Allt är relativt
Man har ju dagar då man är trött och tycker att ens barn är helt hopplöst påfrestande men om jag jämför med andras berättelser om hur de har det ibland så trro jag faktiskt att Nico är ett väldigt "snällt" barn (är ju inte så att andra barn är dumma, men det är svårt att finna ett bra ord).
Han får sällan riktiga utbrott utan om han blir arg eller ledsen tar det högst fem minuter innan det går över och oftast går det snabbare om man bara tar sig tiden att prata och resonera med honom. Ibland undrar jag om det är så för att jag inte ställer så höga krav eller har så många regler, men vårt sätt fungerar för oss.
Om han till exempel inte vill byta kläder (händer en del) så låter jag honom bestämma vad han skall ta på sig så är det oftast inget problem. Överlag försöker jag låta honom vara med och bestämma så mycket som möjligt.
De enda situationer som kan bli påfrestande, speciellt om man själv är sjuk eller trött, är att han är ganska energisk och gärna vill klättra och hoppa på en. Dock är han ju glad då så det är ju inget han gör för att jäklas och han börjar alltmer lyssna om man säger att han skall sluta.
Han kan också få mindre utbrott när han inte får gå till mormor och morfar samt för att han fått för sig att han vill åka bil i baksätet (kanske dags att flytta bilbarnstolen?).
Om man inte är stressad går det dock nästan alltid att tala honom tillrätta. Om nman dock försöker skynda på processen så blir det tusen gånger värre.
Jag tror att det största jag lärt mig på min ganska korta tid som mamma är att hur mitt barn beter sig beror till allra största delen på hur jag beter mig och hanterar hans beteende.
