Jag funderar ofta på det där med vänskap, och vad det är som gör att jag är så dålig på att ha vänner och bekanta. Dock är det någon som är i det närmaste omöjligt att tala om eftersom människor 1) tror att man tycker synd om sig själv, eller 2) försöker säga att det är andras fel, eller 3) försöker trösta en genom att typ säga "det är inte ditt fel".
Men jo, det bör ju vara "mitt fel" på något sätt. Alltså logiskt sett så kan det ju inte vara så att alla människor just jag träffar har något underligt fel som gör att de uppfattar mig på fel sätt. Det är ju statistiskt sett helt osannolikt. Så den enda logiska förklaringen är att jag helt enkelt inte greppar reglerna för det där med vänskap.
Och det är ingenting jag tycker synd om mig själv för eller vill att någon annan skall göra heller. Ibland kan jag tycka att det är tråkigt, men det är inget som jag är ledsen för. Dock förbryllar det mig och jag skulle på riktigt vilja få klarhet i vad i den där vänskapsekvationen det är som jag missar.
Nu är det ju inte så att jag är hatad eller något sådant. Jag har en del vänner från förr som jag har sporadisk kontakt med och träffar några gånger om året. Och just dem hade jag säkert träffat oftare om det inte var så att man bodde ganska långt ifrån varandra. Man är ju inte helt spontan nu för tiden då man har barn heller.
Jag har dock inga vänner som jag pratar i telefonen med, ever typ, och inga som man har middagsbjudningar, spelkvällar eller annat samkväm med (om man inte räknar med min bror).
När jag funderar på det så har jag hittat en del aspekter med det hela som antingen förklarar mysteriet eller i alla fall bringar visst ljus över det hela, och andra som bara förbryllar mig.
1. En av anledningarna till att jag sällan ser gamla vänner är avståndet. Många av de jag umgicks förr med bor nu inte i närheten, vilket gjort att man kommit ifrån det där med att umgås.
2. En annan anledning är det faktum att man fått barn. Dels var jag totalt utmattad och hade nog till viss del en förlossningsdepression första tiden efter att Nico fötts vilket gjorde at jag inte hörde av mig till folk och aldrig orkade träffa någon. Sedan är det svårare att ses när man har barn, både att det är svårt att ha med barnet eller skaffa barnvakt, samt att barn har en tendens att vara sjuka ofta.
1 och 2 tillsammans har ju gjort att jag inte varit den mest tillgängliga personen i världen och en del vänner gav nog helt enkelt upp. Ingen idé att ringa någon som alltid är för trött för att prata eller måste lägga på pga skrikande bebis och dessutom aldrig tackar ja till inbjudningar av olika slag. Hur gör andra som är med om sådant? Ringer de upp efter två år och säger "Jag mår bättre nu. Nu är jag pigg igen"?
3. Det var lättare att skaffa vänner när man var ung. På den tiden räkte det liksom att man gick i samma klass, i samma skola, åkte samma buss eller var på samma fest så var man plötsligt vänner. Kraven var inte så stora. Man kunde alltid hänga på för det var ju inte så som att man hade ett annat liv. Så på den tiden var det liksom inga problem. (Ja för jag har alltså haft vänner, många vänner, förr).
4. Det är skitsvårt att skaffa nya vänner. Hur gör man? Hur går man från att vara t.ex. arbetskamrater till att börja umgås på fritiden? Man kan ju liksom inte bara fråga för finns ju en risk att man framstår som väldigt påträngande eller galen. Och hur mycket folk träffar man egentligen? Inte som att jag kan bjuda hem dagisfröken, random människa i affären eller hon på indoor walking-maskinen bredvid.
5. Jag har utvecklat en tendens att tycka att många andra är idioter (er som jag faktiskt umgås med ibland och pratar med behöver inte ta åt er för jag umgås inte med de jag anser vara puckade). Det är alltså en ganska begränsad mängd människor jag VILL umgås med.
6. Jag är lite skum. Eller ja, jag har ju lite sociala egenheter som jag är väl medveten om. Jag är t.ex. inte riktigt bra på småprat, vilket är en av de saker som gör att det är svårt att lära känna nya folk. Jag älskar att prata men vill prata om sådant jag anser vara viktigt och/eller intressant. Jag har en tendens att hoppa lite ologiskt mellan ämnen, kan ibland ha en tendens att avbryta och fortsätta prata om något som konversationen redan lämnat för ett bra tag sedan. Jag har dessutom väldigt lätt för att prata väldigt mycket om mig själv samt berätta nästan för privata saker om mig själv. Nu vet jag ju inte exakt hur detta uppfattas av andra, men jag kan ju föreställa mig att det kan uppfattas lite skumt och om man inte känner mig alls kanske det till och med uppfattas ohyffsat eller obehagligt. Vad vet jag.
7. Jag har svårt för var gränsen går. Detta kan vara en positiv egenskap i vissa lägen för andra. Någon jag inte talat med på flera år hade t.ex. kunnat ringa mig mitt i natten med ett problem och jag hade gjort allt för att hjälpa den personen. Å andra sidan kunde jag på den tiden jag umgicks med folk ringa dem väldigt ofta och vara lite väl "på". Har haft vänner som plötsligt brutit all kontakt med mig utan att förklara varför, och ibland undrar jag om det har med det att göra. Att jag liksom tar för stor plats ibland.
8. Jag är ganska trött av mig, fortfarande. Det har jag alltid varit visserligen. Jag är sådan som kan gå på en fest men gå hem två timmar senare för att jag tröttnat, jag orkar sällan göra saker efter jobbet och jag vill sova ganska tidigt. Jag kan bjuda hem folk för att tre timmar senare önska att de gick hem för att jag inte orkar mer. Dessutom är jag askass på att dölja det så när man umgåtts med mig några timmar så verkar jag småsur och slutar prata typ. Kan inte rå för det, min hjärna liksom stänger ner när jag blir trött.
Ja herregud när jag läser det jag skrivit så framstår jag ju verkligen som en aspåfrestande person som jag fan inte vet om jag själv skulle orka umgås med. Kan ju vara det.
Och neeeej, det är inte synd om mig på något sätt. Jag umgås med min man och min son och det gör mig glad, jag pratar med min bror och mina föräldrar, på jobbet pratar jag med arbetskollegor (inte så många, men ändå) och jag har gamla vänner som jag hittar på saker med då och då. Och ibland vet jag inte ens om jag skulle orka ha ett större socialt umgänge. För även om jag ibland tänker att jag skulle vilja bjuda hem lite folk på middag så tänker jag också att man kan ju inte bara ha vänner som sitter på standby tills den stund jag råkar ha ork nog att äta ihop.
Fan det är svårt det där med vänner, sociala koder och hur allt funkar.
Vill avsluta med att verkligen klargöra att dessa tankar och funderingar inte på något sätt att menade att kasta skugga på de gamla vänner jag nu inte längre har kontakt med. Med undantag från kanske nån enstaka idiot så är den klara majoriteten av dem fina, snälla och bra människor som jag förlorat kontakten med pga att JAG är en ganska otillgänglig, svår och trött person och inte på grund av att de på något sätt inte var bra vänner. Med största sannolikhet försökte de hålla liv i vänskapen mer än vad jag gjorde. Jag tänkte nog mest på att sova.
