Knyttet - kort men tjock

Enligt Jesper Juul är vårt verkliga problem att vi överhuvudtaget låter en metod forma relationen till våra barn. Han konstaterar att om en vuxen person vänt sig till en psykolog och bett om en bra ”metod” för att få sin hustru eller man att sluta bråka hemma så hade önskemålet betraktats som stört. Som vuxna förväntas vi inte försöka manipulera vår partner till underkastelse. Den make som anlitar en ”Super Nanny” för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam. Och den kvinna som försöker lösa konflikter genom att döma sin man till ”utvisning” lyckas troligen inte heller rädda relationen.
Men många barn utsätts för den typen av behandling. Jesper Juuls poäng är att det är lika orimligt att använda metoder för att få sina barn att bete sig så som man önskar, som det vore att använda metoderna på vuxna. Inte minst därför att det tvingar föräldrarna att ägna sig åt rollspel.

– Man är så upptagen av att låta som en ”riktig förälder” att man till slut börjar tala om sig själv i tredje person: ”Mamma vill inte att du gör så”, ”Pappa tycker att du ska göra så och så”. Det där rollspelet blir man enormt frustrerad av som barn. Och det är förståeligt, tänk om man haft en vuxen partner som ständigt gick runt och spelade kvinna eller spelade man och talade om sig själv i tredje person? Man hade ju förlorat intresset relativt fort.

Idag är de mer auktoritära uppfostringsmetoderna på väg tillbaka. I program som ”Super Nanny” rekommenderas skamvråns återinförande, vilket också har genomförts på enstaka svenska skolor. Idén är att barnen ska tvingas till underkastelse med hjälp av psykiska bestraffningar. Enligt Jesper Juul fungerar sådana metoder, men bara på kort sikt.

– Den mest effektiva formen av uppfostran är ju våld. Eller hot om våld. Det är fullt möjligt att knäcka barn upp till elva, tolv års ålder med våld, eller med Super Nannys, eller vad man nu hittar på. Men vad vi också vet är att senast när barnet kommer i puberteten så får föräldrarna tillbaka med ränta. 
I sina böcker konstaterar Jesper Juul att priset för den lydnad som vi kan tvinga fram med bestraffningar och hot är mycket högt både för barnet och föräldrarna. Barnet lär sig nödvändigheten av underkastelse, och samtidigt förlorar det respekten både för sig själv och för sina föräldrar. Detta syns inte på allvar förrän barnet kommit upp i tonåren, men då blir revolten desto mer dramatisk. Relationen till föräldrarna blir distanserad och ansträngd. När föräldrarna blir gamla känner de sig övergivna av sina vuxna barn Men fröet till det sveket sådde de själva när de försökte lösa konflikter genom att tvinga barnet till underkastelse. Inga relationer håller för ett sådant maktmissbruk.

Föräldrar som satsar på en mer ”fri” uppfostran strävar ofta efter att bli ett slags serviceinstitutioner för sina barn. Barnets önskemål ska uppfyllas så långt det är möjligt, vilket betraktas som ett demokratiskt sätt att styra familjen. 
Men enligt Jesper Juul kan familjen aldrig vara en demokratisk institution. Det leder enligt hans erfarenhet bara till frustrerade barn och dysfunktionella familjer. Föräldrarna måste vara ledare och en ledare får inte vara rädd för konflikter.

– Om föräldrarna är konflikträdda och hela tiden försöker ha glada barn omkring sig genom att alltid säga ja och aldrig säga nej, så utvecklas varken barnets medfödda förmåga till empati eller deras sociala förmåga. Barnen blir antingen oroliga och bråkiga och ska vara i centrum hela tiden. Eller också blir de inåtvända och självdestruktiva. De kan börja skära sig själva i armarna eller få ätstörningar när de kommer i puberteten.
Det här innebär dock inte att han stämmer in i den kör av röster som just nu påstår att barn ”behöver gränser”. Lika lite som vi bör försöka uppfostra våra arbetskamrater eller vår vuxna partner genom att konstruera gränser för dem, ska vi göra det för våra barn. Vad föräldrarna däremot ska göra är att respektera sina egna gränser, och kommunicera dessa till barnen.

– Om man tvivlar på varför det är viktigt att ta tillvara på sina gränser och sina egna behov i förhållande till barn så ska man fråga sig varför det är så viktigt i förhållande till andra vuxna. Svaret är detsamma: Relationen blir dålig om man inte tar i vart fall minimalt vara på sig själv. Om den ena parten hela tiden försöker tillfredsställa den andre så vet man inte var man har varandra och det kommer inget gott ut av det. Den andre förlorar respekten, blir ensam och får samtidigt ett jätteansvar på sig.

Om vi vill skapa goda relationer till våra barn måste vi enligt Jesper Juul ställa höga krav på oss själva: Vi måste bli autentiska.
I boken Här är jag! Vem är du? som nyligen kom ut i pocket i Sverige beskriver Jesper Juul en vanlig situation: Föräldern har just satt sig för att läsa tidningen och då kommer barnet med en sagobok och vill ha högläsning. Om föräldern använder den gamla auktoritära linjen säger han eller hon argt: ”Kan du inte se att jag läser tidningen nu?” och jagar ut barnet ur rummet. Barnet får då veta att det var fel att uttrycka ett önskemål och hon känner sig värdelös. Så småningom kommer barnets självkänsla att ta skada och hon kommer att börja uttrycka sina behov indirekt, det vill säga klagande och vädjande eller genom tjat. Eller också ger hon upp och slutar uttrycka behov överhuvudtaget.
Föräldrar som tillämpar ”fri” uppfostran släpper i samma situation tidningen och griper sagoboken. Risken är dock stor att barnet känner att detta inte riktigt är vad föräldern vill. Detta skapar skuldkänslor hos barnet, vilket också i längden skadar självkänslan. Hon kommer dessutom att imitera förälderns beteende och själv få svårt att urskilja sina egna gränser när andra kräver saker av henne.

Juul rekommenderar att den tidningsläsande föräldern istället är det han kallar autentisk, och vänligt med bestämt säger: ”Nej, jag vill inte läsa en saga för dig nu. Jag vill hellre läsa tidningen”. Barnet kan då bli frustrerat, vilket han menar är nyttigt. Hon kommer att känna att det både är i sin ordning att uttrycka ett behov och att säga nej. Det leder till att hon lär sig att respektera både sina egna och andras behov. I framtiden kommer hon inte att känna sig tvingad att säga ja bara för att någon ber om något, och hon kommer inte heller att vara rädd för att uttrycka egna önskemål.
Enligt Jesper Juul är dock många föräldrar rädda för att visa upp ett autentiskt jag för sina barn.

– En 30-årig journalist med tre barn frågade mig nyligen vad man ska göra när man kommer hem sent från en helvetes dålig dag på jobbet och märker att mannen som man trodde var hemma plötsligt har ett viktigt möte och man bara vill önska att man aldrig fått barn. Vad gör man då? Jag svarade: Man sätter sig ned på golvet och skriker. Hon blev verkligen överraskad: ”Gud, kan man verkligen göra det?”. Det hon menade var: ”Tål barnen verkligen det?”. Tål barn att föräldrarna tappar konceptet och inte kan ta hand om dem i två timmar eller är olyckliga? Det tål de. Det tar de överhuvudtaget ingen skada av.

I en av sina böcker förklarar Juul vad han menar genom att berätta om två föräldrar som just fått sitt andra barn. Den treårige sonen var så svartsjuk på sin nyfödda lillasyster att han ofta slog henne. Föräldrarna försökte på alla sätt få honom att sluta men hur mycket de än sa till på skarpen och skällde vägrade sonen att lyssna.
En dag var pappan ensam hemma med de två barnen. Sonen attackerade om och om igen lillasystern. Arg och förtvivlad drog pappan in sonen i sovrummet för att åter skälla på honom. Men till sin egen förvåning började pappan nu gråta. Med tårarna rinnande sa han att sonens sätt att hantera sin syster gjorde fruktansvärt ont i honom. Treåringen tittade koncentrerat på sin gråtande far och tycktes för första gången verkligen höra vad som sades. Sedan slutade han slå sin syster.

Jesper Juuls sensmoral med historien är att små barn i ännu högre grad än vuxna behöver en känslomässigt autentisk kommunikation för att kunna ta sina föräldrars önskemål på allvar. Barn har en medfödd kompetens för avancerade samspel med sina föräldrar. Men så länge pappan spelar en auktoritär roll kan han inte nå fram till sonen. Bara genom att bli autentisk kan han skapa det Jesper Juul kallar en ”personlig auktoritet”, och därmed få sonen att respektera honom. Alternativet är att försöka konstruera en formell auktoritet med hjälp av repression och förödmjukelser. Han kan få sin son att sluta slå systern då också, men priset är att han förstör sin relation till sonen.
Jesper Juuls sätt att ställa den konstruktiva, personliga auktoriteten mot den destruktiva, formella auktoriteten är inte bara gångbart när vi tittar på relationer inom familjen utan på snart sagt alla relationer som finns i ett samhälle.