Sitter och nattar Nico. Vi satte oss och såg film tillsammans för att Nico skulle få lite myskänsla men vi fick avbryta då Nico tyckte det blev för läskigt. Bra att han säger ifrån i alla fall. Kunde dock inte riktigt få grepp om vad han tyckte var läskigt och inte.
Vilt slagsmål mellan en stor grupp människor = inte läskigt
Liten tant som snider trä = läskigt
Stor arg björn som attackerar barnfamilj = inte läskigt
Glad björn som fångar fisk = läskigt
Nu är han i alla fall på väg att somna. Han orkade inte ens höra klart sagan utan ville lägga sig i sängen. Men jag fick inte säga gonatt, för det är ju inte så att han kan erkänna att han vill sova ;)
Nu har vi ätit lite god middag med mamma, och nu har hon gått hem för att vänta på att pappa skall sluta jobbet. Nico är extremt uppe i varv och vill inte sova och vi vill inte tvinga honom då det trots allt är nyårsafton (bara vänta en stund till och sedan kommer jag ta tillbaka det).
Sitter och våndas över att jag glömde köpa hem snacks till ikväll. Vi har nu absolut inget gott att mumsa på ikväll, och snart ingen snus. Hur fasen kan man glömma sådana saker?! Kommer kräva att få ta om nyårsafton imorgon bara för den sakens skull. Drack en cider till maten så är oklart om jag bör köra bil dessutom, annars hade jag ju kunnat åka och handla nåt. Inte för att jag är berusad så det är olämpligt att jag kör men skulle nog blåsa rött, eller vad man kallar det. Får väl lida helt enkelt.
Sedan skall jag och maken återuppliva gammal tradition och se på Skyskrapan brinner, eller Tower inferno som det heter egentligen... låter coolare. Inferno.
Well well... ha ett gott nytt år nu alla. Gör nåt bra av det.
Om det finns ett område som jag tycker är fyllt av dubbelmoral så är det barnuppfostran. Och då min inställning till föräldraskap är av det demokratiska slaget så känns inte det helt ok för mig. Har ju tagit upp detta innan men för sakens skull skall jag försöka klargöra vad jag menar med demokratisk uppfostran eller demokratiskt föräldraskap. Det innebär helt enkelt att jag anser att mitt barn också har en röst. Att hans behov, åsikter och vilja också räknas. Observera att detta inte innebär att hans vilja styr. Även om jag finner en hel del gränser onödiga och därmed inte använder mig av dem så finns det absolut gränser. Dels baseras gränserna på att något är farligt, eller att det har med ekonomi att göra, men det finns också gränser som baseras på att jag inte tycker om något eller att jag anser att ett visst beteende kan försvåra hans kamratrelation. Då talar jag om uppenbara saker som att han inte får spotta på något eller slåss.
Vad gäller vilka kläder han vill ha och vad han vill äta så väljer han dock fritt.
Sedan kommer vi då till det där om man kan kräva mer av sina barn än vad man gör av sig själv. Kan jag verkligen bli arg på min son om han svär för att han hört mig göra det? Kräva att han skall äta upp mat han inte gillar när jag själv inte gör det? Bli sur för att han stökar ner då jag är den stökigaste människan i världen? Visst kan man ju ha en ambition att ens barn skall bli snäppet vassare än vad man själv är... men är det sjysst? Om man bortser från att ett barn inte kan kunskap och erfarenhet nog att fatta vissa beslut och ta ansvar på samma sätt, så tycker jag man kan ställa frågan om det är sjysst att behandla sitt barn på ett annat sätt än vad man skulle behandla sin partner.
Detta reflekterade jag över då Nico en dag spillde ut ett glas dricka och jag blev sådär sur och sa "Men ååh du får ju se dig för" och Nico blev ledsen. Hade Hampus, min man, spillt ut något så hade jag ju knappast betett mig på det sättet utan insett att han gjorde det ju inte medvetet.
Jag tänkte också på det idag då jag bad Nico hämta en tröja och han svarade: "Snart, skall göra färdigt detta först"... och jag insåg att precis så säger jag ofta när han ber mig om något.
Mitt personliga svar är ju då nej. Jag anser inte att jag kan kräva mer av mitt barn. Om ett beteende stör mig och han fått det från mig så är i så fall steg ett att jag förändra mitt eget beteende först, alternativt att man bestämmer att man skall göra det tillsammans. Argumentet "jag får för jag är vuxen" eller "det är skillnad för du är ju ett barn" tycker jag är applicerbart i ytterst få sammanhang (typ köra bil, dricka alkohol eller liknande). Och jag anser att regler, gränser och beslut skall kunna motiveras. Av samma skäl som ovan - jag skulle ju aldrig finna det ok om min man sa till mig "Nej så får du inte göra, men jag tänker inte tala om varför, det bara är så!".
Fast det är klart att det ibland kräver att man planerar lite... för annars kanske man hamnar i en situation där man känner sig tvungen att göra något man ALDRIG skulle göra mot sin partner eller polare. Skulle ni t.ex. mitt i en film stänga av tv:n för er partner för att "det är dags att sova nu"... och förvänta er att det inte skulle bli jävligt sura miner?
Jag vet ju att inte alls håller med om min inställning. Hur tänker ni kring detta?
Just när vi sitter här och hoppar av förväntan över att det snart kommer tre nya ansitt av Sherlock - en av världens mest underbara serier - så får jag läsa detta. Benedict Cumberbatch har avslöjat att det kommer ännu en säsong! Nästan dör av lycka.
Och sedan får man läsa att de till och med funderar på ännu fler avsnitt.... glädjen vet inga gränser :)
Jag vet att ur en feministisk synpunkt så är inte Sherlock mycket att hänga i julgranen. Huvudpersonerna är män. De kvinnor som finns med är en gammal dam som sköter hushållet, en trånande kollega, en sur polis och en naken förförerska... och ingen av dem interagerar med varandra. Män är i fokus. Men den ursäktas med att den baseras på böcker som skrevs i en annan tid, att Sherlock är så nedrans cool och att manuset är så smart - samt att logik och vetenskap hyllas.
Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut? Inget sådär coolt som att hoppa fallskärm eller så. Men tillsammans med maken fattade vi beslut om en omfattande och dyr renovering som sedan genomfördes... ett nervigt och påfrestande projekt.
Genomdrev du någon stor förändring? Jag började intensivt träna under några veckor och tränade sedan inte mer efter det - vet inte om det direkt räknas som att genomdriva en stor förändring. Huset ser ju helt annorlunda ut nu - den förändringen borde räknas.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Eeehh.. nej ingen som jag känner väl... som jag kan komma på.
Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Jag minns knappt vad jag gjorde förra veckan så det är nog kört på den fronten. Det fanns såklart fina dagar, att vara på skördefesten var mysigt t.ex. Nico har bjudit på många skratt. Men överlag har detta varit ett ganska jobbigt och påfrestande år, så finns en hel del dagar jag inte vill komma ihåg.
Vilka länder besökte du? Lämnade knappt ön där jag bor så... inga förutom landet där jag bor.
Din största framgång på det privata planet? På grund av allt strul har jag blivit starkare som person och bättre på att stå upp för mig själv. Det är en stor framgång för mig.
Vad spenderade du mest pengar på? Huset, utan minsta tvekan. Aldrig spenderat så mycket pengar på något... förutom på förra huset. Där ligger det plus minus noll.
Största misstaget? Äh, jag tycker inte om att tänka på misstag och sådant. Så länge det slutar bra så. Fast att jag råkade kissa på min egen kjol på en begravning var ju i och för sig ett ganska minnesvärt misstag.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Många små saker - och en hemlig sak som hände ganska nyligen som ni kan få veta mer om framöver.
Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Lugn och ro! Att inte behöva oroa sig för pengar och bygge och sådant. Att maken får vara frisk och pigg.
Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig
Bästa boken du läste i år? Jag har fasen knappt hunnit läsa alls i år. Men tyckte om Schibbyes och Perssons bok.
Vad var din största framgång på jobbet 2013? Haha... jag kämpar på och är bra på det jag gör, men ingen som ger mig pris för det direkt. Kuratorer är ganska osynliga. Men men.. hemligheter som sagt,
Något du önskade dig och fick? Ett stort badrum
Något du önskade dig och inte fick? Sova
Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Ärligt så minns jag inte ens....:/ Var väl mitt i renoveringen, men jag utgår från att jag var med familjen... kanske var vi hemma hos mamma och pappa? Eller var de här?
Vad fick dig att må bra? Min familj
Vem saknade du? Hade många släktingar som gick bort och dem saknar jag.
De bästa nya människorna du träffade? Har träffat många trevliga snickare, framför allt vissa av dem, och fick två nya och mycket trevliga kollegor på jobbet.
Mest stolt över? Att jag kämpar på :)
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Massor hoppas jag... vi får se vad.
Fanny skrev idag ett inlägg om synen på feminismen som elitistisk som jag tyckte var mycket intressant. Det fick mig att fundera lite på vad med feminismen det är som tycks skrämma eller irritera vissa kvinnor så mycket. För jag kan ju förstå att män kan känna så med tanke på att de ändå på något sätt har en maktposition att skydda. Men varför kvinnorna?
Min tanke kring detta är fortfarande helt ny så det kan bli aningens ostrukturerad men vad jag tänker är detta. Vägen in i feminismen och det feministiska tänket är som en lång process. Det börjar ofta med ett frö, känsla, om att allt inte känns ok här i världen. Detta leder eventuellt fram till att man börjar nosa på feminismen och kanske till och med börjar kalla sig feminist. I detta läge kanske man börjar läsa bloggar/artiklar/böcker skrivna av feminister och det är då den där rädslan eller irritationen kan infinna sig. För att man inte befinner sig på samma nivå av insikt och analys ännu. Och nu menar jag verkligen inte detta som att jag kallar andra människor för korkade eller obildade eller så, utan jag talar från min egen erfarenhet.
När jag t.ex. började läsa Fannys blogg så förstod jag ingenting. Och eftersom jag inte förstod det hon skrev så tyckte jag att hon var extrem. Sedan fortsatte jag i min process, läste mer, fick fler erfarenheter, snappade upp kunskap, kunde börja analysera på ett annat sätt... och plötsligt förstod jag vad hon skrev och det kändes inte alls så extremt längre utan oftast ganska självklart (håller såklart inte alltid med om allt, men jag håller inte med någon människa om allt). Det är lite som när Neo får pillret i The Matrix - man kan plöstligt se världen på ett nytt sätt - men man får små piller ett i taget, och världen öppnar sig lite mer pö om pö. Men man måste gå igenom processen i sin egen takt för om någon innan man ens hunnit få det första pillret berättar att det finns en dold värld ynder ytan så tror man bara att de är galna.
Och med tanke på att vi kvinnor ofta fostras in i att vi skall vara duktiga så tror jag att detta skrämmer och irriterar oss. Vi vill ha beröm, klappar på huvudet och massa medhåll och applåder. Vi vill absolut inte höra att vi har haft fel, gjort fel, tänkt fel. Särskilt känsligt är det om man som förälder skall få höra att man kanske haft fel - för modern är som kvinnan i kvadrat = måste absolut vara duktig!
Och detta är en tanke jag alltid försöker ha med mig nu när jag läser andras texter. Om jag börjar känna den där irritationen så tar jag genast och reder ut om det är så att jag blir irriterad för att jag inte förstår eller om det är så att personen faktiskt är ett stolpskott (händer ju det med). Om jag inte förstår så försöker jag fråga, ta reda på mer, så att jag kan bilda mig en egen åsikt. För det är en process och jag får tänka nytt allt som oftast fortfarande, jag vet inte allt, jag förändrar mina åsikter när ny kunskap tillkommer och jag kommer fortsätta att hamna i lägen där jag känner mig urkorkad och diskussionerna flyger över huvudet på mig. Men det är så det är.
Att feminismen ibland känns elitistisk tror jag beror på detta, samt att man har förväntningen att det skall vara en homogen grupp där alla tycker samma när feminismen egentligen är en ganska spretig grupp av människor med olika inriktning, olika visioner, olika ålder och erfarenheter, olika utbildningsnivå, olika kunskap osv. Jag var på väg att skriva att alla inte är på samma nivå men det blir fel för då låter det som om jag värderar en del som bättre och en del som sämre och det är inte det jag menar, men kanske kan man säga att alla inte befinner sig på samma ruta och aldrig kommer göra detta.
Men läs Fannys inlägg, hon skriver inte lika rörigt som jag gör :) Vill dock avsluta med att klargöra att det jag menade INTE var ayy varje gång du känner att någon är extrem eller dum i huvudet så beror det på att du inte förstått (det hade ju varit väldigt nedlåtande) - för ibland är det kanske helt enkelt så att personen är extrem, har fel eller är ett praktpucko - men att det är viktigt att inte avfärda det man inte riktigt förstår eller håller med om innan man ens gett det ett försök att förstå och analysera vad de där känslorna av irritation kommer ifrån.
Jag vet att just denna punkten är en punkt där jag ibland skiljer mig från andra feminister. Inte så att jag är ensam om min åsikt, men det finns de som tycker annorlunda. Och det är inte så att jag egentligen tycker att de som är av en annan åsikt har fel - för jag förstår hur de tänker.
När man lyfter fram män som gjort bra saker i feministisk anda så känner många feminister att de man borde lyfta fram är kvinnorna eftersom männen är dem som fokus ligger på i alla andra lägen i samhället i stort. Det kan då kännas lite tröttsamt om männen är de som skall lyftas även i feministiska kretsar. Jag tror också att det finns en rädsla, kan vara helt ute och cykla här, att om man tar in för mycket män i den feministiska rörelsen så kommer "de ta över" eller ta för stor plats - vilket i så fall skulle vara en helt rationell rädsla eftersom det är så det ser ut överallt i samhället. Som feminist kan man också vara lite trött på "vita kränka män" som vill lägga fokus på sin egen olycka... ofta på samma nivå som man hamnar på i "chokladbolls-diskussioner" där människor börjar jämföra det strukturella förtrycket av mörkhyade i USA med att de själva mobbades i skolan. Det finns alltså en risk att det hela blir väldigt spretigt. Och nu avser jag alltså inte att säga att ALLA män beter sig på detta sätt, utan jag generaliserar och spekulerar.
Men ibland kan jag känna att den feministiska kampen skulle gynnas av att män kände sig mer välkomna och inkluderade. Absolut inte för att vi skulle ha någon slags skyldighet att inkludera - med tanke på alla beslut som fattats i små bastuklubbar så är kvinnor berättigade att ha sitt eget de också. Dock är den feministiska kampen något som skulle gynna även dem ( i vissa avseenden), vilket jag tycker är viktigt att de förstår för att minska motståndet och för att det skall ske en ordentlig förändring så krävs ju faktiskt ett nytt tänk även hos män. Och då jag ofta i mina stödsamtal på jobbet säger meningen "man kan förändra sig själv men man kan inte förändra andra" - så behövs att männen själva vill förändra sitt sätt att tänka. Och det vill de ju inte så länge många bär på fördomen att feminister hatar män och vill dem alla ont (även om väldigt väldigt många män såklart vet att så inte är fallet).
Framför allt tror jag att det är så att människor är ganska lika hundar. Nej nu sa jag för guds skull inte att män är djur :) Det jag menar är att nästan alla människor fungerar lite som hundar på det sättet att vi motiveras genom beröm och belöning. Om vi tror att vad vi än gör så är det fel så blir vi inte sugna alls, men får vi höra ett "bra jobbat" ibland så kämpar vi lite till. Nu kan ju detta tolkas som väldigt nedlåtande, som om jag ser på män som små barn - så är det inte - jag är möjligtvis nedlåtande mot hela mänskligheten för jag tror att alla, både män och kvinnor, fungerar på detta sätt. Det kan också låta aningens manipulativt vilket är en egenskap som många ser som negativ och ofta tillskriver just kvinnor. För min del anser jag att det är en bra egenskap i många lägen och framför allt tror jag att lika många män som kvinnor besitter den då det nästan är ett måste att vara lite manipulativ om man skall komma långt här i världen, och man kan ju se vilket kön de flesta makthavare har.
Nu känns det som om det skulle vara dags att få till ett bra avslut på detta, men det har jag inte. Jag kan fortfarande inte enas med mig själv om jag har en valid point här eller om jag har en slags naiv förhoppning som undermedvetet enbart baseras på att jag vill kunna ha min man och min son med mig på barrikaderna...
De senaste nätterna har jag verkligen inte lyckats sova. Jag somnar mycket sent, vaknar hundratals gånger under natten och såklart får jag inte sovmorgon då ett litet barn vrålar "Vakna mamma" Sovit färdigt!".
I natt lånade jag till och med en av makens sömntabletter men det var noll skillnad.
Grät faktiskt lite när jag gick upp i morse, så trött var jag (om någon tänker att jag har en väldigt osympatisk man som inte tar morgonen åt mig så handlar det om att Nico gråter och skriker om det inte är jag som går upp och då kan jag inte sova ändå).
Nu sitter jag i soffan i vardagsrummet med sonen och alla sladdar. Vi är den typ av familj som behöver extrema mängder eluttag. Vid soffan är just nu inkopplat en lampa, min dator, Hampus dator, Nicos iPad och en brödrost. Vi börjar alltså morgonen med att Nico ser på Pippi Långstrump och äter rostat bröd och jag sitter här och skriver.
Känns inte alls som nyår. Tänk för tio år sedan vid den här tiden satt jag och planerade outfit för kvällen, kanske började jag förfesta lite redan vid lunch, man hade sedan veckor tillbaka planerat in vilken fest man skulle på och det var bara party för hela slanten. Idag sitter jag tänker att jag skall försöka få upp några hyllor och städa idag och kanske lägga mig tidigt. Och det är inte så sorgligt som man kan tro utan väldigt skönt :)
Nu har det blivit mycket allvar och feminism på bloggen idag, och inget fel med det - det är bra grejer det - men jag orkar inte vara intressant hela tiden :) Blev lite till mig av att få lite positiva kommentarer - när några jag finner vettiga skriver att de finner det jag själv skrivit vettigt så känner jag ju såklart mig bekräftad... och det är ju skönt att känna att man inte är helt ute och cyklar.
Att jag inte skrivit så mycket om vad jag gjort idag beror på att jag faktiskt inte gjort så mycket idag. Åkt och kollat på kökskakel utan att finna något av intresse samt besökt min mor och genomgått den låånga processen att försöka få min son att vilja följa med mig hem igen. Känns faktiskt som dagen bara rann bort och försvann väldigt kvickt - paniken över att ledigheten snart är förbi börjar infinna sig.
Dagen avslutades i alla fall med att sonen nattades genom att jag läste en saga för honom och han sedan "läste" samma saga för mig. Boken Raska på, Alfons Åberg reducerades till:
Skynda dig! Kommer snart! Pappa arg. Pappa borta. Inte här. Inte här. Där! Hahaha
Det går snabbt i alla fall, hans sagoberättande.
Nu spelar maken datorspel och jag hade tänkt att se film, men borde sova så ....
Jag kom på mig själv att jag skrev något tidigare idag som kanske kan misstolkas. Jag skrev att jag är en radikalfeminist men att jag inte hatar män. Sedan lade jag till att det är en vanlig missuppfattning som råder, och får trösta mig med det. För jag kan själv bli lite störd på att så många känner sig tvugna att påpeka att man inte hatar män bara för att man är feminist - för om det är en fördom som borde ha släppt vid det här laget så är det väl den. Men icke - seglivad är den. Vilket är konstigt då jag och de flesta heterosexuella feminister jag känner/känner till lever i eller har levt i förhållanden med en man... och vi är ju inte så skumma att vi väljer att vara i relationer med människor vi hatar (även om man såklart kan vara förbannad ibland).
Så vad kommer den där fördomen ifrån och varför försvinner den inte? Är det för att en ytterst liten klick feminister vid något tillfälle uttalat sig lite klantigt (eller helt uppåt väggarna) om män och detta sedan tros vara åsikter som alla feminister står för? Är det för att många feminister kan verka så arga (i många lägen har vi faktiskt rätt att vara arga, och att vara arg behöver inte vara något negativt eller innebära att man hatar)? Är det för att feminister kritiserar män och vill ta makt ifrån dem (observera att det inte innebär att man vill ta ALL makt, utan bara få sin halva av härligheten)? Är det för att feminister ibland lite skämtsamt kan kalla sig själva manshatare och människor inte förstår att man driver med fördomarna? Eller är det ett enkelt sätt att avfärda allt som feministerna säger, genom att få dem att låta lite sådär löjligt galna?
För även om det kanske finns nån enstaka feminist därute som faktiskt på riktigt hatar män så skulle jag säga att absoluta majoriteten av oss INTE HATAR MÄN. Sedan kan man såklart hata en del saker som förknippas med män. Oavsett om man väljer att kalla det/anse att det är patriarkat eller patriarkala strukturer så är ofta det något man hatar som feminist. Jag kan själva känna att jag hatar "grabb-kulturen" med sexistiska skämt, referering till kvinnan som "regeringen" och annat hö-hö-macho som hör till. Jag kan känna hat mot den utbredda och normaliserade sexismen som hela samhället dryper av. Ja ni ser, det finns hat och ilska - men den är inte riktad mot enskilda män. Lite som att jag hatar religion men jag inte hatar religiösa människor.
Fast det kanske är lättare att kalla det manshat än att kalla det för manskulturhat eller mansväldehat?
Sedan kan jag absolut ibland bli lite störd på en del feminister som kategoriskt inte vill erkänna att män också missgynnas eller diskrimineras i vissa avseenden. Och jag anser det vara en väldigt viktig sak att man strävar efter jämlikhet och rättvisa vad gäller alla parter (utopi, I know). Och även om jag är så trött på kränkta vita män så anser jag inte att man alltid bara skall vifta bort hur män känner i vissa lägen eller hur saker kan drabba dem. MEN jag tror inte att majoriteten av feministerna skiter i män heller - även om det ibland kan verka så. Jag tror att det kan verka så eftersom feminister faktiskt kan välja att kämpa just för kvinnornas sak. För det första lär ingen annan kämpa för oss om vi inte gör det själva och för det andra så kan jag t.ex. samla in pengar för att hjälpa fattiga i Rumänien utan att jag för den sakens skull skiter i fattiga i alla andra länder. Man kan inte engagera sig i precis allt. Män är för övrigt ganska bra på att strida för sig själva generellt. För det andra tror jag att de flesta feminister faktiskt anser, och så även jag, att de flesta områden där män missgynnas också är skapat av patriarkala strukturer (som att män, felaktigt, ses som andra klassens föräldrar) och att den feministiska kampen därför faktiskt gynnar även männen på många sätt.
Slutligen så tror jag att det finns en viss rädsla att offentligt prata om de sätt män drabbas av orättvisa i samhället då detta kan utnyttjas på samma sätt som jag skrev om i inlägget innan - för att sk jämställdister skall få vatten på sin kvarn och använda detta för att underminera kvinnokampen och få det att låta som om män och kvinnor sitter i samma båt - för ärligt talat så kan man faktiskt inte jämföra det förtryck kvinnor utsatts/utsätts för och det män upplever. Obsevera dock att jag nu talar om det hela generallt och inte jämför eller värderar enskilda individers upplevelser eller lidanden. Visst finns det enskilda män som haft ett svårare liv fyllt av fler orättvisor än vissa enskilda kvinnor - men jag har ett större perspektiv här nu och talar om gruppnivå.
Så, nu har jag babblat på tillräckligt länge om det sk. manshatet. Vad innebär då det där kvinnohatet? I motsats till manshatet som sugit sig fast som en igel på begreppet feminism så vill många helt avfärda existensen av ett sk kvinnohat. Jag kan själv störa mig på begreppet, men inte för att jag tror att det inte finns utan för att jag dels anser att det används lite för godtyckligt ibland samt att jag tycker att det är lite för lätt att missförstå och därför kalla för trams. För det är inte trams. Jämför bara skillnaden i innehållet på kommentarerna på ett YouTube-klipp gjort av en man och ett gjort av en kvinna som berör ett kontroversiellt ämne. Hur vårt språk värderar ord kopplade till män och ord kopplade till kvinnor. Antalet grovt sexistiska skämt som handlar om män och som handlar om kvinnor. Hur våldtäkt i stor utsträckning bortförklaras och försvaras.
Men det jag tror att de flesta inte inser är att det alltså inte rör sig om män som HATAR enskilda kvinnor eller ens kvinnor som grupp, även om det såklart finns de också. I alla fall inte medvetet.
Kvinnohatet handlar, i min mening bör jag kanske tillägga, mer om att enskilda män (och även män som grupp, samt ibland också kvinnor) på olika sätt bidrar till att upprätthålla en kvinnoförtryckande/kvinnohatande kultur. En kultur där kvinnor ses ner på. Och detta är så normaliserat att vi oftast inte ens tänker på det.
Det handlar om människor som försöker förlöjliga/håna/förminska/etc feminister genom att sprida fördomar och okunskap eller genom att genom att utmåla alla feminister som korkade galna manshatare, människor som skrattar åt de där sexistiska skämten och de som säger att om man går lättklädd så får man skylla sig själv om man blir våldtagen. För att nämna några exempel.
Har jag själv agerat på ett sätt som skulle kunna kallas kvinnohatiskt i mitt liv? Antagligen ja. Eller rättare sagt, absolut ja. Det fanns en tid då jag inte alls var feministisk och hade de mest udda åsikterna. Men jag har lärt mig mer, fått mer kunskap och har fortfarande väldigt mycket kvar att lära.
Med tanke på det tidigare inlägget jag skrev och angående det att radikalfeminister, och övriga feminister, ofta anklagas för att inte tåla kritik eller alltid hålla varandra om ryggen så vill jag länka till Lady Dahmers inlägg idag. För jag tycker att det hon skriver är väldigt intressant och förstår verkligen hur hon tänker.
Tidigare var jag också av inställningen att många inom feminismen till synes var en slags sluten grupp som "gaddade ihop sig" och blockerade alla som kommenterade kritiskt, vilket jag såg som ett tecken på att de inte kunde hantera andra åsikter än sina egna... och det störde mig. Men efter hand har mina erfarenheter börjat få mig att förstå varför de gör som de gör. Varje kritik man kan tänkas yppa gällande något en feminist skriver tycks omedelbart bana vägen för att bekräfta andras fördomar, skapa utrymme för skitsnack och ge näring till antifemnism - när det inte alls var det man avsåg!
Säg till exempel att jag skulle skriva något kritisk om något LD eller Fanny skriver... så kanske jag enbart menar att jag tycker annorlunda på just den punkten men plöstligt får jag massa påhejare som tycker att "ja visst är feminister sjuka i huvudet/extrema/etc" och så har jag plötsligt blivit startskottet för att sprida åsikter jag inte alls håller med om. Och även om den kritik jag framförde var saklig och berättigad så kanske allt det som följer på detta inte alls är detta.
Det påminner mig lite om när man yppar ord i stil med "Ja jag tycker att invandrarpolitiken är en viktig fråga som bör diskuteras", och det man avser är att man kanske tycker att vi bör satsa lite mer på att ta väl hand om de som kommer hit, och helt plöstligt bara väller det fram rasism från alla håll och kanter eftersom de tolkat det du sa/skrev på ett helt annat sätt. Och när utomstående sedan hör eller läser det hela så ser det ju ut som om jag är en del av detta.
Så jag kan verkligen förstå de som väljer att inte kritisera en viss typ av ämnen alls, eftersom de vet vad som följer. Och jag kan förstå de som väljer att ta bort en viss typ av kommentarer, av samma skäl.
Detta inlägg kommer antagligen vara helt ointressant för de som inte är insatta i den feministiska bloggvärlden, och de som är inblandade läser antagligen inte denna blogg så hade egentligen lika gärna kunnat skriva vad som helst eller inget alls - men vill ändå skriva ner mina reflektioner.
Bakgrunden är att den att en person sedan en tid tillbaka har en anonym blogg där denne skriver sin, negativa, respons på olika feministiska bloggares inlägg och då framför allt på blogginlägg gjorda av den feministiska bloggaren Fanny. Fanny har i sin blogg uppgett att hon finner detta mycket obehagligt och även krtiserat (om än inte namngett) Sara Schmenus för att hon kommenterat på den "antifeministiska" bloggen. Vilket Sara i sin tur skrivit om på sin blogg. Invecklat I know.
Saken är den att jag tycker om både Fannys och Saras bloggar. Ibland håller jag med dem, ibland inte, men anser att båda är kloka personer - men det är egentligen ingen av dem jag har kommantarer kring i detta inlägg utan det jag ville skriva om var den anonyma bloggen - som jag ej kommer länka till då jag inte vill hjälpa denne att få fler besökare.
Vi har ena sidan som kallar den anonyma bloggaren för kvinnohatare och stalker, och andra sidan som kallar det hela för saklig kritik och hävdar att "radikalfeminister" inte tål sådant.
För det första ogillra jag när man skriver om radikalfeminister och hur de är som om de vore en homogen grupp som tycker och tänker likadant. Radikalfeminismen är trots allt den största grenen inom feminismen, har många anhängare och alla av oss tänker verkligen inte på samma sätt. Jag är radikalfeminist men anser inte mig själv "radikal" i den bemärkelsen att jag hatar eller vill utplåna män - vilket många tycks tro att alla radikalfeminister vill.
Men jag kan också ogilla överanvändandet av ordet "kvinnohat". Ibland drar man till med det så fort någon kritiserar en kvinna. Av det jag läst i den anonyma bloggen så ser jag inte kvinnohat som att denne skulle hata kvinnor generellt - dock tycker jag att den är obehaglig att läsa då den känns väldigt hatisk mot en viss grupp kvinnor som i detta fallet är en grupp bloggande radikalfeminister.
Anledningen till att jag finner den extremt obehaglig är att jag inte alls ser den som saklig kritik. Jag förspråkar inte alls att kvinnor skall upphöjas och vara okritiserbara, men jag tycker inte att det rör sig om saklig kritik allas i detta fallet. Det jag känner är passiv aggressivitet och hat som denne försöker dölja genom att ge sken av att vara saklig och "bara kritisera".
Detta baserar jag dels på att den anonyma bloggaren enbart kommenterar saker skrivet i feministiska bloggar, och framför allt saker som Fanny skriver. Om någon läste många bloggar och allmänt skrev sina kommentarer kring vissa inlägg så hade detta kanske kunnat ses på ett annat sätt, men i detta fall är det enbart vissa utvalda bloggar som om och om igen "hackas på". Även om jag personligen ogillar osaklig kritik av feminismen så kanske man hade kunnat se det som detta om den anonyma bloggaren enbart hade kommenterat just de feministiska inläggen i andras bloggar. Vad gäller Fannys blogg så får dock i princip alla hennes inlägg vad de än handlar om kritik på den anonyma bloggarens sida - vilket mer känns som osunt stalker-beteende.
För den kritik jag ser på den bloggen är inte saklig alls, och inte speciellt bra underbyggd. En återkommande sak är att personen kräver att de feministiska bloggarna skall uppge källor och kritiserar bristen på detta. För det första anser jag inte att denne kan kräva detta då denne själv sällan, i princip aldrig, själv uppger källor på sina egna faktauppgifter och för det andra är en blogg ingen akademisk uppsats där man måste dela med sig av sina källor hela tiden.
En annan anledning till att jag inte ser den som saklig kritik är att den anonyma bloggaren ofta inte angriper sakfrågan i sig utan Fannys egen inställning till något. Fanny hade t.ex. skrivit sin syn på relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och den anonyme bloggarens kritik var i princip att nej så är det inte, det är så här. Utan motivering eller källa. Det handlade alltså inte om några faktafel utan enbart två åsikter som stod mot varandra.
Jag anser också att den anonyme bloggaren ofta använder sig ordvrängeri och härskartekniker för att försöka underminera och förlöjliga det Fanny skriver (och om personen inte väldigt ofta med flit misstolkar det Fanny skriver så anser jag att denne inte läser hennes inlägg speciellt grunligt eller ens försöker förstå vad hon menar). Detta kan man se genom att denne jämför hennes tankar kring maktfördelningen mellan människor med olika hudfärg med konspirationsteorier, eller genom långt och omständigt vrängande av ord får det att låta som om Fanny är rasist.
Min tolkning av hela den där bloggen är att det inte alls har med saklig kritik att göra, ingen önskan till dialog och inte alls ett sätt att förespråka en öppen debatt. Detta baserar jag på att jag inte alls sett någon önskan från bloggarens sida att faktiskt ta reda på vad Fanny menar, diskutera detta med henne eller lämna någon slags öppning för att det skulle kunna handla om tolkning och åsikter - istället går det hela ut på att smutskasta Fanny och bara konstatera att hon har fel medan den anonyma bloggaren har rätt.
Hade jag varit Fanny så hade också jag känt ett extremt obehag inför detta.
Om Nico hade kunnat prata mer så hade jag velat ställa honom den där klassiska kreativitetsfrågan "Nämn alla saker du kan komma på som man kan använda ett gem till" :)
Jag tycker han är helt fantastiskt med att komma på saker och använda sin fantasi. Och han älskar att demonstrera det, som om han själv förundras över hur fantasin kan förändra tingen. Han fick ju en mic med stativ och förutom att sjunga i den så har han även visat hur stativet kan använas både som såg och dammsugare. När han fick låna en fickspegel av mamma när vi åkte bil så var han kvick med att informera om att förutom att det var en spegel så kunde det också vara glasögon eller en telefon.
Jag hoppas att han behåller den där kreativa förmågan och sin fantasi. Härliga egenskaper.
Det är nästan lite jobbigt det där med att jag blivit så känslig sedan jag fick barn. Jag hade lätt för att gråta redan innan, och syftade mig igenom många sorgliga filmer - för att inte tala om när jag och mamma delade på en rulle papper när vi var och såg Kristina från Duvemåla, men då kunde jag efteråt skaka av mig det hela. Det kunde nästan vara lite skönt att bara få gråta av sig.
Men nu efter Nico fötts så gör det ont i hela själen när något är sorgligt. Och det kan stanna kvar i mig. Jag tar till mig det på ett helt annat sätt.
Så det blev en hel del tårar när jag och maken beslutade oss för att se en film nu på kvällen som vi trodde skulle vara mest rolig men som visade sig vara väldigt rörande. Och när jag efteråt fick för mig att jag skulle berätta för honom om en annan sorglig film jag hade hört talas om så brast rösten helt och jag bara kved och hickade fram enstaka ord mellan snyftningarna.
Får börja med att enbart se roliga filmer eller något.
Han är en sådan cool gubbe, den där José Mujica - Uruguays president. Och nu talar jag inte om hans legalisering av cannabis för är inte tillräckligt insatt i läget i Uruguay för att avgöra om det är ett bra eller dåligt drag. Men med tanke på att han sedan han blev president både lagaliserat samkönade äktenskap och gjort abortlagstiftningen i landet mer tillåtande, oavsett vad andra tyckt, så känns det som han har något bakom pannbenet den där gubben.
Det jag främst tycker om är dock att han är sådan som behöll sina ideal och lever som han lär även efter han blev president. Han ger bort 90% av sin inkomst till välgörenhet och vägrar bo i presidentpalatset. Istället bor han på den lilla gården där han växte upp, tillsammans med sin trebenta hund. Lite mer sådant här med tack.
Älskar att han sa till BBC: De kallar mig världens fattigaste president men jag känner mig sannerligen inte fattig. De fattiga enligt min mening är de personer som gapar efter mycket och bara vill ha mer och mer
Sov skitkasst i natt. Först kunde jag inte somna förrän närmare två på natten och sedan hade jag vidriga mardrömmar och vaknade hela tiden. Detta i kombination med eventuell PMS gör att jag är på riktigt kasst humör idag. Vill bara skälla ut någon, och storböla.
Nico har inte alls varit jobbig eller så idag men han är väligt aktiv och vill leka väldigt mycket så min ork tryter rejält nu. Jag tror Hampus anade att ett psykbryt var nära för han tog med Nico in på hans rum där de nu sitter och pysslar för sig själva. Jag njuter av första stunden tystnad idag. Men om en halvtimma är det nattning så då är lugnet slut och någon timmas fight börjar.
Har för övdrigt fått gjort ytterst lite idag då jag tog knäcken på mig själv redan på morgonen genom att montera ihop Nicos nya bord och stolar från IKEA (nu är det enhetligt vitt och fint i hans rum) samt byta ram på en tavla. Kan ju låta oh så lätt men fick ändra storlek på passpartoun (stavning?) genom att mäta och skära med en slö mattkniv och det var stort och otympligt och jag kände vansinnet koka i mig. Blev helt slut. Nu hänger tavlan uppe i ny ram i alla fall och det blev fint så är ganska nöjd i alla fall. Men det var väl också det enda jag presterade idag.
Fast det är klart, jag har ju tittat på medan Nico lagt tre olika pussel, kört med leksaksbilar, fått vara Annika i en rollek där Nico var Tommy och Hampus (till Nicos stora förtjusning) var Pippi med två tofsar och allt, sjungt sånger och agerat klätterträd också. Bland annat.
När Nico somnat vette sjutton vad jag skall göra. Har massor som jag borde göra. Typ sätta upp krokar, latexa i listfogar och fönster, bära ut Nicos gamla möbler till garaget, diska och massor av annat - men jag tror jag kommer betala de sista räkningarna och sedan ligga i sängen och halvsova eller nåt. Hoppas på att somna tidigare idag så jag kan ha en bättre dag imorgon. Då är planen att vi skall åka och slänga skräp på tippen samt åka och kolla på kakel till köket.
Jo jag vet ju att man skall försöka hålla sina inlägg till ett ämne enligt the blogg-gurus men det funkar inte för mig. Så jag inleder härmed detta inlägg om barn och barnuppfostran med att visa upp en bild av hur de vackra kuddarna som nu pryder min kökssoffa ser ut....
Ta da
Sorry för att bilden har så mycket utrymme kring sig men jag snodde den rakt av från IKEAs hemsida och tydligen var det så de ville ha det.
Och så raskt över till ämnet barn. Till att börja med mitt barn. Ibland klagar jag ju en hel del, vilket man gör som förälder, men idag vill jag bara säga att han är helt underbar min unge. Med sina fantasier, sin påhittighet, sina bus och sin glädje. Och om man bara har orken i sig att låta honom köra sitt race ett tag och är pedagogisk så är det oftast nemas problemas (om han inte ör trött eller hungrig för då är det noll kontroll). Jag vet inte om alla andra på IKEA uppskattade det dock, men han hade kul och var glad och då är jag glad. Inte så att han härjade helt fritt men han skulle sova i de flesta sängarna, sitta vid demoborden och låtsas äta mat, testa alla knappar och vred på demoexspisarna och så vidare. Han var dock noga med att ta av skor om han skulle ligga i en säng... ja han tog även av skorna om han skulle "gå in" i något av alla de rum som finns för visning av produkter.
Han skrattade och pratade och hade väldigt kul. "Jag leker" hojtade han då och då, och beodrade oss att spinga så att han kunde jaga oss :) Han berättade även åter att morfar bitit honom i foten och att mormor bitit honom i munnen... haha... För att klargöra har han drömt mardrömmar det sista om att folk biter honom och har lite svårt att i efterhand förstå att det bara är drömmar.
Så IKEA-besöket gick bra trots att han i slutet blev övertrött och började slita åt sig varor och kuta iväg, men sedan fick han en glass och var nöjd.
Trodde han skulle somna gott efter den långa dagar men var kanske för mycket intryck för han tog nästan två timmar på sig. Låg dock mest stilla i sängen och bara stirrade upp i taket.
Och så då vidare till det större ämnet barnuppfostran. Det har ju länge talats mycket om curlade barn och föräldrar som vill vara polare med sina barn och inte kan sätta gränser över huvudtaget. och nu verkar det ju komma någon slags motreaktion i form av allehanda artiklar som denna som idag fanns i GP. Saken är att jag kan hålla med om en hel del han skriver. Det är ett problem med helt gränslösa barn som aldrig har fått ta eget ansvar eller fått höra ett nej, och jag ser definitvt resultatet av det i skolorna. Men varför skall det alltid vara så svart-vitt och man skall hoppa från en extrem till en annan? För jag verkligen hatar ordet "auktoritär", för mig innebär det att man vill kräva lydnad rakt av från barn. Att deras åsikter inte skall räknas och man bara skall stå där och peka med hela handen. Usch. Varför kan man inte hitta en medelväg. Vara en demokratisk förälder med veto-rätt? Är det inte bättre att lära sina barn hänsyn och respekt genom goda exempel, att lyssna med ändå sätta gränser och motivera dessa?
Jag är inte ett fan av onödiga regler och att bestämma bara för bestämmandets skull. Ofta låter jag Nico göra som han vill om det inte på något sätt drabbar någon annan, eller handlar om saker som kan vara farliga eller som rör ekonomi (han får inte allt han pekar på tex för det har jag ju inte råd med). Det resulterar in att de gånger jag verkligen på allvar säger nej så accepterar han oftast detta eftersom han vet att jag "inte alltid bara skall bestämma" (och som sagt var, inte om han är trött... han är i sin egen värld då). Han är ju bara tre så det är klart att han ibland får sina anfall och blir arg och ledsen om han inte får som han vill, men mer och mer börjar han inser att ibland får han bestämma men ibland är det jag som bestämmer. Ibland kan han få som han vill, men ibland inte. För jag anser att det är viktiga och positiva egenskaper att ha stark vilja, att kämpa för det man vill, att ifrågasätta det andra säger och så vidare. Men respekt för andra, att visa hänsyn och ett demokratiskt tänkande är också viktigt. Ett auktoritärt föräldraskap tar död på det första och ett gränslöst curlande på det andra, så för mig är det väldigt viktigt att hitta en gyllene medelväg.
Inte alltid helt lätt och man gör sina missar och har sina dåliga dagar... men jag försöker.
Efter en slö morgon kom mamma på besök och beklagade att hon inte kunnat vara med mig på IKEA igår. Var där själv en sväng då och inhandlade stekpanna, soptunna, ram och lite annat. Men varför inte åka igen? tyckte jag och drog med mamma och Nico för ännu en IKEA-tur.
Var mycket trevligt och Nico var nöjd då vi hade gott om tid så han kunde provsova alla sängar och provsitta alla stolar och pilla på allt. Med sponsring från mamma kunde jag köpa två broderade kuddar till kökssoffan (sååå fina) och blev även lite småsaker samt nytt bord med stolar till Nicos rum... klarar fasen inte av att ha oranga barnmöbler i hans rum.. hatar den färgen.
Sedan blev det en snabbis till Bauhaus, McDriven och en tur till en affär som heter Rotan där jag köpte världens mjukaste kofta. Nico fick välja en leksak och valde - ännu en - telefon. När vi kom hem var det redan läggdags men Nico tvärvägrar för närvarande. Ligger stilla men stirrar i taket och suckar och pustar. Lite jobbigt då maten är lagad nu och Hampus väntar på mig.... :/
Ok, här kommer ett barninlägg (dvs ett inlägg om barn, inte för barn). Ett inlägg fullt av sådana där detaljer som enbart föräldrar eller nära släktingar kanske finner roande. Det kommer även innehålla toalettbesök. Ni vet ju hur föräldrar har den irriterande vanan att prata om sina barns bajs och så. Ville bara förvarna så att man har möjligheten att sluta läsa nu.
Vi börjar ofarligt i alla fall. Nico har även idag varit lite skum i humöret. Känts lite febrig till och från, pendlat mellan att vara glad och busa, vara småledsen och att ligga under en filt i soffan och se film. Och han har knappt ätit alls på flera dagar. Så är väldigt svårt att avgöra om han är frisk eller sjuk eller vad det är frågan om.
Han fick leka med mormor och morfar en stund idag i alla fall och då var han glad. Han ville vara Pippi Långstump så mamma gjorde tofsar på honom och han tyckte att han var så fin.
Så till pott-relaterade saker då. Vi fick ju för ett tag sedan en potta av några vänner till oss. Vi har inte velat tjata om det hela utan låta Nico ta det i sin egen takt och efter en period då han ej ville använda pottan alls så har han de senaste dagarna utan att vi sagt något alls gått på pottan varje gång han skall kissa. Dock har han aldrig gjort nummer två, så att säga. Han gör det i blöjan och vill gå på pottan direkt efter istället.
Idag medan jag stod och diskade och Hampus satt vi datorn så gick Nico dock iväg själv och kom sedan sååå stolt ut i vardagsrummet med pottan i högsta hugg för att visa att han minsann gjort nummer två. Applåder och klistermärken blev det.
Hade varit SÅ skönt att slippa blöjbyten!
Nu har vi hysteriskt städat och gjort oss klara inför lillebror och tjejs besök bara för att inse att vi sett fel på klockan och det är en timme kvar tills de kommer. Så nu får vi stå ut med en timmes tjat från Nico som ju fått höra att de skulle komma nu.
Något av det mest avslappnande jag vet är att brodera korsstygn. Men så tycker jag att de flesta motiv man hittar i affärer är dötrista. Men nu har jag upptäckt att de säljer massa roliga motiv på Etsy... så nu skall jag börja brodera :)
Idag skulle Hampus syster kommit på besök men då familjen hon firat jul med drabbats av magsjuka så blidde det inte så :( Vi får hoppas att vi ses snart ändå. Då kanske vi hinner bli ännu mer klara med de två rum som återstår... kanske har vi till och med ett färdigt gästrum?!
Jag fick ta sovmorgon idag. Dock sov jag inte så mycket då jag hörde Nico gråta för att jag inte kom upp hela tiden. Fick ligga och vila i alla fall och det var skönt. Hampus blev dock trött av att gå upp tidigt så han har fått gå och lägga sig en stund igen. Nico är lite febrig och sitter mest still i soffan och ser YouTube-klipp och själv skall jag strax sätta igång att röja undan lite. Vi är mästare på att stöka ner vi :)
Kunde i alla fall inviga brödrosten vi fick av mamma och pappa i julklapp nu på morgonen och fick äntligen äta av morot/fläder-marmeladen jag fick av mina föräldrar på skördefesten i somras.
Vi satte upp de två tavellisterna jag köpte i går kväll. De sitter i vardagsrummet och där kan vi ha utvalda böcker på display. Blev riktigt nöjd med det hela.
De böcker vi valt att ha uppe just nu är en bok av William Shatner där han berättar om inspelningarna av StarTrek, en bok om Tape Recording, en ateistisk bok av Hitchens, zombieboken Hampus fick av mig i julklapp samt ett Klingon lexicon. :)
Jag tycker ju inte om ordet "trots". Jag tycker att det låter som om barnet beter sig jobbigt på ren illvilja. Brukar föredra att använda ordet självständighetsutveckling. Men oavsett vilket ord man använder så... herregud. Humörsvängningar, "jag vill inte", "jag kan själv", gallskrik, tårar, ilska, spott och så vidare. Man blir helt slut och de tidigare så lätta och smidiga nattningarna tar nu åter timmar..
Nu ville han ha youghurt, men blev hysterisk för att Hampus kom med den då bara jag fick hämta... så ny gallskriker han och gråter och vägrar äta.
Det tar på krafterna att försöka vara lugn och pedagogisk och inte drabbas av stora vansinnet.
Idag har jag hinnit med att måla och fixa en del men stor del av dagen var jag iväg på tur med mamma och Nico. Åkte till Uddevalla för att byta trasig julklappsCD-spelare och efteråt hade vi tänkt IKEA, som ligger granne med Elgiganten som var huvudmålet. Vi blev mycket besvikna då IKEA var stängt. Blev en sväng till Rusta istället där jag köpte tavellister, två tomtar och smågrejer. Nico fick välja vilken leksak han ville (mormor bjussa) och valde bestämt en Barbie med rosa pool. Den lekte han med länge när vi kom hem.
Och medan han slutligen varvade ner med film i soffan så passade jag på att städa hans rum. Han hann nog dock b li övertrött för här sitter jag nu hungrig (inte ätit middag än) och han tokvägrar sova.
Avslutar med lite mer julbilder tagna av min far.
Nico får hjälp av sin momors moster att packa upp sin lilla kaffebryggare. I bakgrunden sitter Nicos gammelmormor och gammelmorfar.
Pappa hade mycket kul åt att han tog en bild på mig då jag har hela munnen full av skumtomtar.
Nico med sitt piratskepp. (ja, han behöver klippa luggen)
Jag har ju som sagt var inte sovit på två nätter och borde således se till att sova nu eftersom Nico inte bjussar på sovmorgon någonsin... men nej. Jag är just nu inte alls trött utan kollar efter roliga saker att köpa på Etsy - som en stor tavla föreställandes Star Treks original crew och X-files samlarbilder.
Nu skall vi dessutom ge oss i kast med att äta en andra omgång julmat. Det är väl det julen handlar om - svulla mat så man nästan sprängs? Eller var det julklappar? Eller att sitta och skämmas över det överflöd man ändå lever i?
Whatever, vi skall äta mat och se gamla avsnitt av Sherlock. Dags att ge sig själv en påminnelse om vad som hänt innan när det nu snart är dags för en ny säsong <3
Bjuder er också på ett foto taget av min pappa och visar älsklingsungen när han leker med sitt nya piratskepp (och tack till alla som gav honom julklappar idag - han är så tacksam och har faktiskt redan hunnit leka med precis allt han fick).
Julafton har varit trevlig även om jag är trött som ett as efter två nätter utan sömn och Nicos humör är minst sagt instabilt eftersom han fått öroninflammation och har gråtit stor del av natten. Julen är ju dock till för barnen så har försökt hålla humöret uppe och det var trots allt väldigt mysigt. Fint i huset och massa god mat hos mamma och pappa.
Började dagen med att vi bytte julklappar inom familjen. Nico fick en av sina - en mic med stativ. Han roade sig länge med att sjunga och när Hampus satte på Pantera blev han inspirerad och growlade en Mamma Mu-sång :) Av maken fick jag en R2D2-kakburk och av mig fick han en zombiebok som hette Night of the living trekkies, och utspelar sig på ett StarTrek-konvent :).
Vid två åkte vi ner till mamma och pappa där även bror med tjej var, min mormor och morfar och min mammas moster. Och du milde vad Nico fick grejer! Av oss fick han även ett Jake piratskepp och en Etch a sketch. Av alla andra fick han kläder, pengar, en CD-spelare, en lastbil, andra bilar, en Alfons-bok, leksakskaffebryggare och andra köksgrejer, en boll och massa mer. Han var helt överväldigad men glad och lekte med allt.
Sedan åt vi god julmat tills magen nästan sprack.
Nu sitter jag med en unge som vägrar sova trots att vi läst saga... Har inte ork till detta nu känner jag.,
Herregud vilken fart det varit på oss idag. Full fart för att bli klara, och det blev vi.. nästan. När det var dags att hänga upp tavlor och klä julgranen så tog orken slut. Så det får bli imorgon bitti.
Sov trots allt bara någon timma eller två i natt. Först var jag så glad och exalterad att jag inte kunde varva ner. När jag väl kunde det var klockan strax efter två och Nico ville in till oss. Sedan hann jag inte mycket än somna förrän han fick mardrömmar (om att hans morfar bet honom i foten..haha). Och så upp tidigt.
Skall bli mysigt med jul i alla fall. Hoppas bara Nico har mer stabilt humör imorgon än idag. Idag har han pendlat mellan trött och tyst och sur/ledsen. Och nu vill han inte sova.
Oj oj oj vad vi varit duktiga idag. Främst maken då som vanligt. Nu har vi inte alls mycket kvar innan alla rum förutom de rum vi kallar biblioteket och kontoret är klara. Julfint och vi kan ta tre dagars ledigt från renovering :)
Här har snickrats, målats, röjts och donats hela dagen. Nico har väl haft lite tråkigt men han kommer får roligare dagar snart. Väldigt underhållande har han varit i alla fall. Ingen kan få mig att skratta så mycket som den ungen.
Har dock fullt schema även imorgon. Sista rycket. Skall ges julpresent till dagis, åka till Göksäter, fixa en gardin, städa, få upp julgran och massa massa annat.
Sedan blir det julfirande hos mamma och pappa, på juldagen kommer Hampus syster på besök och på annandagen skall vi ha myskväll med lillebror och hans tjej. Skall bli riktigt trevliga dagar.
Bara vara och njuta.
Alltså, livet är inte lätt. Vi har haft mycket sjukdom och strul denna hösten. Fortfarande en hel del som återstår och en del att stressa över och oroa sig för... men jag måste säga att jag har så mycket att vara tacksam för. Har en helt fantastisk man på alla sätt som jag är så glad att jag har. Jag har världens sötaste och goaste unge som får mitt hjärta att göra ont av kärlek när jag ser honom. Vi har ett såå mysigt hus. Jag har underbara föräldrar som alltid finns där och ställer upp och som är fantastiska morföräldrar. Och så har jag världens bästa bror som jag inte hade klarat mig utan och som nu har en så härlig flickvän.
Jag önskar jag kunde skriva ett riktigt djupanalyserande inlägg om detta men jag blir så förbannad att det mest bara är svordomar som vill komma ut, och en enorm frustration för detta tas upp om och om igen och det känns som om haters aldrig tar till sig info,
Det jag talar om är de som anser sig ha rätten, eller till och med skyldigheten, att tala om för feta människor att de är feta. Oftast nöjer man sig inte heller med att konstatera detta utan gärna vill de lägga till några rader om att den som är fet också är äcklig, ful, ohälsosam och ett dåligt föredöme för andra. Framför allt så anser de att det är ok att göra detta om man lägger ut bilden på nätet, för då är det liksom fritt fram.
Redan här måste jag dela upp det hela i två delar, och jag börjar med delen som handlar om rätten att skriva vad man vill som kommentar kring en bild som läggs ut på nätet. Jag kan för mitt liv inte förstå den inställningen. Om någon lägger ut ett bild på sitt hem så är det alltså fritt fram för människor att kommentera att man har dålig smak och hemska möbler (vilket många också gör i olika sammanhang) och om man lägger ut en bild på sitt barn så är det fritt fram att skriva att ungen är ful (händer ju också). Vill påpeka att detta inte hänt mig men så har jag inte heller så många läsare som kan se mina bilder och har därför skonats från hat än så länge. Ofta hör man kommentarer som att "om man lägger ut en bild så alla kan se så får man skylla sig själv" - men om man tar och går ut på stan så kan alla fortfarande se en men då varken förväntar man sig eller får man ta emot samma typ av elakheter. Så med andra ord är det där offentlighetsresonemanget bullshit utan det handlar om att människor trivs med att vara elaka i skyddet bakom sin dator. För det andra så hör man ofta att det är "yttrandefrihet", att "man ju står för vad man säger" eller att man "bara är ärlig"... Men va i helvete. Att kunna vara elak mot andra har inget med yttrandefrihet att göra. Yttrandefriheten är en rättighet som inte kom till för att vi skulle kunna få bete som jävla idioter mot varandra och man är inte en mindre vidrigt elak människa bara för att man "står för det man sagt". Kan folk kanske börja fundera på hur man BÖR bete sig mot varandra, vad man vill ha för typ av samhällsklimat?
Det sjukaste är att vuxna idag förfasar sig över ungas beteende på och utanför nätet och de elakheter de tar sig för, och undrar vaaar kan det komma från (och så skyller man på media, datorspel etc).. men nej det är inte konstigt för om vuxna är svin så blir de unga svin de med.
Om du sitter och ser på tv och säger högt att en politiker är "en jävla fitta" eller liknande, så har du lärt ditt barn att det är en ok sak att kalla människor som inte håller med för.
Och sedan har vi det där med kroppar och fetma. Jag anser för det första att jag och min kropp inte för fem öre har en skyldighet att vara ett föredöme för andra. Min kropp är min kropp och den är inte till för att beundras, inspirera, betraktas, bedömas eller något annat. Min kropp är till för att fungera och att respekteras. Om jag skulle välja att lägga ut bild på den så har jag lika stor rätt att göra det som en smal människa och jag anser att både den tjocke och den smale skall slippa bedömande kommentarer. Vi har inte en förbannad rätt att sätta betyg eller omdöme på andra människors kroppar!
Sedan det där med att det är så himla ohälsosamt med övervikt. Det är något av en sanning med modifikation. För det första finns det olika grader av fetma som skiljer sig rätt rejält åt. Är man strax över BMI-skalans gräns för fetma så är det inte speciellt stor och det är ganska stor skillnad mellan det och den typ av fetma där man faktiskt inte kan röra sig mer. Och visst, EXTREM fetma är ohälossamt och kan leda till många plågsamma biverkningar för den drabbade. De som däremot har den mer vanliga graden av övervikt behöver inte alls vara ohälsosammare än den som är smal. Studier visar tvärtom att dessa människor i vissa fall lever längre än de smala. Mycket beror dessutom på hur mycket man rör på sig... för nej, man blir inte automatiskt smal för att man rör på sig och vissa överviktiga är faktiskt väldigt vältränade.
Och oavsett vilket - OM man skulle få hälsoproblem så är det individens problem, och inte något som hela världen skall lägga sig i. Man behöver inte tala om för en överviktig att denna är överviktig för jag lovar MAN VET OM DET!
Och så har vi det där med kommentarer som att det är fult att vara fet, att "hon skulle kunna vara söt om hon var smalare"... Om du tycker så, så är det DIN åsikt.. ingen jäkla universell sanning.. och varför i hela fridens namn tror du att denna människa vill ta del av just din åsikt i frågan? Är det så att alla människor måste få veta om just du anser denna vara snygg eller ful? Håll din jäkla åsikt för dig själv.
Slutligen kommer vi ju till det som alla hamnar i tillsist och det är ju argumentet att om feta blir oftare sjuka så blir det en konstnad för staten... Oh well. Rökning, överdrivet solande, självsvält, överdrivet tränande, bergsklättrning, fotboll... och så vidare... det lever också till en hel del skador. Skall vi börja håna, förfölja, trackassera och kalla dem vidiga också? Eller skall vi istället låta människor ta hand om sig själva och bete oss som folk?
Nu börjar jag komma i pyntastadiet och kunde inte låta bli att kolla in utbudet på Bluebox. Fanns en hel del jag vill ha, och en hel del som Hampus sa "aldrig i livet" till, och en del han bara log lite sådär åt - ett leende som betyder "mmhmm, dröm du men jag kommer aldrig gå med på det". :)
En skål i plast, utformad som en hjärna :)
Ugglekudde :) Har länge spanat in en ugglenalle i den lokala affärens källare, men vet inte om den finns kvar ännu... Om det finns kvar så önskar jag mig den *pik*
Sladdklämmor av modell roligare :) Hampus såg måttligt imponerad ut.... men vänta bara.
Krokar med ekorrar :) Supersöta :)
Krokar till barnrum med söta djur?
Denna lampa ville jag ha i biblioteket... Glöm det, sa Hampus. Det finns gränser, lade han sedan till. Jag sa att vi måste våga tänja på gränserna lite, men han hävdade att det gör vi redan... Pff, tror inte han inser hur svensson vi faktiskt är :)
Faller in i min redan existerande längtan efter babushka-figurer. En dag skall jag ha docka som göms i docka som göms i docka som göms i docka.
Absoluta favoriterna!!! Måste ha!!! Kaffekoppar (och skålar) men små söta ansikten. Har tagit upp dem i bloggen en gång innan men var tvungen att påminna mig själv om att jag måste ha dem. Innan ville jag helst ha skålarna, men nu helst kaffekopparna....trots att jag ej dricker kaffe... bara för att kunna ta fram dem och bjuda folk :)
Lady Dahmer har skrivit en del om sina jultraditioner och vad hon tycker är viktigt kring jul i sina senaste inlägg. Vi tycker väldigt olika om sådant hon och jag. Inte så att jag säger att hon tänker fel och jag tänker rätt, vi tycker bara olika.
Jag är inte mycket för att ljuga för barn, så skulle aldrig säga att tomten finns. Inte så att jag nödvändigt måste tala om "detta är en låtsasfigur" heller. Ser vi en tomte så säger jag ju att det är en tomte, men vi har inte tomte på jul som kommer med klappar och sådant, och skulle han fråga om det hela skulle jag svara ärligt. Ingen påskhare och sådana grejer heller. Jag vill att mitt barn skall kunna lita på att det jag säger är sant och att jag inte luras.
Lady Dahmer skriver att hon gör så för att det är viktigt för barn att känna magi i tillvaron, men jag tror inte att de behöver lögner och påhitt för det. Jag tror barn känner magi ändå... och jag tror att det finns magi i den riktiga verkligheten också. Känslan av magi alltså. Som när man ser stjärnorna på natthimlen, saker som växer upp ur marken på våren.... världen är rätt fantastisk som den är :)
Vi firar ju dock jul trots att vi är ateister. Dock utan religiösa inslag. Skulle aldrig i livet gå på julotta eller ha en liten julkrubba eller så. Vårt firande har inget med Jesus att göra. Är mer en liten vinterfest för att fira att det går mot ljusare tider och ett tillfälle för familj och släkt att samlas och ha det mysigt.
Våra traditioner är väl egentligen endast att vi på julafton samlas hos mamma och pappa tillsammans med släkt, äter julbord, utbyter julklappar och kanske om någon är sugen ser på Kalle Anka.
I år har jag inte julpyntat hemma ännu, men skall göra det imorgon eller på måndag. Vanligtvis är traditionen att pynta första advent. Skulle aldrig ha julkrubba som sagt var eller annat med religiöst tema. Kan ha en och annan tomte men är inte helt förtjust i det heller. Helst ser jag bara ljus, glitter, stjärnor och tingeltangel av olika slag som kan lysa upp i vintermörkret.
Brukade skicka julkort också. I år insåg jag dock att en stor del av de jag brukade skicka till hade dött under året och blev deppad och sket i det... men nu har vi fått av så många att jag får dåligt samvete och kanske får ta och skicka ut till några i efterhand. De får få nyårskort istället för julkort. Men om någon av er inte får, fast ni själva skickat, så ta inte illa upp.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att inte lägga ut bilder på renoveringen mer förrän det var helt klart... Detta för att kunna chocka med kontrasterna mellan före och efter. Idag kan jag dock inte riktigt hålla mig så ni får en liten tjuvtitt på en del av vardagsrummet (fler vinklar och detaljer kommer i det stora avslöjandet i början av nästa år.. oooh). Fick ju hem soffa och fåtölj idag och vi är så himla nöjda.
Vi börjar med en titt på hur vardagsrummet såg ut för ett och ett halvt år sedan då vi flyttade in och ännu inte hade gjort någonting.
Nu är visserligen denna bild tagen från andra hållet, jag har alltså fönstren i ryggen... men här får ni se i alla fall. Än så länge är det lite kalt på väggarna - en del tavlor är en levererade ännu och en del skall sättas upp under morgondagen.
Så, det var allt ni får se nu... hehe. Ni kommer dock få se en miljarder bilder när det väl är dags så ni lär tröttna på det då. Nu skall vi slappa lite. Pappa köpte med thaimat till mig och vi köpte pizza åt Hampus så nu är magarna fulla med mat. Nico har hållt igång som en tokig hela dagen så han däckade snabbt nu när han kom i säng.
Nu skall det röjas och städas och grejas för nu har soffan anlänt. Fick tillslut tag på snubben med soffan vi ville ha igår kväll och idag åkte vi för att titta.
Hela familjen, så kändes som en utflykt, och obligatoriskt stopp på McDonalds vilket sonen jublade över.
Soffan är kanske inte den stiligaste i världen, men den var bekväm och har rätt form, storlek och färg så det blir toppen. Skall byta ut benen på den bara.
Nu skall det bara ordnas så vi får ut den gamla soffan och städat och tvätta golvet och lite sådant. Är mycket nöjd och glad fast katten just nu går mig på nerverna med sitt eviga rännande in och ut, och att sonen är vansinnig för att han vill till sin mormor och morfar. Han kan verkligen inte hantera många dagar borta från dagis utan att bli skogstokig av tristess - kan ju bero på att vi är rätt tråkiga föräldrar.
Har by the way budat på en tavla på tradera som jag hoppas att jag vinner. En stor tavla med älvor som dansar som vi vill ha på sovrumsväggen att titta på när vi skall somna och när vi vaknar.
Senare idag skall jag försöka skriva lite mer inlägg med lite mer spännande innehåll än våra bilutflykter.
Idag är en sådan dag då jag hemskt nog håller på att upplösas i atomer av irritation och frustration efter att ha umgåtts med min son en hel dag. Missförstå mig rätt, älskar honom till döds och han kan vara hur rolig och gp som helst... men han har energi som en duracellkanin och ljudvolym som... ja fan vet vad.
Är så trött på att han aaaaaaaaldrig lyssnar på vad jag säger utan att man skall behöva bli helt skogstokig. Minns när man var liten och jag och lillebror lekte och mamma kunde komma och säga att "lugna er nu för snart blir det bråk".. och man tyckte att hon sabbade och inte alls kunde fatta vad hon menade.. och tre sekunder senare gick nån över gränsen och det blev bråk. Så är det lite nu.. han busar och skojar och man skrattar men man vet att det kommer sluta med bråk för att han aldrig vet när gränsen är nådd och aldrig slutar om man ber honom.
Igår var i alla fall en bra kväll då jag kom hem efter en lång dag (eftersom tåget hade nåt fel och man fick vänta på ersättningsbuss i evigheter i ingenstans) och Hampus hade satt upp lister och foder och grejat. Och idag har jag målat och försökt bli klar med lite till. En intensiv helg nu och så är det mesta som skall vara klart innan jul klart.
Enda riktiga deppigheten är att den soffan vi ville ha och hade hoppats på att kunna hämta imorgon kanske inte blir av. Lyckas inte få tag på killen som lagt ut annonsen och har försökt på alla sätt. :((
Något som gör mig helt vansinnig är den nya trenden med skräckpropaganda mot vaccinationer som dykt upp i social media. Gärna tar man det misslyckade svininfluensavaccinet som orsakade narkolepsi som exempel och vill få det att låta som om allt vaccin är farligt och bör undvikas. Kan ju börja med att säga att nej, det var inte ok att den första omgången svininfluensavaccin var så dåligt testat att de orsakade narkolepsi och jag tycker verkligen att det är fruktansvärt för de barnen och deras familjer MEN hur många hade kunnat dö om ingen hade valt att vaccinera sig? Och framför allt - alla vaccin är olika och man kan inte jämföra dem med varandra.
Säkerligen finns en mindre risk för biverkningar hos en hel del av dessa vaccin, men låt oss titta på en del av de saker man kan/ska vaccinera mot och vad de leder till utan vaccinering.
Röda hund - leder till fosterskador hos gravida som smittas av det
Påssjuka - kan orsaka livslång sterilitet hos pojkar
Mässlingen - hög dödlighet hos små barn. I U-länder fortfarande största dödsorsaken bland små barn
Kikhosta - kan vara dödligt för små barn
Tuberkulos - kan vara dödlig och har hög smittorisk (tänk på alla de som fick isoleras från sina familjer förr)
Tyfoid - febersjukdom som kan ge blödande sår i magen och livshotande bukhinneinflammation
Kolera - livshotande kraftiga diareér
Polio - brukade leda till död, förlamningar och livslånga funktionsnedsättningar
Stelkramp - dödlig infektionssjukdom
Difteri - svalginfektion, kallad "stryparsjukan". Dödlighet 10%
TBE - inflammation i hjärnan som kan leda till död eller förlamning
Jag hade tänkt infoga bilder med de var för obehagliga. Sök själva på bilder med sökorden "Polio" eller "Difteri" bland annat.
De som förespråkar att man skall undvika vaccin har uppenbarligen inte läst på hur det var innan vaccinen kom och inte alls reflekterat över den höga barnadödlighet som var då. Hur många som led, hur många som dog, hur många familjer som tvingades splittra.
Och om man inte tror på konspirationsteorier så kan jag tala om att staten och sjukvården inte har någon önskan att döda eller skada sin befolkning, det är helt ologiskt ekonomisk sett - framför allt i ett land som bekostar vår sjukvård - utan de vill att vi skall vara så friska som möjligt. Om risken för skador var större med än utan vaccinet så skulle man inte rekommendera det.
2. När man använder brist på utbildning som bevisar att någon är en idiot
Jag är den förste att erkänna att jag anser att många är idioter. Och många är idioter för att de helt enkelt inte bryr sig om att ta reda på fakta. Och de vägrar ta till sig och lyssna på fakta MEN detta är ingen utbildningsfråga. Jag avskyr när ett idiotiskt påstående skall bemötas med kommentarer som "den personen kan ju inte ha läst på högskolan" eller "vad hade han/hon för betyg i skolan?". När man försöker likställa sunt förnuft och smarthet med att man studerat och haft goda betyg. För då gör man det hela till en klassfråga och inser inte att alla har inte samma möjligheter i livet.
Alla har dock möjligheten att plocka upp en jävla bok (eller lyssna på en ljudbok och läsandet i sig är ett problem) och ta till sig information på det sättet, eller inse sina begränsningar och lyssna på de som kan mer. Dock kan någon som hade F i gymnasiet och aldrig pluggade vidare vara precis lika smart, och den som studerat tio år på högskola kan vara ett pucko.
Men idioter finns det gott om, säger inget annat.
3. När man idiotförklarar barn
Idag skrevs det i tidningen att forskare nu är rädda att barn skall börja äta stenålderskost och bli sjuka av det pga julkalendern. Jag hoppas att det är Aftonbladet som försökt skruva till det lite och att inga forskare på allvar har denna idiotiska oro. För det första så är inte barn fullkomliga idioter som börjar äta bara kött och bär för att de sett det på tv, och för det andra så har väl barnen föräldrar som förhoppningsvis inte låter barnen styra sin egen kost helt och hållet.
Eftersom sonen hostade, hade feber och spenderade större delen av natten med att betrakta månen genom fönstret så var han inte i skick att gå till dagis idag. Eftersom jag inte heller fick sova så var väl inte heller jag i toppenskick, men jobbet måste jobbas så fick bli att åka dit i alla fall.
Hampus fick vabba förmiddagen, mamma tog över vid lunch och jag fick komma och lösa av vid två. Imorgon får Hampus ensam ta hand om vabbandet och jag tar fredag om det fortfarande behövs då.
Trots att han är sjuk är han dock inte speciellt stillsam. Han hade rivit fram allt som gick att riva fram i hela huset på förmiddagen upptäckte jag när jag kom hem så jag får ta och sätta igång och städa strax. Han har dock ett humör som inte är på topp. "jag vill inte" hörs rätt mycket och motgångar hanteras inte med lugn. Får hoppas att han mår bra till jul i alla fall.
Så, nu blir det städa, diska och måla i nån timme eller två.
Jag hade ju kunnat välja att idag skriva om något viktigt, djupt och analyserande - eller så kan jag bjuda på lite ögongodis. Väljer alternativ två, för det innebär inte så mycket hjärnkapacitet och min hjärna är för tillfället trött.
Klipp ett är dock lite intressant ur en feministisk synpunkt, även om det är gammalt nu och diskussionen för länge sedan avslutad. Jag missade dock att den pågick när det begav sig så var lite kul att se att jag inte varit ensam om min reaktion. Det handlar om att många blivit lite upprörda när Star Trek - Into darkness släpptes eftersom en av de kvinnliga huvudpersonerna i filmen har en helt omotiverad halvnaken scen. Jag minns att jag kände irritation när jag såg filmen just när den scenen kom för jag kände att det var så himla onödigt att visa upp en tjej i underkläder "bara för att" helt plötsligt. I klippet nedan försöker regissören försvara det hela, men jag tycker inte att hans ursäkter håller. Onödig sexism, en scen som borde ha skippats. Punkt. Så är det.
Han försöker även med att försvara det hela med att man minsann spelade in en dusch-scen med Benedict Cumberbatch också... men för det första klipptes den scenen bort från slutprodukten och för det andra så är det inte riktigt samma sak med en tjej i underkläder som verkligen "här är jag"-poserar och att få se den bara överkroppen på en man som står och surar i en dusch.
Klipp två är en intervju som jag inte ens lyssnat på eftersom jag inte kunde höra vad de sa när sonen såg film precis bredvid, men var spelar det för roll. Det är Benedict Cumberbatch och Tom Hiddleston i samma intervju. De två hetaste i filmvärlden i samma bildruta.
Jag och maken (ok, det var han) hittade en sida där man kunde köpa konst målad av konstnären Andreas Englund. Vill typ ha allt känns det som, men dess två är mina favoriter.
Superhjälten som inte får upp en syltburk och den gamla superhjälten som sitter rädd bakom kudde och ser skräckfilm. Underbara!
Tyvärr ser man bara delar av hela tavlan på bilderna nedan...
Jag tycker det varit ett ganska bra filmår för en nörd som mig som tycker om sådant inom scifi och fantasy. Tänkte ge en liten tillbakablick på de nördiga filmer som kom och gick under 2013 och vad jag tyckte om dem.
Ordningen speglar inte hur bra jag tyckte om dem eller i vilken ordning de släpptes, utan är helt enkelt bara den ordning som jag kommer ihåg dem i just i denna stund.
Cloud Atlas
Sjukt snyggt gjord och välspelad. Kändes inte att den var så lång som den var. Efterlämnade en sådan där konstig känsla av att man lärt sig något utan att veta vad. Jag vet att jag tyckte den var riktigt bra då jag såg den, men har ingen brinnande längtan att se den igen.
Oblivion
Jag hatar Tom Cruise, och jag hatar att han hela tiden får roller i scifi för då måste jag se filmer med honom ändå. Så hade inga höga förväntningar på denna film men tyckte att den var riktigt bra. Oväntad vändning och bra story. Another perfect day.
Iron Man 3
Det kan vara så att jag lider av en mindre Marvel-fixering och Iron Man är utan tvekan den coolaste av dem. Älskar denna film. Det händer saker, den har genomtänkt story och en humor som tilltalar mig. Såg den två gånger på bio. Och jag går sällan på bio, så det säger en del.
Star Trek 2 - Into Darkness
Förutom att vi pratar om StarTrek här, vilket säger en hel del, så har de här ett bra manus med lagom och smarta referenser till originalet. Och dessutom Benedict Cumberbatch i en väldigt bra tolkning av Kahn. Den har setts en del redan och den kommer ses igen.
After Earth
Ja vad skall man säga. Jag tyckte inte att manuset i sig var speciellt bra och skådespelarprestationerna var inte direkt något att hurra för. Att jag somnade mitt under den "spännande finalen" talar lite för sig självt. Ingen tummen upp alls.
Man of Steele
Jag är inget stort fan av stålmannen, men detta var ändå en väldigt bra och nytänkande tolkning av en redan sönderberättad historia.
World War Z
Jag älskar zombies and I cannot lie. Och boken som filmen baseras på var suverän, men en svår bok att göra film på. Tycker ändå att de lyckas bra, trots att jag gärna hade sett att filmen var längre eller uppdelad i flera filmer då det fanns så mycket mer stoff att använda. Kommer säkerligen se den fler än de två gånger jag sett den hittills.
Pacific Rim
Man får inga tummar upp om jag finner ointresset infinna sig fem minuter in i filmen och somnar innan halva filmen passerat. Kändes som den gjorts av hormonstinna tonårspojkar som tyckte att allt var häftigt.
Wolverine
Den var bättre än jag trodde den skulle vara när jag såg trailern, men var ändå inte en av de bästa filmerna som jag sett. Man kan se den men man lägger den ej på minnet.
Elysium
Jag tycker om filmer med lite inbakad samhällskritik och denna är snyggt gjord. Även om jag tyckte mycket om den så var det något jag inte kan sätta fingret på som kändes lite ihopstressat i slutet. Men ändå bra.
Gravity
Denna avhandlade jag ju i ett inlägg alldeles nyss så behöver inte skriva så mycket mer än att den är väldigt, väldigt bra och snyggt gjord.
Europa Report
Även om den inte har samma realistiska avsikt som Gravity så påminner den lite om den stilistiskt och i all sin enkelhet så är den en suverän film.
Riddick
Riddick är cool och kan döda vem som helst och hur många som helst - det är filmens tema. Trots detta så är filmen underhållande och sevärd... för Riddick är cool och kan döda vem som helst och hur många som helst.
Häromdagen fick jag förresten äntligen sett filmen Gravity. Hade haft lite blandade förväntningar på den. Hade ju hört så mycket bra om den (och då finns ju alltid risken för besvikelse) och den handlade om rymden så det talade ju för att den skulle vara bra. Dock hade man svårt att tänka sig att den skulle vara så himla spännande med tanke på storyn.
Men oj vad bra den var! Från första sekund tills det att den var slut satt man och var helt fast, och hade en slags omvänd-klaustrofobi-ångest. Verkligen en av de bästa filmerna jag sett på länge. Och precis som Blekk tar upp i detta inlägg, så var det så uppfriskande dels att det var en kvinnlig huvudperson men främst att hon ingenstans i filmen sexualiserades. Hon var inte kvinna, inte sex, utan en människa.
Det sjuka är också att just när man konfronteras med en film där en kvinna är en människa, en kropp, och varken mer eller mindre så inser man plötsligt hur sällsynt det är.
Just nu sitter jag på jobbet med huvudvärken från helvetet, men är ändå lite glad för vi satte upp ny lampa i vardagsrummet igår och det blev så fint :) Blev dock så ljust att jag fick flimmer för ögonen, migrän och fick lägga mig... haha.. van vid att leva i mörker :)
Och som en julklapp till oss själva beställde vi igår de tavlor som skall pryda vår vardagsrumsvägg.
Tihi, som jag skulle sagt om jag var lite mer kunglig.
Tyvärr kommer de nog inte hinna fram innan jul....
Nu hoppas jag bara att huvudvärken skall lätta så att jag kan få målat en del ikväll. Är nog två högtalare, ett hörnskåp och att måla valvet igen som står på agendan. Och så hoppas jag att Hampus får lite energi trots den sömnlösa natten så vi kan få upp sockeln i köket.
Idag har det faktiskt hänt en hel del i huset, och tur är väl det för med den huvudvärk jag har nu så blir nog inte så mycket mer gjort.
Jag inledde dagen med att måla lister och foder samt leka med Nico medan Hampus byggde valvet mellan kök och vardagsrum, satte en tröskellist samt satte list kring öppna spisen. Jag försökte också elda en del i tunnan ute men skall nog lägga ner den karriären för jag lyckas alltid slänga på fel saker och orsaka mindre trevlig rök.
Sedan tog jag med Nico och åkte och handlade samt hämtade ut paket med lampskärm samt köpte pizza till maken. Nico insisterade på att ta av skorna på pizzerian och när jag försökte stoppa honom tittade han på mig som om jag var knäpp: - Smutsigt mamma!
Och ja jo det var ju sant. Sedan halkade han utanför pizzerian och slog i huvudet den stackarn.
När vi kom hem hade Hampus klätt in ovanför alla köksskåpen! Men sedan behövde han matpaus.
Efter vi ätit så fick Hampus leka med Nico i hans rum och ge honom ett bad medan jag målade valvet. Blir så fint. Inte alls mycket kvar nu!
Nu är det sockel i köket, taklister i några rum och lite foder kvar bara. Sedan är allt utom kontoret och en del i biblioteket klart. Känns så himla bra.
Hade dock hoppats på att börja måla högtalare ikväll men min huvudvärk är enorm nu och blir bara värre så får se om jag inte får ta och sova väldigt tidigt idag istället. Får hoppas att Nico inte drömmer mardrömmar och Gargamel och skriker halva natten som han gjorde i natt.
Varför varför varför kunde inte Nico försätta vara sådär lätt att natta som han var i flera månader??? Just nu är det helt hopplöst. Tar timmar och han bara äntrar, hoppar runt, för väsen, sjunger, hittar på och strular. Och spelar ju noll roll om man blir arg eftersom han skiter fullständigt i det.
Nu har jag försökt i en timme och fick lämna över till Hampus för jag blir så förbannad att jag typ nästan spricker. Om jag inte får sova tillräckligt så blir jag ingen trevlig människa och om jag dessutom är sjuk så blir det ännu värre. Känner mig som en häxa just nu för är fasen inte mycket mer än arg på Nico om dagarna, men har går verkligen in för att provocera känns det som.
Ikväll har han kört massor av olika förhalningstekniker. Kastat sin napp bakom sängen ett antal gånger för att sedan hävda att den är "borta", hittat på att han inte kan sov för att "Nils biter honom i rumpan", sjungt varje sång han kan komma på. I vanliga fall brukar det enda som hjälper vara att hota att man skall släcka lampan och gå men idag bara fnissade han åt det och när jag väl gick så rusade han upp och tände lampan själv igen och hojtade att han han "osså skulle med".
Och vad jag kan höra går det inte mycket bättre för Hampus då jag kan höra leksaker som röjs runt med och sånger som sjungs.
Nu har jag suttit och stirrat på skärmen i tio minuter och försökt komma på något, vad som helst, att skriva men får helt enkelt inse att min hjärna är ett stort tomrum idag. Började dock skriva ett inlägg om att jag tycker att de flesta människor då och då är dumma i huvudet och att det är lite jobbigt att det inte är helt socialt accepterat att tala om för folk när man tycker de är dumma i huvudet, men sedan höll jag inte med mig själv för varför skulle jag ha rätten att gå runt och säga till folk att de är dumma i huvudet, så jag raderade det igen.
Hela dagen har varit sådan. Hade planerat massor av saker jag skulle göra men har sådan satans huvudvärk att jag liksom inte tar mig för något alls. På hela dagen har jag lyckats städa sonens rum (vilket han tackade snällt för), diska, tvätta, handla och hämta en lampa hos mamma och pappa. Känns inte som en enorm prestation.
Känns som om min intellektuella kapacitet förminskats avsevärt det senaste åren. Sömnbrist gör en inte smart, det kan jag ju intyga.
Då var lucia över. Vårt firande bestod i en middag i form av pizza. Inte så traditionsenligt kanske.
Nico hade fallit för grupptrycket på dagis och tagit på sig sin tomtedräkt, och vägrade nu istället ta den av sig. Så han fick sova i den. När han väl somnade. För det ville han inte det heller.
Min dag var bra i alla fall och jag var stolt över mig själv för jag vågade ta ett samtal som redde ut mycket och gjorde att jag mådde bättre efteråt. Jobbrelaterat. Och fick mig att verkligen förstå hur viktigt det är att reda ut saker genom att gå till källan. Tala MED människor och inte OM människor.
Nu är maken och leker i sin verkstad i källaren medan jag har sett kriminalserie och funderar på att sova. De senaste dagarna har Nico inte velat gå upp på morgonen och hoppas det kan hålla i sig i helgen så jag kan få lite sovmorgon. Hade behövt så huvudvärken kan gå över någon gång.
Ibland blir jag provocerad av mänsklig dumhet och elakhet, som rasism, homofobi och liknande. Med andra ord kan jag bli berättigat arg på människor som beter sig illa. Men så händer det ju att jag blir provocerad av en människa utan att helt kunna förklara varför. Känner ilska mot en person utan att sätta fingret på varför. Och ibland tror jag att detta beror på att något med denna persons sätt blottar våra egna svagheter.
Bloggaren Fanny Åström har varit en sådan person för mig. Har kunnat känna irritation när jag läst saker hon skrivit men aldrig kunnat debattera emot då jag inte kunnat formulera vad det är som stör mig.
Men så blev jag åskådare till hennes "kontrovers" med en annan bloggare, Schmenus som jag ofta tycker skriver vettiga saker på ett trevligt sätt (antagligen för att jag är ganska lik henne i sätt att reonera och uttrycka mig och därför kan sympatisera med henne). I detta fall skrev Schemenus ett blogginlägg som respons på något hon läst på Fannys blogg. Och Fanny kontrade med att skriva att hon ogillar när man inleder ett inlägg med att smickra henne som person eller ge en komplimang för att sedan övergå i att såga henne. Hon ansåg att man då kan hoppa över den trevliga inledningen helt.
Först kunde jag inte alls se saker ur Fannys synvinkel och drog den förhastade och orättvisa slutsatsen att Fanny "bara betedde sig aggressivt", och kommenterade även på hennes blogg något om att det väl är trevligt med god ton i en diskussion. Sedan hände dock något. Fanny tog sig tiden att försöka förklara vad hon menade och plötsligt kunde jag se det hela ur en annan synvinkel. Och när jag sedan läste om Schemnus initiala inlägg så kunde jag se det ur ett annat ljus och förstå Fannys åsikter. Jag inser också att jag själv nog har en tendens att göra just så. Jag läser något på en blogg som jag inte håller med om och lite i affekt skriver jag om det, försöker hålla god ton och kanske skriver något trevligt om personen i fråga och försöker vara överslätande men min ilska lyser igenom. Man märker trots mina försök att vara saklig att jag egentligen just i den stunden anser personen vara dum i huvudet genom att man inte egentligen ger sakliga motargument utan nöjer sig med att säga att den andre har fel och inte vet bättre. Dock kan jag förstå att Schmenus blev provocerad och varför hon skrev som hon gjorde, men det var nedlåtande.
Och när jag gjorde denna analys förstod jag plötsligt varför jag tidigare ogillat Fanny. Hon skrämmer mig genom att hon genom hennes sätt att vara gör mina egna brister så påtagliga. Även om jag inte alltid håller med henne i sak så är hon extremt påläst och har god retorik medan jag ärligt talat inte är en så bra debattör då jag lätt går in i affekt samt är väldigt lättsårad. Jag blir provocerad då jag helt enkelt inte känner att jag kan debattera mot henne de gånger jag anser att hon har fel. Hon är självsäker där jag själv känner osäkerhet. Det är nästan lite lustigt när man inser att det största irritationsmomentet är en själv.
Jag tror också att jag blir provocerad av människor, som bland annat Fanny, som inte alls verkar vara beroende av andra människors gillande - eftersom jag själv är en person som är extremt beroende av att andra skall tycka jag är duktig. På grund av min brist så skapas hos mig en känsla av att den andre redan från början har ett övertag. Om den andre inte alls har det minsta behov av att få mitt "godkännande" eller nå ett konsensus medan jag har detta så gör detta mig till den svagare parten. Det gör mig också osäker då jag saknar medel att uttrycka min respekt om mitt gillande är av ointresse för motparten.
Herregud, jag inser att detta låter helt snurrigt och det är kanske enbart jag själv som kan förstå och få ut något alls av denna text, men för mig var det en lärorik upplevelse. Ett litet aha-moment.
Känns som om stämningen uteblivit lite. Vet inte om det beror på min extrema överkonsumtion av pepparkakor och lussebullar i flera veckors tid, på sonens skräck för tomtedräkten eller det faktum att jag spenderat dagen i en källare där jag hållt samtal med elever som mår mindre bra. Inte så att jag mår uselt, men känner ingen lucia-känsla direkt bara.
En avbokning ledde dock till att jag började lyssna på Karin & Saras podcast och blev lite fast i det. Har lusläst alla inlägg på Karins konstgrepps blogg så var tvungen att gå över till något annat och kunde inte lämna henne helt så blev podden.
Nu skall jag strax lämna min lya och leta upp mina chefer för samtal. Något som ger mig huvudvärk. Sedan allehanda ärenden, barnhämtning och annat innan det är dags att bara ha fredagsmys. Vilket i mitt fall innebär ångest för att jag inte plockat upp alla kartonger ännu.
Ibland händer det saker i ens liv som man inte vill skriva om på en blogg även om det påverkar en mycket. Och så är det just nu. Det är arbetsrelaterat och därför känns det olämpligt att dela med mig av det här, men det gör mig ledsen och har fått mig att må dåligt - mitt i en evighetsförkylning som jag redan hade - så orken och lusten att blogga.. eller göra så mycket alls... finns inte just nu. Återkommer säkerligen inom kort och någon enstaka blogginlägg dyker säkert upp titt som tätt, men så är det.
Idag har min strösta prestation bestått i att jag satt upp en gardin, och då var det mamma som sytt den och maken som skruvade upp fästena så kan nog inte räknas som min prestation egentligen alls. Ser fint ut i alla fall. Fast så småningom när jag har råd skall jag kanske köpa lite mer färgglada gardiner. Tycker om det vita, men kanske blir något lila framöver.
Och så ett meddelande till min mamma: Jag köpte idag kuddfodralet med kaninen med kostym. Vill ha ett med kängru också, men det var slut.. så köp gärna det om du ser ett så kan du får pengar av mig. Hade ju kunnat skicka henne ett meddelande på facebook istället, men jag orkar inte just nu. Vill bara sova.
Imorgon skall jag försöka komma ihåg att ta upp Nico tomtedräkt innan jag skall till jobbet. En utmaning.
Idag efter jobbet så vart det glöggmys med pepparkakor hemma hos lillebror och hans tjej. Jättemysigt var de och de hade det så himla fint julpyntat att jag blev alldeles avundsjuk.
Var väldigt trevligt att sitta ner en stund med familjen även om Nico inte satt lugn i tre sekunder ens. Och sedan tog det mig en mindre evighet att få in barnet i bilen för att kunna åka hem för han ville hellre vara med alla andra än med mig. Dock var han nog egentligen lite övertrött för trots sina "jag vill inte!" så somnade han ganska snabbt när vi kom hem.
Fast jag inte har några pengar så tycker jag mycket om att titta runt på Tradera, Etsy och Ebay. Ebay har jag tidigare inte hängt så mycket på men börjar nu bli fast där. Man kan hitta hur roliga saker som helst. Bara idag hittade jag följande:
En liten figurin med den tillhörande underbara beskrivningen: part of the love and happiness from rainbow dreams messenger of hope collection. Hur många vackra ord lyckades de inte få med där? :)
Ja, bilden talar ju för sig själv. Men lite väl makabert att ha på väggen kanske :)
Och så denna poster! Så underbar att jag tvingade Hampus att lägga ett bud. Kan bli min julklapp kanske? :)
Precis när jag var som mest sorgsen över att The Walking Dead tog uppehåll så upptäckte vi en ny underbar serie - Almost Human. En polisserie som utspelar sig i framtiden. Som om CSI träffat och blivit kär i Star Trek och de tillsammans fick en baby i form av denna serie. Mordgåta + scifi - det bästa av två världar. I´m in love.
Bra skådisar och bra effekter är det också. Riktigt snyggt gjord och med en humor som tilltalar mig. Dock klarar den inga feministiska tester då huvudpersonerna är män. En kvinnlig chef har en stor del i serien och det finns en kvinnlig kollega som har en medelstor roll, men i huvudsak är det män, bara män, i framtiden. Lite synd.
Men om jag skall skita i att jag önskar att den var lite mer 50/50 vad gäller kvinnor och män så ääälskar jag den.
Karl Urban, som spelar en av huvudrollerna, var ju redan innan lite av en favvis efter hans roll i StarTrek-filmerna (även om jag kan ogilla att han nästan alltid tycks spela män med den klassika amerikanske grottmänniskementaliteten). Michael Ealy, som spelar den andra huvudrollen, gör det riktigt bra. Känner inte till honom så väl innan även om han var med i serien Flach Forward som jag tyckte mycket om innan den lades ner.
Och så är ju Mackenzie Crook med i en ganska stor roll också, och honom är jag väldigt förtjust i. Den största kvinnliga huvudrollen spelas av Lily Taylor, och hon gör det väldigt bra.
Idag var en dag som liksom bara försvann. Poff så var det kväll och inte hann jag med allt jag hade tänkt men hann med en hel del i alla fall.
Nico spenderade en del av förmiddagen hos sin mormor så jag passade på att måla klart fönster i vardagsrummet. Sedan hämtade jag hem dem båda och på den korta bilfärden insåg jag att jag inte ville ut och köra bil mer den dagen. Snö, en hel del snö, och jag tycker verkligen inte om snö. Blev ingen snölek för Nicos del heller eftersom vi lämnat både overall och de fodrade regnbyxorna på dagis så han hade noll lämpliga ytterkläder hemma. Han passade dock på att äta en hel del snö till och från bilen.
Så mamma var med oss och hjälpa till att ha koll på Nico medan vi (mest Hampus - nästan bara Hampus) släpade in garderoberna som skulle monteras i sovrumshallen. Sedan var det ihopbygge av dessa. Nico passade på att leka att garderoben var en hiss innan hyllorna kom på plats. Fantasi har han i alla fall ;)
När det var klart så diskade jag och lagade mat. Medan jag gjorde det så höll Nico sin pappa sällskap medan han monterade isär något slags mätinstrument eller liknande. han gör sådant min man, monterar isär saker för att se hur de ser ut inuti. Nico blev dock väldigt upprörd när Hampus monterade ihop det hela och hojtade om att morfar var där inne. Inte förrän efteråt insåg Hampus att det skrammlade om man skakade mätinstrumentet och en av Nicos Bamsefigurer (Brumma, men enligt Nico "morfar") saknades.
Under protest åt Nicos sedan middag tillsammans med oss. Överlag har hans humör gått ganska mycket upp och ner idag... och det har väl vårt med. Glad och busig tills man säger ifrån, han inte lyssnar, man blir arg och han blir ledsen... Känns som känslomässig berg-och dalbana hela dagarna.
Efter middagen så röjde jag det sista i skafferiet medan Hampus fixade elen i vardagsrummet, och jag hade tänkt att börja rensa i gå-in-gardroben men så tittade jag på klockan och det var då jag insåg att dagen bara försvunnit iväg. Klockan var en timme efter Nicos läggdags och jag fick stressat försöka få honom i säng. Vilket han såklart inte ville. Efter att ha använt sin Pippi-docka för att skälla ut mig och be mig "gå hem" så använde han sin fot som en telefon, sjöng lite och höll på innan han slutligen bad om att få hålla mig i handen och somnade.
Efter det var det lite jobbmail som skulle skötas och nu är det typ snart dags att sova. Borde egentligen tömma bilen på alla saker jag hämtade hos min bror igår men jag får göra det imorgon för nu har jag ingen ork kvar i kroppen... och det är mörkt ute... och slaskigt... och jag har inga vinterskor.
Jag tror vi kommer hinna förresten... jag tror att vardagsrum och kök skall hinna bli klara innan jul. Kanske inte kökskaklet, men allt annat i alla fall.
Nu ligger jag i sängen och snörvlar och påminns ännu en gång hur man med stigande ålder på något sätt är lite närmare döden för varje gång man får en förkylning. Nico leker och röjer runt som ingenting när han är förkyld, jag kan inte andas och liiider.
Klockan är dessutom alldeles för sent men blidde så. Efter att ha haft långa gräl med busungen som vägrade varva ner och sova så somnade han trots allt tillsist, hand i hand med mig, och jag for därefter till affären då jag fick enormt sug efter lussekatter. Kom hem och moffade i mig fyra stycken... att jag blir fet av det känns inte som ett lika stort problem som att jag antagligen kommer bli förstoppad. Fyra stycken, vad tänkte jag på?!
Efter det målade jag salningen kring vardagsrumsfönstren och plötsligt var klockan sent. Sent i min värld i alla fall där man måste sova 22 för att orka med morgondagen. Kunde dock inte låta bli att Ebay:a lite. Blivit insiprerad av alla fynd Karin på Karins Konstgrepp gör. Drömde mig bort bland alla roliga juldekorationer. Nästa år skall jag sjutton inhandla StarTrek julgranskulor...:)
Dags att sova i alla fall. Jag i sängen, och senare dyker väl lilleman upp. Maken sover för närvarande på golvet (på madrasser bör tilläggas). Hans sömn störs för mycket av alla små niljaslag och sparkar som Nico utdelar nattetid för att kunna dela säng med oss. Känns mindre romantiskt men vad skall man göra.
Hampus har varit superduktig idag och satt upp resten av foder, lister och salning i vardagsrummet (så mycket målerijobb till mig nu) och hade säkert njutit ännu mer av det om jag inte kände mig alldeles slut av min mycket olägliga förkylning med tillhörande kliande hals.
Att i det skicket ta hand om ett barn som inte fått röja av sig på dagis på flera dagar är något av en utmaning. Känner mig sådär som världens sämsta mamma som bara varit ilsk och skällt hela dagen, och Nico har provocerat så mycket han bara kunnat... och jag har hanterat det mindre bra.
Usch jag hatar sådana dagar. Då man höjt rösten, sagt nej, gjort honom ledsen. Även om jag vet att man måste säga nej ibland och även om jag vet att han kommer vara glad igen alldeles strax så gör det ont i själen att se de där tårarna.... oavsett om anledningen är att man inte får åka rutschkana i soffan, inte får kasta saker i toan bara för att få spola eller för att man absolut inte vill sova. Adjöss lätt-nattning-perioden... det var tider det. Nu är det bara JAG VILL INTE.
Hoppas han somnar snart för sedan skall jag åka och handla tröstmat till mig själv (=lussebullar) och sedan förhoppningsvis orka måla fönster. Och orken ligger redan nu på minus.
Tur att min älskade make fått gjort mer än mig idag.
Jag har ju alltså lite svårt med det sociala... Jag förstår mig inte riktigt på det där med socialt samspel. Vissa verkar tro att just den meningen betyder att man inte tycker om socialt samspel eller att man inte förstår meningen med det, men så är det inte. Jag tycker om att umgås med människor och att prata, men i många sammanhang gör det mig så nervös och obekväm att jag väljer att vara tyst.
Det handlar dels om att jag har svårt för det där vad man får och inte får prata om i olika sammanhang, vad är för privat på jobbet t.ex? Vad intresserar andra människor och vad intresserar bara mig själv? Skall man låtsas intresserad när andra pratar om ointressanta saker?
Dels handlar det om HUR man pratar. Som barn umgicks jag först mest med vuxna och när jag började umgås mer med andra barn så tyckte jag att de var skumma och de tyckte detsamma om mig, För jag var väl lite lillgammal i mitt sätt att prata och tyckte att andra barn t.ex. ljög konstigt mycket. Men jag insåg ju att skulle man få vara med så var det bara att anpassa sig så jag började försöka prata som dem (och kan meddela att jag var så mycket bättre på att ljuga ihop saker än dem så vissa av mina historier levde kvar som legender i många många år).
Senare gick detta liksom i faser. När jag hamnade i en ny situation eller språket förändrades så försökte jag hänga med, men det var svårt. Jag vet att jag hade en period då jag ansågs extremt vulgär och oförskämd, kanske även elak, då jag gick lite för långt i mina försök att använda svordomar och hårdare språk på högstadiet.
När jag började på universitetet så hamnade jag i en ny situation och den var den lättaste att komma in i - det akademiska språket. Det är väl egentligen där jag känner mig mest hemma. Fakta och korrekthet.
Dock förstod jag ju när jag började arbeta som kurator att det inte fungerade att prata så med ungar. Och genast fick jag träna om språket, det blev mer slarvigt med slang, lättare svordomar, engelska ord in emellan och så vidare.
Och här någonstans har jag blivit lost. Tappat mig helt enkelt. Mitt sätt att prata passar utmärkt när man pratar med unga människor. Det akademiska språket har jag med mig fortfarande också och passar bra i formella sammanhang. Dock hamnar jag i ingemansland om jag skall föra en vanlig social konversation med en annan människa. Vardagsspråket låter för slarvigt och omoget i andra vuxnas öron känns det som, och det akadeniska för stelt. Jag blir hela tiden rädd att säga fel, låta fel, vara fel. Kan bara slappna av med de som redan känner mig och vet att jag är smartare och mer seriös än jag ibland kan låta. Så ofta väljer jag att vara tyst.
Satt och gick igenom gamla inlägg på Karins konstgrepp, bloggen jag snarast blivit besatt av, och såg en bild som skymtade förbi. Var tvungen att googla omedelbart och fann den till min stora lycka. Den kan beställas, köpas och jag känner att jag bara måste ha.
Maken höll med. Borde sitta direkt innanför dörren, så som utrymningsplaner på skolor och så.
Vi behöver en låda att ha vår ved i inne. Min tanke, typ en potatislåda som jag kan måla vit. Någon som har en, eller liknande, på lager som man kan få eller köpa? Hör gärna av er, eller om ni har tips på var man kan få tag på en.
Nu har Hampus kommit hem vilket innebär att Nico hoppar på någon annan en stund. Helt överlyckligt barn med såå mycket energi. Brukar inte sjuka barn vara trötta? Nico är just nu mer som någon som sniffat en säck amfetamin eller nåt.
Då både jag och Nico är sjuka så är det hemmadag som gäller. Han är dock något piggare än mig då det inte blev mycket sömn i natt för min del. Skall dock försöka få något gjort här hemma. Känns som om man bara halkar mer och mer efter i schemat och att bli klara till jul känns just nu inte helt realistiskt.... men men.
Strömmen gick i samband med stormen igår också. Hatar det. Förutom att det är mörkt som i graven så har man inget nät, mobilerna laddar ur och man känner sig totalisolerad.
Borde väl egentligen gå ut och kolla av eventuella skador efter stormen på tomten men än så länge har jag fasen inte orkat förflytta mig från soffan många gånger idag.
Nej nu skall jag väl städa och greja, för att sedan åka och handla en sväng. Jag är helt värdelös på det där med att handla. Storhandlade igår för att slippa åka dit idag men såklart glömde jag några väsentliga saker som jag måste åka och köpa idag i alla fall. Typiskt mig.
Jag brottas ofta med funderingar kring när det är läge att vabba. Jag vill ju inte vara den som skippar jobbet och förlorar pengar för att Nico är lite trött för att han sovit dåligt och jag misstolkar varje liten grej som sjukdom, men man vill inte heller vara den som bara tänker på jobb och pengar och skickar ett sjukt barn till dagis.
Speciellt tänkte jag på detta under början av veckan då Nico var väldigt trött efter dagis och bara somnade direkt. Så tog tempen som inte alls visade på feber och tänkte att han det nog var sömnen som vart dålig.
Men så igår meddelade de på dagis att han varit väldigt trött och dålig i magen och känts varm. Så trots att tempen fortfarande inte visade feber igår kväll så var jag hemma med honom idag.
Han har vart glad idag men lite tröttare än vanligt och nu på kvällen så tog jag tempen och insåg att tempen är trasig. Känns lagom jobbigt att man kanske skickat ett sjukt barn till dagis i flera dagar. Anledningen till att jag insåg detta var att den inte visade på feber trots att han är påtagligt varm och väldigt feberyr och tokig just nu. Han har ju en tendens att bete sig som ett fyllo när han har feber.
Just nu skall han göra allt i sängen förutom att sova. Han påbörjade till exempel en lek, som han gallskriker om man inte spelar med i.
Nico: Vad är klockan mamma?
Jag: Åtta
Nico: Min tur.... min tur? Vad är klockan Nicholas??!!
Jag: Ok, vad är klockan Nicholas?
Nico: Sju
Nico: Vad är klockan mamma?....
och så vidare.. om och om igen. Nu har han dock ett påhittat telefonsamtal med någon i sin leksakstelefon.
Eftersom Nico varit så dålig i magen och trött igår så ville vi inte skicka iväg honom till dagis idag så fick bli att jag VAB-ade. Han tycks vara bättre i magen idag men är fortfarande tröttare och lugnare än vanligt så vi har haft det ganska så mysigt hittills.
Började dagen med att jag satte honom i en skottkärra och så körde vi till hans mormor. Haha.. kanske inte låter som sättet man ska behandla sjuka barn på men den var tvungen att lämnas tillbaka och Nico ville ut ur huset lite... och jag ville ha frukost. Var bara där en kortis och Nico satt mest och såg film.
Sedan följde mamma med hem en stund och lekte med honom i hans rum medan jag vek tvätt och diskade.
När hon gått hem gick det inte så lång tid innan Nico kom och bad om att få bada, vilket han fick. Så nu sitter han nybadad och myser i soffan, äter pizza och ser på Pippi.
Själv skall jag väl försöka ta och måla lite lister strax men känner väl inte att energin är på topp idag.
Jag kan tycka att det är lite lustigt att när det kommer till amning vs flaskmatning så dräller det av folk som skall dra upp den mest tvivelaktiga "forskning" eller dra fram argument de inte alls har belägg för, men när det plötsligt rekommenderas att barn under tre månader inte samsover med sina föräldrar för att minska risken för plötsligt spädbarnsdöd så är föräldrar villiga att förkasta all forskning hur välgrundad den än är. Har ingen aning om det beror på att man inte vill att det mest obekväma alternativet skall vara korrekt eller om det är så att "det jag gjorde kan inte vara fel".
Nu säger jag inte att jag tror att samsovning automatiskt leder till död. Det finns en ökad risk, och den risken är antagligen inte speciellt stor men den finns. Viktigt att tänka på är att sådana här råd är allmänna råd - det vill säga de riktar sig till alla. I och med det riktar de sig även till sk riskgrupper som människor som röker, tar mediciner, dricker lite väl mycket alkohol eller har sömnstörningar. Många inom dessa riskgrupper är inte medvetna om eller vill inte erkänna att de befinner sig i en riskgrupp så därför riktar sig dessa råd till alla istället för att dela upp råden.
Många tar också upp att Unicefs råd är motsatsen. Att samsovning är bra. Jag hävdar nu inte att jag har en aning om vilka råd som är mest korrekta och jag har inte tagit del av forskningen bakom varken det ena eller det andra rådet - så det kan vara rätt och det kan vara fel. Jag tycker dock att man kan ta med i beräkningen att Unicefs forskning antagligen baserar sig på studie gjorda i många länder medan Sveriges allmänna råd kanske baserar sig på mer inhemsk forskning? Spekulerar vilt här, men kanske. Och jag skulle tro att vissa aspekter i levnadssätt och annat skiljer sig åt mellan länderna och att inhemsk forskning kanske är mer aktuell då den baseras på våra förhållanden.
Jag tycker också att folk drar så himla höga växlar av man rekommenderar att man inte samsover (de första tre månaderna vill säga) då det inte behöver innebära att man lägger ungen i en säng i en skrubb någonstans. Man kan ha spjälsängen precis bredvid den egna sängen och bebisen kan ju faktiskt ligga bredvid en fram tills dess man faktiskt skall somna.
För om det finns en risk, oavsett hur jäkla liten, så hade inte jag velat riskera det. Inte om jag hade kunnat undvika. Sedan är alla barn olika och alla människors förhållanden ser olika ut och man gör det man tror är bäst för sitt barn - och det bästa i det enskilda fallet ser inte alltid ut som de allmänna råden - det är därför de är just allmänna och inte individuella.
EDIT: Någon kanske undrar vad vi själva gjorde. I början sov Nico mellan oss i sängen i ett babynest med hårda kanter, men han stördes av oss när han sov så ganska snart började han sova i barnvagnsinsatsen på golvet nedanför min del av sängen (ibland i sängen också) för att sedan gå över till spjälsäng bredvid vår säng.
Efter en dag tillbaka på jobbet, en produktiv och lång dag i alla fall, så kom jag hem och möttes av beskedet att Nico varit dålig i magen och haft feber på dagis. Av någon anledning hade de dock inte ringt någon av oss trots att han tydligen sagt att han ville sova flera gånger... Lite skumt.
Men eftersom han inte mår bra får jag ta och vara hemma med honom imorgon. Får väl hoppas att det går att få något gjort hemma samtidigt som jag har hand om honom, och att han inte får alltför tråkigt av att umgås med sin mamma en hel dag.
Eftersom jag inte har något annat vettigt att skriva så snor jag en lista från Schmenus blogg och fyller i medan jag väntar på att Arga Snickaren skall börja.
Favoritdryck från Starbucks?
Jag har aldrig druckit en dryck från Starbucks :o
Hur lång tid tar du för att göra dig i ordning på morgonen?
15-20 minuter eller så, beror på om jag måste tvätta håret
Hur många selfies tar du på en daglig basis?
Oftast noll..
Hur många följare och bilder har du på Instagram?
Jag har inte ens Instagram :)
Säger du någonsin LOL eller OMG högt i verkliga livet?
Nej, jag kan säga Oh My God vid enstaka tillfällen men aldrig OMG
Bär du samma plagg mer än en gång?
Haha... ja, många gånger
Är du rasist?
Verkligen inte (sedan tror jag visserligen inte att många rasister själva fattar att de är rasister)
Hur många tweets har du?
Ne men jag twittrar alltså inte heller....
Instagram, Twitter eller Tumblr?
Använder inte Tumblr heller.....
Vad spenderar du din mesta tid med att göra? Vara med sonen, kolla film och serier, läsa...
Vem är din favorit på YouTube?
Kanske Emily på The BrainScoop
Hur ofta gör du dina naglar?
I princip aldrig... hinns aldrig med numer
Är du en shopaholic?
Nej, men har mina galna dagar några gånger om året
Hur många gånger har du sett Mean Girls
Två, och andra gånger var det för att jag glömt att jag sett den den första gången
I vanliga fall brukar jag drömma långa sammanhängande drömmar på nätterna som är nästan som filmer. De senaste nätterna har jag dock sovit oroligt och vaknat mycket så det har istället blivit korta konstiga drömmar som det bjudits på.
I natt minns jag bland annat att jag drömde om att jag av oklar anledning skulle intervjuas i tv men var väldigt arg för att jag inte ville bli intervjuad tillsammans med Ken Ring, och drömmen gick ut på ett långt tal jag höll där jag förklarade varför jag ogillar honom.
Sedan drömde jag en annan dröm vars huvudsakliga innehåll var att jag var väldigt glad då jag hittade ett paket nötcremé med ovanligt mycket i... det var så extremt mycket i att paketet såg ut som det skulle spricka när som helst.... och gott var det.
Även idag somnade strax efter att han kom hem från dagis. "Sova" sa han och kurade ihop sig som ett litet foster i en fotölj och stensomnade. Han hann inte ens äta middag (som tur var meddelade de att han hade ätit massor på dagis - de meddelade också att de hittat Lille Skutt till Nicos stora glädje). Bar in honom i sin säng och han fortsatte sova. Vi åt middag och såg säsongsavslutningen av The Walking Dead... måste måste jag längta efter dem till februari.
Så nu är klockan halv sju men det känns som jättesent, så skall nog försöka sova länge i natt och återfå lite kraft. Behövs.
Nico har ju som sagt en Bamse-adventskalender. I första luckan fanns en liten Lille Skutt av plast. Nico älskade den så mycket att han ville ta med den till dagis. Han gör så ibland och jag är ok med det för så fort vi kommer till dagis lägger han sin sak i sin väska som åker upp i hans låda på hatthyllan och så får han den igen när vi kommer hem.
Men inte idag.
Förutom att de hade slarvat bort två par (!) av hans vantar under dagen, hängt hans overall på ett annats barns plats och hans Bamse-nalle (som också den legat i hans stängda väska på hatthyllan) hittades i annats barns låda så var Lille Skutt borta. Försök hitta en 2 centimeters stor plastfigur i ett överbelamrat kapprum på ett dagis liksom.
Så nu är det lite sorg - och jag undrar lite hoppfullt om någon därute som läser detta kanske har en liten Lille Skutt - figur, antingen en av plast eller en liten nalle... eller både och... som ni kan tänka er att sälja inte alltför dyrt. Hade verkligen uppskattats.
När jag förresten är igång så kan jag även efterlyda sängkläder med Bamse på, för det vill jag med köpa.
När vi åkte hem från dagis frågade jag vad han hade gjort idag och fick svaret: Ingenting och Vet inte. Sedan sa han plötsligt att han varit ledsen, men när jag frågade varför sa han att han inte ville berätta.
Och så fort vi kom hem tog han sin napp, sin snutte och sin Bamsenalle och kröp upp i vår säng, drog täcket över sig och somnade. Nu vet jag inte om han är sjuk eller om vi kommer ha en mycket sömnlös natt. Min erfarenhet är dock att han sover när han behöver sova och att han sällan eller aldrig är vaken på natten på grund av det.
Lite avbokningar och jag sitter och kollar på vad jag skulle vilja köpa att ha på väggarna för att nördifiera hemmet lite (ett måste) förutom vår vägg med förebilder som skall skapas på kontoret.
Detta är de tavlor som jag just nu fastnat för:
I want to belive-postern är ju en klassiker som man bara måste ha.
Detta vill vi ha på vardagsrumsväggen
Denna MÅSTE jag få tag på men just nu blidde jag lite lissen i ögat då den tycks vara slut på Society6 :(
Idag när jag lämnade Nico på dagis möttes han av det lilla tjejgänget som välkomnade honom med glada tillrop innan de övergick till att beundra varandras kläder och hårspännen. När jag stod där så kom jag att tänka på att så mycket i världen beror på hur vi väljer att se på det.
Någon hade i detta fall kanske tänkt: Åh vilken tjejtjusare han är, alla flickorna flockas kring honom!
Någon annan kanske hade tänkt att: Varför leker han bara med tjejer?? Är han som en tjej? Är han....?
Jag tänker: Fan vad roligt att han har kompisar som tycker om honom som han är och som han har roligt tillsammans med.
Förutom "Vill inte" (som används heela tiden) är nya ord och uttryck som han använder "Ingenting" och "Jag vet inte".
Nico har plåster på tummen
Mamma: Vad har du gjort där
Nico: Ingenting
Åker i bilen
Nico: Sluuuta!!
Jag: Vad är det jag skall sluta med?
Nico: Jag vet inte
Han också verkligen inne i en period då han mer tydligt vill visa att han är en egen individ med egen vilja. Han kan säga att man inte får vara med eller gå in på sitt rum och säga att ingen annan får vara där. En spännande period. Men man märker att han så tydligt tar några steg bort för att sedan vilja ha tryggheten i att kunna gå tillbaka. Så efter att han markerat sin självständighet så vill han ha en stund av gos och mys.
Idag har Nico varit övertrött hela dagen. Idag har maken varit bakis hela dagen. Så min dag har varit... sådär. Har inte varit hemskt alltså, stundvis har det varit riktigt trevligt. Men vissa ögonblick har energin börjat tryta.
Hampus polare stannade tills mitt på dagen och det har verkligen varit jättetrevligt att ha honom här. Vissa människor bara smälter in liksom.
Introducerade dock Bamse-adventskalender för Nico. Big mistake! Han är INTE redo att förstå det där med en lucka om dagen utan har spenderat stor del av dagen med att gråta, tjata, skrika och svära över denna kalender. Och då jag inte är förtjust i varken gråtande, svärande, skrikande eller tjatande så beslutade jag nu på kvällen att jag skiter i kalendergrejen och nu används den istället som muta. En lucka får öppnas när han gjort något jag bett om, som tandborstning. Man kan se det som att jag är vek, eller som att jag utnyttjar möjligheter. Valfritt.
I övrigt har jag diskat, kört makens polare till bussen, hämtat pizza, stått i evighetsväntan på gymmet för att få kvitto på mina betalningar dit, handlat och sedan rusat hem för att få en stund att andas innan Nico kom hem från sin mormor och morfar.
Trevligaste stunden idag var dock när jag plockade fram pysselgrejerna och Nico fick göra tavlor på färgad kartong. Han målade, kletade glitter och klistrade paljetter så det stod härliga till i tre omgångar. Mycket uppskattat var det. Får inhandla mer pysselgrejer känner jag.
Nu väntar jag på att han skall somna, Nico alltså. Maken var trött och har redan lagt sig (vad är vi för familj? hah) och Nico började redan strax innan 18 prata om att han INTE skulle sova - vilket är ett ganska bra tecken på att han egentligen vill sova.
Hade egentligen tänkt måla lite, det sista på vardagsrumsväggarna, men sov också minimalt i natt och skulle behöva vila då huvudvärken börjar ge sig till känna.
Förutom jobb har jag i veckan ett antal saker att göra:
* Måla resterande vardagsrumsväggar
* Måla lite panel som redan sitter på plats ute
* Måla lister och foder när de satts upp + göra klart målning i hallen
* Montera hallgarderob
Skall nog hinnas innan helgen altigop om jag bara får sova och inte behöver vara så död på kvällarna. Sista rycket nu, snart är det klart.
