problem om det även drabbar män. Det är fortfarande ett problem. Det är dock del av ett större strukturellt problem i kvinnors fall (för ärligt kan ingen säga att män har generella problem i samhället som baseras på att de enbart ses som sexuella objekt.. eller?).

 6. Denna punkt handlar om att det är få våldtäktsmän som döms..Något han  hävdar bara har med brist på bevis att göra. Om man tittar på hur det går till i många våldtäktsrättegångar så kan man se att detta inte alltid har med brist på bevis att göra. Läs bland annat boken Flickan och skulden. Han ser inte alls hur synen på kvinnan spelar in och hur det ena kan leda till det andra, vilket jag beskriver mina tankar kring här.

 

7. Här tar man upp att modeller värvas utanför anorexiakliniker och hans respons är att göra runk-rörelser och säga att det inte är värt att bemöta. Varför? Anser han det inte vara ett problem? Missar han att se sambandet med den generella fixeringen vid kvinnors yttre?

8. Här kommer man till att kvinnor diskrimineras på arbetsplatser eftersom de är eller kan bli gravida. Här anser han att detta är ok beteende av arbetsgivare eftersom det påverkar dem och det inte är männens fel utan biologi. Ja vad skall man säga... den där kapitalistiska tanken faller sig kanske mer naturlig för en amerikan. Framför allt då det hos dem är väldigt ovanligt att män också tar ut föräldraledighet.

9. När vi kommer till Löneskillnader så hävdar han att det kan bero på andra faktorer. Att kvinnor kanske beter sig annorlunda (hur?). Han tar åter upp graviditet samt  mens  (!?)och "andra värderingar". Hade gärna velat veta hur mens påverkar kvinnors lön negativt. Sedan tar han upp det klassiska att kvinnor kanske inte är så karriärslystna som män. Men om man tittar i Sverige kan jag inser se hur något av detta förklarar de omdelbara skillnader vad gäller ingångslöner mellan män och kvinnor inom olika yrken.

 10.Kvinnor som straffas efter våldtäkter. Han ser ingen koppling till feminism då han anser att de inte kan göra något åt det. Säger att det är oseriöst eftersom man fokuserar även på sexistiska bilder. För det första kan man väl fokusera på både stora och små problem utan att vara oseriös? Kanske kan det tjäna ett syfte att försöka förändra värderingarna från grunden? Det handlar ju om att försöka förändra ett sätt att tänka. Hänvisar igen till mitt inlägg här.

11. Människor tycker det är ok att våldta medvetslösa. Här hävdar han  "ondska", vilket jag känner är ett högst ovetenskapligt begrepp att skylla på, speciellt om man är ateist. Han tror att det är korkade monster som våldtar och.ser ej kopplingen till kvinnosyn. Tar som sagt upp dessa kopplingar i min länk ovan. Han har dock en del bra tankar kring utbildning men tycks ej se att det är det feminismen vill göra - informera, utbilda och väcka tankar. Jag opponerar mig även mot hans syn på att våldtäktsmän är en speciell ond typ av människa då de faktiskt kan vara vem som helst, vilket jag tar upp här.

12, 13 och 14. Här tycker jag egentligen inte att han bemöter bilderna i sig utan främst anklagar feminismen för att vara snäv i sitt sätt att tänka, vara utan plan och att den ej är nyanserad. Som jag skrev ovan är feminismen inte EN teori utan flera rörelser men det känns som om han kritiserar något väldigt specifikt så jag undrar vad hans syn på feminismen är. Dessutom tycker man inte att man skall kämpa mot något man inte kan förändra, något som inte sker i samma land man bor i etc. Jag förstår inte riktigt hans sätt att tänka. Dels för att man kan kämpa mot/för något även om man vet att man inte kan förändra allt det man vill, och dels för att det handlar om att förändra människors sätt att tänka i första ledet och detta handlar ju om informationsspridning främst. Även om han har bra tankar kring att män måste upplysas om rätt och fel som unga så tycks han inte alls inse hur mycket skuldbeläggning av kvinnan som sker i samband med våldtäkt.

 

15. Här handlar det om objektifiering, kritisering och sexualisering av kvinnor i tidningar och här håller han med till stor del men avfärdar det då det är mest kvinnor som läser sådana tidningar. Det känner jag avslöjar en del av hans känsla av att feminismen är en rörelse med kvinnor MOT män. Fel. Feminismen vill förändra de sätt att tänka som finns hos BÅDE kvinnor och män.

 16. Här anser man att synen på män måste förändras (ingen kontroll över sig själva etc). Detta ger han ingen respons på eftersom han inte förstår det. Vad är det han inte förstår? Eller blev han mest förvånad att feminismen även bryr sig om hur män framställs? Kan han inte se sambandet mellan hur kvinnosyn även påverkar synen på män och tvärtom?

 17. Stuebenvillevåldtäkten. Han tycker dock att det fanns mer nyanser än att flickan blev skuldbelagd, men då undrar jag om han missade att till och med stora nyhetskanaler i USA fokuserade på hur synd det var om förövarna.

18, 31 och 24. Jag slår ihop dessa då de två första som handlar om våldtäkter i Sydafrika och aborter av flickor i Kina får samma kritik - att feminismen inte kan göra något eftersom det är i ett annat land. Men vad är det som säger att man inte kan kämpa för kvinnors rättigheter i andra länder? Punkt 24 handlar om sexhandel och där tycker jag han snurrar till det rejält. Han tar dels upp att även män utsätts och har feminismen inte bryr sig om detta. På ett sätt korrekt då feminismen som rörelse jobbar för kvinnors rättigheter, men det säger inte att feminister tycker det är ok när män far illa. Att det även är hemskt för utsatta män gör ju det inte mindre hemskt för utsatta kvinnor. Det är ingen tävling. Han säger även den mycket underliga kommentaren att det främst är heterosexuella män som behöver sexslavar eftersom kvinnor ändå alltid kan få sex. Visar ju ganska tydligt hans syn på könen och om han inte ansåg att detta var en form av försvar så förstår jag inte varför han tog upp det i sammanhanget. Efter detta kommer han in på begreppet ondska igen och att detta borde hanteras av militär och inte femnism. Utan att de att feminismen kanske behövs för att ändra tankar och värderingar så att militär över huvudtaget anser det vara värt besväret att göra något åt.

19. Som så många andra tycker han att sexism som skämt inte är något att bry sig om. Visserligen kan jag hålla med om att skämt också kan användas för att belysa och ta upp frågor och att de inte måste spegla en personlig åsikt men han tycks inte se hur det också kan förstärka och sprida en negativ kvinnosyn och vad detta kan leda till i förlängningen (se mitt inlägg jag länkat till ovan).

 20. Våldtäktsdrabbade blir inte trodda och här skyller han på rättssystemet men jag anser inte att detta har något med bevisbörda att göra utan hur kvinnosynen färgar hur kvinnor blir bemötta när de berättar. Detta har alltså inget med fällande domar att göra.

 21. När det kommer till våld mot kvinnor så tar han upp kvinnors våld mot män och att det inte tas på allvar samt det faktum att "alla redan tycker att det är fel med våld mot kvinnor". Här känner jag, igen, att två fel inte gör ett rätt. Det förekommer våld mot män där kvinnor är förövare i större utsträckning än man tror och det är sant att detta våld inte tas på allvar av många. Det är fel, och det tror jag att de flesta feminister också tycker. Ingen feminist jag träffat tycker att våld mot män är något bra. Detta innebär inte att våld mot kvinnor blir mindre allvarligt, och det är ju också så att fler kvinnor dör av detta våld än vad män gör. Att "alla tycker det är fel" är inte heller ett skäl till att strunta i det då det fortfarande förekommer. Skall man tänka på samma sätt kring andra allvarliga brott?

 

22. Bildspelet tar upp en sexistisk sida på facebook med massa likes. Här tycker han att det inte är ett problem då det "inte är så många", men tycks inte förstå att detta är ett exempel bland många och att det speglar rådande attityder som är alltför vanliga för att det skall vara ok.

23. Vad gäller kvinnlig omskärelse har han som argument att det är  inget som händer i västvärlden och att han inte tror att feminism kan ändra det. Åter så ser jag inte varför man inte kan kämpa för att förbättra kvinnors situation även i andra länder genom upplysning och försök att förändra attityder. Och det är ju just det feminismen försöker göra, förändra attityder som i sin tur kan förändra lagar, kultur och så vidare.

 25. Denna punkt handlar om att sprida budskapet om att alla kvinnor förtjänar respekt och samma rättigheter som män. Här ser han ser inte sambandet med feminism - vilket verkligen får mig att undra vad han tror att feminism är (?!)

 26. American apparels reklam. Han tycker att det är helt oviktigt och skrattar bort det, vilket igen visar att han trots att han hävdar att feminister inte kan tänka i flera led, själv inte kan se hur detta påverkar synen på kvinnor och vad det i förlängningen leder tll.

 27. Mäns våld mot kvinnor är den vanligaste skadeorsaken hos kvinnor. Han tycker att det är upprepningar, och visst det har han kanske rätt i - men det gör det inte mer viktigt (eller mindre fel).

 28. Män kan få vårdnad om ett barn som blev till genom våldtäkt. Han tycker det är ovkitgt då det är ett misstag då "ingen tänkte på det" utan att reflektera över varför ingen tänkt på det och varför det inte rättas till. Är dock en av de enda punkterna som jag kan hålla med honom om att detta lagfel kan bero på även andra strukturella problem än enbart kvinnosyn.

29. Här tar man upp sexismen som omger oss dagligen via media. Han tycker det handlar om sexualitet och biologi. "Män tycker ju om bröst". Åter blandar han ihop begreppen sex, sexualitet och sexualisering. Han tycks inte heller förstå skillnaden mellan att personligen finna någon sexig och att kvinnor systematiskt sexualiseras och hur detta påverkar kvinnosynen - vilket jag tycker speglas i hans egen underliggande ton som är att kvinnan är där för mannens njutning och beskådan.

30. Frågan om hur kvinnor framställs i datorspel. Han tycker det är oviktigt då det mest är pojkar och män som spelar (vilket enligt mig gör det än viktigare). Han tycker dock det skall ändras men att det handlar om att de behöver kritiskt tänkande, utan att se att det är just detta kritiska tänkande som feminismen också vill skall spridas och läras ut.

32. Kvinnor som säger ifrån hatas och hotas. Hans argument är att det händer män också. Tar upp sig själv som exempel. Och åter förstår jag inte hur resonemanget att det händer män också innebär att det är ok när det händer kvinnor. Näthat är väl fel vem det än drabbar? Hade kunnat dra en längre utläggning här men finns andra som kan detta med näthat bättre än jag.

 33. Här tar man upp det fall i Sverige med tre männen som gick fria efter att ha våldtagit en kvinna med en flaska tills hon blödde. Han tycker att detta är oviktigt då det är ett enstaka fall utan att ens reflektera över att det kanske tas upp som ett exempel bland många på hur man systematiskt använder "undanflykter" som speglar en negativ kvinnosyn för att låta våldtäktsmän gå fria även när bevisning finns.

 

Detta är mina tankar kring detta. Om någon ens orkade läsa klart.

 

Nico somnar bäst om man spelar musik/ljud för honom. Tror det fungerar bra för många barn. Avslappnande och distraherande. Mina bästa tips vad gäller sov-ljud är att söka på YouTube på:

 

1. Lullaby fisher price 2 hour

2. Thunder and rain

3. Sounds of the rainforest

Vi hade ju det nästan två timmar långa utvecklingssamtalet i tisdags då vi fick veta att Nico får resurs till hösten, och på det mötet var specialpedagogen med. Idag ringde hon dock, snällt nog, för att förtydliga lite saker för oss.

 

Det hon vill säga var att:

 

1. Hon tror att Nicos språkutveckling kommer gå framåt och att han kommer komma ikapp och få ett helt vanligt språk även om han just nu ligger efter, eftersom hans språkutveckling ändå följer de normala stegen.

 

2. Hon kan dock se vissa autistiska drag men det går ej att säga hur mycket av det som kommer försvinna med tiden (och jag vet ju att sådant går att leva ett helt vanligt liv med av egen erfarenhet).

 

3. Det hon sett av Nico har varit en glad, pigg och trygg unge.

 

Och det kändes väldigt bra att höra - för som maken sa "Är han glad, pigg och trygg - då är jag nöjd"

 

Jag tappar inte humör så himla ofta, enligt mig själv i alla fall, men när jag gör det så kan jag ha ångest i dagar. Så fort jag blivit det minsta arg så skär det som knivar i mig. Att göra min unge ledsen är verkligen det värsta som finns.

 

Just nu längtar jag efter honom så jag nästan förgås. Var stressig lämning idag och fanns ingenstans att parkera utan fick stå nedanför en ganska brant backe en bit från dagiset. Då ville Nico att jag skulle bära honom upp och jag försökte förklara att det kan jag inte får jag bar massa saker och min rygg är för kass för att bära så långt. Jag erbjöd att hålla hans hand men han bara grät och skrek... och tillslut kastade han sig ner på marken i regnvatten och smuts... och då liksom brast det lite. Jag lyfte bestämt upp honom och ställde honom på fötterna och började gå före honom vilket fick honom att gråta massor. Usch känner mig så hemsk nu i efterhand. Vill inte behöva bli så arg.

 

Fick ju dåligt samvete efter tre meter dock och gick tillbaka, satte mig och pratade med honom, vi kramades och sedan gick vi hand i hand upp. Men varför behöver det ofta bli sådär? Att man liksom måste bli nästan rasande för att barnet skall inse att det inte finns en chans att de får som de vill?

Gick ju över på tre sekunder för hans del dock. När vi började gå sedan så var han inte ledsen mer och när vi kom in på dagis var han glad och sprang in och började leka med en gång. Så jag antar att han inte fick några själsliga ärr av att jag blev arg, men jag fick. För jag vet ju att han inte kunde förstå själva grejen med att min rygg gör ont, han ville bara vara nära mig och jag sa nej. Usch usch.... Måste sluta älta sådant här. Är det bara jag som gör det?

Och idag läste jag detta (fast det publicerades igår) vilket gjorde mig mycket glad. Man skall inte längre behöva tvångssteriliseras för att få lov att byta kön. Det var verkligen på tiden! När man får sådana nyheter så här jag så glad och stolt över att bo i detta land.

 

Födelsedagar är inte lika spännande som när man var barn, även om man numera tack vare Facebook får enormt mycket mer grattis :). När man var barn var födelsedagar förknippat med presenter och uppmärksamhet, och även om det väl är det nu också så är det ju även förknippat med att bli äldre. Inte så att jag är sådan som nojjar över ålderstecken speciellt mycket men jag lider av extrem dödsångest och känner mig ett steg närmare graven varje födelsedag.. haha.. men nu skall vi inte tänka på det mer :)

 

Jag är på glatt humör vilket ni tydligt kan se:

 

Nico har något av en Kinderägg-fixering. Det är enligt honom det bästa som finns i hela världen. Han pratar nästan jämt om det och tittar på YouTube-klipp på folk som öppnar Kinderägg.

Så när han idag fick ett ville han gärna stolt visa upp det för kameran.

 

Brorsan tipsade mig om en kommande sci fi serie som kommer under 2013 via FOX. Almost Human heter den och verkar riktigt cool. Görs dessutom av samma snubbe som gjort de två senaste StarTrek filmerna.

Blev lite till mig när jag såg trailern måste jag säga. Tycker om FOX nya satsning på exklusiva serier (där nya säsongen av 24 ingår).

 

Idag hade vi vårt stora möte på förskolan med förskolepersonal, BVC och specialpedagog. Vi utbytte våra erfarenheter och upplevelser av Nico och vad hans behov är. Vi tyckte nog ganska lika, att han utvecklats och att det går framåt men att han behöver extra stöd vad gäller språket och det sociala. Vi fick också besked att det kommer sättas in extra resurs till hösten som skall hjälpa med detta.

 

Kändes jättebra allting och var skönt att känna att alla var inne på samma spår och att han kommer få det han behöver.

Schmenus skriver intressant om detta med komplex och att kommentera andras kroppar. I vuxen ålder har jag kanske inte upplevt i så stor grad att människor öppet i "vanliga livet" kommenterar varandras kroppar (om det inte är för att säga att någon gått ner i vikt vilket betraktas som en komplimang men som också förmedlar ett önskat ideal). Visst händer det, men jag anser att det var vanligare när man var yngre.

 

Mycket vanligt är det ju dock på nätet och i media. På internet anser tydligen människor det är fritt fram att bedöma varandra och ge utlåtande, och finner ganska ofta det de anser vara oattraktivt också mycket provocerande. "Hur får man lov att vara så ful?!", typ.

Och jag skall inte framställa mig själv som ett helgon. Jag har genom åren bakom människors ryggar kunnat viska att "varför ha så tighta kläder när man är så fet..?" eller "varför kan hon inte bara piffa till sig lite, hon kunde ju faktiskt vara riktigt snygg?" och annat i den stilen. Usch på mig. Men tydligen är det sådant vi har inpräntat. Att människor har någon slags skyldighet att vara så vackra som möjligt. Att det stör oss om de inte ens försöker, enligt oss. Att vi på något sätt anser att vi har rätten att ens ha en jäkla åsikt om någon annans utseende - fast visst ok, en åsikt kan man ju ha.. för alla kommer ju alltid ha olika preferenser och tycka att olika saker är fint och fult - men inte sjutton har vi rätten att kräkas ur oss alla de åsikterna hela tiden, Kan inte folk få ha sina feta rumpor, håriga armar, finniga kinder eller sin konstiga utväxt ifred?

 

Tänk om killen i min klass när jag var runt fjorton hade behållt sin tanke i sitt huvud istället för att säga "du har ju nästan mustasch".. Flera års komplex, blekande med medel som gav frätsår, ångest och fulhetskänslor hade kunnat undvikas. Och så mycket till mustasch hade jag ju inte... jag hade ju aldrig sett den innan... men bara genom att han yttrade de orden så såg jag mig i speglen och såg en ansiktsbehåring a la Einstein i flera år.

Jag har en timmes bilfärd till mitt jobb och i de lägena känner jag att det är bra att jag är utrustad med en livlig fantasi. Ni skall bara veta vilka hjältedåd, äventyr och storslagna resor jag hinner genomföra i mitt huvud under den timmen. Idag var det dock något mer stillsamt. Idag funderade jag på att OM jag skrev en bok, och OM den blev gjort till film, vilka skulle jag då vilja bjuda på premiären av de svenska kändisarna. Blev mycket bloggare insåg jag. I mina tankar gick jag igenom att jag nog inte ville ha dit Blondinbella men att jag anser att Kissie faktiskt skärpt till sig en del. Säga vad man vill om de utseendeideal hon förmedlar men hon skriver en del klokt nu för tiden också. Hon var dock en tveksamt kort. Den jag kände starkast för att bjuda in var LillBabs. Cool tant det där.

 

Sedan vandrade mina tankar vidare till vem jag egentligen anser vara den bästa författaren jag läst och insåg att jag känner väldigt mycket för Selma Lagerlöfs böcker. Det är något med henne sätt att skriva. Och när jag försökte komma på hur jag skulle beskriva den känsla jag känner när jag läser hennes verk som kom jag att tänka på en lyxig middag på en riktigt fin restaurang. Att det kan kännas lite stelt och mäktigt men samtidigt lite magiskt och man njuter så mycket att man aldrig vill att det skall ta slut. Selma, hon var också en cool tant hon.

 

Ja så egentligen kan jag väl sammanfatta det hela med att jag spenderade min morgon med att tänka på tanter, coola tanter.

När jag hämtat lillskrutten på dagis idag så tog vi en sväng förbi mamma och pappa och snyltade på dem när de grillade. Nico passade på att stöka ner så mycket han bara kunde men för ovanlighetens skull ville han hem ganska fort för han ville till sin pappa. Var mysigt att hänga med familjen en stund i alla fall.

 

När jag kom hem så kom Hampus exakt samtidigt och även grannen med barn gick förbi och stannade till och pratade. Ända sedan vi flyttade in har vi pratat om att kontakta grannen för att se om man kunde träffas då Nico är jämngammal med deras äldsta barn och de går på samma dagis. Har tänkt att det kunde bli kul för dem att leka. Dock har alltid saker kommit emellan, man har haft tusen projekt för sig och så har lusten att storstäda ibland varit låg.. så tiden har gått och sedan han man känt att det nästan är för sent. Att det är pinsamt att höra av sig ett år efter det att man flyttat in. Men så gjorde slumpen att vi började prata där på vägen, bytte nummer och sa att vi får hitta på något. Bara att hoppas att det blir av. För jag är ju lite sådan att jag gärna vill ses men är skitdålig på att ta initiativet. Att ringa någon eller verkligen föreslå att man skall ses är ett sådant projekt för mig att det aldrig sker. Blir skitglad när någon annan kommer med förslaget men kan aldrig få tummen ur själv.

 

I övrigt har vi bara ätit middag, lekt med Nicos tågbana och samlat krafter. Nu tycks lillen ha somnat och det är dags att packa ner massa saker. Har ett helt rum som skall tömmas och där finns massa OLIKA saker... som alltså stör min hjärna när det kommer till att packa vilket gör att jag mest går in och står och stirrar på det hela och sedan vänder och går igen. Det enda som har packats hittills är det Hampus packat samt det mamma hjälpte mig att packa. Nu måste vi dock ta tag i det för snart skall vi riva därinne och greja. Vårt nya sovrum skall det bli och det blir antagligen det rummet som blir klart först i huset.

Mamma skickade sms till  mig imorse med en bild på min sötunge när han sitter i pappas traktor (den är inte igång, var så säkra).

 

Ja det kommer nog bli väldigt mycket mindre skrivet på bloggen den kommande tiden skulle jag tro, i alla fall i perioder. Och när jag skriver kommer det bli som idag -en för många gansla trist beskrivning av min dag. Men just nu har jag liten tid att tänka och reflektera eftersom all tid går till med praktiskt handlande.

 

Igår hade vi en härlig biodag. Jag som tycker värme är lite påfrestande trivdes bra i en sval biosalong. Och innan ni säger något så anser jag det vara min rätt som svensk att klaga på vädret i alla lägen. Vädret är för kallt, för varmt, för regnigt eller för torrt - så är det bara :)

Nico sov ju över hos mormor och morfar (vilket hade gått jättebra) så jag kunde till och med få breda ut mig i sängen på natten. Trodde att jag skulle vakna atomatiskt tidigt ändå men hade kunnat sova halva dagen tror jag.

 

Idag har vi (mestadels Hampus) spenderat dagen med att ta bort gjutformarna kring grunden. Var lite mer jobb än man hade kunnat tro och alla andra saker vi hade på "to do"-listan fick strykas. Nico var minsann också med och hjälpte till. Idag tyckte han att det var väldigt kul för när jag skruvade ut skruv med skruvdragaren fick han vara med och hålla i den och trycka igång den (jag höll samtidigt alltså)...Han var sååå stolt!

Sedan skulle alla brädor flyttas och medan Hampus tog de stora så lassade jag och Nico på de små i skottkärran och körde iväg. Nico jobbade på som bara den och vägrade gå och tömma kärran förrän varenda liten brädbit var med. Försökte man fuska röt han: -Du! och hötte med fingret åt mig :)

Samtidigt som han jobbade på så sjöng och gnolade han på olika visor, alltfrån "Broder Jacob" till Bamse-sången.

 

Överlag så har han varit mycket mer pratsam det sista. Kanske skäpper det mer och mer? Idag har han bland annat frågat flera gånger "Vad gör du?", vilket han aldrig brukar göra.

Dessutom var han väldigt rolig när vi var och handlade söndagsmiddag på McDonalds (ja vi är rätt lata av oss så en gång i veckan brukar det bli hämtmat). När han får Kinderägg brukar han ju rabbla sin lilla ramsa: - Lilla pappa, jag har fått ägg!

Det gjorde han även idag fast då han fått sin McDonalds mat så jag sa att det är ju inget ägg du fått, det ä rju hamburgare, och då var han tyst en sekund och ropade sedan glatt:

- Lilla pappa, jag har fått bubbi"

("jag har fått" låter dock mer som "ja ha fa" när han säger det, och ibland orkar han inte ens med orden utan byter ut dem mot "golli golli" som är några av hans utfyllnadsord).

 

Nu sover han strax och jag skall slappa i sängen för att samla kraft inför en ny jobbvecka.

Eftersom jag kommer vara upptagen stor del av dagen kommer det vara ganska tyst på bloggen,men jag skall lämna er med ett inlägg om våldtäkt. Ingen hänsyn till att ni har en avslappnad helg inte.

 

Det som föranleder att jag skriver detta är dels detta gamla blogginlägg och dels detta inlägg av Lady Dahmer. Eller egentligen inte inläggen i sig utan de kommentarer de genererar. Alltid när denna diskussion kommer på tal så blir folk dels upprörda över formuleringen eller antydan att alla män skulle vara potentiella våldtäktsmän och dels har man de som påstår att våldtäktsmän eller en speciell sorts män t.ex. psykopater eller sociopater.

 

Min kommentar på just detta är att det där med att alla män är potentiella våldtäktmän inte är en anklagelse om att alla män subjektivt har en inre dold våldtäktman som bara väntar på att komma ut utan mer att man som utomstående objektivt sett inte kan se på eller ana vilken man som skulle kunna våldta. För det kan man inte. En våldtäktsman behöver inte alls vara en skum man som inte kan få sex på annat sätt, inte en psykopat eller sociopat utan kan vara en trevlig familjefar, ingen sadist som vill kvinnor illa, behöver inte göra om det igen och så vidare. Det är det som är grejen. Våldtäktsmannen kan vara vem som helst, men det innebär inte att alla vill/har förmågan att/kommer att våldta. Bara det att vi vet inte vem det är som kommer passera den gränsen -  och det vet oftast inte våldtäktsmannen innan heller.

 

Våldtäktsmannen är inte heller en främling i de flesta fall. I majoriteten av fallen sker en våldtäkt i en familjär miljö som hemma, hos en vän eller liknande och begås av någon man känner, någon man litade på. Min egen tro är att det i få fall är planerad handling utan att det i många fall handlar om "bristande omdöme" (jävligt milt uttryckt) i samband med alkohol eller droger. Tillstånd när det vanliga logiska tänkandet på något sätt slagits ut och personen går på någon slags behovsbaserad instinkt... och jag tror att det är det som gör den där nästan undermedvetna bilden av kvinnan som sprids så farlig. För när det vanliga logiska och empatiska tänkadet slås ut så har vi bara de där stereotypa bilderna kvar i vårt medvetande. Kvinnan som säger nej fast hon menar ja, kvinnan som kan övertalas till sex, kvinnan som inte äger rätten till sin egen kropp, kvinnan som är fri att ta om hon sover eller på annat sätt inte kan säga nej.

 

Jag vet för jag har varit där. Jag har tagit beslutet att sova över hos en manlig bekant som jag trodde jag kunde lita på. Jag sa tydligt nej till sex och somnade, men vaknade av att han beslutat sig för att ta saken i egna händer. Mer detaljer än så kommer jag inte skriva om den händelsen, men det som kanske låter odramatiskt skadade mig djupt. Inte fysiskt men psykiskt. Det skadade min tillit till andra, det skadade min känsla av att ha rätten att bestämma över mig själv och det påverkade min syn på hur andra ser på mig.

 

Han var ingen psykopat. Ingen elak person i allmänhet. Han hatar inte kvinnor i allmänhet och jag tror inte att han hatade mig eller ville mig illa. Jag tror inte att han i vanliga fall skulle ha svarat ja på frågan om det är ok att ha sex med någon som sover efter det att hon sagt att hon inte ville ha sex. Han var en vanlig rätt sjysst kille. Kul att umgås med. Han var väldigt full.

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till. För oavsett vilket så anser jag att skulden är hans. Han bär ansvaret för vad han gjorde. Det var inte mitt fel.

Fast om man inte vet innan vem som kan göra en sådan sak, om vi inte kan se det på dem och inte märka det innan det sker, hur kan man då skydda sig på annat sätt än att faktiskt undvika situationer där det kan ske? Ska man vara misstänksam mot alla? Skall man ta på sig ett ansvar att skydda sig som egentligen inte borde vara ens ansvar?

 

Eller är det så att ansvaret ligger i att män, och kvinnor, måste förändra den rådande bilden om kvinnan? Den som uttrycks genom reklam, film, skämt och annat överallt i samhället. Ändra synen på våldtäkt. Så att när allt annat vett slås ut så är det enda som finns kvar en inpräntad tanke att DETTA ÄR FAN INTE OK!

Med tanke på mitt inlägg här vill jag tipsa er om att läsa detta blogginlägg som förklarar det bättre och mer sakligt än vad jag gjorde.

 

Kortfattat så innebär yttrandefriheten att individen skall skyddas frn staten vad gäller censur och inte individens rätt att säga vad fan den vill i alla sammanhang.

 

Där skriver man om en bok i marknadsföring som skrivits av samme man som har hand om marknadsföringen för just det omskrivna American Apparel. Han beskriver att hans sätt att skapa reklam är just att skapa något som väcker anstöt och sedan tipsa bloggare och tidningar om etta för att få skriverier.

Med andra ord bryr han sig inte om att uppmärksamheten är av negativ natur för det säljer ändå. Tydligen säljer det massor.

 

Med andra ord har man som "vanlig människa" två obra alternativ. Antingen så reagerar man och protesterar vilket gör att företaget får precis den uppmärksamhet som de ville ha och sedan sitter de nöjt och räknar alla sina pengar.

Eller så är man tyst och säger ingenting, låter skiten passera, och skickar ett budskap till alla att detta är helt ok (vilket det inte är) och ser hur marknadsföringen blir grövre och grövre i sin önskan att få en reaktion.

 

Så vi är fuckade vad vi än gör?

Om det är något som man inte får mycket av när man fått barn så är det vuxentid, eller partid kanske man skall kalla det. Tid då man utan barn bara kan vara ett par och umgås utan att det sker precis innan man skall somna på kvällen.

 

Som tur är har jag en så snäll mamma och pappa som på lördag, imorgon, skall passa Nico och så sover han över hos dem så att jag och Hampus kan få ha lite kvalitetestid tillsammans. Eftersom det inte sker så ofta så skall vi se TVÅ filmer på bio :) Blev dock så dyrt så det får bli ett billigt restaurangbesök mellan filmerna. Med risk för att låta som en pensionär, men när blev det så satans dyrt att gå på bio?! Är ju helt sjuka priser nu!

 

I alla fall ser jag verkligen fram emot det. Få lite paus från renoverandet också.

 

Vi skall först se nya StarTrek och sedan skall vi se Iron Man 3, som jag redan sett men vill att Hampus skall se den med för den var så bra.

 

Ibland går det bra att lämna på dagis, men denna  morgonen var en sådan där lämning som gör att jag har ont i magen hela dagen. Det spelar ingen roll att jag vet att han är glad igen fem minuter efter att jag gått för just den där stunden så är han ledsen och undrar varför jag går ifrån honom... och jag hatar det... fy fan vad jag hatar det. Vill inte att han någonsin skall behöva känna så.

 

Det var helt ok att åka till och gå in på dagis idag men så fort jag skulle gå så vrålade han "KJAM" och skulle kramas, sedan släppte han och sa hej då men efter att jag tagit ett steg till mot dörren så skrek han "KJAM" igen och så skulle man kramas mer. Om och om igen och när jag tillslut var alldeles vid dörren så ville han inte släppa utan klamrade sig fast allt vad han kunde och viskade "kjama, kjama" i mitt öra. När jag slutligen fick säga att jag inte kunde kramas mer så grät han helt hysteriskt.

 

Ångest

Nu kommer ju inte vårt hus se ut exakt så här... det har ju annan planlösning, utformning och bara en våning... men det är denna feeling jag är ute efter om ni fattar. Det skall andas svensk sommar och Astrid Lindgren.

 

De som tycker att det var ett himla tjat om sexistisk reklam och som undrar om det verkligen är något att tjaffsa om... Se videon nedan.

 

Jag har ju sedan min son föddes haft extremt lätt för att gråta. Dock inte just för ledsamma saker. Jag kan gråta då med såklart men inte mer än vanligt. Dock blir jag ju extremt lätt rörd av saker jag tycker är fina.

Idag fällde jag en liten tår över detta till exempel.

 

En liten femåring som under en fotbollsmatch i Spanien ställde sig mellan domaren och det ena lagets tränare som börjat bråka, och sa till dem att inte bråka utan ha roligt. En sån go liten unge!

 

Jag inser att detta med vår husrenovering är intressant för en ytterst begränsad skara, varav en stor del av den lilla skaran bevittnar det hela live och inte behöver bilder... men ändå... Är ju inte känd för att vara underhållande direkt.

 

Jag hamnade lite i en diskussion kring yttrandefrihet och censur tidigare idag och har funderat en del kring detta. I stort är jag emot censur och tycker att man skall vara jäkligt restrektiv med användandet av det, och jag anser att yttrandefriheten är en grundläggande och extremt viktigt rättighet.

 

När frågan dock kom upp kring om jag anser att man skall få använda censur för att förhindra negativa ideal som sprids eller liknande så började jag fundera över vad jag egentligen anser att gränsen går.

Då hamnade jag i frågeställningen vad det är som gör att jag anser att yttrandefriheten är viktig. Vissa kanske anser att det bara allmänt är varje individs rättighet att uttrycka och sprida vad det än må vara - en slags egoistisk syn på yttrandefriheten, om man så vill. För mig, och det är ju inte ensam om, är dock yttrandefriheten viktig på grund av att den är en grundpelare i demokratin. Det är alltså demokratin som jag anser vara det viktigaste, och inte rätten att få säga vad man vill i sig.

 

Då måste man också se att yttrandefriheten ibland kan hota eller skada demokratin. Detta genom bland annat odemokratisk propaganda, hets mot folkgrupp eller genom att via förlöjligande/hån/spridande av fördomar kan förminska och förtrycka minoriteter eller andra utsatta grupper. Även uppmanandet till eller glorifierandet av olagliga aktiviteter såsom våld eller våldtäkt anser jag vara ett hot mot det demokratiska samhället, och framför allt mot det humana samhället. I de fall anser jag att man bör överväga censur - och då menar jag verkligen att noggrannt överväga och inte bara hastigt tillgripa. För att jag anser att demokratin och ett samhälle för alla är viktigare än den enskilde individens rätt att sprida hat.

 

Jag säger inte att jag har rätt, men detta är min tanke och känsla just nu.

Tre män frias efter att ha våldfört sig på en ung kvinna med en glasflaska så hon började blöda. För detta har jag fan inga ord. Vill gråta av frustration. Skrika.

KAN NI INTE SE SAMBANDET MELLAN DETTA OCH DET FAKTUM ATT FEMINISM BEHÖVS SÅ GER JAG FAN UPP!!!!

 

Jag kan som sagt var inte ens formulera mina tankar kring detta för det är mer ångest än ord. Men läs artikeln i tidningen här, läs Lady Dahmers kommentarer här och läs Schmenus tankar om det hela här.

Vi har försökt spara ut Nicos hår till en lång page men det sista har det enbart resulterat i att han har luggen framför ögonen hela tiden. Ibland går han med på att han den i tofs men oftast inte.

 

Idag beslutade jag mig plötsligt för att det fick vara nog, tog en sax och kapade luggen. Ser för jävligt ut. För kort, ojämt och han ser ut som en liten Gustav Vasa. Stackars barn. Men inget hår i ögonen.

 

Hampus var sådär glad.

Denna sida har länkats till mycket det senaste, och fick ännu mer uppmärksamhet när den censurerades bort från facebook av oklar anledning. 33 anledningar varför feminism behövs, heter den och innehåller ett bildspel som pekar på olika fenomen i samhället.

 

Det har skapat debatt och diskussioner och jag känner att jag vill dela med mig av mina egna reflektioner kring ämnet. På nätet har jag nämligen i dessa diskussiontrådar ibland läst åsikter om att en del av dessa fenomen är småsaker som det inte är värt att lägga vikt vid och att feminismen skulle vara irrelevant av denna anledning. Jag ser tvärtom ett tydligt samband mellan de olika fenomenen vilket gör det hela till ett samhällsproblem på strukturell nivå, och ingen småsak alls.

 

Låt mig förklara vad jag menar och göra detta genom att be er måla upp en mental pyramid inne i huvudet där vi nu kommer starta från basen på första nivån.

 

På den första nivån kan vi se en sexualisering och objektifiering av kvinnan och kvinnokroppen. Detta sker genom att t.ex. kvinnliga företagare, musiker, skådespelare, idrottare m.fl. porträtteras och omskrivs med fokus på deras kroppar och utseenden istället för med fokus på deras prestationer - något som sällan drabbar manliga dito. Kvinnors kroppar kan också i media fritt hånas, diskuteras och jämföras. Det skapas ouppnåeliga ideal där utseendet går före kvinnans hälsa som ett resultat att det är kvinnans yta och inte hennes person som räknas. Med vardagssexism i form av skämt upprätthåller man också förlegade bilder av kvinnan och även bilden av mannen som aggressiv och utan kontroll över sina begär sprids.

 

Den första nivån bidrar alltså sammantaget till att skapa bilden av att kvinnans kropp inte tillhör henne utan finns till för andras beskådan/beundran/bedömning. Denna grundinställning, basfenomen, eller vad vi väljer att kalla det ligger sedan till grund för det som sker på andra nivån i vår pyramid.

Där dras det hela ett steg längre och kvinnan används som offer i våldsglorifierande och kvinnoförnedrande reklam eller i reklam där kvinnan visas som ett viljelöst/meningslöst objekt.

Kvinnan har alltså än mer förlorat rätten över sin kropp och sitt liv på ett symboliskt vis. På detta plan kan man även se hur detta leder till att kvinnan förlorar rätten till sin sexualitet och kallas horor om de har många sexualpartners. Mannen friskrivs dock från ansvar och förväntas inte ta kontroll över sina lustar utan det är istället kvinnan som skall akta sig så hon inte blir våldtagen.

 

Detta leder oss till tredje nivån där fenomenen som lärt oss att kvinnan inte äger sin kropp eller sexualitet skapar en bild av att mannen har "rätt" till kvinnan. Hon har ingen talan, och om något sker är det hennes fel att hon inte skyddade tillräckligt bra. Detta leder alltså till våld mot kvinnor och våldtäkter av olika slag - eller rättare sagt det leder till attityder som gör detta möjligt. Attityden att fulla, medvetslösa eller utmanade klädda tjejer får skylla sig själv om de utsätts för övergrepp, att våldtäktsoffer kan behandlas respektlöst när de anmäler och att få anmälningar leder till fällande domar. Att man inte värdesätter kvinnors prestationer och kvinnor som personer kan också ses som en del av det som gör att kvinnor får lägre löner än män. Könsstympning är också en del av det att kvinnor inte äger sin egen kropp och rätten till sin egen sexualitet.

 

Eftersom dessa fenomen börjar från en basnivå med att skapa en syn, en attityd, gentemot kvinnan som sedan nästa nivå kan bygga vidare på så är det så normaliserat och integrerat i vårt samhälle att mång inte ens ser det. Istället möts man av hot och hat om man försöker förändra systemet.

Även om flera stora bitar av detta pussel inte finns med här utan jag bara använt mig av det som presenterades just i bildspelet (vi har ju även historiska fenomen som är en del av dagens attityder) så visar detta ändå min syn på hur de olika fenomenen hänger ihop och hur det vissa kallar irrelevant och oviktigt är oerhört viktigt att kämpa mot då det lägger grunden för mycket värre saker.

 

Är lite svårt att erbjuda bra bilder eftersom jag får ta dem när jag kan, och det är oftast innifrån huset.

 

Idag var det besök hos logopeden med Nico som gällde. Vi skulle göra språkförståelsetest.

 

Det gick väl sådär. Hon kunde inte göra klart testet eftersom Nico var så otålig och ofokuserad att han bara ville gå vidare till nästa övning hela tiden. Han var inte alls med på att göra som logopeden bad honom att göra.

- Kan du ge mig bilen?

- Nej

- Kan du lägga nallen under bilen?

* Nico har slutat lyssna helt*

 

Han visade ju dock att han kan en del ord och kan förstå en del saker, men även logopeden reflekterade över att han kan vara svår att få kontakt med och att egentligen enbart är intresserad av interaktion som han initierar och styr. Så hon vill avvakta tills vi gjort utredningen hos barnpsykologen.

 

Det är svårt när ens barn har så ospecifika svårigheter och man inte vet vad det beror på. Man vill ju så gärna kunna hjälpa och stötta sitt barn men är svårt att veta vad man skall göra när man inte vet exakt vad problemet är. Samtidigt som jag ser att han ofta är glad och att han är nöjd så oroar man sig för hur det skall bli sedan.

Vaknade tidigt efter en natt av ytterst lite sömn då min mage hade någon typ av frispel större delen av natten.

 

Nico tyckte att dagen började väldigt spännande när han kunde kolla på grävmaskin genom köksfönstret.

 

Jag är ju inte så värt trendig av mig så jag måste erkänna att jag inte ens vet vilka American Apparel är, och än mindre har köpt kläder av dem - och efter att ha sett detta inlägg på bloggen Blommig Tekopp så kommer jag verkligen aldrig göra det.

Ord är liksom överflödiga, bara kolla in hennes inlägg - snälla- och kom fan inte sen och hävda att det där känns ok.

I det verkliga livet, så att säga, så har jag ju inte mycket för hårda grottmänniskokillar som tar till våld och så, men ärligt talat kan jag finna detta mycket underhållande på film. Älskar ju t.ex. Die Hard, men så har ju de filmerna också lite glimten i ögat.

Dock finns det få saker som slår serien 24. Jack Bauer är såå cool, och serien är bara såå bra. I sin genre den absolut bästa och skulle man se till alla olika kategorier så kommer den i alla fall bland topp 5, kanske även topp 3. Varje avsnitt är så jäkla spännande så man vill bara se mer och mer, oväntade vändningar, karaktärer som utvecklas och även om de första säsongerna är de bästa så blir serien aldrig dålig eller tråkig.

Trots att Jack är seriens "hjälte" som allt cirkulerar kring och den som räddar dagen så finns det ändå en del tjejer av det tuffare och självständiga slaget. Chloe är ju bara bäst också!

 

I alla fall så pratas det nu enligt denna artikel om att det skall göras fler avsnitt! Jag hoppas lite av glädje och håller tummarna medan vi just nu ser om säsong ett - igen.

 

Jag vet att det är lite dåligt med bilder på min blogg. Tydligen är ju bilder avgörande för läsupplevelsen. Har dock sällan tid att fotografera nu för tiden känns det som.

 

Här kan ni i alla fall se hur sonen, tillsammans med mormor, bygge världens Duplo-slott igår. Jag verkligen älskar Duplo och Lego, men mest om man bara köper de där basförpackningarna med klossar så barnet själv för använda fantasin istället för att ha klara mallar för hur saker skall se ut.

Då jag förbjudits att lägga ut alla enormt roliga bilder där min mamma lyckas göra de mest fantastiska miner så är det endast hennes ben och fötter som anas i bild :)

 

Moralfjant skrev ett väldigt intressant inlägg om hur trött hon är på sexhetsandet. Hon är trött på att alla säger att ett bra sexliv är den viktigaste delen av ett förhållande och att andra skall definiera hur detta sexliv skall vara för att kvalificeras som bra. 

Hon skriver bland annat:

 

Jag tycker överhuvudtaget att det är ett intressant, men irriterande, fenomen att människor alltid utgår från sitt eget sexliv, hur de vill ha det och vad de tycker om för att bestämma hur ett bra sexliv är och hur viktigt sex är i ett förhållande. Alla som faller utanför den mall man bestämt sig för är korrekt anses som onormala, som t.ex. asexuella människor eller de som kallas promiskuösa. Man skall inte ha för lite, men inte heller för mycket, sex för att klassas som normal.

 

Hur ofta har jag inte hört folk förfasa sig över eller fördöma en sexuell aktivitet av det enda skälet att de själva inte vill göra just det. Som om de vore tvingade bara för att någon annan gör det. Underligt. Människor verkar helst vilja förbjuda allt som de själva inte vill syssla med.

 

Och konsekvensen blir att många nog känner sig "fel" vad de än gör. Den som har mycket sex tänker att den borde ha mindre, den som har lite sex känner att den borde ha mer, den som har så kallat vaniljsex känner att den borde experimentera mer och den experimentelle känner att den är fel den också. Kan inte alla bara få utforska sin egen sexualitet och hitta det hen tycker om och inte tycker om och sedan få hålla på med just det, hur ofta eller hur sällan som denne själv vill (naturligtvis räknar jag inte med olagliga aktiviteter) utan att behöva bli bedömd av andra?

 

Något som fortsätter att uppröra mig är när det säljs kläder till barn som har sexualiserande karaktär. Alltså kläder som om de bärs av vuxna anses vara sexiga kläder - korta små kjolar, urringade toppar, små bh:s and so on.

Jag kan bli galen på de som inte ser problemet med detta, och som tror att det är den som anser något vara sexualiserande som tycker att barnet är sexigt och därmed är sjuk i huvudet.... Lady Dahmer gav bra svar på tal angående detta här, så jag behöver inte dra och rabbla det helt felaktiga i detta påstående igen.

 

Sedan har både Lady Dahmer och Schmenus (och tidigare även BLEKK, via Konstpretton) skrivit om Lolita-fenomenet och hur detta påverkar synen på barn och sexualitet, samt kvinnan och hennes sexualitet.

 

Man kan även läsa ett av mina äldre inlägg om ungas sexualitet och sexualisering, samt skillnaden där emellan.

Ganska ofta hör jag kommentarer där människor uttrycker att de anser att vissa minoriteter får för mycket plats, och de får det att framstå som om detta sker på deras egen bekostnad. Det är människor som bland annat tycker att prideparaden inte borde finnas eftersom heteropersoner minsann inte får sin egen parad. Eller säger saker som "och varför måste homosexuella berätta att de är homo hela tiden då, JAG säger minsann inte till alla att jag är hetero".

 

Men det handlar inte enbart om sexualitet utan även om att vara "annorlunda" i allmänhet. Jag fick kommentarer på min Facebook angående Yohio och det faktum att han skulle få så mycket uppmärksamhet eftersom han har annorlunda klädstil och bryter normen. Personen tyckte att varför skall ha uppmärksammas och hyllas så bara för att han sticker ut, när alla "normala" (de som är som alla andra, antar jag att personen avser) inte får samma uppmärksamhet.

 

Vad gäller båda dessa exempel så är ju svaret detsamma. Det är för att det som är norm inte behöver extra uppmärksamhet. Det uppmärksammas hela tiden, bara det att vi inte ens reflekterar över det - eftersom det är norm. Vad gäller att kläder och stil så ser vi människor med helt vanliga kläder på tv, film och annan mecia hela tiden, varje dag. När man sticker ut från mängden får man ju dels uppmärksamhet just eftersom man avviker men också eftersom det är viktigt att människor får se att det inte bara finns ett sätt att vara eller se ut. Det innebär inte att alla de som känner sig bekväma och vill vara inom normen inte skall få vara det eller att de som sticker ut är bättre än andra, utan det innebär bara att man får se ett alternativ som kanske kan betyda mycket för de som faktiskt inte känner sig tillfreds med att behöva se ut eller vara som alla andra. Man måste lämna utrymme även åt alla. Och vad gäller just Yohios fall så är det riktigt synd om någon tror att han enbart fått uppmärksamhet på grund av sin look, även om det såklart hör till, då han är en väldigt begåvad musiker. Det känns också tragiskt att man ser det som så provocerande att han spelar just på kvinnliga drag och att detta fortfarande för många känns så hotfullt.

 

Om man istället tittar på sexualitet så är det nog lätt att i Sverige tro att allt är frid noch fröjd och att alla har samma rättigheter, men så är det ju inte. Så länge det fortfarande finns stora grupper som tycker att det är fel att ha en sexualitet som inte faller inom heteronormen så anser jag att man inte kämpat klart. Och homosexuella bör och ska ta plats enligt mig, för heterosexuella behöver inte ta den platsen då de är just norm. Om du inte berättar om din sexualitet för någon så utgår de ifrån att du är hetero, och det är därför heterosexuella inte behöver "tala om vad de är hela tiden".

Dessutom tycker jag att Sverige som ett land som ändå kommit långt vad gäller homosexuellas rättigheter måste lyfta detta faktum och försöka agera förebild för andra länder. För när detta händer i ett land så nära oss, då vill jag bara gråta och låtsas som om världen inte finns.

Jag har suttit och tittat lite på nätet på barnkläder eftersom jag behöver inhandla lite sommarkläder åt Nico snart och gjorde en snabb och därmed inte helt vetenskaplig jämförelse av det jag såg på HM:s, Lindex och KappAhls hemsidor.

 

Om man börjar med Lindex så har de faktiskt en del roligare kläder till pojkar nu för tiden. Lite mer trevliga färger i alla fall. Dock är det ju bara ångest när man ser deras avdelning med flickkläder. m man tittar på deras hemsida så har ju tjejerna inte ens tröjor utan toppar och tunikor, enbart. I princip allt är rosa eller åt det hållet och allt skall ha spets, volanger, glitter eller annat pynt. Inte ens ett enda vanligt linne kan vara fritt från volang. Känns lite som en dragqueen kräkts upp hela deras tjejavdelning efter en paljett- och glitterfrossa.

 

På KappAhl har de en hel del väldigt tjejiga tjejkläder, men en mer nyanserad mix. Och det är ju bra för de som gillar rosa och volang måste ju få sitt det med.. så länge det inte BARA finns det utbudet. På KappAhl är det ganska många plagg som finns både i tjej- och killsektionen och det innebär att en del lila och rosa kläder finns även på pojkarnas avdelning och att även tjejerna erbjuds lite längre och mer rejäla shorts. Dock kan jag överlag känna att det är lite trist färgutbud bland pojkkläderna.

 

HM ligger någonstans i mitten med ganska mycket rosa och pyntat till flickor och ganska mörka tråkiga färger till pojkar. Ganska trist utbud enligt mig, men det är ju en smaksak.

 

Av dessa tre kände jag väl att KappAhl var den enda som över huvudtaget tänkt till lite kring att vissa kläder är eller kan vara till för båda könen.

 

Jag kom på att jag ville klargöra för de som hatar prat om barnkläder eller som tror att det "människor som jag" vill är att flickor inte skall få ha rosa och volang medan det är precis det vi vill att pojkkläderna skall ha.

Nej, det jag hade önskat var ett bredare utbud. Om man har en dotter som vill ha rosa och pyntat så skall det finnas, men om dottern kanske vill ha grönt eller blått eller bara en vanlig vit tröja utan Hello Kitty så skall det också finnas. Och om jag vill ha något annat än mörka murriga färger till min son så skall det också finnas. Vill jag ha en grön eller svart tröja med Pippi Långstrump eller Lilla Sjöjungfrun på så skall det finnas och samma sak rosa tröjor med Bilar på. Jag vill inte ta bort - jag vill lägga till!

Jag tänker ju mycket på genus och vilken bild av man och kvinna vi förmedlar till vår son. Vad gäller hushållsysslor gör vi ungefär lika mycket även om vi gör olika saker då vi delat upp det efter vad vi helst/helst inte gör. Jag diskar, Hampus tvättar kläder och själva städningen delar vi på.

 

Vad gäller småsaker som att skruva och dona så kan jag göra det också. Idag skruvade jag ju ner all hallindredning och så till exempel. Dock finns det en sak som jag är himla mesig kring och det är verktyg som låter högt och rör sig av sig självt. Jag kan nu efter lång egenterapi använda skruvdragaren men sågar är det värsta jag vet. Jag ser avsågade artärer och blod som sprutar framför mig om jag ens går i närheten av dem. Därför är det Hampus som har hand om själva rivandet hemma just nu. Jag är ju dessutom skitklen så händer inte lika mycket när jag tar i.

För att Nico skulle se att kvinnor inte är helt inkompetenta och handlingsförlamade (och för att hjälpa Hampus såklart) så gick jag med några lass skrot till containern dock. Mamma var med en stund och hjälpte till att kolla Nico så jag också fick lite gjort. Brorsan var förresten också förbi en stund och hjälpte till vilket var snällt.

 

Nico blev inspirerad av rivandet också. Han tog sin leksaksmotorsåg och gick och "sågade" ner ett stort legotorn han byggt och sedan slog han sönder resten av legohuset. Bara att hoppa satt han förstår att det var just hallen som skulle rivas och inte ger sig på resten av husets väggar.

Jag tyckte att vi planerade så mycket innan bygget skulle starta men tydligen planerade vi (jag) inte speciellt bra. Får säga till min makes försvar att han faktiskt sa att vi behövde en vecka till innan byggstart, men jag körde över honom lite (hmm.. händer väl aaaldrig att jag gör så).

 

Så när jag kom ut för att åka och hämta Nico så sa grävarna att vi måste riva hallen för att de skall kunna göra klart... typ idag.

Så nu har jag stått och tömt hela hallen innan Hampus kom hem och nu står Hampus och river. Stessigt värre.

Om man sitter rädd och gömmer sig i sitt hus som jag gör idag och inte riktigt ännu känner sig redo för att ta hand om berget av disk i köket, så kan man helt enkelt svara på frågor som inte är ställda till en själv.

Dessa frågor är ställda till Schmenus (ja jag vet att denna blogg nämns väldigt ofta, men den är väldigt bra så jag tycker att ni skall läsa den) men jag tänker svara på dem ändå.

 

Varifrån får du din främsta inspiration till att blogga?
Det är väl lite som en ilsk klasskamrat en dag skrek åt mig på en lektion under socionomutbildningen "Du har ju fan åsikter om precis allt du!" - och de vill väl komma ut antar jag.

Vilka är dina topp tre(eller fem om du vill) bästa bloggar just NU (som du bara inte kan låta bli att läsa varje dag)?
Lady Dahmer, Schmenus, Minasannaord, BLEKK och Moralfjant, tror jag att jag får svara. Men jag läser många fler.

Vad skulle du aldrig någonsin blogga om, tror du?

Saker som jag anser vara privata, som mitt eget sexliv, eller saker som skulle påverka andra i min närhet negativt. Vill ju inte hänga ut folk eller så.

Om du kom över fem miljoner, skattade, klara bla bla – Vem skulle du be dra åt helvete först? Försäkringskassan eller CSN?
Jag kan inte säga att jag har någon anledning att be dem dra åt helevete än så länge. Jag kanske är lyckligt lottad.

Vilken bok känner du har påverkat dig mest?
Liksom Schmenus så får jag säga att Stäppvargen av Herman Hesse var en av de första böckerna som verkligen skapade den där känslan av utveckling i mig. Sedan är det svårt för har läst så mycket bra. Dock var AMP av Maria-Pia Boethius och Maria Lindhgren en av de böcker som på allvar fick mig att intressera mig för feminism.

Vilken bok har du läst om flest gånger?
Jag läser sällan om böcker faktiskt, men Brott och Straff av Dostojevskij har jag läst flera gånger.

Finns det någon bok som du skäms för att att du älskar?

Jag tror inte det. Förr skämdes jag lite över att jag älskade Koontz och andra skräck- och fantasyböcker eftersom det inte kändes så "kulturellt", men det gör jag inte idag.

Vad är du mest nöjd med att du gjort/åstadkommit/upplevt i livet hittills?
Klyschan är ju såklart att jag träffade min man, vi fick barn och gifta oss - och det ÄR faktiskt det jag ä rmest glad över också. Men jag är också väldigt glad över att vi köpte vårt hus då det var en dröm jag hade haft länge. Är också nöjd över att jag studerat så mycket, att jag tog magisterexamen, över de skrivartävlingar jag vann som ung och över att jag faktiskt är en bra kurator som hjälper människor.

Vad skulle du gärna vilja göra/åstadkomma innan du blev på tok för gammal?
Jag vill ta tag i mitt skrivande och skriva böckerna jag har i huvudet, och så vill jag gå på Comic Con i USA!!!

Är du så cool som du verkar, eller låtsas du bara?
Jag är inte så cool, och det tror jag inte någon tycker att jag verkar vara heller.. hehe.

Vilka böcker/filmer/Band/Artister gillar du allra mest?
Böcker Älskar alla typer av böcker förutom det man kallar chick-litt och kärleksböcker och sådant. Inget fel på dem som gillar det, men jag gör det bara inte.
Filmer  Jag tycker ju som nog ingen missat väldigt mycket om Sci-fi av olika slag, och Marvel-filmerna.
Band och artister  Väldigt blandat, har egentligen inte speciell musiksmak.

Vad har du för fritidsintressen utanför bloggen?
Min vardag tar upp alla min tid så jag gör faktiskt inte så mycket annat än jobbar och är med familjen. Men jag tycker ju om att skriva och man kan väl säga att tv-serier och film är ett intresse, samt att läsa. Med tanke på alla projekt vi har för oss kan man väl säga att husbygge och inredning blivit lite av ett intresse :)

Annars tycker jag ju om politik och sådant av olika slag. Att diskutera och lära mig saker.

Jag undrar vad du pluggar eller jobbar med?
Jag jobbar som skolkurator och studerar oftast vid sidan om också. Just nu har jag pluggpaus men blir väl nog någon kurs till hösten kan jag tro.

Vad vill du bli när du blir ”stor”?
Jag vill bara att vi skall må bra och vara lyckliga, men hade ju inte gråtit om jag blev lite rik också.

Är du rädd eller glad över uppmärksamhet du får på bloggen?
Nu får jag ju ingen uppmärksamhet så det ä rju egentligen en icke-fråga för min del :) Om jag dock hade fått massa, massa läsare så hade jag nog faktiskt tyckt att det var lite jobbigt. Jag är ju inte jättebra på att hantera massa uppmärksamhet, tar lätt illa vid mig av kritik och så... men är ju samtidigt kul om folk gillar att läsa vad man skriver så... äh jag vet inte.. är liksom inte aktuellt för min del :)

Läste idag ett inlägg på Schmenus blogg, som egentligen skrevs igår, om det där med den lite undermedvetna önskan att vara snygg för att få ligga. Att även om man kämpar emot det så är det någon slags rädsla att inte vara önskvärd som gnager inom en ibland (för vissa ofta, för andra bara i svaga stunder om natten kanske).

 

Själv är jag inte sådär fixerad vid mitt yttre kan man inte säga. Jag går ofta osminkad, kan till och med handla utan att kamma håret och med samma t-shirt som jag sov i på natten (fast med byxor också då) och liknande. Jag väger lite för mycket och har varulvsben för det mesta. Dock anser jag inte mig själv vara ful. Jag är ingen modell men jag tycker om hur jag ser ut. Jag tror jag ser snäll ut och det gillar jag. Sedan kan jag ju ha bra och dåliga dagar. Vissa dagar kan jag tycka att jag är läcker som fan medan jag andra dagar kan känna mig som en vandrande geléklump av något slag.

 

Dock måste jag säga att jag inte själv förstår den där önskan man ibland har av att se bra ut just för att få ligga. För jag kan också ha den. Ibland kan tanken dyka upp Hur många skulle vilja ligga med min när jag ser ut SÅHÄR?

Vilket är så dumt på många plan. För det första vill jag ju inte ligga med någon annan än min man och har framför allt inga planer på att göra det, så varför skulle jag bry mig om ifall möjligheten fanns? För det andra säger mig min erfarenhet att du inte behöver vara snygg för att ligga. Om jag skall generalisera riktigt mycket och vara sådär lite fördomsfull så räcker det att man VILL för att få ligga som heterotjej. Som singel hade jag aldrig problem på den fronten. Problemet kan väl snarare vara att skapa initial kontakt eller att få ett varaktigt förhållande att funka och där har inte utseende så mycket med saken att göra heller (även om initial kontakt kanske i vissa fall underlättas av ett fördelaktigt yttre). Så det är skumt det där, att vi trots detta lägger så stor vikt vid att vara snygga, eller vilja vara snygga.

 

Sedan läste jag på Moralfjants blogg om hur hon har svårt att i sitt dagliga liv se en könsmaktsordning, och jag kan till viss del hålla med. Det är ju inte så att jag dagligen känner mig underlägsen eller känner att män behandlar mig som mindre värd eller liknande. Det är lätt att tro att allt är bra och som det ska, eftersom jag känner att jag har makt och status i mitt eget liv.

Det finns dock en hel del tillfällen då jag kan reagera. T.ex. tycker jag ofta att man märker det i skämt bland män. Att det skämtas mycket om kvinnor och de egenskaper man tycker hör samman med kvinnlighet. Även om det "bara är skämt" så säger det en del om underliggande strukturer.

Jag tycker också man kan märka det ibland när man läser eller hör om kvinnor som presterat på ett eller annat sätt att det lyfts fram på ett speciellt sätt. Som om att man tycker det är lite extra att en liten kvinna lyckats med något. Nästan lite nedlåtande kan det kännas.

 

Framför allt kan jag uppmärksamma det i samband med möten med banker, hantverkare, mäklare och andra personer av det slaget att de gärna initialt vänder sig till min man i första hand. Som om det är han som för vår talan på något sätt. Dock brukar detta vända ganska snabbt i de flesta fall och de börjar vända sig till mig istället eftersom det är jag som är kontrollfreak, ställer alla frågor och är mer "på" än vad han är.

 

Viktigast är väl dock att inte luras av att man inte alltid ser eller märker av en könsmaktsordning och tror att den för den sakens skull inte finns. För det första kan man inte bara se till sin egen situation utan man måste se till helheten och dessutom kan det vara svårt att lägga märke till skevheter i det system som man själv är en del av (som Moralfjant också skriver).

Ja jag skrev ju nyligen om hur det kan vara när man har autismliknande tillstånd så som jag har. En sak som är jäkligt påfrestande när man har en sådan diagnos är att ha främmande människor som gräver i ens trädgård.

Idag är alltså grävmaskinen med tillhörande män här för att gräva upp där vi skall ha grunden på utbyggnaden av huset. Detta har gett mig huvudvärk och ångest av flera olika anledningar som jag skall förklara nedan:

 

1. Jag har ingen kontroll alls. Det vill säga jag kan ingenting om hur man gräver grund och kan därför varken tala om för dem hur de skall göra eller avgöra om de gör rätt eller fel. Jag måste helt enkelt lite på att dessa främmande män vet vad de håller på med. Eftersom de jobbar med detta så vet de ju antagligen det, det inser jag ju, men är likväl påfrestande för mitt psyke.

 

2. Jag vet inte vad för social interaktion som förväntas av mig. Om jag har svårt för oskrivna regler vad gäller socialt samspel i vanliga fall så kan jag ju meddela att jag inte alls vet vad som förväntas av en vad gäller människor som gräver i ens trädgård. Bör jag vara där ute och prata med dem eller stör jag då? Bör jag hålla mig helt undan eller verkar jag skum då? Vad pratar man med grävmaskinister om? Vill de låna min toalett? Vill de ha mat? Framför allt så känner jag ju dem inte vilket i sig gör mig nervös. Nu gömmer jag mig i huset och vågar typ inte gå ut fast jag har saker jag vill fråga.

 

3. Detta hör ihop med tvåan och det har med det där att bjuda på fika att göra. Det hör till hade jag förstått. Så vi köpte hem bullar och Hampus frågade när de ville fika. Klockan 11 sa de och då sa Hampus till dem att de kunde komma in på kaffe då. Bara det att Hampus skulle till jobbet innan dess. Tanken på att fika ensam med dem gav mig ångest och jag ringde mamma som kom upp som socialt stöd. Bara det att när kaffet var klart och bullarna framme så kom de inte. Jag gick ut och sa att kaffet var klart, de stirrade på mig och sa ja, men kom aldrig in i alla fall. Vad betyder detta? De vill bara fika med Hampus men inte med mig? De fick annat för sig? De kan komma in vid annan obestämd tidpunkt så jag måste sitta beredd på social interaktion hela dagen?

 

Hela den här ovissheten och att inte veta vad som förväntas av mig gör att jag verkligen inte kan slappna av. Har spänningshuvudvärk och ångest som fan. Kommer jag vara så här hela sommaren när hantverkarna är här också? Kan man insistera på att man måste ha en slags formell prestentation och genomgång av rutiner med dem eftersom jag är skum och kommer må dåligt annars?

 

Så, nu har ni fått ett aktuellt exempel på hur det är att inte riktigt vara som alla andra.

Då jag är trött och lat och bara inte orkar skriva något smart idag så hänvisar jag bara till Sannas blogg där hon skrivit om barnkläder..

 

Läs här...

 

 

Någon dag skall jag också visa ett litet smakprov från sonens garderob och alla härliga färger som finns där.

Idag spenderade vi större delen av dagen med att riva det sista och slänga i containern, riva staketet och ta bort markplattor. Satan i gatan var tungt det var. Snälla Laban kom förbi och hjälpte oss, och utan den hjälpen och om inte mamma och pappa hade tagit Nico en stund, så hade vi nog aldrig hunnit klart. Nu var det bara några få markplattor som inte blev flyttade men våra ryggar klarade inte mer.

 

Under markplattorna bodde enorma kolonier med myror av olika slag. Jättemyror, pyttemyror, svarta myror, röda myror... olika myror under varje sten... och jag kände mig lite som ett monster - the destroyer of worlds - som bara utplånade en hel värld av varelser. Bara brutalt demolerade deras hem.

Nico tyckte myrorna var skitspännande och plockade upp de enorma hästmyrorna och lät dem krypa på hans hand, tills en bet honom och då föll han ihop i en hög i leran och grät.

 

Detta lerdyk gjorde att jag bestämde mig för att han måste bada. Han skrek som om han skulle kokas levande såklart tills hans insåg att jag skulle bada med honom och då var det kul. Lät bli att tvätta håret på riktigt på honom för att inte badet bada skall förknippas med hemskheter enligt honom, utan nöjde mig med att smygskölja håret då och då under vattenleken.

 

Nu hoppas jag att lillfisen somnar snabbt så skall jag och Hampus se 24. Vi skall se om alla säsonger nu trots att det vara var två år sedan vi såg dem. Vi saknar Jack och gänget så mycket :)

Idag sov Nico till 07.30!! Det händer typ aldrig att han sover så länge och sedan dessutom är lugn som man han är nu. Han åt till och med frukost utan protest. Så jag njuter av den stillsamma morgonen innan det är dags att "ta tag i saker" så att säga.

 

Roar mig med att titta på lampor. Vi råkade göra sönder vår älskade kökslampa i flytten hit så nu när vi skall få riktigt kök snart igen så saknas lampa. Är skitsvårt att hitta någon jag tycker om. Har tittat på bland annat på lamporna nedan.

 

Schmenus skrev ett intressant inlägg om att leva med dolda funktionshinder, och hur svårt det kan vara när omvärlden visar brist på förståelse.

Kan själv känna igen mig i det hon skriver fast min problematik är av ett annat slag. Och då jag tyckte det var starkt av henne att skriva om sina svårigheter och då jag anser att det är viktigt att man i samhället börjar tala mer öppet om olika funktionsnedsättningar och diagnoser så tänkte jag dela med mig jag med.

 

Jag har det man kallar autismliknande tillstånd. Det innebär att jag inte uppfyller kriterierna för det som är autism men att vissa av diagnoskriterierna stämmer in på mig.

För mig innebär det att jag kan ha problem socialt i vissa sammanhang. Jag kan nog ibland uppfattas som blyg eller som att jag inte vill prata med människor men så är det inte. Jag tycker om att prata, och om man känner mig vet man att jag kan prata nästan oavbrutet hur länge som helst om ingen stoppar mig. Dock kan jag bli osäker i sociala situationer då jag har svårt för de oskrivna sociala regler som finns. Jag kan ha svårt att förstå hur man kommer in i ett samtal utan att avbryta eller verka påflugen, jag kan ha svårt att begränsa mig och ta "lagom med plats", jag kan ha svårt att veta vad man kan och inte kan prata om och vad som är intressant för andra att höra om eller ej. Det kan vara svårt att förklara för alla de där sociala reglerna är så självklara för andra att man inte ens tänker på att de finns. Kortfattat kan man säga att jag har svårt för att veta vad som förväntas och krävs av mig i sociala sammanhang vilket gör mig osäker, och att koda av situationerna tar mycket energi av mig och jag kan bli trött av långvarig interaktion med människor som inte känner mig.

 

I vissa sammanhang, som på jobbet eller när jag är på kurs,är det inga problem alls för då känner jag att jag har en ram (ett tema, kanske man kan kalla det) och då känner jag mig trygg.

Vissa tänker kanske att om man är autistisk så kan man inte förstå andra människors känslor, men så är det inte för mig i alla fall. Jag förstår känslor, känner känslor och känner empati. Däremot känner jag inte sympati i någon större utsträckning. Det vill säga jag förstår hur folk mår, jag bryr mig om hur de mår och jag vill att de skall må bra men jag blir inte ledsen för att någon annan är ledsen (fast ibland blir jag ju det också såklart).

 

Jag har också svårt när saker förändras eller inte är planerade. Snabba ändringar i schemat ger mig ångest och att inte ha en tydlig plan får mig att känna oro och stress. Jag har också svårt för struktur av visst slag. Jag är väldigt ordningssam i vissa avseenden men kan förefalla stökig på andra sätt. Jag har t.ex mycket svårt för städning och det är inte för att jag är lat utan för att det tömmer mig på energi att försöka finna bästa systemet, bästa ordningen, att städa i och känner jag inte att jag vet vad det är så låser jag mig och kan inte städa alls. Jag har också mycket svårt för att städa om det finns föremål som skall städas undan men som jag inte vet vart jag skall lägga dem. Också svårt att förklara men blir som en slags loop i hjärnan som gör mig helt handlingsförlamad.

 

Många har svårt att förstå min problematik, och vissa har nog svårt att tro på den eftersom jag oftast verkar vara som vem som helst. Istället kanske jag förefaller lite konstig, otrevlig, osocial eller något annat. Man kan få höra saker som att "men gör det bara" när man själv känner att man bara inte kan och inte själv kan förklara varför. Nu för tiden känner jag dock att det inte påverkar mig lika negativt som när jag var ung. Då tyckte jag att det var påfrestande att känna sig annorlunda, att känna att det var något fel på en. Idag bryr jag mig inte så mycket, jag har det rätt bra ändå. Och de som känner mig tycker väl förhoppningsvis om mig och det räcker :)

Vi hade egentligen massor att göra idag, men så sken solen och det var loppis på Sundsby så vi unnade oss en liten utflykt. Mamma och pappa följde med och det var riktigt trevligt. Fikade i solen och Nico tiggde till sig den ena leksaken efter den andra av sina morföräldrar så han var nöjd han med.

 

På loppisen mötte vi också upp ett av de föräldrapar vi gick på kurs tillsammans med och de tittade förbi hemma hos oss en stund efteråt. Var väldigt trevligt och Nico verkligen älskade att leka med deras dotter som jag tror är ungefär ett och ett halvt eller två år äldre än Nico. De sprang runt och busade och Nico skrattade så han tjöt från det att de kom tills det att de gick. Han är oftast förtjust i att leka med just flickor som är lite äldre än honom. Jag tror att det är för att de är såpass gamla att de kan leka men samtidigt visa lite hänsyn och ta hand om honom på ett bra sätt, plus att de sällan ifrågasätter att han inte kan prata eftersom han är ganska liten i deras ögon.

 

Efteråt lämnade jag av Nico hos mamma och pappa och jag och Hampus hann få bort allt bröte som vi rivit och slängt i containern. Har jäkla glasfiberisolering i varje por på kroppen nu tror jag. Usch. Sedan åkte Hampus för att hämta en altandörr och jag städade Nicos rum. Nu skall jag strax sätta igång med maten inför grillningen med lillebror senare.

 

En bra dag och nu känns det som våren kommit på riktigt. Får gärna bli sommarlov snart nu dock.

Det finns få saker jag ogillar mer än när debatter helt enkelt inte tas på allvar eller inte vågar tas eftersom det finns en risk att stämplas på ett visst sätt. Framför allt när politiker undviker vissa ämnen i rädsla att misstolkas eller bryta mot den rådande normen. Till detta hör t.ex. att få vågar föra ett riktigt faktagrundat samtal om invandrarpolitik då de är rädda att tas för rasister (dock vill jag här nämna att jag anser att många av de uttalanden som klassas som "detta vågar man ju inte säga för då kallas man för rasist" faktiskt ÄR rasistiska) och därför inte heller ger SD något motstånd, att få vågar uttala sig negativt om manlig omskärelse i rädsla för att kallas antisemiter samt då att få vågar tala på riktigt kring en eventuell legalisering av cannabis i rädsla för att människor skall tro att man själv använder det eller att man i stort tycker droger är en bra idé. Ofta tycker jag att härskartekniker och skrämselpropaganda används för att tysta dessa diskussioner och jag anser att detta är fel.

 

Anledningen till att jag kom in på ämnet är ju Centerns ungdomsförbund som nu gått ut och sagt att de tycker att cannabis skall legaliseras, vilket man kan läsa om här bland annat och här.

Ni har säkert redan anat min ställning i frågan men innan jag skriver ut den vill jag tydligt klargöra vissa saker:

 

1. Jag tycker INTE att det är bra att använda cannabis, skulle inte rekommendera det och tycker absolut inte att unga människor (under 25) skall bruka det över huvudtaget.

2. Jag tycker INTE att några andra droger bör legaliseras

3. Legalisering innebär inte att jag anser att det skall släppas helt fritt

 

Med detta sagt så anser jag att en legalisering av cannabis är en bra idé. Jag använder inte droger själv och har aldrig gjort. Jag dricker knappt alkohol nu för tiden. Som person tycker jag alldeles för mycket om kontroll över mig själv för att bruka substanser som förändrar mitt medvetandetillstånd och impulskontroll. Så varför anser jag dock att cannabis skall legaliseras?

 

Den första och största anledningen är att, och som Centerns ungdomsförbund också tog upp, försäljningen av cannabis på svarta marknaden innebär en stor inkomst för kriminella nätverk.

Eftersom det säljs av kriminella så har de inte heller några betänkligheter vad gäller att sälja det till mycket unga. Det finns ingen insyn, ingen kontroll, och det läggs ner stora skattefinansierade resurser på att försöka ha kontroll vilket sällan leder till att man klämmer åt bovarna bakom utan istället att missbrukarna åker fast.

 

Om vi tar och tittar lite på de argument som används MOT legaliseringen så kan vi börja med att titta på artikeln i DN som jag länkade till ovan först. Riksdagens talesperson i missbruksfrågor tycker jag inte har något argument alls. Han svarar enbart: Vi driver ju en restriktiv narkotikapolitik i Sverige. Vi ser inget behov av att introducera nya droger på den marknad som finns. Med andra ord är hans icke-argument att "så här har vi alltid gjort" och ni vet ju vad jag tycker om det argumentet.

• Att det blir ett slut på kriminaliseringen och stigmatiseringen av personer som nyttjar droger men som inte skadar andra
• Att regeringar uppmuntras att testa legalisering av droger, i första hand marijuana.
• Att kampanjer som riktar sig till unga med budskapen "säg nej till droger" eller "nolltolerans mot droger" slopas, i stället bör andra utbildningsmetoder användas.

 

Nu när Nico varit sjuk har det blivit lite väl mycket godis för hans del. "Stackars dig som är sjuk"-godis kan man kalla det. Inte visste vi att han skulle vara sjuk så länge. Men så igår så sa jag att nä nu får det vara stopp på detta med tanke på att han knappt äter någon mat. Jag sa att imorgon då skall han inte få något godis alls om han inte äter mat först.

 

Så imorse när han tvingade upp mig i sängen alldeles för tidigt så var jag inställd på att nu skulle det vara frukost och inget annat. Utan frukost inget gott.

Vill du ha macka? frågade jag

Nej, sa Nico

Vill du ha yoghurt? frågade jag

Nej, sa Nico

Vill du ha äpple?
 Nej, sa Nico

 

Sedan gick han fnissande bort till sin stövel som han tydligen hällt ner massa godis i och sparat igår.

Godis, sa han lyckligt.

 

Nu åt han visserligen bara två små godisbitar och sedan ville han inte äta av det heller. Så behöver kanske bara känna mig som en halvkass mamma. En lurad mamma.

Såå frustrerande när man inser att det man åkte till IKEA för att köpa - det ENDA jag hade tänkt köpa idag (förutom att vi skulle titta på golven) glömdes bort.

 

Slölyssnade lite på en diskussion på radion idag om att det pågår någon debatt i USA just nu kring om staten skall finansiera viss forskning. Tydligen tycker man där att om staten skall vara med och betala forskningen så skall de också kunna styra vad det forskas om. Man tog också upp att attityden i USA tydligen är allmänt skeptisk till forskning och att man känner misstro till akademiker.

 

Jag tycker att detta låter skrämmande. Hur kan man känna misstro vad gäller människor som söker sanning? Hur kan man se på kunskap som något fraligt? Och finns risken att synen på att staten skall reglera forskningen kommer hit?

 

I min mening är det oerhört viktigt att forskning är fri och inte styrs av vinstintressen. Man måste kunna utforska även områden som inte är vinstgivande eller ämnen som är kontroversiella. Allt av värde innebär inte att värdet är i pengar och man vet inte var man kommer finna nästa viktiga upptäckt. Många av de allra viktigaste upptäckterna som gjorts har ju varit av en slump (som penicillinet).

 

Om jag över huvudtaget har en religiös ådra i mig så kanske denna innehåller min kärlek till vetenskapen. Det vackra med människor som söker kunskap, söker sanning, som vill veta mer och utforska.

Kanske därför jag älskade filmen Kon-Tiki och berättelserna om Heyerdahl innan dess. För han var villig att riskera sitt liv för att få veta.

Jag är sååå trött på debatter och diskussioner där människor använder "så har det alltid varit" som argument. Ofta återkommer det ju i hen-diskussionen och andra debatter gällande feminism och genus. Senast jag hörde det var i Debatt på SVT där de debatterade kring avskaffandet av det juridiska könet. Såklart hoppade det fram en man och började rabbla om att han minsann växt upp med att en kvinna är en kvinna och en man är en man och så är det med det. I sådana lägen klarar jag inte av att titta mer för känner impulser av våldsam karaktär krypa under skinnet på mig.

 

För det första, och som inläggets rubrik säger, så är "så har det alltid varit" ingen argument. "Så har vi alltid sagt" eller "så har vi alltid gjort" är inte heller några argument. Inga bra eller hållbara sådana i alla fall. Förr sa man alltid "automobil" och såg man en polis hälsade man artigt "goddag konstapeln" och kanske lyfte på hatten eller neg. Så hade de alltid gjort, men så gör inte vi. För att tiderna förändras och det gör vi med... typ. Fortfarande tycker en del att man kan säga "negerboll" för att "det har de alltid sagt"... utan att ens för en sekund ta till sig tanken att de kanske gjorde fel förr. Vi kanske vet bättre idag. Det har hänt förut. Många människor sa under en lång tid att jorden var platt... hade ju varit korkat om de fortsatt med det bara för "att de alltid sagt så förut".

Jag tror vi alla kan tänka tillbaka, eller om man glömt allt man lärt sig i skolan - googla, på hur det var förr och hitta hela listor av saker som man gjorde eller sa förr som vi faktiskt inte tycker känns helt ok idag. Dock tycks människor bara helt förtränga att saker sett annorlunda ut. Alla de som tycker att en kvinna skall vara en kvinna får gärna berätta exakt vad en kvinna är och hur det kommer sig att man hade en helt annan syn på hur en kvinna skulle vara för hundra eller tvåhundra år sedan, om nu begreppet kvinna har en sådan självklar och bestående mall som man skall rätta sig efter.

 

För det andra blir jag galen i debatter när människor inte fattar vad det är som diskuteras och tar upp helt andra saker, som i detta fallet. De talade om ifall man skall ta bort det juridiska könet. Vad man då tycker om män, kvinnor, hen och feminism har liksom inte med saken att göra. Om det juridiska könet försvinner så upphör du inte ha ett kön utan skillnaden är bara att staten inte har det på papper. Jag har personligen aldrig behövt papper på vilket kön jag är för att veta om vilket jag tillhör.

Juridiskt kön har ju bara en enda funktion egentligen, och det är om man av någon anledning vill göra skillnad på könen. Han får det och hon får det. Om alla får samma, även homosexuella, så finns det ju ingen anledning att staten skall ha papper på vilket kön man tillhör. Eller?

Som en paus från vardagslivet tog jag med mig alla glasflaskor vi samlat på oss under ett år och åkte och kastade på återvinningen samt någon/några månaders pet-flaskor. Då vi inte dricker vattnet i kranen här så går det en hel del vattenflaskor. Blev nästan trehundra spänn i alla fall.

 

Sedan shoppade jag helgens mat. Skall bland annat grilla imorgon kväll med brorsan.

 

Nu ser jag fram emot (nääää) en evighetsnattning av sonen.

 

Någon som har tankar om detta förresten... Nico har ju nu varit sjuk i lite mer än två veckor. Det började med att han fick feber och sedan kom hosta och snuva. Nu har han fortfarande stundvis feber men inte hela tiden och inte lika hög feber, han kan fortfarande hosta lite och snora lite och så. Dock så äter han knappt alls och han är inte sig själv på det sättet att han är trött och gnällig hela tiden. Hur länge kan en sådan grej hålla på? Var ju hos läkaren med honom i helgen och då visade sänkan inget och allt "var bra" enligt doktorn... Är det nån mening med att gå dit igen? Känns som lite tröttsamt med hans evighetssjukdomar som avlöser varandra. Framför allt synd om honom.

IKEA har nu öppnat i Uddevalla och har invigningsdagar med lite aktiviteter för barn och så, så vi tänkte slå två flugor i en smäll. Nico skulle få en kul utflykt och vi skulle kolla in golv. Så var det tänkt. Blev väl inte riktigt så.

Steg för steg skall jag nu gå igenom hur jag blev så utmattad att jag somnade och sov i tre timmar när vi kom hem, och hur Nico lyckades att stegvis bryta ner mitt självförtroende tills jag kände mig som världens sämsta förälder.

 

Resan började bra. Nico var glad över att komma ut ur huset. Efter ungefär halva resan började dock hans humör och dagsform ge sig till känna. Han började hänga sig åt sidan och trycka på knappar på instrumentpanelen och dra i växelspaken. Efter många vänliga och pedagogiska tillsägningar utan resultat blev det tillsägningar med väldigt arg och hög röst vilket då fick resultatet att han började gråta och sedan grät hela vägen fram i princip.

När vi kom fram skulle vi för att göra honom glad (planerat sedan innan) äta lunch på McDonalds, och det just under det besöket var han också glad.

 

Efter det skulle vi dock till Bauhaus, och där gick många saker helt fel. För det första hade de röda bojar hängande i fönstret (alltså sådana man har till båtar eller när man fiskar) och Nico trodde att detta var ballonger och fick utbrott och storgrät både på vägen in och ut för att han inte fick en sådan.

Där inne var det ganska mycket folk, som inte såg sig för. Först var det en dam som gick på honom så han ramlade in i nån kartong med grejer och slog sig så han grät. Hon stannade dock för att se hur det gick med honom men det skrämde honom bara så då grät han ännu mer. Helt förtvivlad var han och krävde att jag skulle bära runt honom. Eftersom mina armar inte pallar det i längden fick jag hämta en vagn, men den ville han inte sitta i utan köra.... utan hjälp... på folk... annars skrek han... *suck*. Då kommer en man och rusar rakt på Nico bakifrån så han kastas fram och slår pannan hårt i vagnens metallram. Denna man stannar inte ens utan bara går vidare medan Nico står tyst av chock några sekunder innan han såklart blir jätteledsen. Så då blev det mer bärande och tröstande.

 

Sedan lämnade vi då Bauhaus och Nico skrek efter ballong och fick bäras under protest till bilen medan människor tittade på oss som om vi misshandlade honom. Redan då kände jag att man kanske borde skita i IKEA och åka hem, men vi skulle ju "bara titta snabbt på golv" och hade ju ändå åkt en hel del mil för detta.

Så sagt och gjort, till IKEA.

Nico vägrade gå helt och hållet och bara jag fick bära. Bar honom till vagnarna men där bestämde han sig för att han vägrade sitta i vagn. Fick stå och vänta tills han gråtit klart och bestämt sig för att gå själv.

Inne på IKEA möts vi av uppblåsta ballonger fastsatta som dekoration, och det tog ett tag att få honom att gå vidare utan en sådan. Gick hyffsat bra att gå genom affären. Han stannade och lekte på olika lekstationer och var någorlunda nöjd förutom då  han blev livrädd för en dam med slöja (Nico är inte helförtjust i huvudbonader på andra). Sedan kom vi dock till leksaksavdelningen och där började det bli kaos. Nico ville ha muggar och tallrikar i olika färger, vilket han också skulle få, han ville dock inte acceptera att han inte kunde ta med några av de öppnade visningsexen också... och ville inte gå med på att han inte kunde få ta ett annats barns vagn som stod där. Massa skrik och gråt.

 

Efter etta behövde blöjan bytas också och det var ett rent slagsmål att genomföra det. Han tjöt som om jag försökte mörda honom och försökte hålla fast sina klädesplagg på kroppen.

Vi titta på golven i farten mot kassan och lyckades där betala medan Nico var arg för att han inte fick trycka på knapparna på betalkortautomaten.

På väg mot bilen ville han slå på alla bilar vi gick förbi och när jag sa att han inte fick det slängde han sig ner i en hög på parkeringsplatsen - det väldigt stora parkeringsplatsen med massa bilar och livlig traffikering. Fick slänga honom över axeln igen medan han skrek och alla stirrade.

 

I bilen hem somnade han, och jag också. Bar in honom när vi kom hem och sedan sov vi båda två i nästan tre timmar. Nico sover än och jag vet att jag borde väcka honom för att kunna få honom att somna ikväll, men jag orkar bara inte. Att ha honom hemma i mer än två veckor på grund av sjukdom är liksom gränsen för vad jag mäktar med. Det känns så hemskt att säga så om sitt eget barn, att man liksom inte orkar med.. men så är det. Att under så lång tid umgås med någon med så kasst humör är totalt dränerande. Vad jag än gör och säger så blir det fel, eftersom han inte tål minsta tillsägelse.

 

Jag vill ju bara att han skall få vara glad, och ha en glad mamma.

 

Vad gäller själva IKEA-besöket så fick vi i alla fall enats om att golv från dem duger bra tills vidare. Det billigaste i de rum man inte bryr sig lika mycket om, som skafferi, förråd och gästrummet, och det dyrare till vardagsrum och kök. Ett laminat med lite struktur som vi tyckte var helt ok.

 

 

Just nu... när Nico, för kanske tjugonde gången denna kväll,kommer utklättrande ur tältet och sträcker sina armar mot mig för att han vill krypa upp i mitt knä en stund och "kjamas"... och allt jag vill är att slippa sitta i timme efter timme på det hårda golvet som ger mig ont i ryggen och tänka på allt jag kunde gjort istället... Just då när han kryper upp i min famn och håller om mig och viskar tyst små ord jag inte förstår... Då skall jag sluta sucka och pusta och tänka på att alltför snart kommer han vara stor och varken rymmas eller vilja vara i mitt knä längre. Istället skall jag viska tillbaka, vagga lite fram och tillbaka, lukta på hans hår och bara passa på medan jag fortfarande kan.

Idag är en sådan dag som jag tror att de flesta föräldrar känner igen. En sådan dag då ens barn totalt dränerar en på energi och man i slutet av dagen är helt utmattad trots att man inte fått gjort någonting.

Vår plan att få Nico att sova lite längre på morgonen genom att låta honom vara uppe senare igår slog ju helt slint. Han vaknade vid 6 imorse och de enda som inte fått sovit ordentligt var jag och Hampus.

 

Sedan har Nico haft en underligt humör hela dagen. Han har haft febergräns så kan vara det faktum att han inte mår helt bra som har gjort honom skogstokig men herre min je vad han har hållt på. Förutom att han sov kanske en och en halv timme runt lunch tid (underbara tystnad!) så har han inte varit stilla eller tyst knappt en sekund. Han har yrt runt och vrålat och sjungt. Inte kunnat göra något på egen hand under hela dagen utan bara skrikit KOM DÅ! om och om igen eller legat i en hög på golvet och storgråtit om uppmärksamheten enligt honom varit för liten.

Han har klättrat på mig, petat mig i ögonen, vrålat KILLEKILLEKILL och klöst mig i ansiktet (hans kittlande är aningens våldsamt). Han har pendlat mellan att skratta hysteriskt och vara full med bus till att bryta ihop totalt om något går det minsta emot honom. Helst skulle han ha dator, telefon och iPad samtidigt för att inte skrika av ilska.

Stundvis helt underbar och charmig men stundvis.... ja vad skall man säga, jag är helt slut.

 

Jag fick som sagt var på grund av hans humör och min bristande ork gjort ungefär noll idag förutom att jag tog med Nico till apoteket för att hämta ut medicin och passade på att handla och hämta pizza.

Hampus har däremot rivit en del av huset... ja det skulle rivas alltså så det var inte så att han gick bärsäk eller så.

 

Nu är planen att jag skall få Nico att somna och sedan gå ut och kasta allt som rivits i containern men om det fortsätter så här kommer det ta mig hela natten för Nico kör sin "kjama"-taktik och skall bara kramas och kramas hela tiden... Och det tar ett bra tag innan jag klarar av att säga att "nej du får ingen kram".

Via Apan satt i granen hittade jag till detta inlägg på bloggen Orka! en studie i diskbänksrealism. Ett spännande inlägg om hur relationsgräl kan kännas ur en mans perspektiv och jag tyckte att det skrevs utan att generalisera, förminska kvinnor eller utpeka ena könet som bättre/sämre än det andra.

 

För åtminstonde jag kan känna att jag kan känna igen mig, även om jag inte vill att det skall vara så. Jag vet inte om vi kvinnor byggt om en annorlunda stridsföringsstrategi när vi ganska tidigt insett att en fysisk konfrontation med en man inte ofta är något vi kan vinna? För jag vill ju ogärna tro att vi genetiskt tycker om att såra med ord.

 

Det påminner mig dock om en diskussion jag och min man hade nyligen som började med att vi pratade om att Nico har börjat att slåss ibland när han blir arg. Jag hävdade att det var normalt (dock inte ok såklart) och min man ställde frågan om vi föds med instikten att ta till våld när vi blir arga och vi kom båda snabbt överens om att det man innerst inne oftast vill när man blir riktigt arg är just att slå.

Spännande och lite otäckt det där, att vi inom oss har förmågan till så mycket elakhet egentligen. Att vi har en instikt i oss som säger åt oss att slåss, som vi sedan tränar bort genom socialisation (de flesta av oss i alla fall). Fast egentligen inte konstigt så sett. Kan tänka mig att det i mänsklighetens begynnelse var en ganska bra och nödvändig egenskap att vilja och kunna slåss för det man behövde för att överleva. Problemet är väl att med tiden så blev vår syn på vad vi behöver ganska sned (men ändå reagerar Nico på samma sätt som grottmänniskan som höll på att bli berövad på den sista biten kött när vi försöker ta hans iPad).

 

Jag kan själv känna, och skämmas över, att jag i vissa lägen känner att jag tappar kontroll över det verbala flödet när jag blir riktigt arg. Speciellt i PMS-tider. En klyscha kan tyckas, men jag är faktiskt en riktig PMS-häxa. Min personlighet i de stunderna kan liknas vid det där biblioteksspöket i början av den gamla Ghostbusters filmen. Ni vet hon som ser så där snäll och fridfull ut och bara glider runt och tittar i böcker för att plötsligt bara förvandlas till ett vrålande monster som går till attack. That´s me.

I sådana lägen kan jag liksom inte kontrollera mig och jag hör hur min mun säger de mest vidriga saker. Saker jag VET är slag under bältet, ord som jag vet kommer sätta sig som små taggar, saker som verkligen sårar. Och det värsta är ju att jag inte kan ta tillbaka det efteråt. Orden är sagda. Skadan är gjord. Och själv måste man leva med insikten att jag är en person som kan säga sådana saker. En person som med flit kan utnyttja någons ömma punkt i en konfliktsituation.

 

Ändå får jag väl säga att vi oftast är väldigt bra på att hantera konflikter och lösa dem på ett bra sätt i slutet, men ibland kan man inte undvika dem. Mina tips är väl egentligen att inte gå och bygga upp saker utan att ta det direkt, men samtidigt inte ta diskussionen precis när man känner sig pissarg utan fundera igenom det lite först. Man kan inte prata på ett bra sätt om man är i affekt.

Hetsiga diskussioner bör inte heller tas när man har just PMS, är skittrött och verkligen inte om en eller båda är berusad.

 

En sak jag tror är bra innan man startar upp en diskussion som kan leda till en konflikt är också att fundera över vad man vill med det hela. Vad är det önskade resultatet? Kan man formulera det så att man själv och den andre kan förstå? Finns det lösningar? Om man inte vet det innan tror jag att det är lätt att man inte agerar utifrån problemet i sig utan från känslan av ilska det skapat och då kan man plötsligt hamna i en situation där ens mål inte är att skapa en fredlig lösning som båda kan enas om utan bara att slåss, såra och vinna.

 

Hampus köpte en väldigt bra bok häromdagen. Den heter Husets ABC och är skriven av Hemgren och Wannfors.

I den kan man läsa ungefär allt, stort som smått, som kan vara bra att veta om man har ett hus eller en stuga att sköta om. Allt från hur man byter tak eller fönster, lagar sprickor i grund, målar om eller bygger altan till hur man tvättar fönster på bästa sätt. Allt man kan tänkas behöva veta. Innehåller dessutom många smarta tips för hur man kan göra saker även om man inte har alla typer av verktyg och pryttlar.

 

Nu när Nico varit sjuk och ibland sovit på dagarna så har hans rytm blivit lite fel. Idag somnade han plötsligt vid 16 och eftersom han inte mår bra så fick han sova, och vaknade en timma innan vanliga läggdags.

Vi sa då att han kunde ligga med oss i sängen och somna när han ville... bara det att han aldrig somnade.

När klockan blev 21.30 så tog jag med honom in i sitt rum istället och nu hoppas jag att han somnar i sitt tält snart. Svårare än vanligt dock då jag inte kan spela musik för honom... tydligen har ljude på min dator ballat ur.

Jävligt dyr dator detta och den krånglar som fan...

 

Mycket mer spännande än så blir det inte idag. Ingen kan förvänta sig att man skall ha något vettigt att säga en fredagskväll.

Såg Mammas pojkar nyss dock och kommer skratta länge åt kommentaren "Kasta inte gifflar på mamma".

I augusti fyller Nico tre år och han skall då få ha sitt första barnkalas är det tänkt. Man kan väl säga att jag är lite överexalterad gällande detta. Eller det framgår kanske ganska tydligt med tanke på att jag sitter och planerar för detta redan nu :)

 

Eftersom han älskar ToyStory så vill jag ha det som tema på kalaset och min plan är väl att bjuda in 3-4 barn eller så. Kollade runt på nätet efter prylar man kan ha i ett sådant sammanhang och hittade en amerikansk partysida som hade allt och lite till på temat. Dock inser jag att barnkalas i USA tycks ha en helt annan omfattning. Många av förpackningarna som innehåller små leksaker man kan dela ut till barnen innehåller 48 stycken (!). Finns det verkligen de som bjuder 48 ungar på kalas? Eller är det meningen att varje barn skall få massor? Att man skall ha samma tema under hela barnets uppväxt?

 

Detta var lite av de saker jag hittade som jag tyckte var kul i alla fall, och som inte kom i megaförpakckningar.

 

Jag har ju berört detta innan i inläggen kring min shoppingångest för ett tag sedan, men så kom det upp i Katta Kvacks blogg. Hon skrev om hur en kvinna som klagat på att HM bara gör tältliknande kläder för alla som har storlek över 40-42 hade fått elaka kommentarer som svar från folk som sett detta. Tydligen ansåg folk att man kan banta om man vill ha snygga kläder och att klädbutikerna hjälper folkhälsan genom att inte uppmuntra osunda tjockisar and so on.

 

Ja, vad skall man säga.

Precis som skrivs i inlägget ovan, och som Lady Dahmer upprepade gånger skrivit om, så måste man faktiskt inte vara osund bara för att man har en större storlek. Vissa människor är väldigt vältränade trots att de inte har så lätt att gå ner i vikt.

Dessutom är det ju så att man kanske inte vill banta, man kanske tycker att vikthetsen är osund, och vill få lov att själv välja sin vikt utan att för den skull vara tvungen att gå i tantiga tält. Och hör och häpna, men man kan faktiskt vara fin även om man drar en större storlek! :o

 

Vad jag har för storlek varierar lite beroende på märke men man kan nog snitta det på en 44:a och jag är inte smal, men jag är inget fläskberg heller. Det är inte så att man tittar på mig och tänker OMG - the killer blobb is going to attack. Och om man tittar sig runt när man går på gator och torg så kan man se att faktiskt väldigt många har min storlek eller större - långt ifrån alla är smala. Men tydligen tillverkas bara kläder för de som är det.

 

Jag har någon gång innan spaltat upp detta men gör det igen. Lite råd till klädtillverkare som skall göra kläder till de med storlek över 40-42:

* Vi vill inte ha oformliga tält i skumma mönster - vi vill inte se ut som tanter från 80-talet

* Low cut byxor funkar sällan bra om man har lite överskottsfestt i den arean

* Bara för att man behöver större storlek så har man INTE längre armar än normalt

* Om man är lite större har man oftast bröst - som också vill rymmas i plagget

* Det hjälper inte att göra midjan större om man gör det smalt över låren

 

Alla är dock inte lika kassa som t.ex. HM och Lindex på att göra kläder för de som väger lite mer (tar inte ens upp de många affärer som tycks tro att överviktiga inte alls finns utan bara helt skiter i större storlekar). Som jag nämnt innan tycker jag att KappAhl är jättebra! Fina, snygga, moderna kläder som sitter bra och inte kostar massor.

 

 

Ikväll är en sådan kväll då Nico inte vill somna. Han smyger ut från sitt tält (ja han sover fortfarande i tält) och ler sitt allra sötaste leende och så ber han om en kram, eller en puss, för att han vet att jag inte kan motstå. Sedan kommer han ut en stund senare och säger med sin sötaste röst att han vill titta i en bok, eller sjunga en sång, eller hälsa på sin nalle... eller vad han än kan komma på. Och han är så söt att jag smälter, och så är det en av de få stunder på dagen då han sitter lugnt och man faktiskt kan prata med honom... så trots att nattningen tar en evighet så låter jag honom hållas och njuter...

Lady Dahmer skrev idag ett inlägg som jag tycket var spännande, kring ett ämne som oftast är tabu - det vill säga kring om man älskar alla sina barn lika mycket. Nu har ju jag bara ett barn men jag funderar mycket på detta, hur det kommer bli när/om man får ett barn till. Dessutom är ju kärlek en så mångsidig känsla som kan ta sig så många olika uttryck, men ändå förväntas det att vår kärlek till våra barn skall se exakt likadan ut,

 

När man bara har ett barn, som jag/vi har, så har en så svårt att föreställa sig att man kan älska någon mer lika mycket. Jag menar, jag älskar ju fler människor än min son men det är inte på samma sätt. Jag älskar ju mina föräldrar och min bror till exempel, men kärleken man har till sin ursprungsfamilj är på ett annat sätt tycker jag. I alla fall för mig är det så att den ju alltid funnits där och alltid kommer finnas där, så det är på något sätt självklar. Den är också en mer stillsam och trygg kärlek och inte sådär översvallande som annan typ av kärlek kan vara.

 

Och jag älskar min man, sådär mycket så man tror att jag inte tror att jag kan älska honom mer men ändå älskar honom lite till hela tiden. Men även om den är en stor, vacker och fantastisk kärlek så kan den ändå inte jämföras med den kärlek jag känner för mitt barn. För även om den kan uppfylla hela mitt hjärta så är det ändå "bara" en känsla.

 

Kärleken jag känner för min son är som ett eget väsen. Som en microorganism som bor i varje cell i min kropp och som skapar ett slags ständigt sug efter att vara honom nära. Till och med när jag är trött och bara vill vara ifred så finns det där. En saknad som inte kan stillas ens av hans närvaro. En kärlek som konsumerar mig, som skapar evig oro och ångest men samtidigt oändlig lycka och förundran, en kärlek som nästan kan göra ont men ändå gör allt bra. Det är en sådan obeskrivlig känsla den där kärleken man har till sitt barn. Och kanske är det därför det är så svårt att föreställa sig att man skulle kunna känna likadant igen, för en till.

 

På något sätt tror jag dock att jag alltid kommer älska Nico på ett speciellt sätt eftersom han kom först. Men det barnet som kommer sedan kommer jag antagligen också älska på ett speciellt sätt, för det barnet kom sist.

 

Jag har ju skrivit innan om att jag tycker att det är så underbart att Yohio fått så mycket uppmärksamhet i Sverige nu, då jag tycker att han med sin gränsöverskridande stil är en bra förebild för unga. Jag visste att han var en bra gitarrist och en bra showartist, men jag visste faktiskt inte att han var så bra på att sjunga som han är förrän jag såg honom i Humorgalan.

Innan jag såg att det var han utan bara hörde rösten så var jag säker på att det var Peter Jöback som sjöng, vilket jag inte var ensam om att tro kan man se i kommentarerna gällande YouTube-klippet nedan.

 

Innan jag fick barn så tyckte jag såklart också att det var helt fruktansvärt med människor som skadar barn. Efter Nico föddes så var dock tanken på ett barn som far illa nästan helt outhärdlig. Varje gång jag hör talas om ett barn som blivit slaget eller illa behandlat så tänker jag bara på hur det skulle kännas om någon gjort så mot Nico skapar en obeskrivlig smärta. Tanken på hur någon skulle kunna göra illa detta oskyldiga lilla barn och hur det skulle kännas i hans hjärta. Jag kan höra hans gråt inom mig, den där hemska gråten när de inte förstår... sådan gråt Nico kan gråta när han har örininflammation... då han känner smärta men inte förstår orsaken.

 

Och jag kan verkligen inte på något sätt förstå hur en människa kan göra sitt eget barn illa. Jag som får extrem ångest om jag höjt rösten för mycket, måste lyfta upp honom fast han inte vill (i trafik t.ex.) eller råkar knuffa honom av misstag. Visst kan jag bli helt tokigt arg inombords ibland när jag är riktigt trött och han vägrar sluta med att föra väsen eller klättra på mig, visst kan jag då känna blodet koka och tanken på att man bara vill slå till kan fladdra förbi... men det skulle aldrig, ALDRIG, bli mer än en snabb tanke. För jag vet att jag aldrig skulle kunna skada mitt barn, att jag aldrig skulle vilja se hans blick efteråt och jag vet att hade jag passerat den gränsen hade jag gått sönder inuti. Min son skulle fortfarande älska mig, för det hemska är just att barn älskar sina föräldrar ändå, men jag skulle aldrig kunna älska mig själv igen, aldrig förlåta.

 

Och vi är faktiskt såpass utvecklade varelser att vi har förmågan att stå emot impulsen att använda våld när vi blir arga eller frustrerade. Vi har förmågan att välja bort den instinkten, pausa och tänka ett steg längre. Vad är det som gör att någon slår sitt barn? Jag kan inte förstå. Inte det minsta slag.

 

Så det gör mig sorgsen att reklam som i inslaget nedan ens behövs, men jag tycker att det är en oerhört bra idé. En reklamposter som visar ett budskap för en vuxen (lång) som ser den men ett annat för ett barn (kort) som tittar på den. Ett hemligt budskap till ett barn att det finns hjälp att få.

 

 

Det går även att läsa mer om det här

Kanske skulle man använda sig av liknande i Sverige?

.

Jag tycker att det är en bra idé egentligen, nathatskollen.se, eftersom den kanske kan få en del unga att fundera och reflektera över sitt språkbruk och hur de är mot andra på nätet. Kanske kan det vara en bra grej att ha som diskussionsunderlag i skolan?

 

Dock blir det mest lite skrattretande när man som icke-näthatare använder den. Den går alltså ut på att den loggar in på ens facebook och analyserar de saker man skrivit den senaste tiden i jakt efter ord som kan användas kränkande. Problemet är väl dock att vissa ord som kan användas kränkande också kan användas i helt andra sammanhang.

 

Jag fick bland annat utslag några gånger då jag skrivit att jag eller min son var sjuk, då ordet sjuk kan användas i kränkande sammanhang. När Nico var sjuk och jag skrev att han skrålade som ett fyllo så gav det också utslag, och likaså några allmäna svordomar som jävlar. Lustigast var väl dock att den registrerade som hot att jag skrivit att jag fick sitta och hänga i bilen.

 

Så nej, jag är nog ingen näthatare även om jag inte alltid är så välformulerad och använder en hel del svordomar. Jag är en sådan som tycker om svordomar. Jag tycker inte att de förfular eller tyder på bristande ordförråd, utan jag tycker de ger färg och förstärker det man vill säga.

Men som sagt var så kan nog nathatskollen.se vara bra för många och kan säkert användas på olika spännande sätt.

Idag var det dags för BVC. Nico var först aningens ovillig att gå in men accepterade det sedan. Medan jag och sköterskan påbörjade vårt samtal började Nico köra en leksaksbil med full kraft in i dörren om och om igen. Sedan sa han hej då och försökte rymma.

Sköterskan påbörjade så språktestet och tog fram en liten låda med olika saker i. Hon tog först fram en ko och frågade Nico var det var.

- MIN! skrek Nico och roffade åt sig den.

Vad säger den då? frågade sköterskan och försökte peka på kon, vilket Nico uppfattade som ett försök av henne att sno tillbaka kossan så han vrålade: NEJ! och försökte gömma den.

Hon tog sedan fram en hund och Nico sa då: voff voff, och sa sedan muu också när hunden och kon hälsade på varandra.

Hon tog sedan fram en docka, som Nico kallade för "nalle", och två bilar som han kallade just "bil". Hon frågade sedan om han kunde ge den lilla bilen till mig men det tänkte han dårakt inte göra.

Han benämnde sedan en mugg som hon plockade fram, men tallriken och skeden kallade han för ett gemensamt "mat".

 

Efter detta var det dags att mäta och väga men Nico vägrade ta av sig kläderna. Sköterskan tog då fram såpbubblor som hon blåste om han tog av sig och då gick det bra (sedan tvärvägrade han ta på sig om hon inte blåste bubblor då med). Han var 95,5 cm lång och vägde 14,8 kg.

Sedan krävde han att hon tog ner mer leksaker som han kastade omkring innan han började tända och släcka ljuset om och om igen. När jag sa till honom att sluta föll han ihop i en hög på golvet och grät.

 

Mitt i allt detta försökte jag och sköterskan föra ett samtal. Lätt.

Ja ja nu var detta avklarat i alla fall.

Jag tänkte ha rubriken "Min man behöver en cepe", eftersom det egentligen var det klädesplagget jag hade i åtanke. Men stavningen gjorde mig förvirrad... stavas det så? Cepe? Som om en underlig felstavning av diagnosen CP? Kändes ju helt skumt.

 

I alla fall satt jag av någon anledning och funderade över män på film jag tyckt varit snygga. Underligt ämne att fundera över men faktum är att det inte är så många som jag anser vara så attraktiva att de liksom fastnar i huvudet, samt att det också är ett lustigt fenomen att jag enbart finner den intressanta i just den rollen och inte när jag ser dem i någon annan film. En oroväckande sak kan ju vara att de alltid spelar onda karaktärer.

 

Den första jag kan minnas som liksom fastnade i huvudet på mig är Guy of Gisborne i Robin Hood. Han med den hesa rösten.

 

Det känns just nu som om min hjärna när som helst skall explodera. Att ta hand om ett sjukt barn tänker man ju skall innebära ett litet febrigt knyte i en säng vars panna man kan badda med en våt trasa eller så.

Ja just det.

Det här febriga barnet spenderade hela morgonen med att rusa runt och vråla om att han vill eha på sig skor och åka bil. Om och om igen.

Tillslut tänkte jag att ok, vi tar en sväng till Göksäter då jag ändå behövde handla några småsaker. Köpte också leksaksmat och servis som Nico kan ha till sin spis.

 

 

Nu när vi kom hem så har han absolut ingen förmåga alls att roa sig själv. Han skall bjuda mig på låtsasmat och då MÅSTE jag sitta på en ministol i hans rum. I evigheter. Om jag reser mig vrålar han och ropar KOM DÅ, KOM DÅ!... om och om igen... Och själv har man ju inte sovit på grund av hans hostande i natt så känner mig halvt död.

 

Är det inte meningen att sjuka barn skall vilja sova i alla fall en stund? Kan någon tala om det för honom?

Bra talat kring barns naturliga nyfikenhet, och innehåller mycket av det som Aktivt föräldraskap tar upp.

 

På föräldrakursen talade som vikten av rutiner. Som en slags trygghet för barnen.

Jag vet inte om jag/vi är så bra på det där med rutiner, eller så har vi rutiner fast jag inte tänker på det som en rutin. En rutin är ju en vana, något man vanligtvis gör, och det har vi ju såklart men hur vi gör det har kanske ingen riktig struktur som återkommer dagligen.

 

Vi går upp på morgonen och är det jobb/dagis som gäller så får Nico frukt medan han ser på film och jag gör mig klar och sedan kläs han på och så åker vi. Är vi lediga ligger vi i sängen och ser film tills vi behagar gå upp.

 

Äter lunch gör vi väl oftast runt 11. Har inga speciella regler kring detta. Nico sitter vid soffbordet (då vi ännu inte har riktigt kök) och donar lite som han vill.

Blöjbyten sker där vi befinner oss för tillfället. Mellanmål får han när han ber om det. Sova på dagen gör han oftast inte men är han trött får han sova en stund om han vill det.

 

Sedan äter vi middag någon gång mellan 17-18. Ofta när Nico säger att han vill ha mat. Har han varit på dagis har han ofta ätit så mycket mat där att det är lika bra att vänta tills han själv säger att han vill äta.

Kvällsmat blir det oftast ingen då vi äter middag så sent men han får om han ber om det, vilket han ibland gör.

 

När han skall sova så borstar Hampus han tänder, där vi befinner oss, och det går olika bra. Sedan bytes blöja och så och han klättrar in i sitt tält. Han lägger sig runt 19 men känns inte som en rutin eftersom han själv vill sova då. Nu för tiden säger han oftast själv att han skall sova strax innan och börjar hämta sina snuttar.

 

Sedan sitter jag utanför tältet med datorn och spelar musik för honom och gör annat medan han somnar. Han sover i tältet ungefär halva natten och sedan kommer han in till oss.

 

Så det känns inte som vi har egentliga rutiner men funkar för oss för det mesta. På ett sätt tycker jag att det är bra att eftersom Nico själv säger till när han vill äta och sova så har han lärt sig att själv känna efter om han är just hungrig eller trött. Jag tror att det är en bra sak.

Eller är jag ute och cyklar?

 

Jag är inte känd för mina hälsosamma matvanor så ingen blir väl kanske förvånad när jag berättar att jag unde ren lång period levde nästan enbart på Funghi pasta från Lidl. Vad jag älskade denna pasta! En hel rätt på påse. Bara tillsätta vatten och mumsa i sig.

 

Så, en dag.... ingen pasta. Lidl slutade sälja den? Jag hade ätit upp hela världens lager? Jag vet inte. Men jag tänker ofta på Funghi pastan. Saknar den. Längtar....

 

Så om du sett denna pasta säljas någonstans nära dig -säg till mig! Jag och min mage kommer tacka dig. Kanske kan du till och med bjudas på en riktig svamppasta feast!

 

Ja jag har ju redan gett en lång redovisning för dagens läkarbesök och nämnde ju då också att Hampus höll på att installera vindslucka.

När det blev klart (fattas ännu foder dock) så såg det ut såhär.

 

Som ni kanske märkt är min blogg en enda stor blandning av politik och andra tyngre ämnen, familjeliv och  saker jag bara tycker är kul. Ni har säkert också märkt att jag har en förkärlek för listor och att berätta vad jag tycker, samt att jag tycker om film.

Idag blir det därför så att jag delar med mig av mina favoritfilmer inom olika katergoerier som jag löst snott från ett av mina favoritprogram på web-tv Nöjesbladet Film. Egentligen för att bara ha något att göra då Nico börjar gråta om jag reser mig från soffan.

 

Svårt att säga för det beror lite på vad man är ute efter. Finns ju mer splatterlika filmer med mycket blod, sedan finns det spökhistorier, psykologisk skräck och så de som enligt mig är så obehagliga att man bara får mardrömmar. Asiatisk skräck som One missed call skrämmer skiter ur mig så det klarar jag inte att se längre. Woman in Black som kom härom året tycker jag är lagom. Kuslig men jag klarar av det. Samma sak med Barnhemmet. Så om jag ska ta det som poppar upp i huvudet är det väl de två jag rekommenderar.

 

Som ni ser har jag fått dela in science fiction i tre kategorier för att ens ha en chans att komma fram till något, och känner ändå att det är skitsvårt att kunna komma med några tips för att alldeles för många filmer snurrar i huvudet. Men jag tycker ju om alla Star Trek-filmerna, både nya och gamla. Serenity är en film jag gillar också. Avatar kan man ju inte låta bli att ta med också. Även om jag kan fortsätta nämna massor så hejdar jag mig nog där.

The Hunger games är ju en nyare favorit. Inception är ju också den lite nyare. Av de som är något äldre så kommer jag alltid att älska Jurrasic park samt Matrix och Gattaca. För att nämna några.

 

Här hamnar ju Alien som en klar favorit, och tycker också om några av Rovdjuret-filmerna. En skräckfilm som jag älskade som utspelade sig i rymnden var också Event horizon.

 

Ja jag är ju som jag nämnttidigare inte så förtjust i superhjältar men jag älskar Iron Man.

 

Jag är ju inget jättefan av kärleksfilmer, men jag har ju sett en hel del av dem. Tydligen fastnade ingen av dem i mitt huvud för just nu. Bara Eternal sunshine of a spotless mind (heter den ens så?) och den räknas väl egentligen lite som sci fi.

 

Känner mig hjärndöd idag eller så är det så att filmkategorierna liksom går ihop för har svårt att komma på filmer. Die Hard är ju kul sådär hjärndöd action. Annars gillar jag scifi-action (såklart) som Minority Report och Paycheck. En absolut favorit är också absolut True Romance och Resorvoir Dogs.

Såg ju nyss Kon-Tiki som jag tyckte var skitbra verkligen. Annars ser jag sällan drama numer för jag blir ju alltid så rörd och ledsen. Dock kommer Alive alltid vara en favorit.

 

Svårt att komma på för de flesta komedier tycker man om första gången och sedan är de inte så roliga längre. Death at a funeral, brittiska versionen, är dock väldigt rolig. Filmer med Steve Carell tycker jag ofta är roliga också.

Ok, denna kategori var tema på Nöjesbladet Film senast så kände mig tvingad att ha med den. Kommer inte på sportfilmer jag gillar alls. Gillar träningsscenen i den Rockyfilm där Dolphan är med, räknas det? Annars kan jag bara komma på att jag brukade gilla Tjejligan.

 

Sagan om ringen-filmerna kommer alltid vara bäst. Alltid. Sedan tycker jag om Labyrinth och Stardust, för att nämna några.

Indiana Jones, Pirates of the caribbian och .... den där med Gena Davis som pirat..

Jag älskar katastroffilmer från det att jag såg Skyskrapan brinner och SOS Poseidon som barn. På senare år har jag tyckt att 2012 var helt ok och nästan allt med vulkaner. The day after tomorrow funkar väl.

Hmm... Jag älskar Dumma dej, men om man skall komma på icke-animerat så står det still. Den väldigt gamla filmen Föräldraskap är en film jag gillar. Och finns väl massor av annat men kommer bara inte på det just nu.

 

Herregud detta blogginlägg tråkade till och med ut mig inna jag hann klart med det., Grattis.

 

 

 

Om man alltid oroar sig för det värsta så är det extremt mentalt påfrestande när ens barn blir sjukt. Nu har jag lugnat mig lite och spenderat inte lika många timmar på vårdcentralen som jag gjorde när Nico var bebis. Denna gången höll jag mig länge. Nu har han haft hög feber till och från i en veckas tid med tillhörande skrällhosta och matvägran. Men då han i natt började skrika och gråta och skrika "aj aj" halva natten så kände jag att nu var det dags att kolla upp var det var.

 

Vanliga vårdcentralen hade helgstängt så fick bli akutmottagning i Stenungsund. Åkte av gammal vana till den jag tillhörde då jag bodde på Orust, dvs. Läkarhuset. Kommer in och väntar en stund. Inte en patient i sikte och inte någon personal. Så kommer en sköterska och informerar att om jag tillhör den kommunala vårdcentralen på Tjörn så vill de helst inte att jag kommer till deras akutmottagning.

Ok fine, jag kan fatta att de vill ha allt i samma journalsystem - men man kan faktiskt få en kopia av detta när man ändå sitter där med ett febrigt sjukt barn som gråter för att han måste gå därifrån igen... tycker jag då.

 

Åker till kommunala vårdcentralen. Där blir de sura för att vi inte ringt innan, vilket jag inte visste att man skulle göra, och verkar först knappt vilja släppa in oss. Suckar och pustar åt mig.

När vi väl får komma in går det ganska snabbt dock och det finns mycket leksaker så Nico är nöjd. Han blir dock ledsen över att få lämna ett blodprov och vill i ren protest inte ha någon leksak av dem utan nästan kastar leksakslådan på sköterskan.

 

När vi väl får träffa läkaren får vi beskedet att blodprovet inte visar något alls. Att lungorna låter bra, förutom astmaväsandet, att halsen ser bra ut och att öronen ser bra ut. Jag frågar hur länge han skall behöva ha feber och han säger att jag skall ge febernedsättande regelbundet i tre dagar och uppsöka läkare igen om det inte gått ner. Får recept på hostmedicin med slemlösande och får gå till apoteket.

 

Så jag och Nico hämtar medicin och åker sedan och handlar då Nico beställt Kinderägg och får detta då jag tycker synd om honom att han är sjuk.

Nu slappar vi inne fast jag gärna hade varit ute i det fina vädret och grejat. Hampus sågar hål i taket och installerar en vindslucka. Sedan skall vi försöka enas om vem som skall vabba vilka dagar. Han slipper i alla fall få arga och besvikna mail från elever som får sina tider avbokade när han är hemma. Sådant tar knäcken på mig.

Idag började vi dagen med att låna mamma och pappas släp och fylla det med saker som skulle till tippen. Det var en frysbox, två orglar, ett fönster och massa säckar med saker bland annat. Det var dock inte bara vi på tippen kan jag ju meddela. Hela ön var där. Vi fick sitta i kö mellan varje station och det tog ett bra tag men sedan var skiten väck.

 

När vi var klara tog Hampus släpet och drog till stan för att hämta begagnad badrumsinredning vi köpt av en snubbe. Medan han gjorde det så kom mamma och vi hjälptes åt, men lite hjälp av Nico, att rensa garaget och slänga massa saker i containern. Nico tyckte det hela var ganska spännande men plötsligt var han borta för då hade han jagat efter katten upp i skogen. Han var snabbt hittad dock.

 

Så jag har lyft massa saker idag och burit och grejat så nu känner jag mig lite stark. Nico var glad att han fick träffa sin mormor och morfar idag också.

 

Nu är Hampus tillbaka och vi är inte helt ense om vi skall laga mat nu (min önskan) eller greja med installation av taklucka (Hampus önskan). Skulle behöva en lugn kväll nu.

Ibland skulle jag vilja vara en sådan där pigg, nyttig och utomhusälskande person. En sådan som äter müsli med familjen på morgonen innan de ger sig ut på hajk. Med rosiga kinder och oändlig energi. Eller en sådan som alltid har en bukett färska blommor på bordet. Som har ordning och reda i varje skåp och låda. Där det alltid doftar nystädat. Som spontant tvättar fönster när det finns lite tid över.

 

Jag önskar också att jag var en sådan där spontan och påhittig förälder som ger verkligheten en magisk känsla där vad som helst kan hända. Som är sådär pedagogisk och lär mitt barn massa saker hela tiden samtidigt som man har skoj. Eller som hux flux bara snickrar ihop värsta lådbilen av saker man hittar i garaget.

 

Det finns så mycket man vill vara och önskar att man var... men så finns det också den man egentligen är. Och visst, man kan förändras. Jag hade ju kunnat äta äcklig nyttig müsli på morgonen och gå den där skoskavsframkallande hajken, eller städa mer eller spendera nätterna med att planera kunskapsinsamlande aktiviteter för mitt antagligen ointresserade barn. Man kan ju ändra sig, anstränga sig lite till... men kan man verkligen helt bli en annan? Det hade ju aldrig fallit sig naturligt, och hade jag mått så bra? Visst kanske magen hade mått bra av just den satans müslin (vet inte varför jag har denna hang up på just müsli) men allt det andra låter väldigt stressframkallande.

 

För om man skall se till vad jag är för en person så är jag en människa som behöver planera allt, in i minsta detalj, och som stressar upp mig som sjutton. En promenad på en halvtimma kan jag ha planerat en vecka i förväg och de få gånger det sker spontant känner jag mig så in i helvete wild and crazy..haha. Har helst scheman över min vardag och hinner ändå inte med allt. Min energinivå är ju alltid låg så efter en kraftkrävande aktivitet (som att rensa garaget) behöver jag sitta och ta igen mig. Social samvaro i några timmar och jag behöver sova lika många timmar.

Jag är ganska stökig och ostrukturerad trots mitt kontrollbehov och mitt planerande. Tvättat fönster och dammar bokhyllor görs oftast de gånger jag flyttar.

Jag njuter av lugn och stillsamhet, av att sitta och fundera, av att slappa. Om man skulle få det låta lite mer speciellt och positivt skulle man kunna säga att jag har en väldigt rikt inre liv som underhåller mig utan att jag känner behovet att förflytta mig speciellt mycket.

 

När Nico föddes tänkte jag dock att nu skall jag ta tag i mig själv. Vi skall vara ute och leka mycket och jag skall minsann uppmuntra till fysisk aktivitet. Och jag försökte verkligen... och gör det än... men lustigt nog är min son som mig. Han är helst inne och skall han vara ute så skall det vara en tydlig planerad aktivtet som man skall ta sig för, och efter en stund vill han in och slappa.

Nu är det maj månad men våren tycks inte vilja komma på allvar. Vi har stängt av våra element och här sitter jag och huttrar på morgonen. Kan dock vara att jag fryser av trötthet. Att gå upp 6 på en lördagsmorgon är inte det jag skulle vilja göra om jag fick välja själv.

 

Nico är dock glad och pratsam, fast med rosslig andning och hosta. Kanske får bli att uppsöka vårdcentralen om det inte går över snart. Kommer väl vara ungefär trettionde gången vi kommer till vårdcentralen och är oroliga för att han har lunginflammation och läkaren suckande informerar om att han bara är förkyld och vi kan åka hem igen. Fast det kanske är bättre att vara lite hypokondrisk än att inte åka alls om han kanske är sjuk.

 

Idag är planen att vi skall köra massa saker till tippen och sedan hämta badrumsmöblemang i Göteborg (läs Hampus skall det, medan jag har Nico-ansvar). Byggubbarna har placerat container utanför huset redan men skulle vi slänga all vår skit i den hade den varit full på nolltid. Idag är det bland annat gammal frysbox, två orglar och massor av andra grejer som skall till tippen. Vi skall rensa hela garaget så bara det vi faktiskt vill ha kvar är kvar.

 

Imorgon tror jag det är installation av taklucka som är på schemat, nedtagning av staket och kanske borttagning av markplattor. Kvällen igår spenderade jag med att titta på fönster. Bara renovering i huvudet på mig nu och det stressar sönder mig. Jag ä rinte bra på att lämna över ansvaret till någon annan. Har något av ett kontrollbehov. Inte över hur det kommer se ut egentligen men jag har en budgetfixering. Skickar mail med tusentals frågor till byggubben. Det är bra att ställa frågor säger han. Han kommer snart tycka annorlunda tänker jag.

 

Hoppas att det skall vara klart snabbt och lätt dock. Det är ansträngande för ett förhållande med sådana här typer av projekt. Minsta småsak kan bli en stor diskussion, som storlek på fönster. Speciellt när man är två envisa personer som vi är.

Hamnar där igen... kring det där med att vara fin, att få kommentarer kring ens utseende. Någonstans inom mig har jag ju den där gnagande känslan av att mina tankar inte går ihop. Att jag samtidigt som jag inte bryr mig om ifall jag är vacker, smal, snygg och inte vill att utseende skall vara något viktigt har en del av mig som ändå söker en slags bekräftelse som har med detta att göra.

 

Sedan kände jag att det jag vill är att de som står mig nära (vad andra anser är inte speciellt viktigt för mig) skall tycka om hur jag ser ut. Jag bryr mig inte om ifall de anser att jag är smal eller snygg och så vidare men jag vill att de skall tycka om hur jag ser ut - skall tycka att jag ser ut precis som jag borde se ut.

För min kropp är ju faktiskt också en del av mig, och jag har nog faktiskt en önskan i mig att även del delen av mig skall vara omtyckt av de som står mig nära.

Kanske är det därför jag uppskattar kommentarer som jag tycker om att din hud är så mjuk just här bättre än komplimanger som du har så vackra ögon. Den sistnämnda är bara ett konstaterande om en objektiv skönhet, medan den första kommentaren mer något subjektivt - någon tycker om något som är specifikt för just mig. En del av någon annan uppskattar en del av mig, även om det är en fysisk del.

 

Är detta resonemang begripligt för någon annan än mig själv? Kanske är det en känsla svår att förklara. Och kanske grundar det i sig allas vår önskan att på riktigt, verkligen, bli sedda.

Sanna skrev i sin blogg angående det där med idoldyrkan bland unga och beklagade att det råder en sådan brist på kvinnliga idoler. Killar har ofta män som idoler och så har även tjejer. Håller absolut med om det tragiska i detta.

 

Började fundera lite över vilka människor jag själv ser upp till. Skulle dock inte säga att jag har idoler på et sättet. Inte ens som ung var jag sådär galet dyrkande av någon och nu som vuxen är jag det absolut inte. Jag kan känna stor respekt för någon som jag anser vara kunnig, presterar bra inom ett visst område eller som jag anser har och sprider bra och viktiga värderingar - i enstaka fall kan jag se upp till någon jag tycker är riktigt bra också, men det är sällsynt. Det är inte min grej att sätta människor på pedestal för finns inga perfekta människor.

 

I alla fall kom jag fram till att jag nog tyvärr också har fler män än kvinnor som jag skulle lyfta fram i ett sådant här sammanhang. Men det finns i alla fall en del jag kunde komma på, på rak arm.

 

Christina Rad som har den ateistiska vloggen ZOMGitsCriss tycker jag är suverän, och samma sak med Anita Sarkeesian som driver vloggen Feminist Frequency. Laci Green är också en tjej som driver en bra vlogg om sex.

 

Politiskt har jag alltid tyckt att Maria Wetterstrand är skitbra så är synd att hon la av. Jag känner även beundran för fotografen Elisabeth Ohlson Wallin som bland annat gjorde utställningen Ecce Homo. Svenska bloggaren Lady Dahmer är ju också en favorit som alla nog fattat vid detta laget. Och på reportern Ana Kasparian på The Young Turks.

 

Vad gäller musik är jag ju inte sådan som har en speciell som jag älskar men jag kan tycka att Lady Gaga verkar ha bra värderingar även om jag inte lyssnar på mycket på hennes musik. Rent röstmässigt så älskar jag ju dock Susan Boyle, och har alltid gillat Heather Nova väldigt mycket.

 

Jag ser ju en hel del film och tv-serier så hade ju kunnat rabbla skådisar jag tycker om i evigheter men de jag bara kom på sådär just nu är Natalie Portman som jag tycker om eftersom hon lyft fram vikten av utbildning trots att hon arbetar som skåespelerska, Helen Mirren eftersom hon visar att man kan åldras med stil och vara cool oavsett ålder, Kate Winslet eftersom hon vägrade banta fast industrin ville det och såklart charmiga kick-ass Jennifer Lawrence.

Så det finns ju faktiskt en hel del kvinnor jag har som "idoler", och det är säkert ännu fler fast jag bara inte kommer på dem just nu. Men det är synd att män hyllas mer, syns mer och får mer uppmärksamhet.. och att kvinnor när de hyllas oftast främst hyllas för sitt yttre.

Som jag skrivit om innan så kan vår son inte prata speciellt mycket, även om det gått framåt den senaste tiden, och är under utredning för detta.

 

Vad vi dock har märkt det senaste är dock att han faktiskt egentligen har massor av ord men att man helt enkelt inte kan förstå dem. Detta kan man märka om man t.ex. sätter sig ner med en pekbok. Han pekar då ut nästan allt och benämner och när man har bilden framför sig och vet vad det är han försöker säga så hör man ju att det faktiskt är det han säger - om han dock hade sagt ordet i ett annat sammanhang tvivlar jag på att jag hade förstått.

För det första pratar han ganska otydligt, för det andra slänger han oftast om bokstäverna eller stavelserna och för det tredje kan flera ord låta likadant (samt att han i vissa ord spontant slänger in ett b i början).

Han uttalar bland annat ägg som något som liknar gägg och cykel är kyckle. Ordet hatt och katt kan låta i det närmaste likadant till exempel. Om han skall säga långa ord eller försöka sig på meningar så har han också en tendens att fylla ut det han inte kan säga med sitt eget babbelspråk som är omöjligt att härma, och eftersom han enbart kan kanske två av orden i meningen så kan en mening betyda väldigt många olika saker.

" ...*babbel*... gå utt" kan t.ex. betyda att han vill gå ut men det kan också betyda att han vill att man skall gå med honom in på hans rum eller vill att man skall gå någon annanstans. Med andra ord innebär "gå ut" för honom enbart att man förflyttar sig.

 

Ibland när han inte kommer på ett ord kan han också lägga ihop två andra för att beskriva vad han menar. Detta visar sig tydligast då han inte kommer på ordet morfar och han säger pappa-mormor istället.

Sedan han man ju vissa ord som vi använder en del men som han bara inte använder. Som att han envisas med att kalla hamburgare för macka, och ordet McDonalds (som används osunt mycket härhemma kanske) förstår han inte alls trots detta utan skall man fråga om han vill åka dit så får man visa loggan för att han skall förstå.

 

Vissa av de ord han använder har ganska brett användningsområde, som att "mat" kan betyda vilken mat som helst, det kan betyda att man lagar mat men det kan också betyda spis eller ugn. Ordet måla kan betyda just måla men det kan också betyda penna eller krita, och måla är för övrigt ett ord som han oftast uttalar med b, baala (när jag tänker efter låter nog hans ord för mat mer som baat så är nog b inlagt där med).

 

Sedan har vi ju grejen med att han ser mycket program på engelska och att han använder vissa engelska ord som han inte gärna byter ut mot svenska. Färger kan han egentligen inte så himla bra även om han vid enstaka tillfällen kan benämna några, främst, blå som låter som ett mellanting mellan blå och blue, men om han säger dem så säger han gärna yellow istället för gul. Hund kunde han förr säga men säger nu oftast dog. Ordet pengar använder han inte alls, men säger money om han ser kronor.

 

Alltså, jag inser att detta kanske inte ger andra så mycket att läsa men jag skriver nog mest för mig själv. För att spalta upp mina observationer och försöka få någon slags förståelse. Se något mönster. Kanske för att någon annan skall ha någon tanke, känna igen något, ha förslag.. jag vet inte.

Det är så svårt detta... Funderar på det så mycket för vill kunna hjälpa honom men kommer ju aldrig fram till något.

Om två veckor skall han in alla fall få börja göra språkförståelsetest hos logopeden så får se hur det går. Sedan skall vi har stor-utvecklingssamtal med förskolepersonal, logoped och BVC-personal (till BVC skall jag för övrigt på måndag med Nico) och får se vad det ger. Har ju kontaktat rektor och sagt att vi vill ha extra stöd för hans språk men ännu inte fått något svar.

Ganska nyligen käste jag någonstans, jag minns inte var, om någon som sagt: Kärlek är inte att vara med den man älskar, utan att älska den man är med. Det påminde mig lite om en intervju med ett äldre par jag läste fö rmånga år sedan. De frågade, på klassiskt vis, paret hur de fått kärleken att hålla under så många år och kvinnan svarade: Varje dag så väljer jag att älska min man.

 

Jag tror att människor idag har en väldigt romantiserad och snedvriden bild av kärlek. De blandar ihop förälskelse med kärlek och tror att om man verkligen älskar någon så skall man alltid känna den där starka åtrån, pirret i magen, fjärilarna, fyrverkerier i skyn och så vidare. Men när förälskelsen går över och blir till något annat så tolkas det som att kärleken är försvunnen, man gör slut och går vidare. Och på det sättet finner man aldrig det som man tror är den sanna kärleken. För i alla filmer och tv-serier vi ser så matas vi av bilden av hur kärleken skall se ut, och glömmer att filmerna oftast slutar där då de får varandra. Vad som hände sedan får man själv gissa sig till.

 

Sannngen är nog att den riktiga kärleken är ganska tråkig, men på ett bra sätt. Om förälskelsen är den där glittrande, urringade partyklänningen som får en att känna sig sexig - den där outfiten som utstrålar "ikväll kan var som helst hända" - så är den riktiga kärleken den där urtvättade slitna gamla favorittröjan. Något välbekant, bekvämt och tryggt.

En vän till mig sa en gång cyniskt: Kärlek finns inte, det handlar bara om att hitta någon man står ut med. Och med orden tycker jag att han ahde både rätt och fel, för det handlar nog just om att finna någon, en vän, man faktiskt vill dela sin tillvaro med och som man trivs med - men det är det som är kärlek.

 

Det handlar inte om att aldrig vara irriterad på varandra, inte om att man alltid skall tycka att den andre är perfekt, inte om att man alltid skall få kåtslag så fort man ser den andre - men att man ändå har en stark känsla av att denna människa vill jag inte vara utan. Någon man kan prata med, någon som förstår, någon man vill dela med sig av saker till, någon som man bryr sig om och som bryr sig om tillbaka.

Och visst, om man älskar varandra så får man ju de där stunderna då man känner sig alldeles nykär igen, då det flammar upp något i en och förälskelsen vaknar till liv - men det finns inte där hela tiden.

 

Och för vissa kanske det låter tråkigt, som att man nöjer sig, men för mig är det precis det jag alltid velat ha. Det lugna, det trygga. Samhörigheten. Vissheten.

Jag är väl medveten om att underhållningsfaktorn på de senaste dagarnas inlägg inte är så himla stor (frågan är väl om de någonsin varit det hehe) men när man har ett barn som är sjukt så är livet dels mindre skoj och dels blir man smått hjärndöd.

Att spendera dagarna hemma med en sjuk Nico är lite som jag förställer mig att det var att vara slav i antikens Rom eller nåt. Han ropar ut olika order och jag måste lyda för annars upprepar han ordern en gång i sekunden tills jag ger mig alternativt faller ihop i en snyftande hög. Min motståndskraft bryts snabbt ner av att jag tycker synd om honom när han har feber också.

 

Han vaknade vid sex i morse och min plan var då att jag skulle till jobbet och han till dagis med tanke på att han var pigg och glad igår, men så kände jag på hans panna och brände mig i princip. Hög feber och det var bara att meddela VAB. Nico ville ha min telefon, sedan min dator. Han ville ha yoghurt, en macke (som han ångrade sig och inte ville ha när den var gjort), han ville ha gurka, medicin (för att han får ett gelehallon efteråt) och han ville ha Kinderägg.
Han gick upp och tog med snutten och nappen, kom tillbaka utan och ville att jag skulle gå och hämta dem alternativt orkade inte gå tillbaka själv utan ville att jag skulle jämta hela honom. Han ville också se två filmer samtidigt, en på datorn och en på iPaden. Och så vidare.....

 

Vid lunch bestämde jag mig för att försöka muntra upp honom, och mig själv, genom att vi åkte till McDonalds och köpte med oss lunch hem därifrån. Vad muntrar upp bättre än onyttigheter liksom? Nico höll med och var mycket förtjust. Han åt ganska mycket och sedan däckade han av i soffan.

Nu är det alldeles tyst härhemma. Jag tror inte att någon utan barn kan inse hur tyst tystnaden verkligen är, och hur mycket man borde uppskatta den. Så jag sitter här och njuter. Tyst. Alldeles tyst.

Ibland hör man ju något som liksom fastnar, en historia som dyker upp i ens huvud då och då och ger en rysningar. En sådan historia är den jag någon gång i något sammanhang på tv hörde om Kristina Lugn. Minns inte ens om det var hon själv som berättade den eller om det var någon som berättade detta om henne.

 

I alla fall var historien som sådan att Kristina Lugns pappa någon gång under hennes barndom hade lovat henne att få gå på bio på hennes fördelsedag. Vet inte om det var första gången hon skulle uppleva ett biobesök, men i alla fall var det en stor grej för henne. Pappan byggde upp förväntningarna och talade mycket om det stundande biobesöket och när födelsedagen slutligen kom så var lilla Kristina väldigt lycklig.

De åkte till biografen men så stannade pappan utanför och sa: Nej det blir ingen bio. Idag skall du få lära dig om besvikelse.

 

Jag vet inte om jag minns alla detaljerna rätt, eller om den ens är sann, men visst är det fruktansvärd. Tänker ofta på det. På den lilla besvikna Kristina Lugn.

Men inget demonstrerande i denna familj. Nästa år skall vi ta tag i saken dock. Det råder ju inte brist på saker att protestera mot direkt.

 

Istället hade vi som sagt en tidig morgon och jag donade lite med disk och sådant tills Hampus vaknade och då fick han frukost på sängen. Sedan gick jag och Nico ner en stund till hans mormor och morfar medan Hampus tömde ett förråd och packade in det i sin bil.

När jag kom hem med Nico byttes vi av och han hängde med Nico och jag körde grejorna till brorsan där vi skall förvara det tills ombyggnationen är klar.

Sedan var det byte igen och jag var med Nico (som då somnat) medan Hampus bar ris i trädgården.

 

Nu har vi inte mycket kvar, och i morgon kommer byggubben och vi skriver kontrakt (för övrigt är byggubben i typ vår ålder trots att jag av någon anledning kallar honom gubbe... låter mer trevligt än byggkillen eller byggmannen).

 

Bilderna jag bjuder på idag kan ge intrycket av att Nico sitter med sin iPad hela dagen men den ena är tagen på morgonen och den andra vid middagstid, och däremellan gjorde han annat.

 

Jag tänker just nu att antingen är min son en liten sadist eller så är han väldigt politiskt medveten och försökte såhär på första maj illustrera arbetarklassens vemödor eftersom han beslutade sig för att denna lediga dag, med sovmorgonpotensial, började 04.30.

Då vaknade han och ville se film, ha frukost, prata och så vidare. I två timmar höll han sig i alla fall i sängen medan han då och då skickade upp mig på olika uppdrag. Nu är han dock uppe ur sängen och springer runt hysteriskt fnissande och full av bus. "Kom då!" ropar han om han tycker jag är för seg: "Kom då!".

 

Själv känner jag mig allt annat än pigg. Har dock en hel del att göra idag. Tömma ett förråd bland annat.

Blev inget kökshämtande som planerat då mannen vi skulle köpa av och hade bestämt tid med osv mailade igår att han sålt köket till någon annan plötsligt. Gör mig så sne sådant.