Knyttet - kort men tjock

Nu tänker jag skriva lite om Falling Skies och utfärdar direkt en SPOILERVARNING eftersom jag även kommer kommentera händelseutvecklingen i de allra senaste avsnitten. Så, nu ä rni varnade så nu kan ni inte bli sura om ni ändå läser.

 

Ur genussynpunkt brister serien en hel del tycker jag. Serien består av absolut majoritet män. Huvudpersonerna är en far och hans tre söner. Jag kan på rak arm bara komma på 7-8 stycken kvinnor som är namngivna i serien medan det finns massor av män (och bara 5-6 av dem har haft större roller).

En ond. Två omvårdande och/eller mamma. Ett barn/magisk. En tuff brud med svårt förflutet. (plus en ny som man inte vet mycket om, samt två numera döda). Det vill säga ganska klyshiga kvinnoroller. En eller högst två av dem kan väl sägas ha något som liknar komplexa personligheter. Dock får jag väl påpeka att männen inte heller är några djupa karaktärer direkt. Men det är väldigt tydligt att männen i serien ses som de som slåss generellt sett och kvinnorna är de mer omvårdande som tar hand om sjuka och barn samt ser till att mat lagas.

 

Serien handlar alltså om att jorden attackerats av utomjordingar och jag tycker i övrigt att den är ganska underhållande. Jag tyckte om att den tog sin början efter det att själva attacken ägt rum och man kastades in i handlingen.

I början var den också ganska innovativ med sin handling och introducerade lite nya grejer, men det senaste har den tagit lite väl mycket inspiration från V - originalserien. Behöver ju inte spoila för mycket men om man sett båda serierna så fattar man vad jag menar. Det är också lite väl mycket övernaturliga inslag för min smak just nu.

 

Sedan finns det två "detaljer" i serien som jag hela tiden återkommer till i tankarna och som stör mig lite. I ett avsnitt i början av serien så "bekänner" den tuffa tjejen för sin kille att hon en gång genomgått en abort och han rycker lite på axlarna åt detta så hon blir upprörd. Denna scen har egentligen ingenting alls med handlingen att göra så jag undrar lute varför man ens tog med det och vad man ville säga. Ville man påvisa någon slags upplevd skillnad mellan män och kvinnors syn på abort? Ville man smyga in appropå ingenting att abort är något man bör må lite dåligt över? Att det förändrar någon som person? Jag fattar inte riktigt vad man ens skulle ha med detta för...

 

Den andra saken stör mig lite mer. Det handlar om att en av männen som från början framställts som en smått osympatisk outsider nu allt mer framställs som en good guy som bara var lite missförstådd, och han får allt mer hjältestatus. Det är bara det att det antytts att han i början av serien hade ett "förhållande" med en ung tjej mot hennes vilja och man får känslan av att det förekommit våldtäkter baserat på de ordväxlingar som tidigare förekom. Nu känns det dock som om man väljer att ha överseende med detta och att man som tittare också skall ha det. Som att den där förtryckande "våldtäktsrelationen" bara var en liten miss som man nu skall glömma och förlåta för han är ju "snäll innerst inne". Jag tycker att det skickar ett väldigt konstigt budskap.

Å andra sidan kan man ju se det som ett försök att skapa en mer komplex bild av en förövare och få fram att alla kan ha både onda och goda sidor... men det känns dock mer som om man framställer övergrepp mot kvinnor som något som inte behöver vara en stor grej.

 

Jag är mycket kluven till denna serie...

Jag tycker att begreppet antifeminism är lika svårt att definiera som begreppet feminism, beroende på hur man ser på det... ok det kanske kommer vara snårigt att hänga med i mina tankar nu.. men men..

 

Feminism är ju egentligen en "titulering" som vem som helst kan kalla sig. Någon som inte alls ser på feminism på samma sätt som jag... t.ex. en person som vill ha lika lön för lika arbete men som tycker att genusarbete är fjantigt.. kanske kallar sig för feminist. Den personen känner sig som feminist fast vi inte alls tycker likadant och jag kan ju inte frånta den människan rätten att kalla sig feminist. JAG personligen kanske inte känner att den personen är feminist, men jag kan för den sakens skull inte kidnappa hela begreppet och säga att jag personligen avgör vem som är det och vem som inte är det.

 

Och på samma sätt blir det ju då så att min syn på vad som är antifeminism utgår från vad jag som person anser vara feministiskt.

Ibland kan det ju handla om någon som rakt ut säger sig vara mot feminism, men i andra lägen kan det vara personer vars syn på feminismen skiljer sig från min syn på ett sådant sätt att jag personligen anser att den personens uttalande motarbetar feminismen... eller att jag anser att personen i fråga attackerar och smutskastar andra feminister. Jag kan ju alltså då tycka att någon är antifeminist utan att den personen ÄR detta i någon slags objektiv bemärkelse.

 

Det svåra är med andra ord att både feminism och antifeminism både är ord som kan betyda mer än en enda sak samt att båda orden kan ha både objektiva och subjektiva betydelser.

Just nu är det mer barn än feminism på bloggen, men så får det vara ibland. Känns ändå som om hela bloggsfären tagit lite sommarsemester och inläggen duggar inte lika tätt så kanske inte behöver ha allt för dåligt samvete.

 

Har lite ångest att jag behövt jobba hela Nicos sommarledighet. Han har dock haft kul med sin pappa, men idag ringde han och grät och ville att jag skulle komma hem.

 

När jag kom hem satt vi först och lekte med den stora kartong lego som hans farfar skickat ner. Massa lego som tillhörde maken när han var barn. Var mycket spännande att sitta och rota även för vuxna.

 

Sedan förvandlades han till Karlsson igen. Börjar bli liiite jobbigt med ett barn som kräver att kallas Karlsson på taket 75% av sin vakna tid. Och så har ju Karlsson tre vänner har han bestämt; Lillebror, Kompis och Majlis. Ibland får jag eller maken vara en eller två av dessa men ibland finns de enbart i fantasin. Långa haranger babblar han om dessa non stop: Majlis mamma kommer sen. Ser du Majlis mamma? Hon står där. Nu ringer Kompis. De skall åka bort. Allihop. Majlis, Kompis och Lillebror. I en bil. Höger och sen vänster. Nu är de borta. Försvunna. Men de kommer sen. Karlsson är i taket. Nu skall Karlsson vara spöke....

 

Jag tvingades sedan bygga en propeller åt Karlsson i lego, men också måla och klippa ut propeller samt knapp och tejpa fast på honom.

 

Nu har jag äntligen fått satt mig ner lite och han leker själv på sitt rum. Hör honom prata oavbrutet med sig själv dock :)

Nico har varit upprörd i några dagar. Det hela beror på en extremt stark längtan efter Lego Disney Princess Askungen. Och för att alla inför hans födelsedag skall ha helt klart för sig vilket lego det alltså handlar om så kommer här en bild.

 

Nu har även Gustav Fridolin gått och skrivit en feministisk krönika... och som vanligt blir jag kluven och dubbel i mina känslor. Han har ju länge talat om sådana här frågor, så jag känner inte att han bara gör det för att det snart är val utan jag tror att han genuint tycker att dessa frågor är viktiga. Och jag vill inte raljera över hans ord, även om det åter är ganska självklara saker som kvinnliga feminister sagt i evigheter men som bara får uppmärksamhet om en man säger det. Och ju fler som kämpar för feminismens sak desto bättre, tycker jag ju, för att förenkla det hela.

 

Men alltså.. det blir så jäkla tydligt. När kvinnor kan säga samma saker om och om igen och blir kallade jobbiga, rabiessmittade, radikala (i den missuppfattade versionen av ordet), gnälliga - det vill säga om någon ens lyssnar alls. Och sedan kommer några män och säger samma sak, fast i mer ytlig version, och plötsligt sitter Herr Svensson på sin kammare och får aha-upplevelser och vill också kalla sig feminist. Då blir det så jäkla tydligt att det inte är ett dugg jämställt, att det är lång väg kvar och att det är männen som har makten - för en mans ord väger så mycket tyngre än en kvinnas.

 

Han kommer till insikt. Hon har PMS.

 

Jag stör mig något enormt på människor som inte kan hålla isär kritik mot Israel med antisemitism - åt båda håll. Och med det menar jag att jag både står mig enormt på människor som gastar om att man hatar judar för att man anser att Israels ledning gör fel som beslutar om bombningar som till största delen drabbar oskyldiga och nästan utplånar ett helt folkslag, men också på de som på något sätt lastar judar som grupp för det som sker i Gaza och börjar uttala sig hatiskt eller kastar sten på synagoger och liknande. Lika idiotiskt vilket som.

 

 

Ja jag hoppas att ni inser att irritationen på de olika nivåerna inte på något vis befinner sig i samma kategori vad gäller allvar. Global nivå = seriöst, men sedan minskar graden av allvar markant för varje steg.

Men för att återgå till den regionala nivån så är det smått jobbigt att bo på en plats (en ö) dit många åker på semester och där många har sommarstugor, vilket innebär att de varma månaderna plötsligt innebär köer åt alla håll i trafiken, lååångsamma husvagnar överallt, milslånga köer och trängsel i affärerna osv.

 

 

Min man använder överdrivna mängder tandpetare... som ligger precis överallt. På allvar så får jag plocka tandpetare ur min säng varje kväll då jag skall lägga mig om jag inte vill riskeras att spetsas av ett minimalt spjut under natten.

...sägs det. Men ibland tänker jag... trots att jag älskar mitt jobb på många sätt och vis... att då jag var deltidssjukskriven för något som kunde liknas vid utbrändhet och inte klarade av stress mer... så kanske det smartaste valet inte var att byta jobb till ett mer ännu mer stress..

 

Just nu får jag migränhuvudvärk av mitt jobb. Känns som om jag knappt har tid att göra mitt jobb då jag måste hantera massa jäkla tjafs istället hela tiden.

 

Nåja... blev en timma övertid idag och kommer säkerligen bli en hel del stressande imorgon, men jag kan förhoppningsvis ta fredagen ledig och få andas lite.

 

Och eftersom jag är så tråkig så rekommenderar jag er att se denna video med Laci Green... och alla andra videos hon gjort. Jag tycker hon är amazing och anser att man borde använda hennes videos i sexualundervisning i skolan.. eller varför inte på engelskalektionerna... och lite överallt.

 

Idag har vi haft en hel del besök här och Nico har varit väldigt glad. Först kom makens kompis på besök och då Nico har fattat särskilt tycke för honom så var han väldigt nöjd. Då han arbetar med barn med speciella behov så hade han också med sig böcker om autism som vi skall låna och jag (med min bristande sociala kompetens) har redan plöjt igenom en och en halv av dem under dagen.Väldigt väldigt lärorika! Lär mig både om sonen och om mig själv.

 

Sedan ringde en gammal vän som jag inte sett på ett tag och frågade om han och hans son kunde komma förbi och Nico blev väldigt glad att det kom ett barn som han kunde leka med. Han visade också sin mest sociala och empatiska sida då han när han hörde min vän säga att hans son inte hade ätit ännu och plötsligt försvinner in i köket och kommer tillbaka med en youghurt åt det andra barnet :)

 

Dock blev det ett litet missförstånd senare som gjorde Nico lite ledsen och förvirrad. Tidigare på dagen hade maken och hans kompis åkt iväg och köpt pizza som de kom tillbaka med och så åt vi tillsammans i köket.

I samband med att min vän och hans son skulle åka hem så nämnde min vän att de skulle åka och köpa pizza de med, vilket Nico (förstod jag senare) tolkade som att de då såklart också skulle ta med pizzan hem till oss och äta den där. Så han blev väldigt ledsen när han insåg att de inte skulle komma tillbaka och han hade väntat förgäves.

 

Appropå det här med att tolka världen så stod en så bra sak i en av böckerna om autism som jag vill citera:

Visa mig respekten att möta mig på mina egna villkor. Ifrågasätt dina slutsatser. Definiera dina villkor. Arbeta med mig för att bygga broar mellan oss. (JIm Sinclair)

 

Något av det värsta jag vet är att få kommentarer som att: "Du/din son kan ju inte ha autism, du/han verkar ju helt normal" eller ett tröstande "Det märks inte så mycket".

För det första antyder det att de autistiska dragen är något som jag skulle önska bort. Men det är ngen sjukdom eller defekt. Man är bara annorlunda. Varken bättre eller sämre.

För det andra kan jag känna att om man verkligen inte alls märkt av att jag är annorlunda så är detta ingen tröst utan snarare ett tecken på att man inte lärt känna mig speciellt väl alls.

 

Önskar dock att världen var lite mer intresserad av att lära sig om hur andra fungerar istället för att vilja få in alla i samma mall och mönster.

 

 

Jag har ju inte twitter så jag är förskonad dessa eviga debatter som pågår där, men när det uppstår någon större grej så upplyses jag oftast om detta via någon blogg.

 

Nu förstår jag att det hade tagits upp av någon jag inte behöver nämna att det kanske skadar pojkar att ha mammor som "hatar män". Så.. låt mig tänka efter om jag tror att det skadar Nico att jag är en sådan "manshatande feminist".... Nope, skulle jag säga.

 

För jag hatar inte MÄN som individer. Jag hatar patriarkatet och jag hatar maskulinitetsnormer (och rätt många andra normer överlag). Han hör mig aldrig säga att "män är svin" för jag använder inte den retoriken, men han kommer höra mig säga vad jag anser att män som grupp gör fel och förhoppningsvis ta intryck av det och bli en bra person. Han kommer också få ett större utbud vad gäller att skapa sin identitet genom att jag inte könar vad gäller kläder och leksaker.

 

Men... om jag nu talar om att jag anser att män som grupp gör fel, och han nu är en del av gruppen män, kommer han då inte känna sig hatad och dömd på förhand? Nej, om jag hade skrikit att han var ett litet manssvin så kanske.. men det tror jag inte en enda feministisk mamma gör...

När jag själv växte upp förstod jag ju att jag tillhörde en priviligierad grupp med tanke på att jag hade ljus hy och var född i en del av världen där vi inte har krig eller svält till exempel... En viktig insikt som jag tog lärdom av... och inte skapade det ett trauma.

 

Jag tror att de som tror att manshat skadar barn har en rätt skev bild av vad det sk manshatet innebär och undervärderar feministers förmåga att vara föräldrar å det grövsta. Om något skulle jag säga att feminister ofta är de som mest av allt tänker på andra människor, på maktförhållanden och rättvisa, att vilja skapa ett bättre samhälle och så vidare. Värderingar och egenskaper som jag tror gynnar barn - och inte tvärtom.

 

Och inte fan hatar feminister sina söner. På frågan om jag skulle älska min son mer om han var en tjej så är svaret ett extremt bestämt NEJ!

Det är alldeles för varmt för att en enda vettig tanke skall kunna existera i min hjärna just nu... Den liksom bara rinner runt där inne i skallen som smält glass.

 

Förutom att jag jobbat idag, gnällt över värmen, svurit över min trasiga AC i bilen och börjat känna att svettig och ofräsch blivit normaltillstånd så har detta inträffat:

 

Jobb som vanligt idag...och medan jag var på jobbet så var Nico (förutom att vara med sin pappa) på besök hos sin mormor och morfar där han var pirat.

 

Hinner inte med bloggen som jag skulle vilja, men i väntan på mig så läs gärna (absolut) detta inlägg av Kickan Wicksell - om varför jämställdismen inte är ett alternativ.

Om ni någonsin gått in på min blogg och försökt läsa inlägg efter kategorier så insåg ni säkert snabbt att jag är usel på att komma ihåg att kategorisera mina inlägg. Har nu ägnat en timme åt att i alla fall kategorisera in de inlägg jag anser har någon typ av läsvärdhet som fanns på de senaste 30 sidorna i arkivet... resten får bli en annan gång (är nog i alla fall 70 sidor utan kategorier kvar)...

 

Nu.. barnet badat.. nattat och snart sova.

Jag hittade en "ny" (för mig) YouTube-kanal med en snubbe som jag först tyckte sa skitbra grejer.. och mycket av det han säger är också väldigt bra. MrRepzion kallar han sig, och detta var den första videon av honom som jag såg.

 

 

Men sedan såg jag videon nedan och blev riktigt besviken. Även om han i sin video själv säger att alla feminister inte tycker att det är ok för kvinnor att misshandla män som väljer han ändå att tala om feminister som grupp och deras påstådda dubbelmoral.

Det han har som exempel är då en reklamfilm med en kvinna som ganska brutalt misshandlar en man för att han gör sönder hennes klänning.

 

Det jag kände när jag såg hans video var dels "SNÄLLA SLUTA KLUMPA IHOP FEMINISTER SOM EN ENHETLIG GRUPP" - och sluta smutskasta alla feminister för att du mött en eller två feminister vars åsikter du inte delade, speciellt inte om du, som denne kille, uppenbarligen delar många av feminismens uppfattningar. Finns inget jag tycker är fånigare än människor som tycker och tänker som feminister men vägrar kalla sig det för att de tycker att det finns vissa feminister de inte gillar eller för att de själva inte passar in i den snedvridna bild av feminismen som de har. Det är som om jag skulle vägra kalla mig ateist bara för att det finns vissa ateister jag inte gillar.

 

Dels kände jag obehag när jag såg reklamen han syftar på och jag tror att väldigt många andra feminister också skulle känna det. Jag känner inte många feminister som tycker att våld mot andra människor, oavsett kön, är något som är ok. Jag skulle aldrig uppmana någon att slå sin partner, även om denne är man, och tycker att det är lika illa att örfila en man som att örfila en kvinna.

 

Och slutligen så finns det ett skäl till att denna reklamfilm inte får lika mycket protester som om den visat en man som misshandlar en kvinna - och det är inte dubbelmoral. Det handlar om att människor som ser reklamen inte tar den på allvar - de ser en man (som i samhället har maktposition över kvinnan och som stereotypt framställs som starkt "icke-offer") bli slagen av en kvinna ("det svagare könet") och i deras patriarkalt hjärntvättade medvetanden blir detta absurt. Orealistiskt. Även om kvinnors misshandel av män absolut förekommer och är något man inte skall skämta om eller ignorera så är gemene man inte oroad att han skall råka ut för detta. För en kvinna hade dock en reklamfilm med ombytta roller varit en plågsam påminnelse om ett samhälle där en liknande situation inte alls är svår att föreställa sig. Där hotet om våld är reellt.

 

Ok, jag har inte varit full på flera år... och även om jag inte var askalas igår så blev jag bakis. Hade glömt hur det är. Illamåendet. Utmattningen. Svettningarna. Bly i huvudet. Hungern. Känslan av att någon kletat ut flott i ansiktet på en (pga somnade med smink på). Så ovärt. Även om jag hade kul igår så hade jag kunnat ha lika kul utan alkohol.

 

Så hur spenderar jag dagen? Förutom att ha skitdåligt samvete för att jag borde göra roliga saker och leka med sonen men istället halvligger i soffan (men eftersom jag inte varit bakis sedan han föddes så kanske jag skall tillåta mig det denna enda gången), så har jag sett filmen Pitch Perfect.

 

Pitch Perfect överraskade mig. Jag trodde att den skulle vara askass, men den var helt klart sevärd. Som en modern Sister Act (En värsting till syster) fast för unga. Oki, kanske inte supermånga mer likheter än att de sjunger, först kasst och sedan bra, men ändå. Mycket coola tjejer och så. Rolig. Kunde störa mig lite på det där "du måste vara lite mer glad och tillmötesgående om du skall få en kille"... Varför är det så att på film (and irl?) så kan killar vara buttra och svåra och tjejerna bara trånar (surskallen Edward i Twilight för att nämna en) medan tjejer fan skall vara glada och tillfredställande för annars "orkar killarna inte". Well well... den var sevärd som sagt var. Tycker ju om sångnummer.

 

Har sett lite TYT med maken också, om komflikten i Gaza och om det nerskjutna planet. De vågar vara lite mer hårda och ärliga än nyheterna här så det tycker jag om.

 

Sedan upptäckte jag att min absoluta älsklingsateist, Cristina Rad, postat nya videoinlägg och blev skitglad och tittade på dem.

 

Har även försökt klura ut exakt vad det är Nico vill se när han säger att han vill se "bebisprinsessor" men inte lyckats lösa den gåtan.

 

Ätit pizza också. Nu vill jag helst ha kväll och sova. Värmen förbättrar inte bakfyllan.

Det känns som om konflikten i Gaza är något av det mest känsliga man kan diskutera, och jag vill därför klargöra att nej, jag har absolut inget emot judar och jag har inget emot majoriteten av de som bor i Israel. Jag har dock något emot de som styr där och fattar beslut som drabbar de som bor i Gaza.

 

 

Eftersom jag vet att vissa inte kommer orka trycka på länken så vill jag infoga ett utdrag ur hennes text här:

Konflikten i Israel och Palestina har ingenting att göra med judendomen eller islam. Givetvis är frågan känslig på grund av judarnas historia men det som hände i Tyskland får inte göra oss blinda för vad som händer i Israel/Palestina. Och ingenting i världen kan rättfärdiga eller försvara den situation som nu upprätthålls av den Israeliska staten.

De palestinska områdena intill Israel är ockuperade av den Israeliska staten. Illegala bosättningar och murar begränsar palestinierna från att ta sig till jobbet, skolan och från att importera och exportera varor. Dessa ockupationer strider mot all internationell rätt och fördöms av de allra flesta – men inte alla. Palestina, som omfattar området mellan Jordanfloden och Medelhavet, erkänns idag inte som en stat av världssamfundet och har inte fått medlemsskap i FN. Palestina ses alltså rent formellt som ett geografiskt område snarare än som ett land och enligt FN befinner sig ca 5 miljoner palestinier på flykt.

För att inte tala om allt det våld som palestinierna ständigt utsätts för. De senaste dagarna har hundratals människor dödats av Israeliska attacker. Av dessa uppger FN att 77 % är civila. Ser vi tillbaka flera år kommer vi upp i tusentals civila offer. Går detta att kalla ett krig mellan jämbördiga parter?

På tal om jämbördiga parter. Israel har 7,5 miljoner invånare. Den israeliska militären har tillgång till stridsvagnar, pansarfordon, artilleri, flotta, stridshelikoptrar och flygvapen. Gaza, som just nu utsätts för Israels våld, är ett litet ockuperat territorium med 1,7 miljoner invånare utan någon större tillgång till tyngre vapen. Och det är civilbefolkningen i Gaza som får betala priset för de israeliska attackerna, snarare än Hamas.

Jag vill själv också lägga till att en av de saker jag tycker är extra hemskt är att Gaza är ett såpass litet område

att när Israel attackerar det så är det i princip omöjligt att undvika att skada civila, vilket då inkluderar barn, gamla och människor som befinner sig på sjukhus etc.

 

De två youtube-klipp som fortfarande får mig att skratta mest är dessa gamla favoriter

 

 

Visst, jag tycker att det är bra när män kommer till feministisk insikt - ju fler som kan se bristerna i det system som råder desto bättre. Och att feministiska budskap sprids tycker jag är bra oavsett vem som sprider dem. Så ok, jag tyckte att just de personliga påhopp Lamotte råkade ut för var lite över gränsen. Men å andra sidan förstår jag att många reagera starkt då nyfrälsta feministmän ständigt hyllas och lyfts fram när de kommit till insikt och säger saker vi feminister vrålat ut hur länge som helst, men då mötts av hån eller ignorering. Och man kan ju då tycka att när män per automatik får mer uppmärksamhet, vilket de borde veta om de nu nått sådan insikt, istället för att framhäva sig egen förträfflighet kanske borde lyfta fram just de kvinnor som kämpat för att nå ut med samma budskap hur länge som helst.

 

Så jag hade lite blandade känslor angående Lamott, tills han skrev detta. Så istället för att använda sin nyfunna insikt och sin önskan att engagera sig feministiskt till att lyssna till kritiken och  förstå hur uppmärksamheten han får kan ses för provocerande, istället för att inse att det där patriarkala systemet han förfasar sig över att hans dotter utsätts för är något han är en del av, istället för att rannsaka sig själv och fundera på vad han kunde gjort annorlunda, istället för att lyssna på de som faktiskt varit feminster i eoner längre än honom.... istället för allt detta så bestämmer sig Lamott för att surna till för att han inte fick åtnjuta de manliga privilegium han är van vid då han inte hyllades av feministerna och ingen röd matta rullades ut. Inte tänker han lyssna till de kvinnor som sysslat med feministiska analyser något längre än honom - han är ju för bövelen man, och borde kanske till och med leda dessa kvinnor. Och han bestämmer sig sedan för att det bästa han kan göra är att skriva en debattartikel, få ännu mer fokus på sin egen person, och där kritisera och beklaga sig över hela den feministiska rörelsen. Får jag inte bestämma så vill jag förgöra? Om inte han blev omdelbart hyllad av de feminister som kämpar för hans dotters rättigheter, som han sa sig värna så om, så smutskastar han dem hellre än att vända analysen mot sitt eget beteende. Hans manlighet och hans maktposition var tydligen viktigare än de där feministiska värderingarna han ville lyfta för sin dotters skull.

 

Och han har dessutom fel, Lamotte. Feministiska män provocerar inte. Feministiska män är bra, precis som feministiska kvinnor. Vad som är provocerande är män som tror de är feministiska för att de kommit till en insikt men som vägrar se sin egen del i det patriarkala systemet. Vad som är provocerande är att män får enorm uppmärksamhet när de säger samma sak som kvinnor, och inte utbyttjar den uppmärksamheten till att lyfta just dessa kvinnor. Vad som är provocerande är män som tror att de inom den feministiska rörelsen skall få behålla sina manliga privilegier och lyftas, hyllas och kunna diktera hur feminister bör vara och tänka.

 

Under bara en halvtimma har jag hunnit med att vara både den ena och den andra. Först var jag Izzy och Nico var Jake, sedan var jag en smurf och han var Gargamel och slutligen var han Karlsson och jag Majlis. Han fick hjälp med att bygga en liten propeller i lego och var mycket nöjd.

Han berättade också att han ville ha en lillasyster... en syster han vill att vi skall döpa till Bebis Jake ToyStory... Tror jag får fundera lite på den saken...

 

Nu krävde han köttbullar och gurka innan han skal sova och jag skall komma på hur jag skall roa mig ikväll.

För en stund sedan satt jag här i soffan och mös och tänkte att "fan va gött med helg och inget mer jobb", tills jag insåg att jag satt och googlade information om gode män på arabiska - och därmed fortfarande jobbade...

Men nu skall jag skärpa mig och försöka släppa jobbet helt i några dagar och ladda batterierna. Har varit väldigt mycket denna vecka, och lär inte bli lugnare heller.

 

Men imorgon skall vi ha barnvakt hela natten och gå ut på lokal och se stand-up-show och vara vuxna och umgås. Skall bli så himla härligt. Känns som jag inte ens minns hur man gör.

 

Ikväll funderar jag på att läsa en bok... om jag orkar.

 

Minns inte om jag skrev det igår men var ju hos läkaren och fick veta att jag hade inflammation i slemsäckarna mellan muskelfästena på ena höften och fick medicin mot detta. Läkaren frågade om jag lätt får problem med magen och jag bara "Nää", men sedan fick jag höra att medicinen tydligen kan innebära vissa problem. Började dock ta den idag och beslutade mig snabbt för att avvakta med resten tills efter vuxenhelgen. Har nämligen inte haft ont i magen men den låter som om jag har vilda djur boende i den... den gruffar och morrar och bubblar och beter sig - HÖGT. Satt på ett möte med en ungdom, en god man och en socialsekreterare idag då magen började låta så högt att jag nästan ville lämna rummet av skam. 

 

Well well... nu skall jag leka. Piraten Jake ropar att jag, Izzie, måste hjälpa honom leta efter skatten.

 

Man kan inte ha mycket kunskap om allt, men om man är politiker och talar offentligt bör man i alla fall ha vett nog att hålla tyst när det kommer till saker man inte vet något om. Anna Hagwall har tydligen inte förstått detta.

 

Jag vet att det är ett antal dagar sedan hon uttalade sig om att kvinnor som misshandlas själva har ett ansvar för att lämna relationen och "sluta gnälla", men jag har inte haft tid att kommentera det förrän nu och jag känner att jag måste göra det. För jag känner att hennes åsikter baseras på missuppfattningar och fördomar som delas av en hel del andra - vilket jag också fått bekräftat när jag läst kommentarer kring hennes uttalanden.

 

Missuppfattningen är att våld i nära relationer startar med att en kvinna möter en kille som är lite gangster, hård och tuff och kanske lite kriminell, och så blir de ihop för att hon tycker att han är cool. Sedan börjar han misshandla henne och hon bara tar det... och alla bara "men varför går hon inte bara??".

 

Varför? För att det är inte så det fungerar i majoriteten av fallen.

 

I de flesta fall träffar en kvinna en man som hon tycker verkar trevlig och de inleder en relation. Han är oftast väldigt kärleksfull i början och öser kärlek över henne.

Efter ett tag börjar han dock långsamt bryta ner henne psykiskt. Detta kan se ut på olika sätt, men tex genom att varva kärleken och bekräftelsen med kritik som tex. Jag tycker du är helt underbar, men så jobbig som du kan vara så är det nog bara jag som skulle stå ut med dig. Eller att tydligt markera vilka beteenden som uppskattas och inte genom att ösa kärlek över henne när hon gör "rätt" och frysa ut henne när hon "gör fel".

 

Sedan börjar oftast en isoleringsprocess. Som vissa tycks tro så handlar det sällan om att mannen rakt ut från början säger att "du får inte umgås med andra", utan det kan handla om att använda skuldkänslor för att kvinnan aldrig skall gå ut med sina vänner: Men skall jag sitta ensam då? Jag älskar minsann dig så mycket att jag alltid vill vara med dig - om du vill gå ut med dina vänner betyder det att du inte älskar mig lika mycket. Kanske maskerat som omtanke: Du behöver ju faktiskt inte jobba... ditt arbete är ju så slitsamt för dig. var du hemma istället så jobbar. Eller genom att långsamt skapa konflikter och sprickor i hennes andra relationer: Din familj/dina vänner snackar skit om mig och beter sig illa mot mig när du inte är där.. Antingen står du på min sida eller på deras...

I en långsam om manipulativ process så berövas kvinnan alla andra sociala kontakter och mannen har sett till att vara den viktigaste och den enda relationen kvinnan har.

 

Samtidigt fortsätter det psykiska nedbrytandet som mer och mer går från att vara kärlek varvat med kritik till att vara mest kritik. Du kan ju inte göra något rätt... och du brukade se bra ut.. nu ser du ju ut som fan.. ingen annan man skulle vilja ha dig.

Och eftersom det är "mannen som älskar henne" som säger dessa saker så tror hon på honom och internaliserar hans hat mot henne tills dess att hennes självkänsla är så låg att hon tror på att hon verkligen är sådär värdelös.

 

Inte förrän efter allt detta, inte förrän efter en hel del tid passerat, så börjar våldet. Och det börjar oftast inte med en svår misshandel utan kanske med en hård knuff, en örfil, ett hårdhänt grepp om hennes arm... och efteråt gråter han och säger att det aldrig kommer hända igen.. och att det faktiskt aldrig hade hänt om inte hon hade gjort honom så arg... Och efter som han är "mannen som älskar henne", och det är första gången och han ångrar sig så, så förlåter hon och tänker att kanske är det hennes fel.. hon som är så värdelös.

Men det händer igen. Mer och mer ofta. Hårdare och hårdare. Med samma ursäkter och samma skuldbeläggande efteråt.

 

Och hur skall hon sedan kunna gå?

Vem skall hon vända sig till när han är hennes enda relation?

Och vem skall kunna älska henne sedan, hon som är så värdelös?

Och tänk om andra också tycker att det är hennes fel?

Och om det nu är så att han faktiskt inte älskar henne - innebär det då att hon är ett sådant där lurat patetiskt offer? Vad skall andra tänka om henne då?

Och han säger att han skall döda henne om hon går... var skall hon gömma sig?

Och kanske har de gemensamma barn? Vad händer med dem? Kanske får han vårdnaden då hon ju är så värdelös? Eller kanske hotar han med att skada dem?

Och hur skall hon försörja sig... han har ju varit den som jobbat för dem båda i flera år?

 

Att säga att en människa som utstått den extremt nedbrytande och självutplånande processen är själv ansvarig frö att ta tag i saken och "bara gå" är som att säga att en medvetslös människa själv bär ansvaret för att ringa ambulans.

Jag läser ju en hel del feministiska bloggar där härliga kvinnor skriver, ofta lärorika och kloka, analyser kring de patriarkala strukturer som råder i samhället och hur dessa kan ta sig uttryck i vardagen. Det är något jag tycker är oerhört viktigt - att man betraktar och analyserar sin omvärld för att försöka se de ofta dolda mönster som vi omges av. Dock kan jag personligen tycka att det kan bli problematiskt när man just anayserar kärleksrelationer.

 

Och varför tycker jag det? Jo, jag tycker att det finns en tendens till att man ser problematik som man tillskriver mäns makt över kvinnor, eller patriarkala strukturer - vad man nu vill kalla det, när det egentligen handlar om svårigheter och problem som ofta uppstår i nära relationer oavsett kön. Det kan bero på det faktum att människor har en tendens att utgå från sin egen världsbild och missa andras, kommunikationsproblem, initimitetsproblem och många andra saker. Att jag får känslan av att detta inte är ett man-kvinna-relation-problem baserar jag på att jag sett och hört om exakt samma typ av problematik i homosexuella relationer. En vill mer än någon annan. En tycker att den andre inte lyssnar. En tar mer plats. En gör mer. Man går varandra på nerverna... and so on.

Naturligtvis kan detta i heterorelationer i vissa (många?) fall härledas till mannens maktposition, men det kan enligt mig inte vara enda förklaringen. Och som vän av vetenskap tycker jag inte om att man snabbt hoppar till en slutsats då det kan finnas flera möjliga sådana.

 

Dessutom är jag ju lite kluven med det där att generalisera FÖR mycket kring män och kvinnor. Visst anser jag det vara viktigt att synliggöra männens maktposition, men å andra sidan ogillar jag att köna på det sättet att "män är si och kvinnor är så". Kvinnor kan absolut också vara riktiga svin i relationer (Jag har utan att tveka sårat män i relationer och utgått från mina egna behov utan att ta hänsyn till att jag egentligen vet att mannen i fråga vill mer än mig t.ex.). Jag ser det som att könande i alltför stor utsträckning påverkar hur vi behandlar män och kvinnor och att det finns en risk för självuppfyllande profetior.

 

Nu vill jag INTE att någon missuppfattar det jag skriver och bara tänker "Aha! Det var ju det jag sa! Feminister överanalyserar och skyller allt på männen när det inte är deras fel!" För det är INTE det jag säger. Analys är viktig och de patriarkala strukturerna och deras negativa påverkan är påtagliga - och jag är själv den första att go bananas när det kommer till sexuell objektifiering och stereotypa kvinnoroller samt allt annat som kan sägas vara "bara en bild" eller "bara en film" eller "bara ett skämt" men som både speglar och skapar så mycket mer än så i förlängningen. Min invändning är väl egentligen bara att just när det kommer till relationer så är det svårt att analysera... och speciellt då man skall analysera sina egna relationer då man inte alls är opartisk eller objektiv. För att ta del av vetenskaplig analys som dock gjorts objektivt (så gott det går... kan ju argumenteras att man egentligen aldrig är helt objektiv) så kan man ju alltid läsa "Det kallas kärlek"... En bok jag tycker är väldigt bra - så det är inte så att jag förnekar att patriarkala strukturer påverkar heterosexuella kärleksrelationer.

 

Vet inte om jag kom till någon egentlig slutsats här... bara tankar egentligen.

 

Ja jag hinner som sagt var inte alltid skriva så mycket när jag  jobbar nu för tiden. Mycket att göra, men förhoppningsvis stabiliseras läget på jobbet snart och lite ro kan infinna sig så att de vanliga rutinerna kan tas i bruk igen.

 

Idag var jag också på vårdcentralen på grund av min onda höft som gör att jag inte kan sova och mår illa av smärta stundvis dagtid. Läkaren tryckte till på utsidan högra höften och jag gallskrek vilket han, helt korrekt, tog som ett tecken på att just där hade jag ont. Han sa sedan att jag förmodligen fått inflammation i slemsäckarna mellan muskelfästena i höften (slemsäck... ett så härligt ord). Så nu har jag fått tabletter som jag hoppas kan göra det hela bättre.

 

Och få saker gör mig lika glad som att det är fredag imorgon och sedan helg. På lördag skall vi nämligen ha barnvakt och ha en kväll bara jag och maken :) Händer inte ofta kan jag säga. Vi skall på stand-up-show och dricka drinkar och ha trevligt. Ser verkligen fram emot det.

Lady Dahmer skrev ett intressant inlägg gällande det där med kvinnohat jämfört med manshat. Håller med i det hon skriver.

För visst är det så att enskilda män råkar illa ut och en kvinna är förövare, t.ex. våld i nära relation osv. men när detta sker är det, i min mening, ytterst sällan ett resultat av att den kvinnliga förövaren har en allmänt nedvärderande syn på män utan beror på helt andra saker. Individuella skäl snarare än strukturella skäl som genomsyrar hela samhället.

 

Och den typ av händelser är inte vad som avses när man talar om manshatet. Man menar då just när vi feminister påtalar och ifrågasätter patriarkala strukturer och inte vill ge män den plats på tronen de är vana vid.

 

Kvinnohat är dock en mer reellt hot. Kvinnor råkar dagligen ut för misshandel, våldtäkter eller hot om detta. Kvinnor som grupp är rädda, för män som grupp. Män som grupp är inte rädda för kvinnor, de ser snarare ner på dem.

 

Har mött många kvinnor som är rädda för att gå ut själva på kvällen, som blir rädda på grund av kommentarer på nätet eller en man som tittar konstigt på henne på bussen... och hundratals andra exempel. Har dock aldrig mött en man som sagt att han känner sig rädd för att gå ut på kvällen för att en okänd kvinna kanske kommer attackera honom.

 

Jag handlar inte ofta kläder men så för et litet tag sedan så hade de rea på Haléns och jag fick ett ryck och beställde lite saker: 2 leggins, 1 leggins med tillhörande svart kjol, ett linne, två kortärmade toppar, en topp med trekvarts ärm och en tröja. Förvånande nog så passade allt väldigt bra och jag blev jättenöjd.

 

Tyvärr skapde det lite av ett köpsug så kunde inte låta bli att beställa lite till idag.

Kan ju se lite svart ut.. ja allt jag köpte var svart.. men min plan var att även köpa lite saker med färg men fick rensa i köpkorgen då jag hamnade aningens över min budget.. så får bli nästa beställning. Finns massor av mer jag vill beställa därifrån. Rensade bland annat ut tre snygga tröjor och ett linne från köpkorgen som får vänta lite.

 

Kommer inte orka ge mig på djupanalyser idag heller men ni kan få ta del av vår dag. Hade ju en "ledig" dag (tagit emot kanske 10 jobbsamtal, 2 sms och ett antal mail) och vi bestämde oss för en familjeutflykt. Vi hade först tänkt Slottsskogen eller Universeum, men så kom vi på att det är Gothia Cup och blev lite osugna att åka till Göteborg så vi försökte komma på något åt andra hållet.

Valet föll på Innovatum Science Center i Trollhättan. Var lite rädd att det skulle vara mer för äldre barn, men det var verkligen anpassat för alla åldrar med massor av spännande saker att utforska.

 

Alltså, denna jävla debattartikel. Vill egentligen inte länka till skräpet, men orkar inte förklara allt hon säger så ni får läsa själva.

 

Jag har aldrig någonsin mött en förälder vars första tanke när denne för en bebis är "När kan barnet börja dagis?". Tvärtom så har de flesta jag mött, inklusive jag själv, fasat för den dag då man måste sätta barnet på förskola. Man vill ju vara med sitt barn och vara en så bra förälder som möjligt.

Men verkligheten ser ju faktiskt ut som så att de flesta inte har råd att vara hemma så länge som man vill... oavsett hur dåligt samvete och hur mycket ångest människor som Eva Rusz försöker skapa i oss.

De där undanflykterna hon talar om är vad de flesta av oss försöker trösta oss med när vi sitter gråtande i bilen på väg till jobbet efter ett tårfyllt avsked då vi inte har någon annat val. INGET ANNAT VAL.

 

Så rikta skulden mot de politiker som skapar ett system som kräver två arbetande föräldrar från tidig ålder för att det skall gå runt, som inte stöttar upp ensamstående föräldrar tillräckligt och som inte har tillräckligt med personal  på förskolorna... inte mot föräldrarna. Eva Rusz - ditt skräp.

Innan jag träffade min man led jag av extremt mycket ångest. För att försöka klargöra vad jag menar med ångest, då jag vet att människor ibland menar lite olika saker med ordet, så är det känslan av att precis ha gjort något oförlåtligt som inte går att ta tillbaka ungefär. Som det kanske skulle kännas om du precis kört över din mammas hund med bilen eller om du vaknat upp i samma säng som din bästis partner, eller whatever. En känsla av att något nästan levande försöker klösa sig ut ur ditt bröst/mage.

På den tiden hade jag det varje dag. Inte hela tiden, men stundvis dagligen. Och det var nästan outhärdligt att leva med. En konstant känsla av att du har gjort eller är på väg att göra ett fruktansvärt misstag.

 

När jag träffade min man så hade han av någon anledning en extremt lugnande inverkan på mig. och mina ångestattacker försvann nästan helt.

 

Nu helt plötsligt, nästan fem år senare, så har jag börjat få omotiverad ångest igen. Jag kan plötsligt, framför allt på kvällen, få en extrem känsla av att allt är på väg att gå åt helvete och jag kan knappt andas. Är så jävla frustrerande och hoppas verkligen inte att det är något bestående.

När jag vaknade i morse så tänkte jag först att jag verkligen inte ville göra någonting alls, men så tittade jag på min superpigga unge och tänkte att det är ju trots allt hans sommarlov.

Så blev att åka till Alfons Åbergs Kulturhus i Göteborg. Och blev faktiskt en väldigt lyckad dag på många sätt, även om vi båda blev rätt trötta.

 

Bara att vänta på tåget var lite spännande.

 

Vaknade nu på morgonen med jättehuvudvärk och ser att det inte direkt är badväder ute. Funderar på vad man skall hitta på. Hade gärna velat göra något skoj med Nico men orkar inte åka ensam speciellt långt, och maken måste passa på att använda tiden till att få något gjort här hemma.

 

Tänkte passa på att tipsa om en intressant artikel som jag haft sparad i en flik i evigheter på datorn för jag har tänkt att skriva om den, men har inte fått tiden till det och så glömdes den lite bort. Den handlar om den roll skolan har om lärandet är livslångt och tankar kring vad vi egentligen lär oss i skolan idag.

 

Jag tycker inte att artikeln är intressant på grund av att jag anser att de nödvändigtvis har rätt i allt de säger, utan att den väcker intressanta tankar. Jag anser att skolan är viktig och att det finns vissa baskunskaper som är bra att ha även om man praktiskt kanske inte använder det senare i livet, saker som är viktiga för att få ett slags sammanhang och för att öka förståelsen för andra. Men jag kan hålla med att skolsystemet börjar hamna efter sin tid lite. Mycket av det som är väldigt viktigt att kunna i dagens samhälle är fortfarande inte prioritet i skolan (man borde definivt ha mer om datorer enligt mig). Sedan tycker jag att skolan idag är väldigt oflexibel i sin utformning. Även om det finns hur många underbara lärare som helst som verkligen gör allt de kan för att modernisera undervisningen och ta tillvara de olika individernas sätt att lära och deras olika intressen så tillåter själva systemet inte speciellt stora utvikelser. Framför allt så finns ju inte tiden för lärarna att kunna se till varje elevs behov. I alla fall inte på de skolor där jag arbetat. Jag var helt chockad över den arbetsbörda lärarna hade och imponerad att så många av dem faktiskt ändå försökte göra varje lektion till något speciellt.

 

Men kanske inte kan uttala mig för mycket då jag inte har något konkret exempel på hur man hade kunnat göra det annorlunda (förutom fler lärare i skolan, med högre lön).

 

 

Både Fanny och Moralfjant har skrivit inlägg om hur föräldrar förtrycker sina barn, och känner inte riktigt igen mig i detta. Kan såklart inte alls avgöra om det är för att jag är i förnekelse, om det är för att jag skiljer mig i mitt föräldraskap från majoriteten eller om det är för att de har helt fel (vilket de inte brukar ha).

 

Jag ser inte Nico som min tillhörighet. Jag ser inte honom som något ofärdigt som jag skall forma. Jag ser inte honom som någon jag har rätt att bestämma över.

 

Jag ser honom som en människa och en individ med egna behov och önskningar. Till stor del försöker jag tillgodose dessa med begränsningar gällande vad som är ekonomiskt möjligt och om det handlar om att skydda hans hälsa, dvs jag kan inte ge honom allt han pekar på och jag måste stoppa honom om han är på väg att göra farliga saker. Dock försöker jag i de lägen han får ett nej så gott det går bekräfta att jag förstår vad det är han vill och varför han inte kan få som han vill.

Jag ser honom som någon som hela tiden utvecklas och behöver stöd och uppmuntran i sin utveckling, precis som vuxna behöver. Hans sätt att se världen just nu är dock inte mer fel eller mer rätt än mitt sätt att se världen, bara annorlunda. Hans perspektiv är lika viktigt som mitt.

Och jag sätter inte upp massor av onödiga regler, utan bara sådana som handlar om just saker som kostar pengar eller som kan vara farligt. I övrigt är hans röst lika mycket värd i vår lilla demokrati. Dock ser jag det som viktigt att han lär sig respektera mig på samma sätt som jag respekterar honom, och därför kan ett nej också baseras på att jag faktiskt inte vill/orkar/har lust till något, men då förklarar jag också det.

 

Säkerligen finns det många som anser att jag skämmer bort Nico eller som anser honom vara ouppfostrad på en hel del sätt, men jag har ingen lust att vara en diktator. Jag vill att han skall känna att han är en del i vår familj vars vilja och åsikter har samma värde som min eller min mans.

 

Angående det dä rmed förtryck och att se sina barn som tillhörigheter, så kom jag att tänka på en lärare på universitetet som jag hade som helt hade slutat med att använda ord som "min" eller "mitt" vad gällde människor. Dvs, hon sa inte "min man" eller "mitt barn" då hon ansåg att dessa ord fick det att låta som om man såg dessa människor som sina ägodelar. En intressant tanke som jag absolut förstår, då det ju kan användas på det sättet och säkert ofta görs... men för mig kan det också symbolisera en samhörighet. Hur tänker ni?

Jag har inte bara varit på stranden och sett film idag, jag har också gjort annat tillsammans med sonen. Vi målade. Körde samma teknik som för att få honom att våga skriva, jag säger att om han målar först så målar jag samma sak efteråt.

Blev följande alster.

Efter strandhänget spenderade jag lite tid med att se på film. Jag kan plöja igenom rätt många filmer per dag då jag ser filmer jag redan sett och "snabbspolar" förbi tråkiga, läskiga eller pinsamma delar av filmen.

 

Idag såg jag på Scott Pilgrim vs the world och på Zombieland. Tycker om båda men älskar Scott Pilgrim vs the world. Älskar den för mycket för att vilja analysera den. Sättet den är gjord på och effekterna är precis den stil som jag älskar. Och när jag såg den första gången hade den inte fått så mycket uppmärksamhet i Sverige så jag trodde att den var typ nästan okänd och att den var som personliga lilla filmskatt jag hittat... Så var ju dock inte fallet, men jag älskar den ändå :)

 

I Scott Pilgrim är ju Michael Cera huvudrollsinnehavare och i Zombieland är Jesse Eisenberg med... Tydligen är det många som blandar ihop de två, och det kan jag förstå. Deras skådespelarstil är så lik och deras röster är till och med lika.

 

Första gången i år som jag åkte till stranden. Tillsammans med mina föräldrar och Nico så köpte jag (de) fika och så drog vi till den lokala stranden och Nico fick bada med sin morfar. Jag har ännu inte införskaffat badkläder så fick nöja mig med att bada benen. Kände dock badsug så kanske får åka och inhandla badkläder imorgon.

 

Var perfekt strandväder. Soligt med svala vindar så man inte ens svettades. Underbart. Enda negativa är min extrema ångestframkallande oro för allt som kan  vara farligt på stranden. Jag är verkligen en "akta akta"-mamma som tror att han skall halka på klippor och slå sig blodig, falla från bryggan och drunkna eller något annat hemskt.

 

Hoppas att vädret tillåter ett strandbesök även imorgon.

 

... och som helt saknar koppling till varandra.

 

1. Jag tänker ta och äta en glassbåt till kvällsmat. Ni kan ju själva räkna ut vad som kan vara bra och dåligt med det.

 

2. Jag blev leggad när jag köpte snus i affären härom dagen. Det dåliga är att jag trots all ungdomshysteri inte har lust att vara tonåring eller misstas för en tonåring... och jag alltid börjar fundera på om folk på mitt jobb ser mig så.. som en "liten tjej" (åldersmässigt då, och inte kroppsligt)? Den som var "bra", om det nu skall letas positiva saker, var att det var en skitung sommarpraktikant som leggade... och då kunde jag faktiskt inte låta bli att tänka att "shit jag kanske inte ser så tant ut som jag tror att jag gör".. då denna lilla spoling tydligen seriöst trodde att jag kunde vara yngre än honom själv.. och han var UNG. (se så dubbel jag alltid är... vill inte se ung ut men glad om jag ser ung ut... it´s a mess in my head).

 

3. Google translate. När man jobbar med ensamkommande flyktingbarn (ungdomar) så är det ibland fantastiskt att kunna använda google translate när man verkligen behöver få fram ett budskap och de inte talar ett ord svenska och ytterst lite engelska. Dock är nackdelen att man inte har en aning om det egentliga budskapet de läser utan bara kan hoppas att det blir rätt. När jag skulle fråga om vilka kläder de behövde så bildgooglade jag som tur var det arabiska ordet jag fick fram från translate innan jag visade ungdomarna det... för när jag kom till ordet kalsonger på "google translate arabiska" så visade bilderna enbart Salma Hayak (eller om det var Chaterine Zeta Jones)...

 

Så... glassbåt var det

Jag var 15 år när jag såg filmen Bara en natt (Before sunrise) och det är en av de filmer som verkligen lämnat avtryck i mig. Jag ääälskade den. Att hela filmen bara är långa dialoger. Att den är så romantisk i all sin enkelhet. Att man inte riktigt får ett slut på historien. Filmen skapade en längtan att åka till Wien som fortfarande finns kvar. Den fångade verkligen den där helt magiska känslan som jag själv upplevt vissa sommarkvällar i min ungdom, då allt känns helt perfekt men man vet att det bara är en flyktig känsla och att det där ögonblicket snart kommer att vara över.

 

Jag var 24 när Before Sunset kom ut och jag älskade den också. Inte lika mycket som den första filmen, för mig så fanns inte magin kvar. Skådespeleriet och dialogerna var fortfarande briljant men kanske var det ungdomens romantiska naivitet som gått förlorad.

 

Och inte förrän nu tog jag mig för att se den sista delen i triologin. Before Midnight. Helt klart den mest realistiska av de tre, och kanske är det just det som stör mig så. Oavsett den höga kvaliteten på filmen och att den på många sätt är ett mästerverk så var det ju magin som fångade mig i den första filmen, inte realismen. Den gjorde mig ärligt talat lite deprimerad. Och kanske är det bara jag som är överanalyserande men för mig var budskapet lite av "även om din man är en självupptagen skit som låter dig ta allt vardagsansvar och sedan kallar dig bitch så var tacksam att han i alla fall är romantisk ibland och nöj dig för det är så här livet är"... Det gjorde mig sorgsen då den starka självständiga Celine från de första filmerna på något sätt hade degraderats till en "hysterisk hormonell kvinna". I mina ögon var den där balansen som fanns dem emellan i de första två filmerna borta och jag såg bara mannens härskartekniker. Är det bara jag? Alla andra tycks ju älska den och tycka att den är den bästa av de tre... och om man söker en film som verkligen belyser verkligheten så fine, då är det den bästa... men jag vet inte...

 

Kanske borde jag bara sova

Efter ännu en lång dag på jobbet känns det skönt att varva ner och ha fredagskväll. Har dock jouren i helgen men får hoppas att det är lugnt på jobbet så jag inte behöver ta massa samtal (varför händer förresten saker alltid på helgnätter när de händer?).

 

Myser med ungen min som har gått igenom några dagar då "han inte varit sig själv". Han är mycket för rollekar just nu. I flera dagar instisterade han på att kallas för Karlsson (som i Karlsson på taket) och jag hette Majlis. Igår kväll blev han plötsligt Jake (som i Jake och piraterna) och jag var Izzy. Idag är han dock en apa och gör bara ap-ljud medan jag tydligen heter Bertil. Tycker det är helt underbart hur mycket fantasi han har. Han hittar på små historier och pratar med låtsaskompisar. Igår hade han en liten liten kompis (han måttade upp ca två cm med fingrarna) som hette Nina och var 500 år och som åkte med på hans rygg. Sedan försvann Nina och han var orolig att hon hade åkt hem men så hittade han henne igen :)

 

Vi har också målat telefoner idag, och sedan ville han ha hjälp att måla siffror och bokstäver, men jag sa att jag bara kunde göra det om han gjorde det först (för att uppmuntra honom att våga för han vill ogärna skriva eller rita i rädsla att det skall bli fel) och då visade han att han kunde minsann.

 

Jag vet att detta är ett tema jag ofta återkommer till... Min egen svårighet att stå fast i en ringhörna och verkligen ta ställning. Jag har en tendens att hela tiden skifta mellan olika perspektiv och tänka "å ena sidan, å andra sidan", och ibland kan jag tycka en sak i teorin men inte riktigt tycka samma sak i praktiken. Svårt att fatta vad jag menar?

 

Och.. ta detta med mäns maktposition och tendens att ta all plats (medialt, karriärsmässigt osv) i samhället - håller med helt. När Fanny och Blekk skriver om att det är sjukt att män som förtryckt kvinnor hela sina liv vill ha och får stora applåder när de kommer till feministisk insikt och säger det kvinnliga feminister sagt länge - instämmer totalt. I teorin. Men i praktiken så ser jag ju individer, både män och kvinnor, som fostrats in i ett patriarkalt förtryckarsamhälle och beter så som de blivit lärda att bete sig... och att skuld på något sätt faller lite på båda könen, även om förtryckaren har större ansvar än den förtrycka såklart... men båda könen upprätthåller systemet. Och det ÄR svårare för den med makt att komma till insikt om sina privilegerier än det är för den som är utsatt att inse att denne är förtryckt och även om jag inte tycker att man behöver ställa sig och göra vågen så kan de få lite cred.

 

Kanske beror det på att jag har en son? Kanske är det så att jag inte kan hantera tanken på att han skall bli utdömd automatiskt i den feministiska sfären eftersom han är man? Kanske ogillar jag tanken på att de som försöker bryta mönstret hånas i sina försök och att det plötsligt blir nästan som arvsynd? Kanske vill jag inte se?

 

Det är svårt i min hjärna ibland. För jag tycker ju inte att de har fel, men jag håller inte heller helt med. Så var hamnar jag då åsiktsmässigt? Jag vet knappt själv.

Men en sak vill jag göra helt klart... att om någon man skulle läsa detta och se det som en slags bekräftelse på att "ja men preciiis... man kan ju inte döma alla för att vissa är dumma.. JAG är ju snäll... hurra för mig", så NEJ - det är inte alls det jag menar. Du är säkerligen en förtryckare du med, så börja rannsaka dig själv och fundera på hur du skall sluta med det istället för att leta efter kryphål. Ok?

Jag råkade berätta hela den där grejen med att jag känt mig tvungen att raka benen för en på mitt jobb. Hon såg förvånad ut och berättade att hon aldrig kunnat gissa att jag var feminist för att jag inte såg sån ut.

Väldigt nyfiken undrade jag hur hon trodde att vi skulle se ut, och det visade sig att svaret var "som en hippie".

 

Och om jag skall vara riktigt ärlig så skapade hela den konversationen väldigt blandade känslor. För på något sätt insåg jag ju att hon tyckte att jag inte såg tillräckligt skum eller ful ut för att vara feminist, och en liten del av mig blev lite smickrad (nu är jag fan ärlig) medan en liten del av mig blev sne över de fördomar som finns. En annan del av mig blev också lite besviken på mig själv att det inte är helt uppenbart att jag är feminist... och jag kände att jag borde anstränga mig mer för att tala om frågorna... eller är det så att ingen egentligen lyssnar när man pratar om sådant och att det ändå inte lyser igenom?

Massor att göra på jobbet och egentligen är det liksom för varmt för allt. Ingen AC i bilen heller så det är tortyr att köra. Det första jag gjorde när jag kom hem var att rusa in i duschen. Både för att svalka mig men också för att raka benen så jag kan ha shorts imorgon. Jag vet att det är lite fegt att inte kunna stå för sina lurviga lemmar i alla lägen men i min yrkesroll funkar det inte riktigt att göra ett statement. Sedan kan man ju önska att hår på benen inte ansågs som detta, utan bara som normalt - men så är ju tyvärr inte världen.

 

Den enda som är pigg i värmen är sonen som håller på med rollekar, pratar med låtsaskompisar och säger de mest underbara repliker så man bara skrattar ihjäl sig. Ur det blå kom han idag rusande och ropade: Mormor och morfar är gamla!

 

Nu vill jag bara ligga här och slappa i sängen. Sommar är inte min grej. Och jag hatar vinter. Kan inte bara vara vår jämt?

Jag har jätteont i min ena höft. Verkligen jätteont. Sådär ont man kunde ha när man gravid och man bara får den där känslan av att man verkligen håller på att gå sönder. Men jag är inte gravid.

Jag har haft ont i lederna till och från hela mitt liv och detta med höften har nu dykt upp igen och gradvis förvärrats dag för dag. Nu är det så jag knappt vill gå alls för att det smärtar så.

 

Varför går jag då inte till läkaren? Hmm... för att jag väger för mycket. Och har man problem med lederna och väger för mycket så vet man att man kommer få stå där och granskas och skämmas medan en läkare, mer eller mindre finkänsligt, påpekar att man kanske borde banta. Det spelar liksom ingen roll om man påpekar att man hade samma problem när man anorektiskt smal. I deras värld kan det inte finnas någon annan anledning till smärtan...

och om man skall basera sin tro om den allmäna åsikten i samhället på de fettfobiska kommentarer man tar del av överallt så finns det ju även en viss risk att läkaren instämmer i kören och i all afall i sitt huvud tänker: "Skyll dig själv fetto".

 

Så nu får jag la gå och ha ont tills jag tappar ett ben eller något. Bentappande kan ju inte vara vanligt ens hos överviktiga så då kanske man blir tagen på allvar.

Jag har ju (ganska) nytt jobb. Biträdande föreståndare på ett ungdomshem. Mycket att göra. Mycket ansvar. Mycket "att bevisa". Och ingen intjänad semester.

Eftersom Nico inte reagerar så bra på förändring när dagis ersätts av sommardagis i en annna lokal och med annan personal, och då han förtjänar sommarlov, så är det maken som är föräldraledig i några veckor nu.

Jag åker och jobbar medan de umgås, sedan kommer jag och ibland måste jag jobba lite till. Jag försöker orka med att leka och vara "kul mamma" och inte bara sitta och halvdö i soffan efter jobbet men det är svårt att orka med allt... Och så ständigt detta dåliga samvete. Att man känner att man sätter arbete före sitt barn när det egentligen inte handlar om det. jag tycker ju bara om mitt jobb, och vill tjäna pengar så vi kan ha ett bra liv och jag kan erbjuda honom det han behöver och önskar. Det handlar ju om att satsa även på mig själv och inte bara vara mamma, även om det är en ynnest att få vara det.

 

Har män lika dåligt samvete när de arbetar? Känner de samma krav att hinna med allt och vara perfekta på alla plan?

Det kan jag ju inte svara på för jag är ju inte man... men ibland känns det inte så.. och det känns inte helt rättvist.

Jag har växt upp med att det man frågar får man svar på, och i tron att barn frågar om saker när de är redo att höra svaret.. så det där med hur barn blir till har inte riktigt haft plats i samtalen med min snart-4-åring.

Dock märkte jag hur han betedde sig lite konstigt när min bror och hans gravida flickvän var på besök igår. Han tittade misstänksamt och vägrade krama henne (och han älskar typ henne så det var verkligen udda).

 

Imorse berättade jag för honom att han och hans pappa skulle hälsa på min bror idag och följande konversation ägde rum.

Jag: Det skall väl bli roligt att hälsa på dem?!

Nico: Jaa!!!..... men jag är rädd?

Jag: Varför då?

Nico: Det är läskigt att L har en bebis i magen...

Jag: Varför tycker du att det är läskigt?

Nico: Jag vet inte... H säger att den finns där.. men jag VET inte..

 

Sedan försökte jag förklara att den ligger där inne och växer och mår bra och att han också var en bebis i min mage en gång varvid han blev asförbannad för han hade minsann INTE varit i någons mage...

Så nu undrar jag om ni har tips på bra bok om hur barn växer i magen (mycket basic då hans förmåga till kocentration och hans språk är begränsat).. eller ännu hellre en barnfilm om samma ämne, av samma skäl som jag skrev inom perentes.

Fick denna kommentar från Karin på mitt förra inlägg : Jag tycker nog ändå att "Ranchen" förtjänar att vara med på denna lista, tycker inte du? ;)

Haha... "Ranchen" som egentligen heter McLeod's Daughters Kan sägas vara lite av ett sorgligt kapitel i mitt liv :) Efter min socinomexamen var jag arbetslös i nästan ett år och spenderade mina dagar med att (förutom att säka jobb och vara på massor av intervjuer såklart... där jag fick höra att "jag såg för ung ut") se på tv-serier som gick dagtid och prata i telefonen... gärna i kombination.

I natt fick jag sovit lite mer och känner mig något bättre idag förutom värk i hela kroppen. Den tid jag låg vaken låg jag dock och funderade på nedlagda serier som jag inte tycker borde ha lagts ner och snäll jag som jag är så tänkte jag dela detta med er :)

Observera att jag inte inkluderat en del riktigt bra långkörare som jag uppskattade men ändå kände at de kanske började ha gjort sitt när de  lades ner (som Buffy).

 

Tre serier för både ungdomar och vuxna som borde ha fått fortsätta:

Veronica Mars

Så klart! Varför de la ner denna serie kan jag för mitt liv inte förstå. Det mest störande är ju att det gått så lång tid sedan den lades ner att även om de skulle ta sitt förnuft till fånga så kan det ju aldrig bli samma sak.

Freaks and Geeks

Min nya kärlek som också borde ha fått fortsatt. Men att den gick så kort tid kanske skapade dess kultstatus också. Kanske bör vissa serier sluta när de är på topp?

My so called life

En serie jag måste se om då jag inse sett den sedan tonåren. Dock var det denna serie som fick mig att färga håret riktigt rött för första gången. Minns bara att jag älskade den.

 

Två klassiker, och en "nyare klassiker" som man inte fick nog av:

Twin peaks

Kanske hade den aldrig kunnat bli lika bra om man fortsatt eller hade gjort en fortsättning? En sak är i alla fall säker att ingen annan serie efter den har lyckats skapa lika sjukt spännande och mystisk stämning. Bara titelspåret ger mig mysrysningar.

Star Trek originalserien

En serie som borde fått gå mycket längre, men som såklart inte kan tas upp på nytt nu. En äkta klassiker som i alla fall fick en hel del uppföljare. Kan dock inte förstå att man inte gör en seriös ny satsning på ännu en spin off. Världen kan inte få nog av Star Trek.

Rome

En underbar, underbar serie! Så välgjord in i minsta detalj. Den hade ju visserligen en tydlig början och ett tydligt slut, men jag hade gärna sett liknande kring andra historiska personer i romerska riket... om det gjordes med lika stor omsorg.

Tre stycken "Och vad fan hände sedan då?

Flash Forward

Serien som framför allt fick mig sluta börja se serier som jag inte var säker på att de hade tänkt avsluta (en princip jag dock brutit nu i och med Helix och Last Ship). Tyckte att den var skitbra och var så jäkla sne när de bara la ner den utan att man fick några svar alls. Vet dock inte om ryktet är sant att den lades ner för att amerikanerna inte kunde hänga med då det fanns för många karaktärer.

The Event

Threshold

 Båda serierna ovan var inte serier som jag tyckte var jättebra egentligen. Blev bara sne att de lade ner dem utan att man fick svar på alla frågor.... och anser att det fan borde stiftas en lag att serier ej läggs ner utan att man knyter ihop säcken för tittarna.

Två serier som hade potential

Jericho

Caprica

 Båda serierna hade kunnat bli bra men fick aldrig riktigt chansen innan de lades ner. Hade såklart lite extra kärlek till Caprica då det var en spin off på Battlestar Galactica.

Tre serier som sabbades av manusförfattare

V

För långsam i handlingen helt enkelt.... och kanske gick det aldrig att leva upp till originalet.

Terra Nova

Hade kunnat bli väldigt cool men också för långsam i handlingen och för lite fokus på alla de där dinosaurier som alla sett fram emot. Man kan inte snåla med effekterna om man skall göra en sådan serie.

Heroes

Skall vara ärlig och säga att jag bara sett första säsongen men att jag tyckte om den. Har dock hört av alla andra att manusförfattarna sabbade säsong tre och att det var därför den slutade. Skall ta och se alla säsongerna snart  så jag har det gjort dock.

En serie jag roades av, en jag aldrig hann börja se och en som var mitt lite skamliga vardagsnöje:

Lie to me

Jag tycker mycket om Tim Roth och tyckte om den psykologiska aspekten av serien. Hade gärna sett den lite till även om det inte var en toppenserie.

Carivalé

Denna serie har jag faktiskt inte sett just då jag är rädd att bli besviken då den lades ner så snabbt, men har hört mycket bra om den och den verkar väldigt cool så den finns med på min To-do-list.

Vem dömer Amy?

Ok, detta är ingen superserie. Ingen serie som kommer hamna  i en lista över klassiker om hundra år eller så. Men det var mitt vardagsnöje förr att se den. Kanske då den föll inom mitt område med socialtjänst, arbete med ungdomar och sådant. I liked it, ok.

Appropå freaks så tycker ju SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att hela vänsterrröelsen är en freakshow... det är i alla fall vad han skriver. Jag blev ju genast lite nyfiken och undrade vad är det för sjuka saker de olika "vänsterpartierna" (där han inkluderar V, F! och MP) vill??

 

Jaha... de vills dels att arbetare skall ha bättre villkor, lite mer fritid (inte bara liv som cirkulerar kring arbete) och skapa lite rörlighet på arbetsmarknaden med sextimmars-arbetsdag och friår. Flexibilitet och lite avstånd från den religiöst grundade tvåsamhetsnormen genom att riva upp äktenskapsbalken och öppna upp för t.ex. månggifte. De vill värna om djur, natur och hälsa genom att få ner köttkonsumtionen. De vill ha ett genusråd som fokuserar på genusfrågor och jämlikhet och annat sådant "galet".

 

Är det en freakshow? Att bry sig om andra människor, att inse att alla människor inte är likadana och inte skall behöva leva likadant, att inse att människor kanske inte bara skall behöva jobba och slita hela livet, att anse att djur har ett värde annat än som mat, att tänka jämlikhet och genus....? Det är en freakshow? Vårt samhälle är mer illa ute än jag trodde om folk anser att det där är rena galenskapen... och jag vet att vi mer än någonsin behöver just de partier som föreslår dessa tosserier.

Som jag skrev innan så var det alltså en sådan där dag då jag fick absolut ingenting gjort... Eller jag har sett alla avsnitt som finns av Freaks and Geeks. Serien jag upptäckte 15 år efter den gick på tv... typ. Jag tror jag såg något avsnitt på den tiden, men inte mer.

 

Så vad tyckte jag? Helt klart sevärd om man bortser från en och annan moralpredikan. Jag tycker om att man försöker visa nördar och coolingar bortom stereotyperna och att man låter dem lära känna varandra. Jag tycker väldigt mycket om att man försöker framhålla att utseende inte är allt och att det inte är det viktigaste att vara i en relation. Slutar ju också  med att tjejerna far iväg tillsammans och inte med någon romantisk flykt.

 

Synd att den lades ner så snabbt.

 

Ja jag har alltså tittat på den serien i pincip heeela dagen, när jag inte lekt med sonen eller handlat. Men jag mår inte helt ok. Jag vet inte om det är stress eller sömnbrist eller vad det är.. men känner mig liksom halvsjuk, förvirrad och håglös hela tiden.

 

Nu skall jag försöka sova och hoppas att jag får sova i natt.

Sov knappt alls i natt på kombo av vanliga sömnstörningarna och massiva mardrömmar. Någon som vet om man kan göra något åt att man nästan alltid har så mycket och extrema mardrömmar att man knappt får någon sömn på nätterna. I natt vaknade jag upp och grät.

 

Idag var planen att vi skulle få besök men detta blev inställt så skulle då istället måla staket, men så sa smhi att det skall börja regna sedan så då gick inte det heller och då gav jag bara upp och la mig i sängen med datorn.

Ser på gamla klassiska serien Freaks and Geeks då jag hamnat i en slags besatthet av gänget James Franco, Seth Rogen, Jonah Hill, Michael Cera och Jason Segel och i alla fall en del av dem är i den serien (plus att den är rätt cool)... och Linda Cardellini är dessutom en av mina favvoskådisar näst efter Ellen Page. Om jag någon gång skulle skilja mig vill jag bli ihop med nån av dem.

 

Så nu skall jag ligga här och se på serier tills jag orkar resa mig och börja röja i garderober och sådant som brukar bli det jag gör när jag får energi... Måste till affären sedan också... shit vad spännande detta måste vara för er. Kanske helt skall ge upp att skriva blogginlägg och bara posta dagens To-do-list... känns som om det har samma spänningsfaktor för en läsare.

Alltså, jag önskar verkligen jag kunde skriva något insiktsfullt men känner migmer död än levande just nu.

Igår kväll fick jag veta att det idag skulle komma två nya boende till min arbetsplats, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Vilket gjorde att jag inte sov på hela natten för jag baa låg och tänkte på allt som behövde förberedas för att inte glömma något...

 

Så upp imorse och iväg till jobbet... Stressa hela dagen med planering, scheman (extrapersonal behövdes in), administrativa grejer, en jävla IKEA-hylla (en lång historia jag kanske kan dela en annan gång) och hur mycket som helst. Hade hoppats på att sluta tidigare eftersom det är makens födelsedag men slutade med att jag fick jobba över istället.

 

Sedan åka och köpa en liten present till sonen (kan inte ge paket till någon och inte till honom... blev för övrigt en mycket mycket uppskattad Lego Friends figur med telefon och laptop som genast blev vän med lego-polisen och så åkte och de åt hamburgare tillsammans i polisbilen). Sedan till ICA och inhandla makens önskade födelsedagsmiddag... oxfilé och sånt, samt köpa inslagspapper och slå in makens present stående på parkeringen utanför ICA. Han fick ett Star Trek-schack (samt att jag betalade en del av en fräs han ville ha... typ). Dessutom fick han ett glittrigt födelsedagskort med texten "Till en prinsessa" på :)

 

Hem och gratta, leka med sonen, laga mat, äta mat.... få stressmage och sitta på dass en längre period. Natta sonen, se min dagliga dos med kändisintervjuer... och nu planerar jag att totalkollapsa. Och säger bara "snälla snälla sonen sov till i alla fall kl 9 imorgon" (fet chans).

 

 

Imorgon sommarstänger Nicos dagisavdelning i fyra veckor och eftersom Nico inte hanterar byte av dagis för en period speciellt väl så kommer maken vara föräldraledig dessa veckor med honom. De skall ha roligt, leka, bada, gå på utflykter och ha sommar... Jag skall jobba.

Jag bytte ju jobb nyligen och har noll semesterdagar att ta ut så för min del blir det bara arbete. Nu trivs jag ju mycket bra med mitt jobb så det gör inte sååå mycket... men lite avis blir man.

 

Just nu är det dessutom väldigt mycket jobb. Tänker jobb på nätterna och i natt hade jag till och med en mardröm att jag glömde gå till jobbet och min chef ringde och undrade var jag var ... haha. Men det är ett spännande och omväxlande arbete.

 

Det svåra är att det är så mycket på jobbet att jag liksom inte hinner med det som jag skall ta tag i privat. Så får väl lassa allt på maken eller nåt.

 

Och bloggandet blir ju lidande när jag har så mycket för mig, men skall försöka bättra mig. Kan dock inte lova djupa inlägg med seriösa budskap då min fritid just nu ägnas mest åt att se intervjuer och tänka saker som "Jag diggar Dave Francos tänder och hostiga skratt" och "Undrar om Shia Labeouf är ett geni eller galen"... så kanske kommer jag skriva om sådant..haha.

 

Imorgon skall jag i alla fall fira makens födelsedag och vad helgen innehåller beror på om det någongång slutar regna och blåsa.

Sonja har skrivit ett väldigt bra inlägg om det extremt onödiga fenomenet att man bara kan känna sig fin om någon annan är ful.... och att man söker sin bekräftelse från andra (ofta från män) genom att vilja jämföras med och vinna mot andra kvinnor: Jag tycker sådana som hon är fula och sådana som du är fina. Smala/tjocka/blondiner/brunetter/etc är de finaste.

Varför kan man inte vara fin samtidigt som andra som ser helt annorlunda ut också är fina? Varför måste man vara så himla fin alls? Varför måste andra bekräfta att man är fin? Och varför är det viktigt att ens partner absolut tycker att man är finast?

 

En sak som jag tyckte mycket om med min man när vi först träffades var att han inte höll på med det där... tjafset. Han sa inte att jag var smal när jag inte är det. Han var ärlig och kunde skämta om det - och inte på det där "jag låtsas att jag skämtar men trycker egentligen ner dig"-sättet... utan han behandlade det ämnet som alla andra ämnen och gjorde det inte extra känsligt. En avslappnad inställning helt enkelt. Han märkte väl också att jag inte tycker att det är "en grej"...

 

Men nu skall jag inte hävda att jag inte påverkas om ideal och också kan ha dagar då jag har svårt att känna mig fin eftersom "alla fina på film är smala" och sådant... men det stör mig, för det är en jäkligt löjlig inställning egentligen.

 

Idag har jag jobbat sent så har inte funnits mycket ledig tid att blogga på och igår hann jag inte med eftersom vi hade finbesök. Makens syster med barn var på besök och då de bor i en annan del av världen så ses vi inte så ofta. Var väldigt väldigt trevligt, och hoppas vi en dag har råd att åka ner till dem.

Nico var överlycklig och sprang runt och höll låda tills han slutligen tyckte att det var dags att gå och lägga sig, så då gjorde han det.

 

Nej, det gör han såklart inte... men jag vill skriva lite om den här artikeln som baseras på ett blogginlägg där en pappa till en fyraårig dotter reagerar över sexismen i Alfons Åberg.

 

Jag länkade själv till det omskrivna blogginlägget på min Facebook för någon dag sedan där jag också skrev att jag själv valt bort delen om Alfons och Milla av just den anledningen och det blev många kommentarer på detta. Plötsligt insåg jag att Alfons var en Tintin eller en Pippi. Okritiserbara. Om man kritiserar det vuxna idag tog del av som barn så verkar det som om man kritiserar hela deras barndom och gör något oförlåtligt.

 

"Det fungerade ju bra för oss" menar de och jag blir lite "Eeh va?" för brist på sexism är inte direkt det jag förknippar dagens samhälle med (även om jag naturligtvis inte anklagar enbart Alfons för detta). Andra menar att man kan tala med sina barn om det hela så att de lär sig. Men om man har två alternativ: det ena är att visa sina barn något hemsk för att kunna tala om det och lära sig kring det och det andra är att de slipper se det hemska då det faktiskt inte är nödvändigt för dem, så väljer jag det sistnämnda.

Berättelsen går ju faktiskt ut på att flera pojkar berättar om hur det är fel att leka med flickor och sedan rabblar upp många många skäl till varför de tycker att flickor är sämre, sedan är Alfons modig och leker med Milla ändå. Om man verkligen har tur så kan de efterföljande diskussionerna leda till att barnet tänker att de där första pojkarna hade fel och var dumma i huvudet, men det kan ju också vara så att det barnet tar med sig är att majoriteten av killarna tycker att tjejer är sämre, att man som kille måste vara modig för att ens vilja leka med en tjej och att du måste vara en speciell typ av tjej om du skall få ynnesten att bli betraktad som en kompis till en kille.

 

"Ååhh så jobbigt PK... måste man analysera allt?" Hmm... JA. Vad jag förmedlar för bild till mitt barn om världen är av yttersta vikt för mig. Och det handlar inte om EN enda barnsaga utan det handlar om MASSOR av berättelser och filmer som riktar sig till barn, filmer och berättelser som riktar sig till vuxna, media, samhällsnormer och allt är ihopvävt. Det ena leder till det andra, helheten är summan av delarna.

Det handlar om att pojkar och flickor inte kommer vara medvetna om skillnaderna förrän någon poängterar dem för dem. I detta fall, för denna lilla flicka, råkade det vara just denna Alfonsfilm.

 

(Sedan tycker jag att Alfons är jättebra. Nico älskar Alfons och vi tar del av alla de andra böckerna och filmerna.)

 

Men det som är värst av allt är alla de elaka, hånfulla kommentarer som denna artikel får där pappan anklagas för att vara överkänslig och dum i huvudet och det talas om att det gått för långt och att det är feminismen som gör människor galna and so on. Inte någonstans ser jag någon som skriver om denna fyraåriga flicka SOM BLEV LEDSEN. En fyraåring som gick hem och frågade sig själv vad det var för fel på henne. Varför hon var sämre bara för att hon var en tjej. Hur empatilösa är inte människor om de inte anser att det är det viktiga här?