Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Det läskiga livet

Publicerad 2013-04-30 13:47:38 i Allmänt,

Mitt jobb, om man skall beskriva det kortfattat, går ut på att försöka få ungdomar att må lite bättre. Ett stort ansvar och det känns ibland helt hopplöst medan man ibland känner en helt fantastisk känsla när det faktiskt går bra och man lyckas.
 
Ungdomarnas tankar när de kommer till mig varierar. Ibland kommer de med inställningen att alla kuatorer är dumma i huvudet, de går dit för att de måste och jag varken kommer kunna hjälpa dem eller fatta ett enda dugg om hur de har det. Ibland kommer de med tron att jag är någon slags magiker som skall vifta lite med mitt trollspö och så kommer de må bra för evigt efter det. Det första är nästan lättast, för då kan jag ju bara klättra uppåt i deras ögon om jag gör ett bra jobb. För de sistnämnda kan jag ju inte bli annat än en besvikelse.
 
För jag försöker alltid vara ärlig mot dem. Jag säger inte att jag kan uträtta mirakel, att det kommer att bli lätt och att de snart kommer må bra igen. För det vet jag ju inte. Resan från att ha mått dåligt till att må bra kan vara en lång resa, och det kan kräva mycket jobb. Jobb som inte jag kan göra för dem. Och ibland kan det handla om att faktiskt förlika sig med och lära sig att hantera att man mår dåligt, innan man ens kan börja må bra.
 
De brukar uppskatta min ärlighet men ibland blir jag orolig att jag tar ifrån dem hopp. När de säger att de känner sig rädda för livet och jag säger att det inte är konstigt för att livet ÄR läskigt (samtidigt som det kan vara så mycket annat också), borde jag istället säga något annat. Kanske vill de inte veta att även som vuxen kan livet skrämma, nätterna kännas långa, ångesten riva och osäkerheten infinna sig?
 
Men nej... jag känner att jag måste vara ärlig. För jag tror att det är oärligheten som omger oss som är en del av problemet. Att vi matas med bilden av att allt är så lätt, att alla är så lyckliga och att man skall ha det så kul hela tiden. Livet är fan inte lätt, och det bör man vara medveten om - annars går man ju runt med en ständig känsla av att det är fel på en som inte är glad jämt.
Samtidigt är jag ju noga med att påpeka att även om livet är jobbigt, tråkigt, ångestladdat, skrämmande och påfrestande så är det ju också roligt, underbart, fantastiskt och överraskande. Att det handlar om att kunna se både det bra och det dåliga, och att inte ta de jobbiga stunderna på för stort allvar samt att njuta riktigt ordentligt när de bra stunderna kommer.

Små barn är bra på det. Nico kan gråta förtvivlat över något för att nästa stund bara glömma och gå vidare - och han kan njuta av livets goda stunder. Det ser man när han får ett Kinderägg och han går igenom sin långa ritual.
Först kan han spendera flera minuter med att titta på ägget, vrida och vända, visa upp det för alla, skaka försiktigt och lyssna. Sedan tar han långsamt av skalet i så stora bitar som möjligt som han lägger i en hög.
Efter det delar han försiktigt på chokladägghalvorna och lägger dem i en hög för att studera överraskningen inuti. Han ber om hjälp att öppna plastägget och ser på när man tar fram leksaken som han sedan studerar lite innan han äter upp sin choklad - ibland snabbt, ibland långsamt och ibland kan han spara chokladen i dagar.
 
Sådär borde vi ta hand om alla livets goda stunder. Verkligen dra ut på dem, se på dem från alla håll, njuta av dem. Istället för att spendera vår tid med att analysera och vrida på allt dåligt vi är med om.

Kramp

Publicerad 2013-04-30 11:41:22 i Allmänt,

Åt lunch alltför snabbt idag och sitter nu med massiv invärtes kramp. Är liksom inte i själva magsäcken det krampar heller... typ levern eller nåt... haha.. skumt. Jävligt ont gör det i alla fall och sitter nästan dubbelvikt. Kommer bli intressant när nästa elev kommer på samtal och jag sitter som en stönande Quasimodo.
 
Har en hektiskt arbetsdag idag och en hjärna som inte riktigt vill hänga på. Stackars Hampus låter dock döende när man pratar me dhonom i telefon. Han är hemma med Nico som nu verkar vara frisk igen, och nu är han uttråkad och fylld av energi som han vill få utlopp för.
 
Själv har jag huvudet fullt av annat... hus och grejer och saker som skall göras... och för tillfället då, kramp.
 
Vet inte ens varför jag skriver detta.. det leder ingenstans, har knappt något innehåll och som nu kommer märka så har det också ett abrupt slut.

Min söta unge

Publicerad 2013-04-29 20:32:41 i Allmänt,

Han är ju söt min unge. Speciellt när han däckar av såhär som han gjorde idag en stund, med utkletad mat i ansiktet... som en liten slacker.
 

Begagnat är bra

Publicerad 2013-04-29 20:07:06 i Allmänt,

Nu skall ju snart  vår husrenovering ta fart med utbyggnad, tilläggsisolering, takbyte och annat. Detta innebär att ganska mycket måste införskaffas, som ett nytt kök och allt som behövs i ett nytt badrum (och mycket mer).
Vi vill gärna inte lägga ner för mycket pengar och tycker båda om begagnat så nu är det Blocket som gäller för vår del, morgon till kväll.
Imorgon åker Hampus antagligen och hämtar ett kök för några tusenlappar där jag skall få äran att måla om alla luckor.
 
Begagnat är bra på så många sätt:
- man sparar pengar
- man är miljövänlig
- man kan få ett lite mer orginellt hem
 
Vissa saker kommer jag köpa nytt dock. Soffan jag vill ha är speciell och jag tror inte kan kan finna just den begagnad. Kanske får jag köpa de skänkar jag vill ha under fönstret i vardagsrummet eftersom jag inte vet om jag kan få tag på två likadana begagnat. Badkar och toalett känns fräschare nytt av någon anledning om man inte hittar något i väldigt bra skick.
 
Men skulle man annars sitta på garderober, golv, sängbord (vita med låda), köksbord med stolar eller annat som vi kan tänkas vilja ha så får man höra av sig.

Det där med fin igen

Publicerad 2013-04-29 13:19:44 i Allmänt,

Eftersom jag bara sitter här håglös bredvid sjukt barn som sover (skall snart ta tag i mitt liv) så blir det ett blogginlägg till kring det där med att vara fin.
Sanna bloggande om detta idag och hon nämnde bland annat det där med att detta ofta nämns som ett problem, om man nu anser det vara detta, vad gäller flickor. Att speciellt flickor skulle få höra att de är fina och har fna kläder och därför börja anse att det yttre är av stor vikt.
 
Vad jag anser om det hela med att vara fin har jag ju skrivit om innan så behöver ju inte gå igenom hela det resonemanget igen, däremot vet jag inte om jag anser att det enbart är en tjejgrej. Nico får ofta höra av folk hur söt och fin har är (kanske sker det oftare eftersom folk ofta misstar honom för flicka?) och kommentarer kring hans kläder får han också ofta beroende på att han själv ofta vill visa upp sina kläder. Dock vill ju han visa upp en specifik figur eller så på tröjan men vanligaste responsen är ju att han då får höra att tröjan är fin.
 
Ja jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta kände jag nu. Kanske bara lyfta fram att det i vår värld är ganska vanligt att även en pojke får höra detta med att han är fin... Känns som om jag borde ha en åsikt om detta också men ju mer jag tänkte desto mindre kom jag fram till ett svar. Det är svårt det där... och ofta hamnar jag i någon slags resonemang med socialt anpassad, mån om sitt utseende, följa strömmen och lycklig kontra individualist som inte bryr sig om andras åsikter och blir utstött. Jävligt överdrivet och kanske inte så realistskt, jag vet. Men är det inte det som gör föräldraskap så jäkla skrämmande... här skall jag fatta massa beslut och ha åsikter om mitt barn som kan påverka hela hans framtid och mående - och jag har ingen aning om vilket beslut som genererar vilket resultat. 
 
Visst hade det varit fint om han hade haft riktigt bra värderingar, förändrat världen, varit ansiktet utåt för lyckad produkt av genustänk i uppfostran och allt sådant... men jag vill ju mest av allt att han bara får vara lycklig och må bra.
 

VAB

Publicerad 2013-04-29 12:17:27 i Allmänt,

Nico vaknade och grät i natt och då hördes att hans röst lät helt hes, och sedan började han hosta en helt hemsk hosta som man själv får ont i lungorna av att höra. Antagligen detta som legat på lur då han febergränsat till och från i flera dagar, ätit dåligt och gråter för precis allt.
 
Blev att vara hemma och vabba. Såklart har det ringt aktu från jobbet flera gånger. Inte lätt att försöka prata jobb med ett barn som gråter hysteriskt i bakgrunden hela tiden.
Pappa var i alla fall snäll och kom förbi med lite film, godis och lunchmat.
 
Blir inte speciellt mycket gort alls eftersom Nico gråter så rösten skär sig precis hela tiden om jag rör på mig, om jag nyser, om minsta lilla sak går fel och så vidare. Känner mig nära en stroke av stress.
Måste egentligen röja garaget och tömma ett förråd men vi glömde ta ut Nicos vagn ur Hampus bil innan han for till jobbet så kan inte ha med mig Nico ut.
 
Dessutom regnar det och jag har typ reservplats en miljon på sommarkurserna jag sökt, så just nu känns livet inte helt på topp skulle man kunna sammanfatta det hela.

Lite angående Iron Man 3

Publicerad 2013-04-29 08:16:08 i Allmänt,

Ja jag skrev ju att jag inte skulle skriva något av filmen eftersom jag inte vill spoila, men jag skall skrva lite ändå... fast inget om handlingen i filmen så alla som planerar att se den kan slappna av.
 
Jag har ju utvecklat en kärlek för denna senaste filmsvit baserad på Marvelserier. Det vill säga The incredible Hulk, Captain America, Thor, Iron Man filmerna och The Avengers - alla gjorda av Marvel studios själva.
Det jag tycker speciellt mycket om är att de lyckats få till en så bra balans mellan filmens olika delar. Det är alltid mycket action, men alltid lagom mycket och alltid snyggt gjort. Karaktärerna är väldigt mänskliga även i sin lite överdrivna form. De kan skada sig, de kan göra fel och de kan må dåligt över saker som händer - det vill säga de blir på riktigt psykologiskt påverkade och inte bara den klassiska "skrika ut sin ångest på himlen några sekunder och sedan bli rasande och hämnas för att sedan gå vidare som om ingenting hänt".
Humorn tycker jag också att de har lyckats helt fantastiskt med. Det går aldrig över gränsen och blir löligt som det så lätt blir i denna typen av filmer utan man skrattar högt flera gånger i alla filmerna.
 
Det som jag tycker är så fantastiskt är att alla filmerna lyckas hålla samman och bilda en helhet trots att det är olika personer som skrivit dem. De lyckas liksom hålla samma ton även om vissa saker skiljer. Hulken, som Zak Penn stått för, har lite mörkare drag. Denne är också ansvarig för storyn i The Avengers så det mörkare djupet återkommer där men blir mer storslaget då Joss Whedon står för manus. Thor saknar lite av djupet och har inte samma klockrena humor men väger upp i intressanta karaktärer enligt mig. Captain America är den jag gillar minst då den känns mer seriefigur samt spelar mer på det lite amerikanskt senitimentala, och den är också skriven av de som skrev Narniafilmerna och kände samma sak i dem - att man vill komma åt känslorna men tar det lite över gränsen så det känns konstlat.
Iron Man är min favorit bland karaktärerna och alla filmena är bra, även om den sista är den bästa. Trots att alla tre filmerna skrivits av olika personer så har de alla med den lite råa humorn samt en överdriven karaktär som ändå känns känslomässigt äkta.
Men trots dalla olikheter så tycker jag alltså att de tillsammans utgör en bra helhet, och ser fram emot kommande filmer.
 
Nu hinner jag inte skriva mer för sonen vill ha mat.

Att ta hand om sig själv

Publicerad 2013-04-28 19:25:56 i Allmänt,

Något de pratade om på föräldrakursen var vikten av att ha egentid och ta hand om själv. Jag har varit dålig på det. Inte för att jag inte kunnat göra saker egentligen. Min man är inte sådan som vill eller kräver att ag skall vara hemma och ta hand om hem och barn precis, tvärtom har han tjatat på mig att ag måste hitta på saker. Men så har Nico varit av det mammiga slaget som gråtit hysteriskt om jag skal iväg och då lockar det mig inte. Vill inte ha egentid på "hans bekostnad", även om jag vet att han inte tar skada utan vänjer sig. Har dock blivit så att ag hållt mig hemma för det mesta.
 
Men nu det sista har ju Nico ändrat sig och har inga problem med att jag sticker en stund och han är med sin pappa. Helt underbart.
Så efter att ha börjat dagen med att diska, pyssla med att lägga in tvätt och röja i trädgården så tog jag och åkte till brorsan. Vi hängde ett tag och sedan åkte vi och käkade och gick och såg Iron Man. Kommer inte skriva mer om filmen än att den var toppenbra för vill inte spoila något. Var också väldigt trevligt att få lite bror-syster-tid.
 
Kom hem till en glad och nöjd skrutt. Han hade nog inte saknat mig så mycket för när jag sa att jag hade saknat honom svarade han att han hade saknat sin mormor. Tack för den.
 
Nu nattas det barn och sedan skall det betalas räkningar.
Tack lillebror för trevlig eftermiddag och tack Hampus för att du är så go och snäll och jag kunde gå och se Iron man fast du själv egentligen också ville gå. <3

Bieber-fans och fotbollsälskare

Publicerad 2013-04-27 19:52:56 i Allmänt,

Just nu skrivs det på en del bloggar och tidningar, bland annat DN, om att man ogillar att man hånar Bieberfans när man inte gör det samma vad gäller t.ex. män som älskar Zlatan. Man anser att man kan se en tydlig trend vad gäller att unga flickors idoldyrkan ses ner på, skrattas åt, medan unga pojkars idoldyrkan ses som helt normal. Jag ser vad de menar och håller med om att det nog är så det ser ut - dock håller jag inte med om slutsatsen att man skall anse denna fixering och ohämmade hyllning av idoler som helt ok.
 
Oavsett om man är kille eller tjej så ser jag inte hur sådan galenskap kan vara sund och önskvärd. Då talar jag både om de som älskar Bieber eller nån i Twilight så till den grad att man skär sig i armarna om idolen hamnar i trubbel (det obehagliga fenomenet cut-for-Bieber) eller blir hysterisk om någon talar illa om denna samt om de som misshandlar supportrar av en annan klubb och liknande.
Idoldyrkan är inte rationell, inte objektiv eller verklighetsförankrad. Den får ungdomar att må dåligt över något som inte är verkligt, att kanske acceptera saker som inte är sunda och bygga upp bilden av ett ideal som egentligen inte finns.
 
Det är den sortens blinda idoldyrkan som gör att man kan bära tröjor med bilder av män som våldtagit eller gå på konserter med män som misshandlat sin partner.
 
Sedan anser jag inte att håna människor är rätt väg att gå, men att tala med ungdomar av båda kön om idoler och det faktum att de också är människor med fel och brister, och att man inte skall acceptera saker som är fel bara för att de görs av någon som är känd.
Jag vill få bort detta ytliga kändisdyrkande, oavsett kön på den som dyrkar.
 

Skillnaden mellan kan och bör

Publicerad 2013-04-27 19:29:26 i Allmänt,

Schmenus skrev ett bra och viktigt inlägg idag (som ni kan läsa här) om det olämpliga i att fråga ut eller kommentera människors eventuella barnlöshet eller barnalstrande i allmänhet. Det finns så mycket som kan ligga bakom som man inte vet om och som faktiskt kan vara känsligt, och dessutom har man kanske inte rätten att alls ha åsikter om eller kommentera antalet barn en människa väljer att ha eller inte ha.
 
Själv minns jag så jävla väl när jag var 26 och jobbade på en annan skola än jag gör nu. Jag var nybliven singel efter ett förhållande som av olika skäl inte alls fungerat eller slutat så bra. Hade den där känslan av att jag antagligen skulle vara ensam för alltid och drömmen om en familj att dela en villa på landet med kändes allt mer avlägsen.
Då får jag av en kollega kommentaren: Jaså du har inga barn? Då får du allt skynda dig för efter 25 blir det svårare och svårare att få barn för varje år... så snart är det försent.
 
Behöver jag ens försöka beskriva hur det kändes?
 
 

Familjeliv

Publicerad 2013-04-27 19:08:40 i Allmänt,

Idag var hela familjen på förmiddagsutflykt till lekplatsen Plikta i Slottsskogen där vi mötte upp Hampus gamla kamrat och hans familj. Rikitgt trevligt, både att komma iväg någonstans samt att träffa dem. Var ett bra tag sedan och kände direkt att det måste göras om snart. Min sociala gen tycks ha vaknat till liv igen efter snart tre års dvala.
 
Nico var på gott humör även om han matvägrat större delen av dagen, till och med på McDonalds där vi stannade till för lunch innan vi drog in till stan (och utflykten kanske var mer en mitt-på-dagen-utflykt än en förmiddagsutflykt).
När vi åkte var det strålande sol, när vi var där regnade det mest och när vi åkte hem var det sol. Bra tajming.
 
I alla fall kan ju platsen rekommenderas till dem med barn. Nico hade riktigt kul. Det är stort, rymligt och känns mer innovativ än många andra lekplatser som ofta har någon slags standardformat.
 
Nu följer många bilder på min son, som vägrade ta ut sin napp.
 
 
Bilden ovan tog Nico på sig själv innan vi åkte. Då hade jag precis lyckats tvätta hans hår genom att lägga honom på diskbänken med ett Kinderägg i varje hand och hälla ljummet vatten med en mugg i hans hår. Bara lite gallskrik.
 
 
Lyckan var stor över att få gunga. Fanns sådana där stora korggungor också som han låg och slappade i ett tag.
 
 
Blöt rutschkana = hög fart. Bilden ovan togs sekunden innan Nico for av kanan i full fart och landade på rygg en meter bort. Många tårar och sedan ville han inte åka kana mer den dagen.
 
 
Att gunga gungbräda med sonen till våra bekanta var så roligt att han tjöt av skratt.
 
 
Han hittade en bil också = lycka.
 
 
Det fanns en hästkarusell också vilket uppskattades.
 
 
I bilen på väg hem åt han den mat han inte hade velat äta till lunch, och var såhär lycklig och nöjd.
 
Hemresan tog ett tag då det pga av epa-träff på Tjörn var miljarder epor på vägen. Vi hamnade bakom en kortege av typ tjugo stycken eller så. Kul.
 
När vi kom hem kom Nicos rmormor på visit en stund och sedan kom hans morfar en snabbis innan de gick hem igen. Själv gick jag ut och grejade lite i trädgården innan ryggen sa stopp och jag gick in den lilla stund som var kvar innan Nico skulle sova.
 
Nu är det nattning som gäller.
 
 
 

This is me - tråkiga frågor med tråkiga svar?

Publicerad 2013-04-26 21:37:57 i Allmänt,

Eftersom jag plötsligt har en hel del läsare än innan så tänkte jag:
1. låta de nya läsarna lära känna mig lite närmare genom att svara på en sådan där trist standardlista med frågor
2. skrämma bort de nya läsarna genom att svara på en sådan där standardlista med frågor
 
Välj vilket av alternativen ovan som stämmer bäst själva... och tyck även lite synd om mig då jag väljer att spendera min fredag på detta sätt.
 

Vad är ditt fullständiga namn? – Vill jag inte skriva ut, men jag heter Emma i alla fall


Vilken låt är bäst just nu? – Pinsamt nog lyssnar jag för tillfället mycket på Ulrik Munthers Tell the world.


Är du snål eller generös? - Kan nog vara både och


Vem betyder mest för dig? – Min son


Är du en öppen och ärlig människa eller du är den som är mer tillbaka dragen? – Jag är nog mest öppen och ärlig, men även om man är tillbakadragen så är man ju nödvändigtvis inte oärlig.. eller?


Har du ett bra självförtroende? - Beror på sammanhanget, men oftast ja


Hur bor du, villa, lägenhet, radhus? – Villa


Vad har du för märke på din mobiltelefon? - En android.. typ sån där Galaxy (bra koll)

Nämn tre saker som gör dig riktigt glad. – Pengar.. hehe.. nej men min son, min man och god mat


Bästa boken du läst? – Omöjligt att svara på, men första boken som gjorde massivt intryck på mig var Brott och straff av Dostoevsky (stavning?)

Vad är ditt yrke, jobbar eller pluggar? - Skolkurator samt pluggar oftast vid sidan av


Hur många barn vill du ha? - 2, tror jag


Nämn 3 saker som gör dig riktigt arg. – När barn far illa. sexism och homofobi


Vad anser du om att tjejer och även killar viker ut sig i tidningar osv? - Männsikor för göra som de vill men jag anser inte att det gynnar synen på kvinnan


Hur är ditt humör just nu? – Det är på topp fast jag är satans trött

Om du fick ändra en sak på ditt utseende, vad skulle det vara då? – Är nöjd med hur jag ser ut, men kanske skulle behöva klippa topparna och byta ut lita av fettet mot muskler av hälsoskäl

Vem i din familj står du närmast? – Pratar vi ursprungsfamilj nu? Står väldigt nära både min mamma, pappa och bror.


Är utseende viktigt för dig? Nej inte direkt men tycker väl inte om att se helt ofräsch ut.


Vilken årstid är bäst? - sommar, deppar hela vintern

Vilken är din favorit genre i filmer? – Scifi


Nämn 3 saker inte många vet om dig. – Jag hatar fötter, är rädd för clowner och älskar Stenmark-serier

Underbara supertrötta fredag

Publicerad 2013-04-26 19:38:55 i Allmänt,

Fredag är den dag i veckan då man känner att man borde göra nåt så himla kul för att fira in helgen, men inte har orken att göra något alls förutom att lägga sig i sängen och halvdö.
Haft en väldigt tuff arbetsvecka och nu kommer det bara bli tuffare framöver. Massor att göra, massor i huvudet. Därför kommer jag ägna denna afton åt stillsamt läsande och frossande i choklad från Sibräcka Choklad, min nya last.
 
Nico har varit seg som kola efter dagis han med. Bara velat gosa och se konstiga ryska barnprogram. Hoppas energin återvänder tillsammans med sol imorgon dock, då vi skall träffa vänner med barn (som vi nog inte sett på två år typ) inne på lekplatsen Plikta i stan. Skall bli riktigt trevligt. Sedan hem och börja röja massivt i trädgård och hus inför ombyggnationen.
 
Livet är bra ändå...

Svar på tal

Publicerad 2013-04-26 19:30:00 i Allmänt,

Blondinbella ansåg ju som sagt var att några transpersoner med problem inte finns sålänge ingen av dem mailat henne om det. Som tur var skrev då bloggaren Trollhare ett öppet brev till henne, som bland annat innehöll följande.
 

Jag har blivit utkastad från damtoaletter för att de uppfattat mig som man. Jag har blivit avvisad från herrarnas provrum i klädaffärer för att de uppfattat mig som kvinna. Jag vet att i tjejernas omklädningsrum är jag inte välkommen eftersom jag har helskägg, platt bröstkorg, hårig bringa och mörk röst. De flesta tjejer blir besvärade om någon som de ser som man skulle byta om hos dem, tror jag. Jag vet att i killarnas omklädningsrum riskerar jag att utsättas för transfoba hatbrott, eftersom jag har snippa (om du inte tror att snippfödda transpersoner kan utsättas för hatbrott råder jag dig att se Boys Don’t Cry).

Som det är nu kan jag inte besöka simhallen, eftersom det inte finns något omklädningsrum där jag är välkommen. Om jag vill träna på gym etc kan jag bara gå till såna ställen där man inte behöver gå genom ett omklädningsrum för att ta sig till själva träningssalen, och då måste jag alltså byta om och duscha hemma. Hade jag gått i gymnasiet idag och inte kunnat få ett eget omklädningsrum, så skulle jag vara tvungen att utebli från idrottslektionerna.

 


Läs brevet i sin helhel här.

Snygga möbler

Publicerad 2013-04-26 14:12:49 i Allmänt,

My Home, My Way kan man köpa möbler av återvunna material. Bland annat det ursnygga skåpet av återvunnet trä nedan som jag hade velat ha.
 
 
Tänk er vitt lantligt kök och så den där som kontrast..

Verkligheten anropar Blondinbella

Publicerad 2013-04-26 14:00:20 i Allmänt,

Jag vet att både Lady Dahmer, Sanna och HanaPee redan skrivit om Blondinbellas uttalanden kring detta: Alltså att gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm inför ett tredje, könsneutralt omklädningsrum, för elever som inte känner sig som varken män eller kvinnor. Ett rum där man kan få klä om ifred.
 
När jag läste om detta omklädningsrum så kände jag som Moralfjant - att fy fan  vad bra. För övrigt så tycker jag att enskilda könsneutrala omklädningsrum (alltså där man byter om ifred) borde finnas i större utsträckning tillgängligt för alla. Man behöver ju inte vara transsexuell eller liknande för att känna obehag av att tvingas vara naken tillsammans med andra. Nu kan man ju säga vad man vill kring om det borde vara så att ens kropp får en att skämmas av en eller annan anledning, men tyvärr är det ju så och skulle gärna själv ha sluppit den ångesten som ung.
 
Men Blondinbella väljer istället att håna transexuella, eller jag vet inte ens om man kan kalla det hån - hon verkar tro att dessa människor är påhitt, att de inte ens existerar. Nu i efterhand kan hon inte ens be om ursäkt för att hon kränkt dessa människor genom sina uttalanden utan skriver istället: Dessutom så väntar jag fortfarande på mail från människor som verkligen har problem med sin könsidentitet och behöver ett tredje omklädningsrum för att må bättre. Och visar därmed att hon verkligen verkligen saknar förmåga att inse att det finns människor som inte är som hon och ha någon slags insikt i deras behov.
 
Hon skrattar också lite gott åt tanken på könsneutrala toaletter, hentoaletter, i framtiden och får mig att undra om hon verkligen aldrig stött på detta då det ju faktiskt inte är helt ovanligt. När jag gick i skolan fanns det då inga herr- och damtoaletter utan bara vanliga jävla toaletter som vem som helst kunde gå på. Sedan förfasar hon sig lite över tanken på en avdelning med könsneutrala kläder i affären... och jag känner bara suck.
Är det verkligen så svårt för henne att förstå att alla inte är som hon, och att även om det nu fanns en sådan klädavdelning/toalett/omklädningsrum så behöver inte det påverka henne - alls - hon kan gå på sin damavdelning/damtoa/damomklädningsrum och känna sig helt som vanligt. Men kan inte andra också få vad de vill ha och behöver?
 
Sedan tycker hon ju också att kvinnor gnäller för mycket och att det bara är att ta för sig lite som hon gjorde... mmm... har kanske fel, men föddes inte hon rätt rik och inledde sin karriär med en blogg? Samma start och förutsättningar som alla andra då eller?
 
Blir.Så.Trött.

Gladskulden

Publicerad 2013-04-26 11:36:18 i Allmänt,

Jag vet inte om detta är vanligt förekommande, eller om det främst är jag och många av de elever jag pratar med så känner detta, men jag har mer och mer det sista reflekterat över gladskulden. Den där känslan av att man inte riktigt vågar vara helt glad, eftersom det finns någon annan som inte är det.
 
 
Det blev extra tydligt på skolan i samband med en elevs självmord. Plöstligt mådde, självklart, många elever väldigt dåligt. Det var ju inte underligt i sig. Det underliga var kanske hur många utan anknytning till den avlidna flickan som började må dåligt på grund av att de kände att de inte längre hade rätten att vara glada. Fick de vara glada när andra grät? Fick de gå vidare med sina liv när andra var fast i sorg? Och plöstligt vällde bara hela världens hemskheter  och orättvisor över dem och lämnade dem med frågan om man har rätt att vara glad, alls.
 
I mitt arbete är det ju kanske inte så konstigt så sett. Inte kan jag sitta och skina som en sol när elever talar om ångest och tankar på döden, men jag tar även hem den känslan. Jag kan märka på mig själv att jag när jag har en riktigt bra dag liksom scannar av min omgivning för att se om de också är glada så att jag kan vara glad. Försöker anpassa mitt humör efter deras sinnesstämning. Och visst, det är kanske inte så konstigt utan kanske mer en empatisk egenskap att man inte tjoar och tjimmar när någon annan mår dåligt - men ändå... denna skuld man känner över att livet känns bra... är den så sund?
 
Inte prata om sin löneförhöjning med den som just blivit arbetslös. Inte prata om sitt förhållande med den som är singel. Inte prata barn med den som kanske är ofrivilligt barnlös. Plötsligt är alla glädjeämnen något som kan orsaka andra lidande och vi skäms lite.
 
Men kanske den där deppiga inte vill ha någon att deppa tillsammans med, kanske den vill ha ett lyft och se ett annat perspektiv? Kanske deras deppighet också beror på att de känner skuld över någon annan som mår dåligt? Kanske hade vi alla mått bra av att våga bejaka vår glädje och visa den för att ge andra lite hopp?
 
Gladskuld alltså.
Det kanske bara är jag?

Att vara sig själv i ett förhållande

Publicerad 2013-04-26 10:44:36 i Allmänt,

Idag på Mix Megapol talades det om saker man "mörkar" för sin partner. Anders Timell hade väl tagit närmare ett år på sig innan han avslöjade för sin nya tjej att han använder bettskena på nätterna och Alex Schulman skiter bara när hans fru sover, fortfarande efter flera års äktenskap.
 
Jag förstår inte riktigt detta. Speciellt inte när man har barn. Har man upplevt en förlossning tillsammans så är väl allt annat saker man borde kunna släppa. Visst om man inte vill ha partnern med inne på toa under själva besöket, men att inte ens kunna erkänna att man faktiskt skiter - känns lite skumt. Och har man ett barn som tror att världen går under om toadörren är stängd så får man sonika vänja sig vid att urätta behov med öppen ridå.
 
För mig känns det som det där behovet att se sin partner som "något mer". Lite av en underbar övermänniska som inte är som alla andra. Att man skall ha någon slags mystik i det hela.
Visst har jag som yngre också varit i relationer där man hållt sig så man får ont i magen, inte velat visa sig osminkad och har gjort mig till på alla sätt och vis. Dock kände jag till slut att det är ju mig, som jag är, som en människa, jag vill bli älskad. Då måste jag ju vara mig själv.
 
I radioprogrammet talade de också i samma anda om "det där gör man ju bara om man är med kompisar". Men är en partner inte en vän? Min man är min vän, min bästa vän. Jag är med honom som jag är med mina vänner. Skämtar på samma sätt, jag kan fisa och vara ful. Befriande och avslappnat.
 
Och om man försöker se sin partner som något annat, utöver mänskliga behov och svagheter, finns det då inte en stor risk att man blir besviken - när man inser att personen är en människa som alla andra?
För visst att det där magiska, spännande och lite overkliga kan vara lockande och åtråvärt, men när det kommer till kritan är det då inte något äkta vi vill ha?
 

Har någon lagt något i min mat

Publicerad 2013-04-25 11:36:42 i Allmänt,

Jag vet inte vad som hänt med mig... är det solen som gör det? Smyger någon ner lyckopiller i min mat?
Från att det mesta känts tungt och tråkigt så känns allt roligt. Och inte bara hur jag upplever världen utan också hur jag är.
 
Innan gick jag till jobbet, häckade i mitt rum, kanske satt vid någon på lunchen men utan att säga så mycket. Alltid ganska allvarsam, hålla masken, verka vuxen och seriös. Nu plötsligt söker jag kontakt, tar för mig i sociala situationer, skämtas och skrattar. Känner att jag får kontakt. Har roligt även på jobbet, mitt i allt allvar.
 
Kan inte komma på vad skillnaden är. Våren? Eller kom jag bara plötsligt till insikten att jag inte helt behöver separera privata jag och jobb jag, utan att det är ok att vara lite av varje. Lite seriös och lite skämtsam, lite vuxen och lite barnslig...?
 
Trevligt är det i alla fall.

Älskade saltkråkan

Publicerad 2013-04-25 10:17:48 i Allmänt,

Schmenus skrev ett inlägg om gamla barnprogram och jag instämmer i allt hon skriver. Jag har ju tagit upp barnprogram till och från innan och det är verkligen något jag tänker ofta på. Hur bra barnprogram som gjordes förr och hur meningslösa många av de som görs idag är.
 
Nico älskar ju att se på mormor och morfars stora tv med barnkanalen eller Disneykanalen, eller vad det nu är, eftersom vi inte har tv hemma - men jag får verkligen ont i magen av den skit som visas på sådana kanaler. Konstiga, ologiska, fult tecknade serier med könsstereotyper och avsaknad av poäng.
Jag vill se barnprogram med riktiga människor, som utmanar normer och som lär barnen saker eller i alla fall uttrycker sunda värderingar.
 
Och som Scmenus skrev så finns det få program som slår Saltkråkan enligt mig. Visst finns det tidstypiska könsstereotyper i form av t.ex.  ljuva Malin som bara lagar mat och tvättar kläder, men hon är ingen man trampar på utan är självständig och bestämd. I övrigt ser man flickor i korta frisyrer och praktiska kläder som kan allt lika bra som pojkarna, om inte bättre. Flickor som tar för sig och hävdar sin rätt.
 
 
Och så underbara Pelle. För om det råder brist på flickor som inte är passiva prinsessor så råder det ännu mer brist på känsliga pojkar som uppvisar mer mjuka egenskaper och ändå inte framställs som nördar.
Pella tycker om djur, han är lugn och eftertänksam även om han kan busa och hoppa i vattenpölar, han vill andra väl och han kan finna glädje i en len sten han finner på stranden. Mer sådana pojkar vill jag att Nico skall se på film.
 
 
Bilderna lånade från the internet via google typ
 
 

När man möter en prinsessa

Publicerad 2013-04-25 10:01:39 i Allmänt,

Jag har ju skrivit en del om det innan, och har läst och uppskattat många inlägg om det på bland annat Lady Dahmers blogg - om det där med barn, kläder och genus. Och framför allt det där med att flickor alltid skall vara fina och söta och få bekräftelse genom sitt utseende. Funderar så himla mycket på det där, vad fixeringen vid utseende gör med oss och vad den där tidiga önskan att vilja vara en prinsessa egentligen innebär och för med sig.
 
Sedan hamnar man i situationer som gör att ens ideal krockar med verkligheten. Då man inser att det är inte så himla lätt alla gånger att inte följa normen och göra precis sådär som man tycker att det är fel att man gör.
 
När jag lämnat Nico på dagis idag så möts jag utanför grinden av en mamma och hennes lilla dotter. Dottern är en liten flicka i kanske fyraårsåldern. På sig har hon små ballerinaskor med hjärtan på, prinsessklänning och en liten glittrande tiara i håret (var utklädningsdag på avdelningen informerade mamman nästan lite generat).
Det första flickan sa till mig var:
Titta på mina skor! hon såg så stolt ut och höll fram sin ena lilla fot så att jag verkligen skulle se. Sedan drog hon med sin hand över klänningens tyg och förtyligade för mig:
Det är en prinsessklänning.

Hela hon strålade och man såg hur speciell hon kände sig, hur fin hon kände sig. Sedan förde hon handen mot håret: Jag har en prinsesskrona också!
 
Och då stod man liksom där och sa att visst var hon fin, helt fantastisk. För vem är jag att ta ifrån henne den där känslan av magi hon kände? Att påtala att det inte är viktigt att vara fin eller att hon skulle vara lika fin i jeans, det var inte det hon ville höra. För hon var en prinsessa och det var det hon ville att jag skulle se - och vem av oss längtar inte ibland efter den där helt overkliga magiska känslan av att vara något annat än det vi är?

Sista träffen på kursen

Publicerad 2013-04-25 09:51:13 i Allmänt,

Igår var det sista träffen med föräldrakursen. Hampus kunde tyvärr inte komma med då vi saknade barnvakt och då det var fler som inte hade kunnat komma så var vi en ganska liten grupp.
Kändes lite sådär sorgligt nästan. Kursen har varit så otroligt givande och under resans gång har jag ju insett hur mycket man saknat att träffa folk, prata, ventilera, dela erfarenheter och så vidare. Finns ju oändligt med saker man kan ta upp och diskutera.
 
Igår talade vi bland annat om att hantera sin egen ilska inför barnen samt hur man hanterar barns frustrationsutbrott. Var skönt att få lite bekräftelse att man gör rätt när man bekräftar känslan, väntar ut och finns där.
 
Kul nog så avslutade vi ändå med att bestämma att vi skall ses igen. Ser verkligen fram emot det. Var verkligen en bra kemi i gruppen och man kände att man på många sätt var ganska lika i sitt föräldraskap vilket gör det lättare att kunna ge varandra råd. Ibland kan det ju annars vara så att man får råd som man känner att "det där är inte riktigt jag" och då går det liksom inte att göra så även om det kanske skulle vara ett fungerande sätt, och ibland kan man ju känna att ett visst sätt inte skulle passa ens eget barn även om det passar en del andra.
 
Så måste avslutningsvis rekommendera alla att gå på föräldrakurs - för det är så mycket roligare och mer givande än vad man kanske tror.

En sådan där morgon

Publicerad 2013-04-25 09:45:10 i Allmänt,

Hej hej!
 
I morse vaknade Nico en timme innan klockan ringde. Med en vag och naiv förhoppning om att få sova lite till gav jag honom min telefon som han låg och kolla på youtube på. Men såklart fick jag inte somna... han knuffade på mig "vakna" och bände upp mina ögon "titta mammatitta... Woody".
 
När vi väl gick upp en timme senare upptäckte jag att en av katterna hade vält ner en stooor glasvas från fönsterkarmen under natten och det låg glasbitar och glasflisor i hela vardagsrummet. Var bara att plocka och dammsuga. Skar mig lite i handen... ett sådant där minimalt svidande skärsår.
Så när jag var klar med det och hade kastat elaka blickar mot katterna så gjorde jag mig klar medan Nico såg film och åt frukt. Sedan iväg mot dagis. Lämningen gick bra även om det som vanligt tjatades om både mormor, morfar och affären.
 
På grund av glasbitsplockandet missade jag mitt egentliga tåg och det senare var försenat så tog ett tag innan jag var framme på jobbet.
Dock kom ju solen fram och all irritation liksom smälte bort och försvann.
 
Nu jobb and stuff....

Lästips till mig själv

Publicerad 2013-04-24 13:10:00 i Allmänt,

Sitter och är sugen på att läsa lite, och fyller ju år snart, så kollade lite på vad jag skulle kunna tänka mig att införskaffa.
 
Konsten att vara kvinna är jag himla sugen på att läsa efter att ha läst på så många andra bloggar om hur rolig den är, men också har läst en del kritik. Vill kunna bilda mig en egen uppfattning.
EDIT: Köpte den idag :)
 
 
Hur skulle man kunna motstå en bok som heter Rosa - den farliga färgen? Fanny Ambjörnsson brukar ju vara duktig skribent också så är säkert intressant.
 
 
 
Jag har ju läst Ditt kompetenta barn, men vill läsa mer av Jesper Juul - denna kloke man.
 
 
Och så vill jag ha alla seriealbum med The Walking Dead :) Ni ser ju hur blandad smak jag kan ha :P
 
 

Den ovälkomna besökaren

Publicerad 2013-04-24 11:51:21 i Allmänt,

Sanna skrev om mens och annat i sin blogg vilket fick mig att fundera lite.... att mens är lite som den där jobbiga grannen Ove i Solsidan. När han/den plötsligt dyker upp så suckar man och stönar lite och känner att fan vad jobbigt, men när man tänker efter så är det ändå ganska bra att han/den finns på många sätt - men att han/den kunde jobba lite på sin tajming något :)

Morgonirritation

Publicerad 2013-04-24 10:32:24 i Allmänt,

När jag kör till jobbet så lyssnar jag alltid på Mix Megapol med Gry och Anders Timell. Tycker ofta att det är ganska roligt och sådär avslappnande. Idag fick jag dock krupp på Anders. Han började babbla om att kvinnor skulle utnyttja sex för att manipulera män att göra som de vill för att män har så mycket högre sexdrift.
 
Suck. Vissa kvinnor har låg sexdrift, vissa har hög. Vissa män har låg sexdrift, vissa har hög. INDIVIDUELLT. Att man inte alltid har lust att ha sex samtidigt kan ju dessutom kanske inte bero på sexdriften utan stämningen, hur man mår just då, om man gillar samma typ av sex and so on. Om man är sugen på en snabbis men vet att den andre vill köra halva natten så kanske man säger nejtack just då, för att ta ett exempel.
Tänker inte dra upp min egen sexlust eller sexliv eftersom det inte känns som något min man hade uppskattat eller min familj hade velat läsa om men jag kan meddela att om man tar alla ungdomar jag talar med så har de alla högst individuell inställning till sex och det varierar stort mellan könen.
 
Sedan ringde en kvinna in och höll förnöjt med och meddelade att hon trodde minsann att gnälliga kvinnor har fått isg för lite och uttryckte sig sedan att: Kvinnor klagar ju på att det behandlas som maskiner men maskiner behöver ju smörjning.
Jaha, där satt hon och cementerade fördomar om den gnälliga kvinnan, trivialiserade utnyttjandet av kvinnan samt drog till med klassikern att bittra människor bara behöver lite kuk så blir allt bra. Samtidigt som hon lät så himla nöjd.. man kunde riktigt känna hur hon tänkte: Jag är minsann en av grabbarna..höhöhö
 
Om kuk är det som behövs för att må bra så är det ju synd om alla lebiska som måste bara gnälliga för alltid, men man kan ju förstå varför alla bögar är så "gay" (glada). Och borde inte alla heteromän vara rätt gnälliga då... de får ju ALDRIG kuk...
Observera att detta inte är seriöst genomtänkt utan bara jag som kräks ur mig lite irritation.

Skillnaden enligt mig

Publicerad 2013-04-24 10:21:05 i Allmänt,

Jag fortsätter diskussionen om detta med att skilja på sak och person och mina åsikter kring religion lite till, för att jag skall kunna besvara en ny kommentar som kommit in.
I kommentaren skrevs att jag skulle ge dubbla budskap genom att skilja på sak och person, eftersom jag då också borde göra skillnad mellan att tycka illa om homosexualitet och tycka illa om homosexuella. Min åsikt är dock att det är en skillnad, och låt mig förklara varför.
Religion, politisk tillhörighet, ideologi och så vidare är val vi gör - åsikter. I de fallen kan man skilja på sak och person. Homosexualitet är inte en åsikt och inte ett val, det är vad man är - något man fötts till. Ens sexualitet är, liksom ens kön, ens hudfärg och ursprung, en del av en. Vilken vikt man väljer att lägga vid den aspekten av sig själv kan variera men det är fortfarande inte något man kan välja bort.
 
I kommentaren stod också:
Eller om någon tycker att feminism är fel men att det ändå finns bra feminister. Jag är faktiskt ganska övertygad om att dessa kommentarer skulle göra dig ganska upprörd/irriterad/kanske arg.
 
Visst, jag kanske beroende på vem och hur man sa det skulle kunna reagera. Men det är ju så att jag har både släkt och vänner som uttryckt sig just på det sättet. Människor som har synen på feminism som något som inte behövs och som tror att alla feminister är gapiga, håriga manshatare. Då argumenterar jag såklart emot och kan tycka att det är störande, men jag tycker inte om dem. Folk har rätt till sina åsikter.
 
Viktigt i sammanhanget är ju också att poängtera att en känsla inte utesluter en annan. Det vill säga jag kan bli irriterad, eller arg, på någon och fortfarande tycka om dem. Jag kan vara irriterad på min man, mina föräldrar, min bror, för att inte tala om min son, ibland men jag upphör ju inte att tycka om dem. Man kan tycka om någon som irriterar en och har andra åsikter, till och med älska dem.
 
På samma sätt kan jag ju se bra egenskaper hos människor jag tycker illa om. T.ex. har jag samma åsikt som Schmenus tog upp i sin blogg, dvs. att även om jag avskyr och förkastar det mesta av det Jimmie Åkesson står för så kan jag samtidigt se att han är en fenomenal talare som vinner många debatter just på grund av sin retorik.
 
Sedan vill jag helst undvika att dyka för djupt i diskussioner kring vad jag tycker och tänker kring religion, främst på grund av mitt arbete men också på grund av att jag inte har en önskan att medvetet provocera, och jag tror då att diskussionen också kan fortgå i evigheter. Och som kommentatorn själv skrev så är det oerhört svårt att föra en diskussion via skrift då man lätt tolkar in annat än vad skribenten avsett samt kanske läser det i en hårdare ton än det skrevs. Vad gäller att det finns homofober bland icke-religiösa så förnekar jag inte det men hänvisar igen till de studier som visar att det är vanligare bland religiösa. Bara för att det är vanligare innebär ju det dock inte att det är alla. Sedan beror det ju på saker som i vilket land man bor också. Sverige är ju ett ganska sekulärt land med mer tolerans även bland religiösa och det skiljer stort om man jämför med andra länder.
 
Tyvärr är det ju dock så att vi lever i ett heteronormativt samhälle där homosexuella, trots "tolerans", råkar ut för fördomar från alla håll. Målet är ju att homosexualitet inte skall vara något som tolereras utan något som ses lika självklart som heterosexualitet.

Sedan tror jag att vilken grupp man än tillhör så kommer man tycka att bilden av den gruppen blir skev och osann, just på grund av att människor generaliserar och individerna inom den gruppen kan vara vitt skiljda. Jag kan inte säga att jag har en bild av hur en kristen människa är, lika lite som jag tänker att en homosexuell, en vänsterpartist, en stockholmare eller whatever är på ett visst sätt. Finns kristna jag tycker om och finns de jag inte tycker om. Många av mina bekanta som jag tycker om vet jag dessutom inte ens om de är religiösa eller ej för det är inte ett samtalsämne jag ofta drar upp till konversation då jag tycker att det kan få vara en privatsak.

Dock är det ju så att som troende så kommer man ju aldrig känna sig ok med hur jag som ateist ser på religion, hur mycket man än diskuterar. Jag är en person som vill se att saker kan bevisas (i den vetenskapliga bemärkelsen, alltså bevisas vara högst sannolika, inte bevisas vara absolut sanna) och jag kan inte se att vetenskap och religion är förenliga. Så om en troende företäller sig hur man tänker om någon talar om för dem att de tror på - infoga valfritt osannolikt hittepå enligt dig - så är det ju så jag känner inför religion. säger jag annat å ljuger jag ju. Och visst kan jag abolut förstå att man om troende känner sig provocerad av det.
Därför är det nog bäst att man väljer att bortse från den aspekten och ser till det man faktiskt kan uppskatta hos den andre istället, och tänka att ibland skriver hon saker som irriterar mig den där människan men ibland tycker jag att hon är klok. Ta det goda med det onda :)

En underbar gamla musikvideo

Publicerad 2013-04-23 19:53:53 i Allmänt,

Alltså, jag typ dör av skratt varje gång jag ser denna video. Låten har jag alltid älskat, men videon... haha.. den är kul på så många sätt. Hur de springer mot kameran i början (och slutet.. och då ännu roligare då en ger upp och inte orkar springa mer), alla lustiga kameravinklar med armar och ben som sträcks hit och dit, att bandmedlemmarna måste stå med armarna i kors och se buttra ut i bakgrunden, den underliga förföljelsen av en kvinnlig bakdel på stan....
Vad jag hade velat vara med när den gjordes... höra resonemanget :) En klassiker :)
 

Den stora badhysterin

Publicerad 2013-04-23 19:35:13 i Allmänt,

Nico har i perioder varit väldigt anti att bada, och däremellan har han perioder då han tycker att det är väldigt roligt. Att tvätta håret avskyr han dock, men nu är han såpass långhårig att han inte riktigt kan komma undan det.
 
Idag när hans mormor var på besök tänkte jag passa på att han skulle bada och tänkte att han skulle tycka att det var roligare. Men oj oj oj. Istället skrämde vi nog bort mormor för livet. Nico var heelt hysterisk, och det var ingenting mot när jag kom på idén att säga att Woody och hans kompisar skulle få bada för att locka Nico till badet. Tydligen räknades detta som mordförsök på hans små vänner och han började gråta helt förtvivlat, spang efter och slet åt sig sina figurer och sprang sedan och gömde sig i sitt tält igen.
 
Han höll fast i sina kläder för brinnande livet och föll inte ens för mutor. Sedan bröt han ju såklart ihop när han inte fick mutan, och vi fick enas om en kompromiss denna gången vilket var att tvätta händer och ansikte. Små små steg typ.
 
Är så jobbigt att se honom så ledsen dock. Blir ju själv ledsen inombords då. Hoppas vi snart kan finna på ett sätt som gör att han tycker att det är ok. Han liksom provat alla möjliga varianter och knep, och ibland funkar det någon enstaka gång.. men sedan är det likadant igen.
 
Som tur är blir han glad snabbt och var en busig gosunge på kvällen innan han skulle sova.

Prestationer och införskaffanden

Publicerad 2013-04-23 14:36:44 i Allmänt,

Idag är en sådan där dag då jag känner mig extremt effektiv. När det känns som jag bara får gjort massor. Jag har haft möte, elevsamtal, gjort viktiga anteckningar, skrivit rapporter, viktiga mail och anmälningar, samverkat och hållt på. Oj oj oj. Känner mig som Jim Carrey i den där filmen när han vikarierar för gud och skriver på datorn i megahastighet. Swosch.... och dessutom har jag hunnit blogga en del.
Är i en bra fas just nu tror jag.
 
Nu skall jag bara jobba klart och sedan skall jag införskaffa skottkärra så jag kan vara ännu mer duktig och röja i trädgården. Vi pratade först om att köpa en dyr och bra skottkärra, men vi har nu enats om att köpa en som är så löjligt billig att det inte gör något om den går sönder. Man kan ju alltid testa. Den kanske är skitbra fast ingen fattat det... eller inte... men då har jag en skottkärra ett tag i alla fall.
 
En sjukt billig liten skottkärra från Jula
 

Angående vissas irritation i genusdebatten

Publicerad 2013-04-23 11:03:16 i Allmänt,

Detta kommer vara ett helt ostrukturerat och kanske inte helt genomtänkt inlägg men häng på så får vi se vart det bär. Det baseras delvis på tankar jag hade innan jag somnade igår så det kan ju vara antingen helt ofatttbart smart eller bara smörja...
 
När jag var i tjugoårsåldern så hade jag en period på tre år då jag inte drack en droppe alkohol. Jag bestämde mig för detta då det störde mig att alkohol ansågs vara en så naturlig och förväntad del av social samvaro. När andra hörde att man inte drack alkohol så fick man först mycket frågor. Var jag nykter alkoholist? Var jag väldigt religiös? Hade jag någon sjukdom eller medicinerade? När svaret på alla var nej började tjatet: Men en liten öl kan du väl ta? Du kan väl bara smaka lite?
När svaret på detta också var nej så kom irritationen. Jag fattade först inte alls varför. Varför fick jag en så annorlunda reaktion än om jag hade sagt att jag inte åt paprika?
Sedan insåg jag att människor i och med mitt ställningstagande ansåg att jag var lite bättre än dem. Att jag gjorde rätt och de gjorde fel. Detta på grund av att alkohol ändå är något av ett laddat ämne, eller i alla fall har varit i perioder.
I det läget var det också mycket svårt att föra en diskussion eller framföra min argument eftersom de redan kände den där irritationen och hade gått i försvar. De uppfattade det inte som att jag hade en åsikt sin skiljde sig från deras, utan de uppfattade det som om att jag var emot dem - personligen.
 
Det är vad jag känner händer ofta i genusdebatter - och framför allt då denna så ofta handlar om hur man "uppfostrar" sina barn. Föräldraskapet är ju ett extremt känsligt ämne och människor reagerar sällan så starkt som när de känner sig ifrågasatta som föräldrar.
Så ofta när jag ger min syn på könsneutrala kläder, genustänk och så vidare så känner jag att andra inte bara tänker att jag har en annan åsikt och blir nyfikna på att ta del av dem alternativt bara lyssna och förkasta. Istället uppfattar jag det ofta som att människor som inte har samma åsikt och sätt att tänka ser det som att jag automatiskt ser ner på dem som föräldrar och hävdar att de gör fel. Det blir ingen diskussion utan omedelbart försvar och attack och själva tankarna bakom går liksom förlorade.
 
Kanske finns det också den där skräcken för att ha gjort fel bakom. För visst är det så att vi människor tycks ha en extrem ovilja att erkänna och hantera att vi kanske eventuellt har gjort fel.
Jag kan ju själv se på mitt föräldraskap och tänka att i vissa avseenden har jag kanske gjort fel, borde tänkt till lite mer eller hittat bättre lösningar. I och med att jag kan erkänna de felen och bristerna så har jag ju då också haft möjlighet att korrigera och bli bättre... och det är ju en löpande process. Ingen blir någonsin perfekt och felfri. Och det är ju det sm är så synd, att om man aldrig kan erkänna sina fel så kan man aldrig heller bli bättre eller utvecklas.
 
(och nu kommer alla som inte tänker som jag om genus tycka att jag just sa att de har fel och borde bli bättre..hehe.. och ja aåklart tycker jag att mina nuvarande åsikter är rätt men det är inte det enda rätta, och det som är rätt för mig är kanske inte rätt för dig och det är inte alltid lika lätt i verkligheten som på papper... och även om jag skulle tycka att du har fel eller gör fel så behöver jag inte tycka att du är en dålig person eller förälder. So chill out)

Skillnaden mellan sak och person

Publicerad 2013-04-23 10:45:44 i Allmänt,

Med tanke på mitt föregående inlägg vill jag klargöra lite att jag anser att det är viktigt att göra skillnad mellan sak och person. Såklart att jag också ibland kan falla i fällan och blanda ihop de tu, men i det stora hela brukar jag vara ganska mån om detta - vilket är ett av skälen till att jag i mina dar kunnat umgås med människor med väldigt skiljda värderingar och åsikter.
 
Alltså... jag skulle till exempel inte ta illa vid mig personligen om någon sa att de tyckte att ateism är fel, men jag hade tagit illa vid mig om de sa att alla ateister är på ett visst sätt. 
Ni fattar skillnaden:
Miljöpartiet - miljöpartist
Islam - muslim
Kommunism - kommunist
 

Bara för att jag tycker att någon har fel, jag kan tycka att deras åsikter är helt förkastliga, så behöver jag inte hata personen eller  tycka att personen är dum i huvudet (sedan beror det ju såklart på åsikt... finns ju vissa åsikter som är värra än andra om man säger så).

Jag hatar inte religiösa människor

Publicerad 2013-04-23 10:27:48 i Allmänt,

Jag fick en upprörd kommentar på mitt inlägg om antigaydemontrationerna i Paris, och det stod så här:
Allt hat är fel enligt mig och där ingår även hatet mot kristna eller andra troende. Alla som tror på en Gud är faktiskt inte hemska, elaka, trångsynta etc. Var i artikeln står det dessutom att det bara är troende som protesterar mot den nya lagen i Frankrike? Jag hör iaf dessa åsikter även hos personer som absolut inte har någon tro. Jag hör och känner dessutom många kristna som inte har något mot homo- bisexuella. Generaliseringar är alltid fel!
 

Detta känner jag att jag vill bemöta då jag faktiskt blev lite förvånad. För det första skrev jag i själva inlägget att:
 
Inte så att jag inte kan förstå själva grejen att hata, för jag är inte en sådan där som aldrig känner avsky eller aversion, men då handlar det om individer som faktiskt gjort någon annan illa på ett eller annat sätt, som skadar andra.
 
Det vill säga, jag hatar inte kristna/muslimer/judar/whatever. Visst finns det individer som har någon av dessa religioner som jag "hatar", men då beror det på något de gjort - dvs. att de gjort någon anna illa på ett eller annat sätt.
Sedan är jag emot religion och jag gillar inte religion, men jag ogillar inte den som är religiös. Det är alltså en skillnad mellan en person och det den tror på. Jag tycker t.ex. inte heller om högerpolitik men jag hatar inte alla moderater för det. Jag har släkt, vänner och bekanta som är troende eller har andra övertygelser som jag inte delar men jag tycker om dem ändå.
 
Sedan ansåg jag inte alls att jag generaliserade eller påstod att alla i den demonstrationen var religiösa. Ordagrant så skrev jag: Inte ens om man skulle vara religiös och anse att det står i någon jäkla helig bok att det är fel med homosexualitet så fattar jag det.
Om man skulle vara, vilket alltså pekar på att jag inte alls ansåg eller trodde att alla var religiösa.
För naturligtvis tror jag inte att alla kristna (eller vilken religion man nu har) är homofober. Jonas Gardell är kristen och jag misstänker skarpt att han inte är homofob för att ta ett exempel.
Och naturligtvis finns de icke-troende homofober. Det finns skitstövlar inom alla grupper.
 
Sedan tycker jag att det är fel att förneka att homofoba buskap och värderingar har funnits och fortfarande finns inom bland annat kristendom och islam. Detta kan man ju se både historiskt då det i många kulturer inte förekom homofobi innan dessa religioner fick stor spridning och även idag då omfattande studier visar en mer tolerant inställning i sekulära länder jämfört med religiösa, samt att det är stor skillnad mellan mer eller mindre religiösa delstater i USA.
Det vill säga alla religiösa är inte homofober, men det finns många speciellt bland de bokstavstroende), och det tycker jag att man som troende inte skall förneka utan försöka arbeta mot. Som t.ex. den muslimske man jag skrev om som skall öppna en gayvänlig moské.
 
Det finns ju ett uttryck som lyder don´t hate the sinner, hate the sin. Lite så kan man nog säga att det är. Jag tycker inte illa om religiösa, men jag tycker illa om religion. Jag anser dock att alla har rätten att tycka det som de vill, och att vissa kanske till och med behöver sin tro av olika anledningar. Däremot tycker jag inte att ens religiösa övertygelser skall ha påverkan på samhällsbeslut eller andra människor. För att ta ett exempel så anser jag att man skall ha all rätt att bada i heltäckande kläder i simhallen om det tillhör ens religion, men inte att man skall få ha speciella tider i simhallen för att man inte vill beblanda sig med motsatta könet. Det första är ett individuellt val, det andra påverkar andra. Hoppas ni fattar skillnaden.
Jag tycker också att religion som fenomen är av ondo och har orsakat mycket lidande, men jag anser inte att alla religiösa är onda och kan se att många religiösa individer också gjort mycket gott för andra (den klara majoriteten av religiösa är såklart inte onda).
 
Jag respekterar med andra ord andras rätt att tro på vad de vill, men jag respekterar inte religionen i sig då jag anser den typen av tro vara ologisk - och jag alltför stor respekt för religiösa individer för att ljuga för dem och säga något annat. För på samma sätt som jag kan tycka om dem även om de tror något annat än mig, så utgår jag från att de skall kunna hantera att jag inte tycker samma sak som dem.
 

Positiva nyheter

Publicerad 2013-04-22 19:56:46 i Allmänt,

Efter att ha deppat över frankrikes protester angående den lag som skall ge homosexuella rätt att gifta sig och skaff barn, som jag skrivit om tidigare, så kan man idag glädjas åt att det skall öppnas en (kanske fler) gayvänlig moské utan könssegregering. Även om jag i allmänhet är emot religion i stort så ser jag det oerhört positivt när sådana här initiativ tas då de fördomar som finns ofta bottnar i religösa gammelmodiga föreställningar. Så ett initiativ som detta är definitivt ett steg åt rätt håll.
 
Ni kan läsa om det hela i bland annat Metro, här.

Och jag läste först om det på Schmenus blogg, så läs gärna hennes tankar om det hela här.

Och nu till något helt annat... skor

Publicerad 2013-04-22 19:32:18 i Allmänt,

Jag fick köpt mina snygga skor på Eurosko idag.. sjukt nöjd.
 
Skulle dock även vilja ha skorna nedan från Skopunkten...:)
 
 
 
 
Är så sjuukt sugen på ett par boots för jag tycker att det är så snyggt. Mina förra hade till slut stora hål i sulorna för att jag älskade dem så. Och vill gärna ha ett par ljusa snygga skor till sommaren (är icke en sandalperson).

En förebild

Publicerad 2013-04-22 18:59:25 i Allmänt,

Maj-Brith Bergström-Walan, en sådan förebild. En av de första som kartlade svenskarnas sexvanor och jobbade för att få bort moraliserandet. Läs artikeln om henne på Aftonbladet, här.
 
En sådan underbar kvinna, numera 88 år gammal. Se bara detta citat från intervjun i Aftonbladet.
 
Onani. O, vad jag har onanerat. Jag och mina vänner var akademiker och hade ofta inte tid för samvaro med en partner. Självstimuli är fortfarande något man inte pratar om. Att stimulera sig själv är mer tabu än att bli stimulerad eller att stimulera någon annan, så är det än i dag, och det är synd. Det är underskattat, och ofta är det vad många äldre har kvar i form av sexualitet.
 
Foto: Stefan Mattsson. Bild lånad från Aftonbladet.

Det är så här det börjar....

Publicerad 2013-04-22 18:49:06 i Allmänt,

Inte för att vara sådär undergångskonspiratör eller så men känns det inte lite som om det nog var ungefär så härdet började.... Forskare varnar för smart mördarrobot ”Håller redan på att utvecklas.” Vapensystem som själva kan identifiera och angripa mål utan att en människa fattar det avgörande beslutet oroar forskare.
(Länk till artikeln i DN här)
 
 
 
 
 
 
Om någon skulle undra så består bilderna av HAL från 2001: A Space Odyssey , en robot från Terminator och de två sista är cylons från Battlestar Galactica.

Sånt som gör mig deprimerad

Publicerad 2013-04-22 10:01:53 i Allmänt,

Idag kunde man läsa denna artikel i DN. Om hur tiotusentals människor i Paris samlats för att demonstrera MOT en lag som skall ge homosexuella rätt att gifta sig och adoptera. När jag läser sådant så blir jag så himla ledsen och uppgiven. Har vi inte kommit längre, mänskligheten?
Över huvudtaget så har jag så svårt att förstå hat mot homosexuella, eller att man ser på dem på ett annat sätt än man ser på heterosexuella. Jag fattar det bara inte.
Inte så att jag inte kan förstå själva grejen att hata, för jag är inte en sådan där som aldrig känner avsky eller aversion, men då handlar det om individer som faktiskt gjort någon annan illa på ett eller annat sätt, som skadar andra. Att hata någon på grund av könet på den denne älskar - det är bara obegripligt.
 
Inte ens om man skulle vara religiös och anse att det står i någon jäkla helig bok att det är fel med homosexualitet så fattar jag det. Fine, tro då (puckat nog) att vissa människor kommer hamna i helvetet eller nåt, men låt det vara deras val i så fall. Om något borde det väl väcka sympati. Jag hade i alla fall ömmat för någon som jag trodde skulle plågas i alla evighet efter döden.
Och det där med att de vill ha patent på äktenskap, liksom roffa åt sig den seden och bestämma att den aldrig får förändras... Bara idiotiskt. Vad gör det mig vem någon annan människa gifter sig med? Det påverkar ju inte direkt mitt äktenskap. Jag fattar det bara inte.
 
Vad gäller adoption skall de alltid komma med det där att det "naturliga" är att ett barn har en mamma och en pappa. Jaha, men vad händer med de där en förälder dör, ensamstående och så vidare? Och riktigt usla föräldrar? Är kön viktigare än kvalitet? Inte så att alla homosexuella automatiskt skulle vara bra föräldrar, men de har i alla fall varit tvugna att tänka till och anstänga sig lite... inte så många hoppsan-på-fyllan-barn. De studier som finns visar ju dessutom att barn till homosexuella mår lika bra som barn till heterosexuella, har till och med för mig att de mådde bättre.
Men det är klart, vetenskap biter ju sällan på hatar - speciellt inte religiösa sådana.
 
Och det gör liksom ont i mig att tänka på alla homosexuella som behöver läsa om dessa protester i tidningarna, se det på tv och kanske till och med vara där och bevittna det. Kan inte ens föreställa mig känslan av att veta att det finns människor som hatar en UTAN ANLEDNING.
Jag skulle vilja samla alla heterosexuella som faktiskt tycker att homosexuella är precis som alla andra, med samma rättigheter, och föra lite väsen. Visa hur många "allierade", som George Takei kallade det, som finns. Visa att det inte bara finns hat utan också något annat. Kanske inte skulle kalla det kärlek, snarare intelligens.

Min skrutt

Publicerad 2013-04-22 09:21:27 i Allmänt,

Tänkte bara bjuda på en bild från igår morse. Nico var tydligen inte nöjd med den frukost han fått så när jag gjorde annat så hade han hämtat paketet med cornflakes och satt sig i sitt rum med iPaden. Så satt han där vid sitt lilla bord och mumsade flingor som snacks och såg på film :)
 
 
Lämnandet på dagis idag gick bra även om det som alltid var mycket prat om mormor, eller som han säger nu för tiden "lilla mormor". :)

Shopping som aldrig förr

Publicerad 2013-04-21 19:10:01 i Allmänt,

Idag har jag fanimej vart aktiv. När Hampus vaknade så visade sig att Nico plöstligt blivit en pappas pojke och var helt ok med att vara inne med honom medan jag gick ut och grejade.
Jag bar korg efter korg med ris och bös ut i skogen och kastade. Var sådär gött svettig och anfådd tillslut. Dessutom var det ju så soligt och varmt att man kunde gå i t-shirt utan vidare. Underbart.
 
Vid halv ett så gick jag in och sa hej till pöjkarna och sedan for jag ner till Stenungsund - ensam! Inte ofta jag får egentid så var helt underbart att bara kunna shoppa och rå sig själv. Hade tagit av sparpengarna för behövde nya kläder och dessutom muntra upp mig själv efter att ha känt mig som värsta svullot när jag skulle shoppa i fredags och typ inget passade.
Visade sig dock att KappAhl var lösningen på alla problem. Där fanns även de ordinariekläderna i storlekar upp till 44 (jag har 44 på byxor men 40/42 på tröjor) och kläderna på fettisavdelningen är inte konstiga tält utan fina kläder där man tänkt till lite.
Så blev två tunikor, tre toppar, en tröja, tre jeans, en BH och strumpor. Tumme upp.
 
Sedan gick jag för att köpa skor men jag hade sett ut på nätet vilka jag ville ha, men de var slut i min storlek så får kolla i en annan affär. Vad gäller skor har jag motsatt problem för har så små fötter att jag är på gränsen mellan barnavdelningen och vuxenavdelningen.
 
Skorna jag vill ha
 

När jag kom hem var Nico nere hos sin mormor och morfar och lekte en stund så jag bar lite ris till innan jag gick in och diskade, och när Nico kom hem så började jag med maten.
Så vart full rulle hela dagen men känner mig riktig glad och nöjd. Även Nico har haft en bra dag med mycket skratt och bus, och mycket spontangos. Är så härligt nu att han är lika gosig mot både mig och Hampus (nästan mer mot Hampus... lite avis).
 
Så nu är det "snart" dags att lägga sig och samla krafter inför jobbveckan.
 

Stoppkloss

Publicerad 2013-04-21 10:12:24 i Allmänt,

Idag gick jag upp tidigt för jag tänkte vara duktig och komma igång i trädgården. Hade en plan att om jag ordnade så att Nico kunde leka med vatten och vattenkanna ute så skulle det gå bra. HA!
 
Det började med en gång med att han blev upprörd över att han inte fick ha pyjamasbyxor på sig. Sedan ville han inte ha jacka för att den skymde hans Woody t-shirt och så pratade han nonstop om att han ville visa sin t-shirt för mormor.
 
När vi sedan kom ut började han gråta för att jag hade trädgårdshandskar. Tog av dem när jag skulle gå och slänga riset i skogen och då ville han inte leka alls utan ville gå med mig. Han fastnade med fötterna i blåbärsriset och började gråta. Sedan var det vara prat om att gå till mormor och morfar eller att åka bil. När jag sa att vi inte skulle det nu så ville han gå in.
 
Så bra gick det. Så nu är vi inne och väntar på att Hampus skall vakna så att en av oss kan greja medan en passar Nico.
Känner att vi snart måste införskaffa sandlåda eller något så att ungen kan tänka sig vistas ute i alla fall ett tag.

Tatuering... för bröstvårtor

Publicerad 2013-04-20 19:06:09 i Allmänt,

Även om jag såklart själv inte alltid är helnöjd med allt med mitt utseende (vem är väl det?) så kan jag inte sluta förvånas över hur långt människor är villiga att gå för att uppnå det som de ser som perfektion, och vilka underliga saker de väljer att fokusera på.
På något sätt känns det som om individualitet och det faktum att vi faktiskt är unika och därmed ser olika ut är saker som inte går in i huvudet på människor, istället vill alla nå samma ideal och det finns tydligen en mall för varje kroppsdel, hur den "ska" se ut.
I USA (här med?) är tydligen det senaste tatuering av bröstvårtorna och då framför allt att de skall ha rätt färg. Jag hade inte en aning om att det ens fanns en "rätt" färg.
 
 
Det jag förundrades ,mest över var att de tog upp att det ofta är på pojkvännens önskemål som kvinnan gör detta. Vad är det för killar som har bröstvårtepreferenser som är så viktiga för honom att han kräver ingrepp för att korrigera det han anser vara en felaktig nyans? Är det vanligt med bröstvårtepreferenser över huvudtaget?
Och vad är det för tjejer som går med på detta?
Hade min man sagt att han ansåg att mina bröstvårtor hade fel färg så hade jag blivit skitsne och hade han dessutom haft mage att föreslå att jag skulle tatuera dem för att de skulle bli mer estetiskt tilltalande för honom så hade jag definitivt talat om för honom att det finns ett lättare sätt att åtgärda problemet - att han aldrig kommer få mina bröst igen.
 
Världen är sjuk.

Nu får sverige skämmas..

Publicerad 2013-04-20 18:56:56 i Allmänt,

Även internationellt har det nu uppmärksammats att en modellagentur i Stockholm värvade modeller (försökte) vid en ätstörningsklinik. Samtidigt som jag tycker det är bra att det tas upp så skäms man ju av den bild som det ger av Sverige.
 

Vårdag

Publicerad 2013-04-20 18:47:59 i Allmänt,

Idag kändes det verkligen att det var vår i luften. Kunde till och med gå i t-shirt utan att frysa. Helt underbart.
 
Startade som sagt dagen med att besöka den lokala ICA-affären som hade ett jippo tillsammans med intilliggande verksamheter. Tänkte att Nico skulle tycka att det var kul med hoppborg och ponnyridning, men hoppborgen vågade han inte in i så det fanns så många andra barn som hoppade runt där och hästarna ville han inte ens gå i närheten av. Dock fick han en ballong vilket han blev glad över och åt upp nästan all melon som de stod och bjöd på utanför affären. Sedan fick han en korv med bröd också som han lyckades äta i typ två tuggor.
 
 
När vi kom hem tog jag Nico i hans vagn och tog en långpromenad. Valde inte de lättaste vägarna så det var en hel del backar och leriga partier så jag fick verkligen motion. Hann sessutom få lite färg i solen. Nico å sin sida somnade, men som vanligt fick hans inre gps honom att vakna precis innan vi kom hem igen.
 
 
Men han fick låna min telefon en stund så att han gick med på att vara ute, och jag kunde hjälpa Hampus att kratta i trädgården.
Sedan fick Nico vara en stund hos sin mormor och morfar så att jag kunde få städat lite i huset, framför allt i Nicos rum. Att försöka städa där när han är hemma är stört omöjligt. Påminner lite om min kanin jag hade en gång som gick till attack när man försökte städa hennes bur och som i vild panik försökte släpa tillbaka det smutsiga höet.
 
Nu försöker jag bestämma mig för om jag skall sova när Nico somnat eftersom jag känner mig dödstrött eller om jag skall ta och gå på en promenad till. Kommer ju ändå inte somna direkt så valet står väl egentligen mellan att promenera eller slösurfa och då borde ju gå ut och gå vinna....
 

Det provocerar

Publicerad 2013-04-20 17:12:43 i Allmänt,

För ett tag sedan gick ju Blondinbella ut med hur jobbigt hon tycker det är när hon inte kan se vilket kön ett barn har, och tydligen är hon inte ensam.
 
Nico är ganska långhårig som ni kanske sett och får ofta ha luggen i tofs pga det. Jag har inte hans hår långt av någon medveten strategi att "han skall se ut som en tjej" utan det är väl mest så att hans pappa har långt hår, vi tycker att det är fint och vi får aldrig tiden att gå till frissan.
Hans kläder är ju också ganska neutrala på det sättet att han har alla möjliga färger på sina kläder. Jag klär honom inte i kjol, klänning eller volang eller så, men han har som sagt var alla typer av färger på kläderna. Och idag råkade han ha rosa byxor och grön tröja när vi var nere vid affären där de hade ett slags jippo med aktiviteter för barn bland annat.
 
Nico gick med min pappa och tydligen hade flertalet kommit fram och påpekat "vilken söt liten flicka" Nico var, och en av dem fann det tydligen oerhört provocerande alternativt genant när han insåg att han hade fel - vilket fick honom att fräsa: Men varför klipper ni honom inte då!!
 

Så himla underligt att bli så upprörd över en sådan sak och att liksom gå till angrepp. Skall väl han skita i hur mitt barn ser ut?! Och jag hoppas verkligen att Nico inte hörde för hur känns det för honom att någon kommenterar hans utseende och dessutom hävdar att hans utseende är "fel"!?
 
 

När tröttheten vann över klokheten

Publicerad 2013-04-19 20:00:41 i Allmänt,

Idag hade jag så många uppslag till blogginlägg, så mycket tankar och funderingar - men då jag är så trött att ögonen knappt kan vara öppna så får det vänta. Antagligen har jag då glömt allt och ni får aldrig veta hur klok jag för en stund var... men så får det vara.
 
Kan dock berätta kort om min dag. Jobbet var bra även om jag hade svårt att hålla mig vid liv och mina ögon var så röda att jag såg ut som om jag rökt på eller något.
Efteråt skulle jag shoppa lite kläder. Big mistake! Vanligtvis bryr jag ju mig inte om min vikt direkt och har inga problem med att erkänna min övervikt, men vill man bli deppig och självmedveten så skall man fan prova byxor.
När jag insett att jag knappt kunde ha byxorna på fettis-avdelningen och att tröjor på "normala"-avdelningen enbart var för de utan bröst så började jag deppa ihop. Åkte istället och handlade mat och fick kommentaren "som gravid skall du nog inte provsmaka denna starka såsen" slängd i ansiktet... Och då fick jag nog. Började tänka dieter, träning, självplågeri och eventuell svält.
 
Slängde mig i bilen och hann på vägen hem störa mig enormt på dels bilar som kör om i full fart precis innan tvåfiligt blir enfiligt så man får tvärbromsa för att undvika krock, samt bilar som saktar ner till tio km/h under hastighetsbegränsningen vid varje trafikkamera.
 
Möttes i alla fall av en glad unge som vrålade: Hej mamma! och inte alls brydde sig om att hans moder tydligen har gravidmage, samt av en man som älskar mig han med. Kändes något bättre men skall försöka ta tag i saken. Behöver inte vara smal men tacksam om jag slipper misstas för två.
 
Och seriöst, var köper feta människor sina kläder? För jag är liksom överviktig men inte smällfet på något sätt. Inte amerika-fet om man säger så... och nu menar jag absolut inget illa mot de som väger så mycket... för jag skiter i er vikt.. jag vill bara veta var fan ni hanslar era kläder?? För inte fan är det på Lindex i alla fall.

När skitstövlarna är romantiska

Publicerad 2013-04-19 14:16:31 i Allmänt,

Att film gärna vill förmedla budskapet att det är en bad boy som kvinnor vill ha är ju inget nytt, och framför allt är det myten att även den allra värsta kan omvandlas till en myskille om tjejen bara älskar honom tillräckligt länge och tillräckligt mycket. Sådant matas ju barn med redan från start, ta bara Skönheten och Odjuret.
Och med tanke på hur många unga i dåliga relationer som jag samtalat med och som använder argumentet han är ju snäll egentligen, så tror jag att det sätter sig ganska djupt.
Så kvinnor tror att de kan omvandla idioter om de bara står ut med deras skit tillräckligt länge och män tror att de skall bete sig illa för att få uppmärksamhet...
 
En annan liknande trend är ju den där att det inte spelar någon roll vad killen gör/har gjort mot andra bara er kärlek är speciell. Att den kontrollerande skummisen Edward i Twilight (någon börjar ana att jag inte gillar honom?) har trots allt ett och annat lik i garderoben vad gäller sina tidigare matvanor, och likaså de två manliga huvudkaraktärerna i True Blood. Bara man älskar varandra tillräckligt mycket så spelar inget annat någon roll tydligen. Inte hur man beter sig mot varandra (eller i alla fall inte hur killen beter sig mot tjejen, tjejen måste vara snäll hon) och framför allt inte hur man beter sig mot andra. Fint budskap, eller...
 
Nu har man ju dock tagit det snäppet längre i den romantiska skräckkomedin Warm Bodies. Nu kan man tydligen få även en död kille att bli gosig och känslosam bara man ger honom en chans, nevermind att han ätit din pojkväns hjärna... vadå, alla har ju olika smak vad gäller mat.... Hmm

Snygg för att man är känd - fenomenet

Publicerad 2013-04-19 11:55:59 i Allmänt,

Vad gäller manliga skådespelare så tycker jag att det finns något av ett lustigt fenomen. Även de skådespelare som har ett helt alldagligt utseende eller som enligt rådande normer till och med inte hade klassats som attraktiva alls kan när de bli kända plötsligt anses vara supersnygga/sexiga.
En man vars utseende utan kändisskapet knappast hade fått någon att vända på huvudet när denne passerar på gatan är plötsligt så het att tjejerna svimmar. Vad beror detta på?
 
Ta till exempel dessa två skådespelare som får småflickor att bli helt till sig:
Andrew Garfield som spelar Spiderman, eller
 
Robert Pattinson från Twilight
 
Ingen av dessa är klassiska skönheter men ändå tycker tjejer att de är riktiga hunkar.
 
Är det så att kändisskapet i sig är så attraktivt att vi luras att tro att man är snygg bara för att man är känd? Är det så att vi lär oss uppskatta och se det vackra i det vi ser ofta? Är det så att de karaktärer de spelar på film har egenskaper vi ser som så positiva att vi börjar se dem som attraktiva, ungefär som vid en förälskelse?
Jag vet inte, men jag finner det intressant.
 
Eller om man skall ta en något äldre skådespelare som exempel så har vi Norman Reedus från The Walking Dead.
 
En man med ett högst alldagligt utseende som plötsligt alla kvinnor vill ha. I hans fall tror jag verkligen att det är karaktären han spelat som haft ett stort avgörande. Hård kille med mjukt inre tycks falla många i smaken. Eller som han själv sa om scenen då karaktären han spelar, tuffa rednecktypen Daryl, tar hand om en liten bebis: Ovaries exploded all over America (äggstockar exploderade över hela amerika)
 
Om det är likadant bland kvinnliga skådespelare vet jag inte, det är i all afall inget jag har reflekterat över så jag tror inte att det är lika vanligt.
Hur tänker ni?

Feminism och feminist

Publicerad 2013-04-19 09:23:40 i Allmänt,

Moralfjant skrev ett intressant inlägg om hur man tänker angående feminister och hade även med ett klipp från Feminist Frequency (se det!) som handlar om hur man ofta förlöjligar feminister i film genom att göra dem extrema på olika sätt. Det känsn lite som om det är den bild som media ofta förmedlar, dvs. en ofta ful, orakad, lite butch kvinna som hatar män och ser oförrätter i varje hörn. Och jag förstår varför. Finns få sätt som är mer effektiva än förlöjligande och etablerandet av en nidbild vad gäller att få människor att inte lyssna på budskapet som försöker förmedlas.
 
Sedan ställs frågan om hur jag (ni) tänker när ni hör ordet feminist, och det kände jag var omöjligt att svara på.
När jag hör ordet feminism så väcker det hos mig en bra känsla. Feminismen är en viktig rörelse om åstadkommit massor och fört utvecklingen framåt, och fortsätter att vara viktig. För mig är det kanske normkritiken och genusfrågorna viktigare i många sammanhang, men feminismen är en del av detta.
Att ha en känsla beträffande ordet feminist är dock svårare. Jag har mött och/eller läst texter skrivna av väldigt kloka feminister, med sunda värderingar och som gör ett viktigt arbete. Men jag har också träffat på de som jag tycker är extrema idioter och som jag i många frågor anser ha fel. Och det är väl det som är grejen. Feministerna är en stor grupp människor som inte tycker samma i allt och inte är likadana. Precis som i alla grupperingar så finns det de man gillar och de man ogillar.
 
Därför stör jag mig så på de som säger att de inte tycker om feminister, för de baserar ofta detta på en generalisering av hur en feminist är (ofta påverkad av just den nidbild som sprids i media).

Den förbjudna frågan

Publicerad 2013-04-19 09:08:00 i Allmänt,

Tyckte det var så härligt att Apan satt i granen vågade ta upp ämnet könstympning/omskärelse på sin blogg. Det känns som en sådan förbjuden och laddad fråga i Sverige. Att tycka att kvinnlig könsstympning skall vara förbjudet är liksom norm (och bör så vara) men om man uttalar sig mot manlig omskärelse av små barn så är man helt plöstligt rasist, antisemit eller allmänt intolerant mot andras seder och bruk.
 
Jag tycker frågan är jävligt enkel:
1. Svenska skattepengar/svensk sjukvård skall inte bekosta onödiga medicinska ingrepp
2. Barn har rätt till sin kroppsliga integritet och det skall vara straffbart enligt lag att ta bort en del av kroppen om medicinsk anledning inte finns, speciellt då detta kan ha negativa konsekvenser i framtiden
 
Punkt
 
Om man vill genomföra en omskärelse skall man själv fatta beslut om detta som vuxen - ingen annan skall fatta det beslutet åt dig.
 
När människor skall försvara omskärelse så använder de i huvudsak två skäl, om de inte drar till med det religiösa kortet som jag helt väljer att ignorera, och det är att studier visar att det till viss del minskar risken för cancer samt att vissa studier visar att det eventuellt minskar risken för HIV.
Som svar på detta vill jag då säga att angående cancer så visar studier att man når exakt samma resultat genom god hygien - så istället för omskärelse kan man alltså uppmana sina söner att tvätta ordentligt under förhuden.
Vad gäller HIV så utgår jag ifrån att det inte är meningen att små barn skall ha sex ändå, och när de blir större kan de själva välja omskärelse eller kondom. Och dessutom är kanske risken för HIV bland unga pojkar i Sverige inte så enorm.
 
Argument mot omskärelse, förutom att jag anser det vara regelrätt barnmisshandel och en enorm kränkning av den kroppsliga integriteten, så visar studier på ett försämrat sexliv på grund av att ollonets okänslighet försvårar orgasm (i vissa fall har nerver skadats såpass att problemen är omfattande) samt ökade risker för olika infektioner då inget skydd finns som hindrar bakterier att ta sig upp i urinröret.
 
Hela denna fråga gör mig alltid så förbannad, för det finns inget värre än när en viktig fråga ignoreras pga rädsla att bli anklagad för hat mot en viss folkgrupp (kan ju lägga till att jag inget har emot varken judar, muslimer eller kristna men att jag anser att just denna sedvänja är förkastlig). Religiösa rättigheter FÅR ALDRIG gå före barns rättigheter!

Min relation till förskolan

Publicerad 2013-04-18 14:58:28 i Allmänt,

Jag är i allmänhet inte sådan att jag funderar på, eller ens bryr mig om, vad andra människor tycker och tänker om mig. För det mesta tycker jag att om man tycker om mig så är det ju trevligt, men om man inte gör det så ok då behöver vi inte bli bästisar. Det finns dock ett undantag, och det är förskolepersonalen. Av någon anledning lever jag i skräck för att stöta mig med dem, och funderar ständigt på om de kanske tycker att jag är störande eller jobbig på det ena eller det andra sättet. Inte så konstigt kanske med tanke på att de ansvarar för mitt barn stor del av dagen och jag självklart vill ha en bra relation med dem. Om de hatade mig kanske det skulle gå ut över honom, och det vill jag ju inte.
 
Så var intressant när jag på Vi Föräldrars hemsida, som ni kan se här, hittade en lista över saker som förskolepersonal stör sig på hos föräldrar. Genast var jag tvungen att se om jag kan ha gjort något irriterande eller oförlåtligt.
 

1. Tror du inte att vi märker att hen är sjuk?
Här kan jag andas ut i alla fall. Jag låter aldrig Nico gå sjuk, eller vid misstanke om att han är sjuk, till dagis. Och om han har kräkts eller så, då får han vara hemma tills han varit utan symtom i 48 timmar minst.

2. Nej – din dotter kan INTE ”ta det lite lugnt”
Samma sak här. Om jag känner att Nico är för trött för att orka med dagis efter att ha varit sjuk så får han vara hemma. Och det är ju inte för deras skull, utan för hans skull.

3. Låt ditt barn slippa smaljeansen
Eftersom Nico är kille så är väl smaljeansen inget problem direkt, men han har överlag sällan jeans alls och har han det så är de mjuka och rymliga. Jag tycker barn skall ha bekväma kläder så han har mest mjukisbyxor.

4. Följ med oss på utflykter (om du vågar!) Tycker du att vi gör för lite utflykter med ditt barn?

Nej jag klagar aldrig på antalet utflykter för jag vet att de går iväg om det finns möjlighet. De har dessutom en stor utegård, och min rädsla för vad som kan hända på en utflykt med massa vilda barn är större än min rädsla för bristande motionsomväxling.

5. Klaga (gärna!) hos chefen
När jag tycker något är fel så kontaktar jag rektorn. Skulle aldrig skälla på personalen för saker de inte kan påverka. Om jag tycker något är jobbigt så anar jag att de har stört sig på det bra mycket längre än vad jag har.

6. Stäng av mobilen när du kommer hit!
Fail. Min mobil är alltid med mig, men oftast på ljudlöst., Dock använder jag ju den inte medan jag hämtar Nico.

7. Ett tack betyder SÅ mycket...
Kanske tackar jag inte ofta nog, men de får ju små presenter vid jul och jag tror jag är ganska bra på att tala om för dem att jag tycker att de är bra.

8. Stäng dörren!
Skulle ALDRIG slarva så ett barn kan rymma!

9. Visa att du bryr dig!
Nico producerar ju inget direkt på dagis så det finns inte så mycket alster att ta hem, men jag frågar ju alltid vad de har gjort och så.

10. Det här är vår arbetsplats! När du hämtar ditt barn; stanna inte kvar en halvtimme och titta på när ditt barn leker.

Det gör jag ju inte, men jag brukar ju stanna och fråga hur det har varit under dagen. Men det får man väl? Inte så att jag medvetet hänger kvar och leker liksom.

11. Vi är inte dina barnvakter
Hmm.. ok, jag har ju rätt till full dagisplats när jag både studerar och jobbar... men visst kan det vara så att jag ibland pluggar på kvällen för att jag måste röja i tärdgården/städa eller liknande på dagen medan Nico är på dagis. Inte ofta dock, men det har hänt. Men det handlar ju lite om att det är bra för hans rutiner att ha det samma så mycket som möjligt också. För det mesta skulle jag ju hellre vilja ha honom hemma om det inte var så att jag var tvungen att jobba.

12. Nej det är inte okej att äta lunch först
Om de ringer och säger att Nico är sjuk så kommer vi så fort vi kan. Skulle aldrig komma på tanken att luncha först... Gö rnågon så?

13. Nej, vi kan inte göra allt för ditt barn
Är det viktigt för dig att ditt barn ska få gå på museum och konstutställningar eller teater? Gör det då – på helgen!

Har inga sådana krav på dagis alls. Han är ju dessutom så liten så tror inte att konst hade tilltalat honom :)

14. Snälla, sluta skälla!
Jag skäller aldrig på dem, inte ens när saker försvunnit. Herregud, de har ju massor av barn att ta hand om och kan såklart inte ha koll på allt.

 

Jo men det verkar ju trots allt som jag är en ganska snäll förälder. Kanske inte skall oroa mig så mycket. Fast eftersom jag själv jobbat inom grundskolan så vet jag ju att skillnaden mellan en engagerad förälder och en jävligt påfrestande förälder är hårfin :)

Man kan göra skillnad

Publicerad 2013-04-18 11:12:09 i Allmänt,

Jag sitter ju ofta och läser inspirerande bloggar och ser på klipp på YouTube som produceras av människor med viktiga och kloka saker att säga. Ofta tänker jag att jag också skulle vilja göra skillnad. Sprida ett bra budskap, förmedla mina värderingar och få möjligheten att göra världen lite trevligare och få människor att må lite bättre.
Men så tänker jag att inte kan väl jag eller andra är så mycket bättre än jag på det här. Eller så tänker jag att jag inte har tillräckligt med tid.
 
Men så händer det saker som får en att inse att jag själv kanske inte behöver dra hela lasset för att göra skillnad, att det inte är att just jag måste vara så himla klok och nytänkande, utan att styrkan ligger i att man är många som sprider samma budskap. Att man tillsammans kan få hela nätet att svämma över av det som är bra och få bort det som är dåligt. Och att det inte behöver ta så mycket tid och energi, utan ibland bara ett enda litet klick på tangentbordet.
 
Det var något som en bekant till mig, Michaela, kom på och sedan uppmanade hon alla hon kunde (bland annat via sin blogg BLEKK som man måste läsa för hon är så himla klok) att rapportera osunda grupper på sociala medier. Det handlade då om grupper som uppmanar till självsvält och anorektiska ideal. Detta har nu resulterat i att minst 15 smalsajter har stängts och Michaelas kamp uppmärksammades även i Aftonbladet.
 
Så jag vill bara skriva att det verkligen är skitbra jobbat av Michaela och påminna alla, inklusive mig själv, att man kan göra skillnad och att det faktiskt är vi som använder och vistas på nätet som är med och påverkar hur det skall se ut.
 
 
Så kom ihåg, när du sitter på Facebook och får se en grupp som sprider ett budskap som inte känns ok så anmäl. Alla kan göra skillnad.

Morgontrött x 2

Publicerad 2013-04-18 09:38:43 i Allmänt,

Hela min familj är morgontrött och det var inte utan ansträngning som jag släpade mig ur sängen i morse. Hampus och Nico sov och snarkade.
Medan jag tvättade håret hade dock Nico vaknat och insett att jag inte var där och beslutat sig för att kolla upp vart jag var. Han orkade dock inte hela vägen utan när jag kom ut ur badrummet låg han med snuttar och kuddar i dörröppningen in till vardagsrummet och ropade på mig.
 
Han var dock på gott humör och ville ha äpple och banan till frukost. Så medan jag gjorde mig klar så satt han och såg på lite film och åt frukt. När även han var klar att gå var han dock lite ovillig att lämna ifrån sig iPaden, men det var inga större problem.
Som vanligt lite prat om mormor på vägen till dagis men han blir inte lika upprörd om jag inte bara säger att vi inte skall dit utan att vi istället pratar om mormor och morfar en stund. Dessutom har han börjat göra det till lite av en lek. Mommo? säger han frågande med ett busigt leende eftersom han mycket väl vet att vi inte skall dit.
 
Väl på dagis så hade han en lite kamig stund då han ville mysa och gosa, men eftersom han fick lov att vara på den avdelning som han ville så var det inga problem. Känns toppen att personalen kunnat anpassa så att han kan vara där han vill vara de flesta dagar. Hade ju annat haft förståelse för om det kan vara svårt att anpassa verksamheten på morgonen efter ett enda barn som vägrar vara på morgonavdelningen, så är väldigt tacksam för det.
 
Sedan var det ösregn och tågförseningar innan jag landade på jobbet. Alla kollegor jag brukar vara med är borta idag så blir en lite ensam dag, men jag sitter ju mest i elevsamtal ändå. Första inbokade eleverna dök dock inte upp så nu kan jag mjukstarta med att surfa runt lite.

Vad är det för fel på folk?

Publicerad 2013-04-18 09:31:45 i Allmänt,

Idag kunde man läsa både i Aftonbladet och DN om hur en modellagentur försökt värva modeller genom att lura utanför en ätstörningsklinik i Stockholm.
De har alltså tagit kontakt med tjejer i tidigare tonåren med ett nära på livsfarligt lågt BMI, och gjort detta där de försöker rädda dessa flickors liv genom att ge dem vård.
 
De som haft ätstörningar eller känner någon som haft vet vet säkert hur lång tid det tar innan man själv inser att man är sjuk, hur lång tid det tar (om någonsin) man är villig att ta emot vård och att det därför krävts mycket tid och kraft för att nå till den punkt då man faktiskt besöker en ätstörningsklinik. Och så kommer de små kräken dit och talar om för flickorna att de kan få bli modeller som de fortsätter att vara sådär sjukligt smala. Ger dem bekräftelse på att deras sjukdom är värd besväret. Alltså, sådana människor äcklar mig.

Jag och Maria Montazami?

Publicerad 2013-04-17 20:14:47 i Allmänt,

Jag har nyss (eftersom jag är lite efter) upptäckt bloglovin.com. Rekommenderas till alla som läser mycket bloggar eftersom man kan följa dem alla via bloglovin på ett och samma ställer och slipper leta runt.

Tycker också kan man följa min blogg via dem för jag har ynka en (EN!) följare vilket känns helt deprimerande..hahaha.
 
I alla fall så kan man om man letar upp min blogg där trycka för att få upp "liknande bloggar" och då kommer.... ja men visst... Maria Montazamis blogg upp. Oki? Skulle gärna vilja veta vilka parametrar de jämför för att komma fram till detta.. för mig veteligen har jag och Maria ytterst lite gemensamt... Hmm

Om identifiering och skönhet...typ

Publicerad 2013-04-17 19:32:17 i Allmänt,

Jag vet egentligen inte vad detta inlägg skall handla om så finns en risk att det blir lösryckta tankar. Satt bara och funderade på det där med hur man identifierar sig och med vad. Att jag när jag var smal aldrig identifierade mig med det, aldrig såg mig själv som smal, men att jag nu utan problem kan se mig själv som lite tjock. Fast det är klart, jag identifierar mig inte som det. Jag är inte min vikt liksom. Jag är en person som för tillfället råkar väga en viss vikt bara.
Det enda jag egentligen med säkerhet kan känna att jag identifierar mig som är som Tjörnbo. Här hör jag hemma, denna plats är en del av mig. Kanske identifierar jag mig som svensk utan att tänka på det. Vissa saker är kanske så naturligt i oss att vi inte tänker på det. Dock har jag alltid varit en person som känner att jag har svårt att passa in i någon grupp, vilket kanske har gjort att jag inte heller identifierar mig så lätt med andra.
 
Har till och med haft svårt att riktigt identifiera mig som kvinna, alltså inte på det biologiska sättet. Jag är ju kvinna och det är inte så att jag hyser en önskan att inte vara det. Är fullt nöjd med mitt kön. Dock har jag väl svårt att helt identifiera mig med det som anses höra till att vara kvinna, och egenskapsmässigt har jag nog ofta haft lättare att identifiera mig själv med män. Jag känner inte mer samhörighet med kvinnor än med män, kan nog känna lite utanförskap i båda grupperna.
Har nog lättare att identifiera mig med värderingar och åsikter, alltså saker jag valt snarare än ha fötts med. Identifierar mig som ateist, som skeptiker och som åt vänster på den politiska skalan till expempel.
 
Inom vissa områden tycker jag inte ens om identifiering, eller etiketter, eller vad man skall kalla det. Kanske är det just för att jag har så svårt att placera mig själv. Jag kallar till expempel inte mig själv för bisexuell men känner inte att jag är heterosexuell heller om det innebär exkludering av kvinnor vad gäller personer jag kan känna sexuellt intresse av. Är ju dock gift med en man så känns ju objektivt sett som så mycket heterosvensson man kan bli.
Kanske är det just det med att jag alltid finner mig mitt emellan allt, mitt behov av att alltid se den andra sidan av saken också, som gör att jag också när det kommer till utseenden finner det tvetydiga mest intressant. Det mest estetiskt tilltalande enligt mig är det androgyna. Jag finner det oerhört vackert när manligt och kvinnligt möts och man knappt kan avgöra vilket kön personen har.
 
 
 
 

Att vara ok med att vara ful

Publicerad 2013-04-17 09:27:20 i Allmänt,

Klippet nedan är ett jag tycker att ni skall se. Det har redan länkats av både moralfjant och schmenus bland annat. Jag har tidigare skrivit lite om det där med att jag som lite överviktig inte behöver få höra av andra att jag är smal när jag inte är det, för det är ok för mig att vara mig precis som jag är. Tjejen/kvinnan i klippet talar om det faktum att det även kan vara ok att vara ful. Hon gör det på ett intressant och ärligt sätt och tar upp intressanta aspekter av vad skönhet är.
 
Jag håller med henne helt och hållet, dock är det något med det hela som ändå skaver i mig. För vad är fult? Vem avgör det?
För det första är det ju svårt i sig att avgöra vad som är snyggt/vackert/fint. Visst finns det vissa kriterier, normer eller även personer som det råder en slags allmän enighet om. T.ex. finns det en del människor (som ofta återses i film eller reklam) som det liksom inte råder någon tvekan kring - de är snygga. Sedan finns det ju en hel drös människor där det råder delade meningar. Om jag sitter med vänner och diskuterar, eller pratar med min man, så kan vi tycka väldigt olika kring vem som är snygg och inte. Men, och det är här jag känner att det skaver, bara för att jag inte tycker att någon är snygg så betyder inte det att jag tycker att personen är ful.
 
Är man nödvändigtvis ful bara för att man inte är snygg? Jag påstår inte att jag aldrig ser människor som jag, personligen, tycker är rakt av fula men jag ser väldigt många fler människor som jag tycker är varken fula eller snygga. Om man tar tjejen i klippet så tycker jag inte att hon är snygg, men min omedelbara tanke var inte heller att hon var ful. Jag kan se drag i hennes ansikte jag tycker är vackra och drag jag tycker är fula. Samma sak gäller en del andra bloggare som jag återkommande sett kallar sig själva för fula.
Jag kan tycka att det är hemskt att man skall kategorisera sig själv som ful så fort man inte är modellsnygg. Jag är inte skitsnygg men jag tycker inte att jag är ful. Jag har saker i mitt utseende jag gillar och saker jag inte gillar, och överlag tycker jag om hur jag ser ut.

Nu menar jag alltså inte att det är något fel att vara ful. Jag håller med om det hon säger i klippet helt och hållet. Dock kan jag tycka att det är lite snäv uppfattning om vad som är snyggt och väl hårt att alla som faller utanför det skulle vara fula. Dock kan jag förstå att det kan innebära en styrka att identifiera sig som detta och känna sig ok med det, och därmed inte känna någon inre press på förändring - då utseendet på många sätt inte går att påverka så speciellt mycket. Kanske är det lättare att definiera sig själv som ful och inte pendla i ett gränsland av varken eller. Kanske är det också så att "om jag säger det först så skadar det mig inte att du säger det".
 
Sedan är det kanske bara jag (såklart inte BARA jag) som alltid kan se det vackra även i det fula. Jag har nog aldrig sett en människa som jag anser vara så ful att jag inte kan finna något vackert. Alla har något drag, någon detalj, någon form av utstrålning som är unik och speciell. Kanske är det just det att jag liksom tjejen i klippet tycker att människan är en så otroligt fantastisk organism att jag på något sätt betraktar andra på ett annat sätt. Svårt att förklara utan att låta som om jag hittar på eller är någon galen flummig new agare eller så, men jag kan i alla fall bli så trött på skönhetens ensidighet. Vi är alla så fula och vackra på samma gång, även om en del har fått en rejäl fördel vad gäller den estetiska helheten.
 

Zombiefilmer - mina favoriter

Publicerad 2013-04-16 21:53:40 i Allmänt,

När vi nu ändå är inne på film och min morbida smak så tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter vad gäller zombiefilmer. Har dock inte med de mer roliga, men bra på sitt sätt, zombiefilmerna som t.ex. Shaun of the dead och Zombieland. Ni kommer också snabbt märka att jag tycker bäst om nyare filmer och filmer som har mer en riktig story och inte bara går ut på att vara så blodigt som möjligt.
 
En äldre film som är en klar favorit, en av de första favoriterna, och som dessutom är ganska humoristisk och extremt blodig är ju dock Peter Jacksons Braindead. Jag har flera gånger gjort misstaget att sitta och äta när jag sett den mindre trevliga måltidsscenen i den filmen.
 
Resident Evil är en film jag aldrig blir trött på. Vet inte hur många gånger jag sett den. Tycker om att den har en sammansatt story, ett kusligt "barn" (you are all going to die down here) och att huvudpersoner är en cool tjej som kan slåss som fan, samt att det finns andra starka kvinnliga karaktärer. Uppföljarna som kom tycker jag om de med, i alla fall trean och tvåan, sedan blir de sämre och sämre där handlingen offras för coola effekter och action.
 
En annan film jag tycker om är Dawn of the dead (2004). Den är alltså en remake av en äldre film. Tycker det är en bra mix av katastroffilmskänsla, intressanta karaktärer och blodlystna zombies. I min smak också lagom obehaglig. Tycker inte om den när det blir för läskigt.
 
28 dagar senare tyckte jag skitmycket om när den kom. Den har ett nytt lite seriösare grepp på zombiefilmen där man verkligen försöker få fram hur det skulle kännas i en sådan karastrofsituation. Uppföljaren 28 veckor senare är bra den också. Båda är ju dock främst centrerade kring manliga karaktärer.
 
En film som jag nästan ensam om att verkligen tycka om är I am Legend. Jag tycker om stämnningen och att den har ett lite annorlunda grepp på hela zombiegrejen. Visst kanske det finns enskilda saker att kritisera, och vissa ser den inte ens som en riktig zombiefilm, men som en helhet tycker jag om den.
 
Någon jag glömt? Någon jag borde se? Tips?
 

Speglar musiken vem jag är?

Publicerad 2013-04-16 21:12:00 i Allmänt,

Schmenus skrev ett inlägg som handlade lite om det där med att lyssna på musik vars ideal och budskap kanske inte överensstämmer med ens egna åsikter. Jag kan tycka att det är knivigt, för samtidigt som jag skulle vilja säga att jag inte skulle gå på en konsert eller köpa en skiva med ett band eller en artist med sneda värderingar så kan jag inte riktigt styra vilken musik jag tycker om, och tycker jag om den vill jag ju kunna lyssna på den (finns dock gränser).
 
Jag har ju väldigt blandad musiksmak och bland mina favoritlåtar kan man hitta rock, pop, techno, opera, country och mycket annat. En av mina favoritlåtar är bland annat låten nedan, och även om jag älskar musiken i sig vill jag ju inte gärna att den skall repsentera vem jag är... och jag tror inte heller att den säger så mycket om mig. Med tanke på att den handlar om en kille som mördar sin flickvän och har sex med hennes lik, och sedan kommer hon tillbaka från de döda och dödar honom.... och det är ju inget jag rekommenderar eller förespråkar på något sätt... varken mord eller liksex (och skulle man vara allvarlig kanske man känner att usch, den försöker göra kvinnomisshandel romatiskt/lustigt/underhållande, och det känner jag själv ibland med... men fan, jag gillar låten bara).
 
 
Och tänker du lyssna på den (o inte har hört den förr) så lyssna på HELA för det är refrängerna som är bäst.

Livspusslet

Publicerad 2013-04-16 19:58:59 i Allmänt,

Är det fler än jag som känner att man absolut inte hinner med något alls på dagarna efter jobbet? Hur hinner andra med ett socialt liv? Fasar för den dagen Nico blir större och faktiskt vill ha fritidsaktiviteter efter skolan... Hur fan hinner man då?
 
Kom hem från jobbet i halvt medvetslöst tillstånd och ville helst bara ligga i soffan och bli helt medvetslös. Dock hade Nico varit ledsen och tänkte han skulle bli glad av lite besök hos mormor så tog honom i vagnen och kilade ner. Hade nog dock kunnat stanna hemma för han blev plötsligt megatrött och vägrade gå ur vagnen. Så medan jag pratade med mamma så låg han i vagnen i hallen och kollade filmklipp på min mobil.
Han vaknade till en stund senare när vi var utomhus och hälsade på morfar och morbror när de kom, och han fick Kinderägg (bortskämd av morföräldrarna jomen visst hehe) som han blev mycket nöjd över. Dock är han noga med var äggen skall öppnas så han tog med det hem.
 
När vi kom hem hade klockan redan hunnit bli halv sju, men han fick vara uppe lite senare än vanligt. Mat vägrade han äta så han såg på lite Lotta och pusslade med Hampus medan jag diskade. Nu sitter jag och försöker natta honom medan Hampus lagar mat åt oss. Efter maten skall jag bli medvetslös på riktigt. Just nu känns det som ett mirakel att jag håller mig på benen.

Film, film, film

Publicerad 2013-04-16 14:36:09 i Allmänt,

Jag vet att jag har tjatat om det innan, men vilket filmår det är. I alla fall om man gillar scifi och sådant som jag gör. Finns hur många som helst på "måste se"-listan och lite för många på "måste se på bio"-listan, med tanke på att det inte är så ofta man har möjlighet att gå på bio.
 
Just nu går Oblivion på bio. Hampus skulle gärna se den på bio, och jag med visserligen men den ligger inte på min topp tre. Den ligger på ungefär samma plats som Elysium (premiär 9 aug) och After Earth (premiär 7 juni) för mig. Filmer jag gärna hade sett på bio men som jag inte helt dör om det inte går.
 
10 maj kommer dock  nya StarTrek ut på bio. Den MÅÅÅSTE jag se på bio. Finns inget alternativ. World war Z kommer 22 juni och är också en sådan film som jag verkligen längtat efter och som kanske kan lindra min zombie-abstinens tills dess att The Walking Dead är tillbaka i oktober. Och 30 oktober har nya Thor-filmen premiär och den måste jag också se. Dels för att jag är en sucker för The Avengers och dels för att superheta Loki kanske är med i den.
 
Och detta var ju bara en bråkdel av de filmer som måste ses detta år. Bara tänk på att 28 juni kommer Dumma mej 2 ut på bio, och den ser både jag och Nico fram emot :)
 
I löv the minions <3

Jobb vs fritid

Publicerad 2013-04-15 19:52:22 i Allmänt,

Jag brukar vara bra på att hålla en tydlig gräns mellan jobb och fritid. Även om jag bryr mig så vägrar jag ta jobbet med mig hem, vilket är ett måste som kurator om man skall överleva själv. Just nu fungerar det dock inte och jag känner mig otillräcklig. Mitt arbete liksom konsumerar mig och när jag kommer hem är jag utan ork och energi.
Känns inte bra då mitt liv ju finns här hemma och jag vill kunna ge det bästa av mig själv till min familj.
 
Det finns verkligen dagar då man önskar att man jobbade på fabrik, i affär eller med något annat där människors liv och hälsa inte hänger på en. Inte det att jag inte tycker om mitt arbete eller att jag inte bryr mig om mina elever, snarare är det väl så att man bryr sig lite väl mycket ibland.

När jag var ute och "sprang"

Publicerad 2013-04-15 09:38:24 i Allmänt,

Ja igår skulle jag då börja springa... sådär käckt och hurtigt. Jag stod innan och blickade ut genom fönstret på regnet och tänkte att kanske idag inte var rätt dag att börja. Men med tanke på att jag antagligen kan hitta en ursäkt varje dag till att det inte är rätt dag att börja så gav jag mig sjutton på att jag i alla fall skulle ut en liten stund.
 
Beslutade mig dock för att spara min Zombie, run-app lite. Ville testa först om jag över huvudtaget har förmågan att springa. Jag har lätt för att leva mig in i saker och risken fanns ju att jag skulle få en mindre stroke om jag trodde att zombies kom och jag saknade förmågan att ta mig därifrån.. haha.. jo, jag är en person med en livlig och påträngande fantasi.
 
Så hur det gick?
Jag sprang ca 10 meter och sedan kändes det som om mina smalben, på allvar, var på väg att knäckas. Gick lite och sprang några meter till och fick ett tillägg av att mina vrister kändes vrickade.Så sedan såg min "löprunda" ut som så att jag gick snabbt och sprang några meter då och då. Powerwalk?
 
Så undrar ju lite om detta beror på:
1. Ovana - dvs. det kommer gå över med tiden
2. Fel teknik
3. Fel skor
4. Fel ben
 
Det var alltså inte lite värk utan seriös "nu-går-mitt-smalben-av"-smärta.
Min bror sa att det kan gå över med tiden och att jag kanske behöver värma upp mer innan. Sedan tröstade han och sa att powerwalking bränner mycket fett det med.... Inte så att jag är fixerad vid min vikt och känner behov av att bli en size 0 (haha.. som om det någonsin skulle hända), men lite fett hade ju vart trevligt att bränna av för komfortens skull. Så skall fortsätta att gå ut varje kväll när Nico somnat. Dock inhandla rejält lager skoskavsplåster för min ena häl saknar skinn idag och även om jag inte blev jagad av zombies så såg jag nog ut lite som en då jag blöt av regn linkade hem som ett miffo.

Duktighetsdiskussionen

Publicerad 2013-04-14 19:22:33 i Allmänt,

Den återkommer ofta nu för tiden, duktighetsdiskussionen, när man pratar om barnuppfostran. Det där med om det är ok eller inte ok att säga till dina barn att de är duktiga.
Vi har pratat om det en hel del på föräldrakursen och det menas då att för att bygga upp en stark självkänsla hos ett barn så måste de få känna att de duger som de är, och har ett värde, oavsett prestation. Om man då hela tiden talar om för sitt barn att det är duktigt så fort de gör något (målar, tar på skor, städar, gungar and so on) så lägger man in en värdering som gör att barnet känner att det måste åstadkomma något. Istället för att värdera skall man då ställa frågor, ge lustfyllda kommentarer (som, vad kul du verkar ha) och likande.
 
Jag känner mig kluven, eller mer mitt emellan. För jag instämmer i att man inte skall kasta ur sig "vad duktig du är" i tid och otid. Om man kan åka rutschkana är man liksom inte duktig för det kan vem som helst i princip och om man målar skall man ha kul och inte vara duktig. Så visst, man bör vara selektiv med sitt duktigande och framför allt bör man ge kärlek och uppmärksamhet även när inget presteras så att att barnet vet att det älskas oavsett vilket.
Dock kan jag känna att viljan att prestera och viljan att vara andra till lags är nyttigt, kanske nödvändigt, i lagoma doser. Det handlar ju om en socialiseringsprocess det där att lära sig att om jag är snäll och hjälper andra så hjälper de mig. Att lära sig att man kan bete sig hur som helst utan konsekvens och att om man gör bra saker eller dåliga saker har exakt samma effekt kan ju inte vara så bra. Nu drar jag det naturligtvis till sin spets, och jag vet ju att ingen förälder är så, men ni fattar kanske vad jag menar?
 
Och kommer man så långt i livet om man saknar lusten och motivationen att prestera. Oftast presterar vi väl för att vi vill få bekräftelse och känna oss duktiga? Presterar vi lika väl annars? Ja kanske inom det vi finner kul, men inom andra områden?
Nu säger jag inte att det är så, eller att det inte är så, jag vet helt enkelt inte... så funderar lite på det. Ibland ÄR man liksom duktig och då tycker jag man kan få höra det.

Lägesrapport

Publicerad 2013-04-14 17:22:17 i Allmänt,

Jag har haft en mindre produktiv dag kan man säga. Känner mig mentalt dränerad och har en enorm yrsel hela tiden. Har en tendens att bli sådan, att reagera väldigt fysiskt vid psykisk påfrestning.
Låg i sängen ganska länge och spenderade sedan ganska lång tid med att bara existera. Det vill säga jag umgicks med Nico men gjorde egentligen inte mycket mer än att sitta med honom när han såg på film.
 
Bokade om alla mina elever så jag kan åka till den skola som behöver mig mest imorgon med. Tog lite tid för det är många mail som skall skickas hit och dit.
Tänkte städa men kom  mig liksom aldrig för det. Diskade dock en del och lagade mat till mig och Nico (som han inte ville äta, han försedde sig själv med en skål havrepuffar istället).
 
Jag och Nico var ute en liten stund och höll Hampus sällskap när han grejar i trädgården. Nico hjälpte stolt till att trava ved. Sedan gick vi in och ordnade med ett bad till Nico. Idag körde jag taktiken att om vi tvättade hans hår först så fick han bada och leka med nya badleksakerna efteråt. Han vrålade som om jag försökte döda honom men sedan lekte han nöjt i badet en stund och nu är han i alla fall ren och fräsch.
 
 
På senaste mötet i föräldrakursen lärde vi oss nämligen två "taktiker". Den ena kallas När - Då och fungerar som det jag gjorde idag. När du tvätta håret får du leka med badleksakerna. En slags uppmuntran genom att fokusera på det roliga som kommer sedan. Icke att förväxlas med mutor dock. Man skall inte använde ordet om (som "om du gör det här så får du det där") och det som kommer efter skall vara något som ändå skulle ha hänt eller hur man skall förklara det.
 
Den andra taktiken kallas B I F. Och om jag inte minns fel är det förkortning på bekräfta, informera och föreslå. Det innebär att man när barnet gör något man inte vill att de skall göra så skall man först bekräfta barnets känsla, sedan informera om att man inte vill att de gör så och efter detta föreslå ett alternativ. Exempel: "Jag ser att du tycker att det är roligt att måla på väggarna, men så vill inte jag att vi gör här hemma, så här får du ett papper att rita på".
 
Nu väntar jag på att Nico skall sova och sedan skall jag försöka ta mig ut och springa i en halvtimma i alla fall och sedan planerar jag att däcka. Hoppas bara att det värsta av yrseln har försvunnit tills dess.
 
 

Jag fick en konstig kommentar

Publicerad 2013-04-14 12:11:14 i Allmänt,

Jag fick en underlig kommentar som jag inte vet hur jag skall tolka. Kanske personen själv kan klargöra detta, eller har någon annan en teori?
Kommentaren var som följande:

Jag är ganska säker på att författaren bakom denna blogg tillhör jämställdisterna. Möjligen skapad av någon av bloggarna bakom bloggarna: Trollans Tankar, Catta i bubblan eller Aktivarum. Hejsvejs
 

Hmm... Jag kan ju inleda med att säga att jag efter jag läst kommentaren av nyfikenhet var tvungen att snabbt kika in på ovan nämnda bloggar då kommentarens författare tydligen ansåg att vi kunde vara samma person (?). De två första kan jag inte säga så mycket om för jag skummade bara igenom första inlägget jag såg, så vet egentligen inte mycket om deras åsikter. Dock var det fullt av bilder på djur och barn så om kommentarens författare på allvar tror att vi skulle vara samma person så skulle detta innebära att någon lagt ner mycket jobb på att skapa trovärdiga peroner med familjer och så vidare som "täckmantel"... Aktivarium däremot är en blogg som innehåller åsikter som inte ens är i närheten av att jag skulle hålla med om dem. Aktivarium är en blogg som enligt mig lägger ner oerhört mycket energi på att försöka smutskasta och skapa konspirationsteorier kring grupper av människor som kämpar för en god sak.
 
Kommentarens författare anser alltså att jag skulle tillhöra jämställdisterna, och jag vet inte om detta är menat som en anklagelse om att jag är med i ett hemligt sällskap och försöker smyga fram dessa åsikter eller om det är ett försök att få mig att joina deras sak då författaren av kommentaren tycker sig tro att jag kan tycka som de.
Jämställdisterna kan ju låta som ett trevligt ord, att man är för jämställdhet. Och det är jag ju. Jag är absolut för jämställdhet mellan könen och tycker det är lika viktigt att både män som kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Men nej, jag skulle aldrig säga mig tillhöra jämställdisterna då detta ord framför allt används av den omtalade Pär Ström som står bakom GenusNytt. Pär Ström är en person som visserligen har en del bra poänger då han lyfter fram orättvisor som män drabbas av MEN han är också en person som totalt missuppfattat feminismen i sin helhet, som förringar det förtryck som kvinnor utsätts för och som saknar förmåga att se att det är de patriarkala strukturerna som skapar orättvisorna som drabbar både män och kvinnor.
 
Så nej, om jag skulle tillhöra ett hemligt sällskap eller om jag skulle försöka smyga igenom åsikter så skulle det inte vara jämställdisternas. Jag vet dock inte om detta gör kommentarens författare besviken, nöjd eller kanske än mer övertygad om att det finns en hund begraven här någonstans. :)

Zombies, run

Publicerad 2013-04-13 22:18:38 i Allmänt,

Jag och springa har aldrig riktigt gått hand i hand. Kan bero på att jag är lite lat. Kan bero på mitt behov av bra väglag då jag är klantig och snubblar lätt. Kan bero på att jag är småfet och har dålig kondis. Kan bero på att jag får ont i fotlederna efter fem meter och får benhinneinflammation efter tio. Kan bero på många saker, men då jag aldrig har tid att gå på de pass på gymmet som jag vill och ändå vill få igång mig själv så har jag insett att jag måste ut och springa när Nico har somnat på kvällen nu när det börjar bli ljust ute.
 
För att motivera mig själv så laddade jag hem appen Zombies, run. Då kan man alltså med hjälp av olika uppdrag och ljudet av zombies som jagar en göra löprundan lite roligare/mer skrämmande.
Jag hade tänkt att testa den idag men på grund av att appen krånglade vid nedladdning samt magproblem som vi inte skall gå närmare in på så fick detta skjutas upp till imorgon.
 
 
Jag ser framför mig tre tänkbara alternativ:
1. Jag har sämre kondis än jag trodde och får en hjärtinfarkt
2. Jag lever mig in i det hela tills jag blir så rädd att jag får en hjärtinfarkt
3. Jag lever mig in i det hela så mycket att jag hugger en pinne i pannan på en granne som är ute på sin kvällspromenad
 
Skall bli spännande att se... speciellt för grannarna.

Något lite muntrare

Publicerad 2013-04-13 22:11:41 i Allmänt,

Kan ju inte bara vara deppig och arg i varje inlägg så kan med lite gladare tonfall informera om att jag fyller år om lite mer än en månad och att något/några av dessa spel hade gillats som present.
 
 
eller The walking dead Monopol, som jag hade en bild på men nu inte orkar leta upp.
 
 
 
 

Ibland hyser jag mycket litet hopp om mänskligheten

Publicerad 2013-04-13 20:44:13 i Allmänt,

Många av er har säkert läst om uppståndelsen kring det nya danska programmet där två män bedömer en naken kvinna. Bland annat har Åsa Erlandson skrivit om det här
En äldre manlig programledare bjuder in manlig gäst som tillsammans köper en kvinna som sedan får stå framför dem naken medan de bedömer hennes yttre in i minsta detalj (tydligen får jag väl skriva för har själv inte sett programmet). När jag läser något sådant så blir jag ju såklart helt chockad att detta program någonstans av några har godkänts och setts som en bra idé, och tänker naivt att alla, verkligen alla, måste ju bara inse att detta är sjukt. Att det är så extremt sexistiskt och nedlåtande mot kvinnor att objektifiera kvinnan så till den grad att hon bara är något, en sak, som män skall sitta och bedöma medan hon själv står tyst och avklädd.
 
När jag därför läser kommentarerna efter Åsas artikel så blir jag därför helt uppgiven. Att se att så många tycks försvara detta - eller i alla fall väljer att klaga på att det finns värre saker, kritisera Åsas ordval, försöka lika det vid att en kvinna kan tycka om att se en barbröstad sångare och så vidare - istället för att bara skriva att ja för fan detta är helt vidrigt och sådant borde fan inte visas på tv i något land alls 2013.
För det spelar ingen roll hur de försöker bortförklara det hela med fina små ord som att "kvinnokroppen är konst som de vill beundra" eller vad sjutton det nu var de sa. Det är nämligen så att man kan göra konst som föreställer en kvinnokropp om man nu tycker att det är vackert, men en kvinnlig kropp är inte konst. Min kropp är inte konst.
En kvinnas kropp är en mänsklig kropp, en del av en person som har ett egenvärde och inte finns till för att beskådas, bedömas eller behaga - och framför allt inte en jäkla gubbe som försöker förklä sitt kvinnoförakt som någon slags filosofisk djuphet.
 
Att inte alla fattar det, det gör mig ledsen.

När man inte räcker till

Publicerad 2013-04-13 20:28:34 i Allmänt,

Den har fastnat i mig. De andras sorg. Att se dessa så förtvivlat ledsna ungdomar som förlorat sin vän. Maktlösheten när det inte finns magiska ord som kan göra allt bra. Som ateist har jag inte ens ett löfte om en framtida sammanstrålning i himmelriket att erbjuda.
 
Jag tänker så på dem, de nära och kära. På hur det som gjorts inte kan göras ogjort. På alla om-tankar som svävar i luften. Om jag bara ringt den där gången. Om jag bara hade sagt det där. Skulle det gjort skillnad. Om jag som utomstående känner såhär, hur känner då inte de?
 
Sedan finns det de som inget vet som kommenterar om varför ingen såg, varför ingen gjorde något. Det är ett sådant hån mot de som försökte. Framför allt till dem som stod henne nära. Visst såg de och visst försökte de allt de kunde. De fanns där, de lyssnade, de älskade. Och vi andra också. Vi såg. Vi försökte. Erbjöd vårt stöd. Men ibland har mörkret tagit över och stängt alla dörrar. Jag önskar så att jag visste vad man gjorde då.
 
Det känns som om vuxenvärlden inte lyckas förmedla hopp. Att vi misslyckas i att förklara världen. Som om vi talar olika språk som gör att de unga tror att vi aldrig kan förstå, även om många av oss varit där. Precis där, i mörkret, och fann en väg ut. Och det är det min hjärna brottas med nu... tankar kring hur man kan förmedla det som ingen vill lyssna på, hur man ger hopp i det hopplösa, hur man kan nå de som inte vill nås..

Bara för att den är så underbar

Publicerad 2013-04-12 11:27:58 i Allmänt,

Jag kanske har delat med mig av denna länk innan, jag vet att jag gjort det på min andra blogg i alla fall, men det spelar ingen roll. Jag gör det en gång till i så fall för jag älskar den så. Begravningssången från Torka aldrig tårar...
Jag känner en sådan kärlek till livet, med sina upp och nedgångar, när jag hör denna....
 

Helt appropå

Publicerad 2013-04-12 10:08:43 i Allmänt,

Med tanke på det jag skrev om innan att en är ganska bra på att göra sig själv till martyr genom att inte säga till i tid utan istället samla på sig alla små oförrätter tills man tycker allt är hemskt och bara exploderar så fann jag en äldre text jag skrivit på fb.
 
Jag blir lätt glad, men har nog ganska lätt för att tjura. Tar ganska lätt illa upp. Det värsta är när jag låser mig i min tjurighet. Kruxet är nämligen att tjurigheten går över med en gång om jag får prata om den, men ibland är det ju inte riktigt läge. Sådana saker tar man ju gärna lite privat. Om man sitter massa människor vill man inte gärna vända sig till en av dem och säga "Bara så du vet så tog jag lite illa upp av det du just sa"... och kan jag inte reda ut saken med en gång så låser jag mig... fastnar i tjurigheten. Den kan nästan uppsluka hela mig så att jag inte ens kan prata.
Sedan... så fort jag får möjligheten att säga hur det står still så är det som ett känslomässigt lavemang....swosch.... och så är all tjurighet borta.
 
Nu när jag läser den så känner jag dock att det kanske egentligen inte handlar om tjurighet, utan just att en är så himla dålig på att säga ifrån. Att jag så gärna vill vara till lags, vara duktig, vara snäll och så vidare, att jag faktiskt inte alltid klarar av att säga ifrån när min gräns har passerats.
Jag har börjat träna på det. Om t.ex. Hampus frågar mig om jag är arg så försöker jag att inte följa gamla mönster och bara svara : Nej, det är ingenting.... Utan istället erkänna med en gång att ja jag är faktiskt arg för något. Det handlar kanske om att inse att man har rätt att känna ilska också, att det inte är en ful känsla. Och att en inte är en dum och jobbig person för att man ibland blir arg.
Jag tror saker löser sig så mycket snabbare då.

Nattamat

Publicerad 2013-04-12 09:50:41 i Allmänt,

För er som kanske undrar hur det går med det lilla sjuka barnet så mår han bättre idag men får ändå spendera dagen hemma med sin pappa.
Han ville ju knappt äta något alls på hela dagen igår. Tackade nej till både vindruvor och chips och yoghurt och allt annat gott som jag lockade med för att få honom att äta.
När klockan var halv åtta och det var dags att sova för hans del då kom dock matlusten tydligen.
 
Nico: Mat
Jag: Vill du ha yoghurt?
Nico: Nej. Mat.
Jag: Vadå, vill du ha fiskpinnar eller nåt?
Nico: Mmmm.
 
Jahapp.. det var bara att steka lite fiskpinnar och sedan åt han det, och gurka och lite vindruvor. Och sedan ville han ha lite yoghurt och flingor efteråt trots allt.
 
Beträffande han stal kan jag ju glatt meddela att det bara på några dagar nu börjar bli mer och mer att man faktiskt kan ha något som mer liknar konversationer med honom, även om det från hans håll är lite fåordigare. Imorse lät det så här.
 
Jag: Hej då, nu skall jag till jobbet.
Nico: Nej. Komma här (klappar med handen brevid sig i sängen)
Jag: Nej jag kan inte komma nu vet du, jag skall gå.
Nico: Gå utt?
Jag: Ja jag skall gå ut, men du skall stanna här med pappa.
Nico: Mmm.. Hej då

Det kallas kärlek

Publicerad 2013-04-12 08:51:59 i Allmänt,

För många år sedan läste jag Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek, sokm baseras på en studie där hon intervjuat unga heterosexuella par för att identifiera mer eller mindre omedvetna ojämställda mönster. Ända sedan dess tycker jag att det är oerhört spännande att analysera mig själv och mitt eget beteende. Andra människor kan jag ju trots allt inte förändra på samma sätt som jag kan arbeta med mig själv.
 
För visst är det så att man har många invanda beteenden som man borde träna bort, eller som ens partner borde öva upp. Saker som att även om båda älskar varandra och har en önskan att ta hand om varandra så yttrar detta sig på lite olika sätt ibland. Även om vi delat upp hushållssysslor och anser oss jämlika vad gäller den biten så blir det lätt så att jag, som kvinna, är lite mer omhändertagande på det där nästan självutplånande sättet att jag sätter hans behov föra mina egna. Låter honom sova fast jag själv är trött etc. Och detta är ju absolut inget som han bett mig om eller som han ens vet om att man gör. Och på sikt är det antagligen inte ens till hans fördel eftersom det gör mig sur och grinig och man hamnar i något slags offertänk.
Det är ju dock också så att tyngre arbetsuppgifter av någon anleding naturligt faller på honom. Byta däck, bära ved, bygga saker. Jag hade ju säkert kunnat om jag hade försökt, men jag är bekväm och överlåter det till honom.
 
Och jag tror ju absolut inte att vi föds sådana. Jag tror att detta är beteenden vi lärt in och matats med sedan vi var små. Så till den grad att vi beter oss på olika sätt utan att ens reflektera över det. Som kvinna vill man gärna ta hand om så till den grad att man glömmer sig själv, och också lätt hamnar i offertänket genom att man för sig själv går och muttrar om att "det är alltid jag som får göra det"... när det egentligen är en själv som försatt sig i situationen. Och som man tror jag att man fostrats till att just sätta sina egna behov främst och att man är van vid att någon annan tar hand om det husliga. Han å sin sida förväntas ta tag i det praktiska och tunga vilket såklart kan vara belastande det också, och där kan kvinnan liksom gömma sig bakom "men jag är ju bara en liten ynklig tjej"... vilket en ofta också gör då det är en bekväm utväg.
Vilket får mig att tänka att alla dessa stereotyper som begränsar oss kanske av många vill hållas kvar eftersom de inte enbart innebär en begränsning utan också erbjuder något att gömma sig bakom, ett skydd, något som gör att vi "vet vår plats" och inte behöver utvecklas eller utmana oss själva.
 
Eller hur tänker ni?
 

The walking dead

Publicerad 2013-04-11 20:52:13 i Allmänt,

Som ni kanske förstått är jag och min make något av två tv-serienördar. Om man finner mina tankar om en viss tv-serie totalt ointressanta kanske det är läge att sluta läsa nu dock. Och för er som inte sett alla avsnitt som gått av serien så utfärdar jag också en SPOILER ALERT!
 
Just nu är det The Walking Dead som gäller. Vi började se serien då den var helt ny men såg då bara lite in på säsong två innan vi av någon anledning slutade. Jag tror att vi hade lite väl många serier som vi såg just då plus att The Walking Dead är lite seg till en början innan man kommer in i det hela. Men ju tar vi igen alla avsnitt vi missat och är strax ikapp.
 
Egentligen är väl serien inte optimal för min hälsa då jag är väldigt lättskrämd och får satans mardrömmar av den, men ändå bara måste jag se den. Det jag tycker om, förutom att jag är lite förtjust i zombies, är att det är lite av varje. Action, drama, skräck och att karaktärerna utvecklas. Detta plus att man inte kan förutse vad som skall hända och huvudpersoner plötsligt kan dö.
Det lustiga är att båda jag och maken lever oss in så i serien att vi kan bli riktigt ledsna om någon vil gillar dör (Dale) eller bli lite glada när någon vi ogillar dör (Shane).
 
En sak jag dock kan ogilla med serien är att kvinnorna är lite veka. Den klarar ju Bechdeltestet i och med att den har nästan lika många kvinnor som män, vilka är namngivna och pratar med varandra om annat än män (mest talas det väl kring hur de skall undvika att dö..hehe). Dock är det ju helt klart så att männen är de mest aktiva och de som slåss mot zombies mest och det ganska klart framgår att de anser att männens jobb är att skydda kvinnorna. När man ser någon typ av hushållssysslor göras som att tvätta eller laga mat så är det också kvinnorna som har hand om det. Dock växer dock karaktärerna med tiden och nu kan alla kvinnorna hantera vapen, Maggie har blivit något av en tuffing och Andrea dödar zombies på brutala sätt på löpande band. Den nya kvinnliga karaktären Michonne är ju dessutom riktigt självständig och kick-ass.
 
 
 
Ungen Carl som jag i början tyckte var enbart störande och jobbig har också blivit tuffare och nu är han något av en favorit i serien. Absoluta favoriterna är ju dock Michonne och Daryl. Kan störa mig själv lite på att jag tycker om just Daryl eftersom det känns lite stereotypt att man gillar den där truliga buttra mannen som har tufft yttre men mjukt inre.. haha.. men han är cool i alla fall, och en good guy. Glenn gillar jag också och det är kul att han får ta lite mer plats nu.
 
Om man skall analysera lite mera så kanske man kan titta lite på etniciteter. Då ser man ganska tydligt att "vita" är normen i serien även om man sådär lite pk har tagit med en asiat (korean) och det finns svarta med. Dock tycks det som om de enbart kan ha en svart med i seriens kärngrupp i taget, för så fort en ny svart karaktär introduceras så dör den tidigare. Lite weird. Hade gärna sett lite mer variation då USA ju faktiskt är fullt av människor med väldigt olika ursprung. Heteronormativt är det ju såklart också. Kan inte påminna mig om att det varit någon homosexualitet med alls, bara ett klargörande att Carol inte är lesbisk trots att hon har snaggat hår...:/
 
Så visst, serien har sina svagheter men jag tycker ändå om den. Den är fylld med action och riktigt välgjord. De måste lägga ner en mindre förmögenhet bara på att sminka alla zombiestatister. Rekommenderas för den som gillar lite annorlunda serier och inte är lättskrämd eller har svårt för enorma mängder blod och krossade skallar.
 

Söt sjukling

Publicerad 2013-04-11 17:11:03 i Allmänt,

Denna söta lilla sjukling får jag hänga med nu efter jobbet. Febrig och illamående men en riktig gosing.
 

Små prinsessor

Publicerad 2013-04-11 12:40:55 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Igår på föräldrakursen så talades en del om det där med barn som vill bestämma sina egna kläder, och framför allt om flickor som enbart vill ha fina klänningar.
Nu har ju jag ingen dotter, men kanske får en gång, och jag vill ju gärna tro att jag kommer kunna undvika klänningfällan om den dagen kommer. Har en bild i mitt huvud om att uppfostra en liten tuff flicka i jeans. Men frågan är väl om man lyckas stå emot och verkligen följa det där när det väl gäller. Det är ju alltid lätt att säga innan (ja oj vad jag hade planer för Nico innan han föddes... inget godis, inte massa film.... haha).
 
Vi talade en del om det där med varför flickor blir så besatta av klänningar och jag anser att det är ganska lätt att förstå om man observerar reaktionerna som barnen får (läs bland annat detta inlägg av Lady Dahmer) när de har den typen av kläder. Flickor med klänning får höra hur fina de är, de får höra att de är prinsessor och så vidare. Det är väl klart att de då lär sig att vilja ha den typ av kläder som ger dem mest positiv respons. Och samtidigt som jag inser att detta på sikt inte kan vara bra för en liten flickas självkänsla att koppla sitt värde till sitt utseende på det sättet, så undrar jag om jag skulle kunna stå emot något som får mitt barn att känna sig speciellt. Alla vill ju att deras barn skall känna sig lyckliga och sedda, och det är nog lätt att halka dit och ge med sig så att de får den där snabba bekräftelsen även om man vet att det på sikt kanske kommer få henne att må sämre beträffande sig själv.
 
Jag märker ju förresten liknande fenomen beträffande Nico. Han har ju insett nu att om han har tröjor med välkända figurer som de från ToyStory eller Bamse så innebär det uppmärksamhet. Han pekar och visar andra motivet och de säger att: Ååh vad fiin. Och då vill han ju såklart ha den typen av kläder. Och jag tar på honom den typen av kläder för att det gör honom glad. Även om jag vet att det kanske är fel. Jag försöker försvara mig själv genom att tänka att det behöver ju inte vara fel att få vara fin, att få känna sig fin, och kan bara hoppas att mitt (mina) barn ändå tillslut förstår att det finns så mycket mer och så mycket viktigare saker man kan vara än just fin. Och att även om de är fina, alltid fina i mina ögon, så har de också hur många andra egenskaper och kvaliteter som jag älskar och uppskattar hos dem - och att fin inte ens ligger på topp tio av dem.
 
 
 

Liten sjuk

Publicerad 2013-04-11 12:24:42 i Allmänt,

Jag hade som jag tidigare skrev en allvarsam och tung dag framför mig när jag vaknade imorse och var kanske därför lite mer stressad och ofokuserad än vanligt. Det tog därför ett tag innan jag reagerade på att Nico såg väldigt ynklig ut och att han ville stanna hemma även när jag sa att jag skulle gå. Inte förrän jag lyfte upp honom och han kräktes så insåg jag hur varm han var. Lilla stackaren är sjuk igen :(
 
Så jag fick säga hej då (och fick ett litet pluttigt hej då till svar) och lämna honom med Hampus medan jag for till jobbet.

Att handskas med (andras) sorg

Publicerad 2013-04-11 12:22:09 i Allmänt,

Jag jobbar som ni kanske vet som skolkurator, och ibland måste man hantera saker som man önskar att man inte behövde hantera. Som att stötta ungdomar i sorg då en av deras skolkamrater gått bort. Det är vad jag gjort idag.
I sådana stunder önskar man så mycket att det fanns magiska ord att säga som kunde få den förtvivlan som de känner att försvinna. Men det finns det ju tyvärr inte. Jag kan bara finnas där. Lyssna när det behövs.
 
Samtidigt brottas man med sina egna känslor, för såklart påverkas man ju själv av en sådan sak. Försöker hålla det från mig för att kunna fungera på jobbet men imorse när jag satt och åt min frukost kom det över mig för en sekund. Här sitter jag och äter en smörgås medan det någon annanstans sitter en mamma och en pappa som just förlorat sitt barn, tänkte jag och rös.
 
Man önskar att sådant här inte fick hända och mina tankar går idag till de som stod flickan (vars namn jag väljer att inte skriva ut) nära, hennes familj och hennes vänner. Och jag önskar verkligen jag kunde förmedla till alla unga idag så att de förstod att orden "det kommer bli bättre" inte bara är en klyscha. Vad jag önskar att jag själv som tonåring hade vetat vad jag vet idag.
 

En bra morgon

Publicerad 2013-04-10 08:42:23 i Allmänt,

Nico var på glatt humör idag på morgonen, och det blev ännu bättre av att jag kunde besvara hans tjat om mormor och morfar med att han faktiskt kommer få träffa dem ikväll.
 
När han kom till dagis gick han glatt in och visade stolt upp sin nya Buzz-tröja (ja, han har fått en hel del nya kläder med ToyStory på. Påklädningen går så mkt lättare då) och såg sååå lycklig ut när lilla Elsa kom fram och beundrade och kommenterade den. Det värmde verkligen mammahjärtat.

Den lata tonåringen?

Publicerad 2013-04-10 08:38:52 i Allmänt,

Jag tycker man ganska ofta hör om och läser om "den lata tonåringen". Att de unga idag är så slappa och vill ha allt serverat. De vill inte jobba utan bara "utnyttja systemet". Om man inte har ett jobb så är det inte för att jobb saknas utan för att den arbetslöse själv inte sökt jobb på rätt sätt, inte ansträngt sig nog. Den senaste som uttalat sig om detta är ju bland annat Blondinbellas kille Odd (som visserligen inte pekar ut just unga, utan sådana "som gnäller" i allmänhet) vilket Lady Dahmer, Schmenus med flera redan kommenterat.
 
Jag blir alltid lite förbannad när man förtalar unga som grupp på det sättet för då jag jobbar med ungdomar i gymnasieåldern så är min bild av det hela en helt annan. Visst finns det de ungdomar som är bortskämda och lata, den typen av människor finns väl inom alla grupper, men överlag anser jag inte att så är fallet.
Väldigt många av de tonåringar jag träffar har extrajobb vid sidan om pluggandet, en del har flera stycken, för att de vill tjäna sina egna pengar och för att de vet att det ger dem en fördel på arbetsmarknaden senare om de har arbetslivserfarenhet. Många av dem pendlar långt för att komma till dessa arbeten, en del av dem har obekväma arbetstider och får knappt tid till att sova. Och det är inga glassiga lyxjobb utan de tar det som finns, klagar inte utan är tacksamma.
 
När det närmar sig studenten är de flesta hysteriskt oroliga och sitter på raster och filar på sin CV, en del kommer till mig för att få tips. De skickar ut sin CV till så många de kan och de spenderar eftermiddagar och helger med att gå runt till olika företag och affärer för att fråga om möjligheterna till arbete.
 
Så visst, som sagt var, finns det de som tror att allt skall serveras och som skiter i vad som händer för att någon annan alltid tagit hand om dem, men att säga att detta skulle vara "så som ungdomar är" generellt tycker jag är oerhört orättvist. Och av de jag träffar som inte är så aktiva i sitt jobbsökande så är faktiskt en stor del av dem inte lata utan snarare uppgivna och tror att det ändå är kört för dem, kanske på grund av de ser sina arbetslösa föräldrar eller då de på grund av etniskt ursprung fått bilden av att "en sådan som jag får inget jobb". Majoriteten av de unga jag träffar är dock väldigt medvetna om situationen på arbetsmarknaden, de är motiverade och de kämpar på alla sätt de kan för att få tag på ett arbete.

Dagen avslutades med gott humör

Publicerad 2013-04-09 20:00:08 i Allmänt,

Efter all oro och sådant som jag skrev om tidigare idag så var det skönt att komma hem till en riktigt glad unge. Hade en riktigt mysig kväll med gos och småprat och inga konflikter alls, inte ens om tandborstning eller läggning. Kändes riktigt bra faktiskt.
 
Har även haft mindre skrattanfall i bilen idag varje gång en nyhetsuppläsare med allvarlig röst pratat om att polisen ännu inte fått tag i den som igår kastade ett päron på en fotbollssspelare (?!). Päron.. say what? Haha. Då kände jag att inte skall jag sitta här och klaga över mina problem när det finns människor i världen som får päron kastade på sig..haha.

Looking back

Publicerad 2013-04-09 10:06:10 i Allmänt,

Satt och tittade igenom alla gamla foton i mammagruppen på nätet som jag är med i och hittade ett gammalt foto på en liten Nico. Tänk att det var så nyss men ändå så länge sedan. Att han så nyligen var så liten. Att han då precis börjat ställa sig upp. Mitt älskade barn <3
 
 

I sin nya tröja <3

Publicerad 2013-04-09 09:26:21 i Allmänt,

Idag var i alla fall min lilla tofsprydda plutt stolt när han skulle gå till dagis för att han hade sin nya tröja/jacka med Buzz Lightyear på. Han gick fram till alla han mötte, både personal, barn och andra barns föräldrar och pekade och visade "Buzz".
 

Dagisångest

Publicerad 2013-04-09 09:02:38 i Allmänt,

Jag har skrivit tidigare om min ångest beträffande dagis (förskola dårå). Problemet har inte med personalen eller så att göra för jag tycker mycket om personalen på Nicos dagis. De är empatiska, kunniga och har snabbt identifierat Nicos behov. De är också väldigt  bra på att föra en öppen kommunikation och berätta om vad som händer på dagiset. Dock är det ju så att resurserna är begränsade och de har en hel del barn att ta hand om vilket innebär att de inte kan lägga för mycket fokus på ett visst barn, speciellt inte nu när det kommit mycket småttingar till avdelningen som inte kan ta hand om sig själva.
 
Jag har ju märkt en förändring gällande Nicos attityd till dagiset och det tycks vara så att ju mer de andra barnen lär sig prata medan hans språkutveckling går väldigt långsamt desto mer hamnar han utanför och vill inte vara där. Ofta när jag hämtar honom så är han för sig själv och han ser inte glad ut. Han har mer och mer faktiskt verkat nedstämd när man hämtar honom. Detta känns inte alls bra och innebär en extrem ångest då vi ju faktiskt inte har ekonomisk möjlighet att ha honom hemma.
 
Nu har jag i alla fall skrivit till förskolans rektor och krävt extra resursperson för att Nico skall kunna få sina behov tillgodosedda och få hjälp i sin utveckling. Får se hur det går.
 
Ingen berättade innan man fick barn att det skulle innebära ständig ångest och oro.

Konsten att planera mindre

Publicerad 2013-04-08 12:56:20 i Allmänt,

Jag är ett planeringsfreak, har alltid varit. Har dock blivit bättre med åren då jag när jag var yngre gärna hade listor över vad jag skulle göra varje dag. Saker som inte stod med på listan gav mig ångest.
Jag har nog också tidigare haft en tanke om att det där perfekta inte bara sker utan planering. Utflykter, resor, "spontana" påhitt - allt skulle planeras. Och eftersom jag hade en dröm om att vara den absolut perfekta mamman så började jag ju naturligtvis planera mycket för mitt barn redan från start.
 
I tankarna hade jag alla de där fina minnena jag har från min egen barndom, de små speciella händelserna som liksom bara fastnat.
Så jag tänkte Legoland, Astrid Lindgrens värld, försökte komma på roliga utflykter och aktiviteter till helgerna, sporter han kanske skulle vilja pröva på, funderade på kattunge som man måste ha och så vidare.
Sedan började jag alltmer inse att jag försökte för mycket. Även om Nico kan tycka vissa saker är kul så tycker han bara det en stund och om det krävs en lång bilresa innan så är han för trött och för sur för att kunna njuta när man kommer fram. Dessutom är mycket av det som vi tycker kan vara kul inte alls så kul i hans ögon.
Alltmer förstod jag att det han tycker är kul är att vara hela familjen tillsammans och göra något litet. Hälsa på hos någon en liten stund, åka och handla, åka och bada... för honom är hela världen ganska ny och även det vardagliga är spännande.
 
Kanske är det första-barnet-sjukan som vi haft men nu börjar vi i alla fall förstå att det inte krävs så mycket och att allt inte måste hända direkt och gå så fort. Vara tillsammans alla tre och skratta, det är vad vår son vill :)

Skönt men jobbigt

Publicerad 2013-04-07 19:09:20 i Allmänt,

Vad vi grejar i trädgården nu. Pust. Idag har vi flyttat en enorm hög tallris och halva vedhögen har staplats... återstår massor i trädgården dock.
Nico är inte mycket för att vara med ute han. Han tyckte det var kul att köra ett lass med ris med sin egen lilla skottkärra och hjälpa mig lasta av. Efter det tröttnade han och rymde upp i berget. Helt orädd och snabb som blixten.
 
 
Sedan ville han bara in, så slutade med att jag fick bära ut en stol och hans iPad och då höll han sig lugn en stund. Och sedan bar vi ut plastbord och stol så han fick äta lunchen ute medan jag fortsatte bära ett tag till.
 
 
Som tur var kunde snälla mamma och pappa ha Nico en stund sedan, till hans stora lycka, och jag och maken kunde slita på rejält en stund. Aj aj ryggen.
När vu hämtat Nico blev det god middag, Nico fick en motvillig dusch och sedan fick han kvällsmat och det var dags för sängen. Som vanligt det sista var det stor protest och tårar för att han var tvungen att lägga sig men sedan somnade han två minuter efter han lagt sig.
 
Här pusslar han lite samtidigt som han ser på film. Råkade ta i för mycket balsam i hans hår så får se hur han kommer se ut imorgon...

Vill vara ute i solen

Publicerad 2013-04-06 14:19:58 i Allmänt,

Jag har en enorm längtan efter att vara ute i solen och dra ris och pyssla i trägården men tyvärr vill Nico inte vara ute så jag får vara inne med honom.
Han var dock ute med oss förut så jag kunde få lite gjort. Sedan kom hans älskade mormor och morfar vilket gjorde honom mycket lycklig och vi fick tacksamt lite hjälp. Hoppas nu att hans abstinens efter dem kan lugna sig något, och han skall dessutom få träffa dem imorgon med.
 
Han är ingen större utemänniska vår son. Han vill gärna ut och så, men högst en timme ungefär och sedan vill han in igen. Och under den timmen ute måste han göra olika saker hela tiden för annars tröttnar han. Att köra tallris fram och tillbaka till en stor hög roade honom inte alls (ja jag kan väl inte säga att det roar mig heller, men det måste göras).
 
Och för er som tänker.. men hallå skulle inte de till sci fi-mässan och shit idag så nej det blidde inte så. Eftersom Nico precis tillfrisknat från magsjukan och fortfarande är rätt seg och lättirriterad så kände vi att det var bäst att han fick vila upp sig lite, plus att vi har såå mycket att hinna klart med innan renoveringen av huset kan börja så vi var liksom tvugna att ta tag i detta nu och inte roa oss.

Min son och hans besatthet

Publicerad 2013-04-05 18:55:04 i Allmänt,

Min son ääälskar sin mormor och morfar, till den grad att det börjar kännas jobbigt. Han gör inget annat än att prata om dem och vad man än säger lyckas han på något sätt tolka det till att vi skall hem till dem.
En tredjedel av dagen, minst, spenderar han med att gråta eller skrika över det faktum att vi inte skall till dem, och då träffar han dem ändå för det mesta minst var tredje dag och oftast oftare (de bor granne med oss).
 
Om vi skall ut i trädgården slutar det med att vi får släpa in honom skrikande från vägen för att han försöker rymma ner till dem. Om vi åker någonstans så gråter han varje gång vi kommer hem för att vi inte åkte till dem. Han har börjat se dem på tv. Han såg en fotomodell på tv som han hävdade var mormor och en invandrare i Uppdrag Granskning som han påstod var morfar.
 
Jag vet verkligen inte vad man skall göra för det börjar bli påfrestande denna besatthet. Vi kan ju inte alltid vara hos dem, de har ju liksom liv... och vi med... typ. Och det där med att de kan vara sjuka eller inte hemma, det går han inte alls med på. Suck.

När skall folk förstå?

Publicerad 2013-04-05 15:07:21 i Allmänt,

Efter Blondinbellas lilla utspel kring "hen" och hela genusdebatten så har många skrivit kloka inlägg kring detta. Bland annat MinaSannaOrd, Hanapee och Lady Dahmer för att nämna några. Jag blir bara så himla deprimerad av det hela, och samtidigt imponerad av de som orkar ge respons om och om och om igen. För det känns som om samma gamla trötta snedvridna syn på kön/genus bara upprepas, samma argument som baseras på missuppfattningar används och jag vill bara skrika: ÄR DET NÅN ENDA JÄVEL SOM LYSSNAR PÅ DET SOM SÄGS?
 
Hur pedagogiskt "vi" (vi som faktiskt tycker att det här med en genusdebatt är en viktig grej) än svarar, hur vi än förklarar så är det som om det går in genom ena örat och ut genom andra. I de flesta fall misstänker jag att de inte ens läser de svar de får utan av ren envishet bara SKA fortsätta tycka som de tycker oavsett om det är rätt eller fel.
Och fine, tyck va fan ni vill, kan jag känna då... men det mest störande är ju att de envisas med att hävda att de vet vad jag står för trots att det är helt fel. Ständigt återkommande gnäll om rosa och prinsessor och att pojkar skall tvingas ha kjol... och jag bara MEN ORKA!!
 
Men det är i alla fall riktigt bra att de finns andra som orkar fortsätta argumentera fast de får besvara samma frågor om och om igen, och som verkligen försöker vara pedagogiska istället för att göra vad min naturliga respons egentligen är vilket är att vråla: MEN E DU TRÖG?!
 
Lady Dahmer hade förresten en skitbra bild som beskriver tänket, och jag hoppas att hon inte tar illa upp att jag sprider den här (om du skulle se detta och känner att det inte är ok, så säg till så tar jag bort med en gång).
 

Jag försökte i alla fall

Publicerad 2013-04-05 10:58:35 i Allmänt,

När jag vaknade i morse och solen sken ute så kände jag att jag bara var tvungen att försöka få något gjort i trädgården. Nico har ju verkat må bra sedan i förrgår och ville också ut så jag tänkte att jag testar.
Jag hann dock enbart köra iväg en skottkärra med tallris innan Nico gömde sig bakom en gammal orgel som står på parkeringsplatsen (i väntan på en tripp till tippen) där han satt och surade för att han ville åka bil.
 
 
Sedan var han dock med en ytterst kort stund medan jag rensade lite bland hostorna i rabatten, innan han satte sig i sin pulka och var ledsen och arg för att man inte kan åka pulka utan snö.
Efter det körde han fram sig vagn, klättrade upp och satte på sig sina solglasögon och meddelade att han vill gå på promenad.
 
 
Vi hann dock inte gå så långt innan han började tjuta om mat och mormor, dvs åka hem och äta mat dög inte. Men eftersom mormor är sjuk så fick vi gå hem igen trots hans protester. Sedan satt han en stund i vagnen utanför dörren och vägrade gå in tills dess att maten lockade för mycket för att han skulle kunna stå emot.
Så nu äter han köttbullar och mos och ser på Pippi.
 
Det är så roligt att se honom se film nu för han lever sig verkligen in i handlingen. Härmar vad de säger, applåderar om de gör något bra, försöker varna dem "aakta, neeeej" eller förmanar dem "dumma dej" om de gör något fel. Dock inser man att det också kan vara lite farliga saker de lär sig när de ser film. Nico tycker ju mycket om sekvensen där Pippi hoppar från en klippa och kan flyga, och tyvärr tror jag inte att han är gammal nog att fatta att man inte kan göra så i verkligheten.
 
Nu väntar jag på att maken skall sluta jobbet och så skall vi med honom till doktorn innan vi skall handla. Hoppas på en lugn kväll så får vi se om det finns energi nog hos oss att ta oss till scifi-mässan imorgon.
 

Sjuklingen friskare

Publicerad 2013-04-04 21:52:26 i Allmänt,

Dagen som skulle ha spenderats med att flytta ved och ris i trädgården har mest spenderats med att ta hand om lillskrutten. Idag har han inte kräkts men han har varit tröttare än vanligt, inte direkt velat äta och på kvällen var han riktigt ledsen utan synbar anledning en stund. Jobbigt när man inte vet vad som är fel.
Ni kan dock bjudas på lite bilder från dagen som gått.
 
Älskar den här bilden på honom. Tycker att han är såå söt.
 
Han var lite piggare en stund och då ville han ut och cykla i trädgården.
 
 
Sedan blev han ledsen för att jag tog på mig handskar (något av en fobi han har) och bröt ihop helt, låg på marken och grät hysteriskt och vi fick gå in. Men han ville åka motorcykel en liten stund på altanen.
 
 
Det är i alla fall sååå skönt med sol och varmt ute. Lyckan att kunna vara utan jacka och ändå inte frysa.

Man blir trött av att va sjuk

Publicerad 2013-04-03 17:11:49 i Allmänt,

Efter att ha kräkts stora delar av dagen lyckades Nico få i sig i alla fall delar av ett HappyMeal som han fick behålla i magen och kunde därefter faktiskt vara ur sängen i upp mot tre timmar, men sedan orkade han inte mer. Skulle gissa att han somnade för natten.
 
 
Så istället för lov i solsken med trädgårdsarbete så blir det hemma med sjukt barn för min del resten av veckan. Får fokusera på storstäd av huset istället och påbörja planering och röjning eftersom bygganmälan fylldes i idag.

Mitt lilla pyre

Publicerad 2013-04-03 12:55:34 i Allmänt,

Idag hade vi massor av planer, bland annat att åka till logopeden och så skulle Nico klippa sig, men allt fick ställas in.
Det började med att Nico kräktes vid midnatt i natt. Han var jätteledsen men vi tänkte att det kanske var något tillfälligt, att han ätit något dumt eller så.
Imorse var han dock lite mosig och trött, som man kan se på bilden nedan, men jag höll hoppet vid liv om att allt snart skulle ha gått över.
 
 
Men efter frukosten då jag tagit på honom kläder och vi precis skulle gå till bilen så kräktes han massor igen och det var bara att ringa och avboka allt. Nico var jätteledsen då han ville iväg :(
 
Så nu har han legat i sängen hela dagen - vilket INTE är normalt för lilla herr fart och fläkt. Han ser på film och myser. Han har dock fått i sig två mackor utan att kräkas för en stund sedan så hoppas att det snart är bra igen.
 
Han har i alla fall humör nog att spexa lite framför kameran :)

Nästan känd och så

Publicerad 2013-04-02 18:38:38 i Allmänt,

Idag fick jag tag på numret av Socionomen som jag är med i. Eller snarare så att jag mailade dem och frågade om jag kunde få köpa det och de var snälla nog att skicka det gratis.
Kände mig nöjd med hur det jag sagt presenterades och bilderna var inte alltför hemska även om det ser så onaturligt ut för mig. Modell kan jag aldrig bli, om man säger så :)
 
 

Sjukhusbesök

Publicerad 2013-04-02 17:34:02 i Allmänt,

Idag blev det att jobba lite grann trots "lov". Och efter det mötte jag upp Nico och Hampus vid sjukhuset där Nico skulle testa sin syn. De fann ett midre brytningsfel som måste följas upp men annars var allt fint.
Nico tyckte det hela var ganska tröttsamt men var duktig. Underligt många av bilderna som läkaren höll upp föreställde dock mormor eller morfar enligt Nico :). Känns dock som om han kanske är på väg att bli sjuk för han har känts hängig och "pluttig" sedan igår kväll.
 
Han fick en Herr Nilsson efter undersökningarna som han blev glad för.
 

Saker Nico nog hade velat ha

Publicerad 2013-04-01 19:50:03 i Allmänt,

Upptäckte idag på bland annat ToysRUs hemsida att det kommit in en hel del grejer med ToyStory. Tror att Nico nog gärna hade velat ha denna cykel bland annat:
 
 
Fanns även andra saker som sagt var, bland annat denna förvaringskorg och lilla bowlingset.
 
 

Våren kommer

Publicerad 2013-04-01 19:47:43 i Allmänt,

Dagen började med ett besök hos en vän och hennes dotter som är i Nicos ålder. Var mycket trevligt och var härligt att se Nico interagera och verkligen vilja samspela med någon annan. Han var riktigt glad och hade nog helst inte velat gå hem alls. Och att leka med kamratens pappa var minst lika roligt det.
Var första gången jag såg deras sommarstuga och det var verkligen fint. Fick faktiskt lite insperation inför vårt eget renoverande. Vill också ha den där ljusa, fräscha känslan (som alla andra just nu..hehe). Även om jag tycker det där mörka murriga som vi haft innan också är väldigt snyggt så blir man på bättre humör av det ljusa.
 
När vi kom hem var Nico trött. Tar tydligen på krafterna att ha kul. Efter lunch kom dock hans mormor och morfar förbi en stund så då blev det en del bus i trädgården.
Foto: Göran Hermanson
 

Direkt efter det skulle vi åka och handla, och i affären började jag märka av att hans ork inte var på topp. Var en hel del tårar innan vi lyckades ta oss därifrån. Resten av dagen var han ganska instabil och trött. Grät lätt och allt var jobbigt. Innan sängdags bröt han ihop helt när tänderna skulle borstas och bara var helt förstörd, för att sedan få ett hysteriskt fnitteranfall varefter han kröp in i sitt tält och tvärslocknade. Stackars liten. Det tar på kraftern med all sol och utelek.

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela