Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Hungerspelen - film numero 3

Publicerad 2015-02-18 19:00:59 i Allmänt,

Nu har jag sett den. Mockingjay Part 1 eller vad den heter. Del tre av fyra i Hungerspels-serien.
 
Om man förväntar sig en genomtänkt analys så kommer man bli besviken. När det kommer till just denna filmserie är jag ett alltför stort fan för att kunna vara objektiv. Jag får liksom bara fram att den är såå bra, och kan omöjligt ta till mig annat.
 
Denna filmen var den hittills bästa och då har jag verkligen tyckt om de två första. Det är snyggare effekter, intressantare handling och mer känslosamt. Allt var bra, förutom att man ville se sista delen med en gång och får vänta ett år.
 
Stör mig dock på att det nu talas om att de skall göra fler filmer om Hungerspelen... typ filmer som utspelar sig innan och efter. Jag hatar när de tar något som är verkligen bra och komplett och försöker mjölka ut mer pengar ur det. Känns som om de kommer förstöra det hela.
 
Jag sa till maken att om jag skriver klart min bok och någon gång säljer rättigheterna så skall jag ha ett stenhårt kontrakt med regler för vad de får göra med det hela... sedan skrattade jag högt åt mig själv och sa att hade de gett mig tillräckligt mycket pengar så hade de kunnat få göra vad fan de ville.. Integritet är INTE mitt mellannamn :)

Tillbaka till det vanliga

Publicerad 2015-02-18 18:55:34 i Allmänt,

Om man läste min senaste text så kanske man nu förväntar sig att det skall komma samhällskritiserande och genomtänkta texter på löpande band här... men så fungerar det sällan på denna blogg. Ibland rasar jag över saker och orkar ta lite ställning och engagera mig, men övrig tid handlar det mest om random oviktiga tankar som far genom mitt huvu och vad som hänt till vardags. Ville bara klargöra så att ingen nytillkommen läsare sitter och blir besviken.
 
Oh well... vad är senaste nytt här då?
 
Jag har gått ner 6 kg på 6 veckor. Och nej, det är INTE viktigt att vara smal och blö blä bla, men känner mig ändå stolt över mig själv då jag faktiskt sköter min mat. Ingen svält eller ounnsamhet mot mig själv utan bara mer sansat och genomtänkt kostintag.
 
Igår var jag hos tandläkaren för första gången på 10 år. Det var ett blodbad och tog bort något ton med tandsten, och nu känns mina tänder inte som mina egna och jag blir helt freaked out, och går runt och gör underliga tungrörelser hela tiden som ett annat ufo.
 
Jag tittar fortsatt på ohälsosamt mycket tv-serier och filmer, men så är jag ju så det var ju inget nytt. Law & Order: SVU går jag igenom från säsong 1. Ser också om alla avsnitt av Heroes med maken och är nu inne i början av säsong 2 - eller ser om och ser om, efter typ fem avsnitt i säsong 1 så insåg jag att jag inte sett mer av serien första gången det gick. Jag hade helt enkelt bara inbillat mig att jag sett den serien.
 
Dessutom ligger jag mycket och dagdrömmer och lyssnar på musik - eller ja, fyra låtar som jag lyssnar på om och om igen: Take me to church (Hozier), Human (The killers), Love last forever (Mando Diao) och lite otippat American Girl (Tom Petty)... Detta efter en femdagars fas då jag bara lyssnade på olika låtar av Safri Duo. Jag har en förvirrad musiksmak, men om någon har tips på bra låtar (gamla eller nya) inom min nuvarande fas så tipsa gärna.
 
Vi håller också på med en stor ommöblering och fixar-fas inne i huset. Skall byta rum med varandra och dona för att få det mer praktiskt. Är roligt med hus. Man kan komma på en ny idé och flytta om saker så har man nästan ett nytt hem. Dock innebär det en del inköp och maken är nu på uppdrag för att hämta hem en ny tv-bänk. Vill också köpa nytt köksbord, stolar, 3 skänkar och eventuellt ny soffa så småning om. Steg ett är att åka till Antikladan, så det gör vi i helgen.
 
Det händer dessutom en del mer saker i livet men en del är för privat av helt privata skäl, en del är privat av arbetsmässiga skäl och en del vill jag helt enkelt inte dela med mig om - men måste hinta så att det inte helt verkar som om jag saknar liv.

Kanske monstret är du själv?

Publicerad 2015-02-13 21:11:14 i Allmänt,

De senaste dagarna har jag blivit arg, ledsen, frustrerad och.. uppgiven, när jag läst alla kommentarer kring fallet med den nioåriga pojken som brutaliserades av en ordningsvakt för att han tjuvåkt på tåget.
 
Innan vi går vidare vill jag att ni föreställer er att ni sitter en helt vanlig dag på tåget. Ni ser en blond liten blåägd nioåring framför er på samma vagn. Kanske sitter han och hans kompis inte still... kanske pratar de lite för högt.. så som barn kan vara. Kontrollanten kommer. Det visar sig att barnet och hans vän inte betalat. Vakter tillkallas och när nioåringen försöker komma undan så brottas han brutalt ner av vakten som sätter sig på honom. När denna nioåring skriker av skräck och smärta och kippar efter andan så dunkas hans huvud i marken. Han är nio år. Vakten är vuxen.
Jag har inga bevis såklart men jag gör en kvalificerad gissning att inte en jävel som hade sett det hade tyckt att det var ok.
 
Men nu var detta inte ett blont litet svenskt barn. Det var en ensamkommande flyktingpojke med mörk hy som skrek ut sin skräck på arabiska. Och plötsligt finns det de som tycker att vaktens beteende kan ursäktas. Plötsligt dyker de upp de som hittar på lögner för att rättfärdiga det hela, och de som sprider lögnerna vidare.
Istället för att se hur det faktum att detta barn inte kunde svenska och inte förstod vaktens order, att detta barn kanske kommer från ett land där man lärt sig att vara rädd för uniformerade män då de kan betyda misshandel eller död, eller det faktum att barnet skrek ut en arabiska bön som man ber när man skall dö - istället för att se till allt detta och förstå att det gör det hela än värre - istället hittas det på ursäkter till varför detta inte var så farligt.
 
Rykten om att detta barn betett sig illa, hotat eller till och med attackerat andra människor började snabbt spridas. Det var inget vanligt barn. Det var en ligist. Nästan ett litet monster. Att ingen som bevittnat det hela kunde bekräfta att detta barn gjort något annat än att rymma från sitt boende för att söka efter sin äldre bror och tjuvåka på tåget.. ja det kom fram långt efter det att människor redan spridit lögnerna och nästan gjort dem till sanning. Spekulationer om att barnet såg äldre ut än sina nio år. Hitte på om att han gjorde ett ISIS-tecken. För alla vet ju, eller hur, att de där små invandrarbarnen är riktiga små monster... eller? Eller är det så att monstret finns i er som tänker så? I er som gör skillnad mellan dessa barn och era egna ljushyade små knattar.
 
För visst kommer det de med trauman och krigsskador, men det drabbar oftast ingen annan än de själva. De är inte våldsamma små mördarmaskiner som bara väntar på att få hoppa på något. Nej, de är små pojkar som sitter rädda i en soffa och vaggar med huvudet i sina händer. Pojkar som kanske ser stora ut men som gråter i sitt rum på natten, som inte kan somna, eftersom de natt efter natt längtar efter sin mamma och sin pappa. Och det vet jag.. för jag möter dem varje dag. Dessa underbara, snälla, starka killar som i många fall varit med om saker mer fruktansvärda än du och jag kan föreställa oss men som ändå inte ger upp, som har hopp, som kom hit för att de ville något mer med sina liv. För att de trodde att här hos oss skulle det bli bättre. Och så har vissa där ute mage att se på dessa barn som djur. Och jag kan inte känna annat än avsky.
 
Och vet ni vad? Jag spenderar timmar varje vecka ensam bland åtta av dessa killar, och jag är inte det minsta rädd. Ibland är min son med mig där. Precis som han kunde vara ibland när jag jobbade bland "svenska" ungdomar. För de är inte bättre eller sämre.
 
Men hur skall allmänheten kunna fatta och ändra åsikt så länge som myndigheter som migrationsverk och polis uttrycker exakt samma sak? De är namn och nummer på papper. Man splittrar familjer eller vänner och placerar dem på olika håll. Muttrar om att de skall vara tacksamma när de blir upprörda och rymmer. Tacksamma för att man tar ifrån dem den enda gnutta trygghet de hade kvar?
Och när de rymmer letar ingen. Jag vet. Vi har haft rymningar från boendet där jag arbetar. Först när jag ringde polisen och talade om ett försvunnet barn gick de upp i varv och skulle koppla mig till akut utryckning med en  gång.. kanske behövdes skallgång? Sedan insåg de att det "bara" var en ensamkommande flyktingunge och istället kopplades jag till en uttråkad polisman som skrev ner en kort beskrivning av killen och det var det. Ingen som bad om en bild. Ingen som undrade något mer. Ingen som letade. Bara vi, en orolig personalgrupp och  hans vänner på boendet - för i våra ögon var han mer än ett namn på ett papper. Han var en jättefin kille som vi alla önskade gott i livet.
 
En del frågar sig hur de kan rymma över huvud taget... men det är inte så svårt. Vi håller inte barn inspärrade. För de är inga brottslingar. De har inte gjort något fel. De flydde hit då de var i behov av hjälp. De går i vanlig skola. De umgås med vänner. De har fritidsaktiviteter. De övervakas inte. Precis som i en vanlig familj.
Vissa undrar varför de rymmer och tror med en gång att deras boenden är hemska, och kanske vissa är det... det kan jag inte säga något om, men i min erfarenhet finns det tre anledningar:
1. Migrationsverket har placerat dem långt ifrån släkt eller vänner som de vill återförenas med och de rymmer för att ta sig till dem.
2. De ångrar sig och beger sig "hem" igen. Det händer faktiskt en hel del då många "mellanlandat" i flera år i andra europeiska länder och har familj kvar där som de åker tillbaka till då känslan av ensamhet blir för stor.
3. De har fått avslag eller vet att de kommer få avslag och rymmer innan de hinner utvisas.
Och man kan vara cynisk och tänka att det är deras eget val och att man inget kan göra, men vad händer med alla de barn som rymmer som aldrig kommer fram dit de tänkte att de skulle åka? De som blir tagna och utnyttjade på vägen? De som litar på fel främling som skall "hjälpa" dem dit de ska?
 
Mitt hjärta blöder för dessa barn och ungdomar och jag önskar att fler fick möjlighet att träffa dem innan de dömde dem och skapade sig massa bilder i huvudet kring hur de är. Och det kommer ta lång tid innan jag får bort ljudet ur huvudet av den nioåriga pojken som skriker i dödsångest under ordningsvakten tills hans röst skär sig. Han kom hit i hopp om att få hjälp, i hopp om ett bättre och tryggare liv - och det var vad han möttes av - och det finns de som försvarar det. Skäms på er! Skäms!
 
Läs mer om det hela här och här.
 

Ja här är jag

Publicerad 2015-02-08 19:25:53 i Allmänt,

Ja jag har då varit väck ett tag. Väck som i magsjuk. Eller egentligen var ju bara magsjuk ett dygn men sedan kunde jag inte äta på ytterligare några dygn och hade noll kraft och låg bara som en trasa i sängen. Ångrade bittert att jag sagt att jag också ville bli magsjuk då min mor gick ner 4 kg när hon fick det... Jag gick bara ner ett vilket känns lite surt.
 
Sonen vart också sjuk. Maken också. Vi har haft en skojig vecka.
 
Har hunnit med en hel del SVU under veckan dock. Law and order: Special victims unit, alltså. Går igenom alla säsonger. 16 stycken. Kommer ta ett tag.
 
Hann i alla fall bli såpass bra att vi kunde få vår efterlängtade kväll ute igår. Mamma och pappa passade Nico medan vi var och åt på restaurang och gick på bio. Var väldigt trevligt men drabbades av Tolkien-depression efteråt. Såg sista Hobbit-filmen och insikten att det var den sista, och det faktum att jag inte kan leva i en Tolkien-saga, fick mig nedstämd.
 
Idag hade jag helst sovit hela dagen men då vi lovat Nico att åka till Alfons Åbergs kulturhus redan innan vi blev sjuka så var vi tvugna att göra det. Han var nöjd, jag var i det närmaste i koma.
 
Detta är ju inte det mest välskrivna eller innehållsmässigt intressanta come-back-inlägget man kan göra efter en lång frånvaro, men jag har fortfarande inte orken eller tankekraften att skriva mästerverk. Nu vet ni i alla fall att jag lever.

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela