Knyttet - kort men tjock

Jag tror jag lyckats ganska bra med att förtränga det hela ända tills nu... Nu har nerverna tagit över.

Skumt nog är jag inte rädd för själva snittet utan det är sjukhusmiljön, nålarna, slangarna och allt annat som gör mig ångestfylld.

Så denna dag blir inte mycket gjort. Ligger med huvudvärk och ångest halvt kollapsad i sängen. Men imorgon är det över.

 

Jag ser ju såklart fram emot det också. Inte snittet, men att få träffa min bebis. Lära känna en ny liten människa. Känns dock lite overkligt. 

Snart är vi en till. <3

Jag skriver inte så mycket nu för är helt upptagen med det sista boandet innan bebis skall komma. På tisdag är det dags för kejsarsnitt... alltså bara några dagar kvar!!

Har städat och pysslat och rensat och sorterat och jag vet inte allt, men nu börjar det bli "klart". 

 

Har samtidigt försökt roa sonen så han inte redan innan bebis ankomst skall känna sig åsidosatt och hittat på små utflykter och upptåg.

Överlag kan man säga att jag dagligen överskattar min förmåga till aktivitet och varje kväll har skitont och är helt utmattad. Min mage är liksom enorm och varje förflyttning är plågsam.. men men. Det funkar och snart är det över :)

 

Kan bjussa på lite bilder från de senaste dagarna.

 

För de som var nyfikna på min tillvaro men ville slippa läsa förra inlägget om saker som sker i de nedre regionerna (märks det att jag ogillar att benämna allt mellan midjan och låren vid dess rätta namn? En skum grej med mig) så kan jag berätta att jag just idag inte fått gjort ett endaste dugg idag. Och inte igår heller.

 

Igår hade sonen någon konstig reaktion efter sin vaccinering dagen innan och hade somnat på dagis och sagt att han mådde dåligt, så vi hämtade honom och han somnade i bilen, vaknade och kräktes och mådde sedan toppen igen. 

 

Min ork är minimal men som tur var hade jag köpt en korsordsbok för barn och det visade sig att han tyckte det var jättekul med korsord, och duktig på det, så nu kan jag locka med stillsamma aktiviteter när jag blir för trött. 

Imorgon hoppas jag få lite mer gjort. I alla fall liite. Har inga höga förhoppningar på storslagna prestationer här hemma imorgon speciellt då maken drabbats av en mansförkylning. Och skall inte håna detta då han verkligen ser risig ut med typ svarta påsar under ögonen. 

 

 

Har i alla fall rensat i sonens rum och tagit bort det mesta av allt smått och satsar nu istället på kreativa saker som att han har en bra plats att måla på, att han har krokar och lådor för utklädningsgrejer, masker och hattar samt har köpt lite kasperdockor och skall ta upp dockteatern från källaren. 

 

I morgon och i veckan skall kontoret storstädas och sedan skall jag pyssla med småsaker som att sortera sonens lego och rensa i alla lådor med leksaker som vi ställt undan. En del tänkte jag se om man kan skänka till något lekrum på något asylboende i närheten eller något. Är ju kul om det kan komma till användning för jag tycker inte om att slänga saker, men har inte orken att hålla på och lägga ut annonser och sälja. 

Om du tycker det är jobbigt att höra om andras intimare besvär så bör du inte läsa detta inlägg, bara som en liten varning. Det kommer vara lite "under bältet"-tema idag då det fokuserar lite på graviditetens mindre trevliga inslag. Så.. nu har ni blivit varnade.

 

Idag var jag inne på Östra för att kolla läget gällande bebis då jag tyckte att hon varit lite stillsam plus att jag var rädd att jag läckte fostervatten. Allt visade sig vara bra, Så i efterhand var det svårt att veta om man skulle känna sig lättad (vilket vi såklart gjorde!) eller om man skulle vara lite irriterad på sin egen nojja som gjorde att en hel dag försvann på en onödigt läkarbesök i en annan stad. Som tur var så tog det bara en och en halv timma totalt med undersökningar och allt. 

 

Såklart började bebis sprattla runt så fort vi kom dit, men de kollade ändå hennes hjärta vilket slog precis som det skulle. Sedan skulle de kolla det där med fostervatten... vilket var mindre kul då man skulle tvätta underlivet med en bakteriedödande svamp vilket kändes ungefär som om jag hällt en skvätt bensin mellan benen och tänkt på. Aj! 

Sedan fick man sitta med binda ett tag innan man fick träffa en barnmorska som frågade hur mina "läckage" brukar lukta, något jag inte kunde svara på då det inte ingår i min rutin att sniffa på mina egna begagnade bindor. Är det vanligt att man gör det? I vilket fall som helst så var det inte fostervatten utan kunde vara vanliga flytningar eller att bebis trycker ut lite urin då och då när hon sparkar mot blåsan. 

 

När jag kom hem fick jag sätta mig och beställa lite salvor på apotea då jag också drabbats av en annan intim problematik som är vanlig vid graviditet, vilket är det trevliga fenomenet hemorojder. Detta dök upp plötsligt och nu går jag runt lite som om jag bajsat ner mig då det inte känns helt... trevligt. 

Om naturen vill att vi människor skall föröka oss, kunde de då inte kunnat göra själva graviditeten lite mer angenäm? Istället känns det som ett komplett kroppsligt haveri. 

Jag tar del av nyheterna och vet inte vart jag skall ta vägen.. Det kryper i kroppen. Är det denna verklighet mina barn skall växa upp i nu? Ett samhälle så fyllt av hat, intolerans, fördomar och egoism. Ett samhälle där vi sätter en prislapp på människors/barns liv, där vi hellre baserar våra åsikter på icke-källgranskade "artiklar" på facebook än att verkligen träffa och prata med människorna det gäller, där vi väljer att sparka neråt istället för uppåt och anklagar de i nöd att stjäla från våra resurser medan vi sitter tysta och bara tar att inkompetenta politker som tvingas avgå får fallskärmar som långt överskrider vad jag kommer tjäna under en livstid. 

 

Innan kunde jag värja mig genom det naiva "men det händer inte just här". Invagga mig själv i den falska säkerheten att hemskheterna, de onda, fanns någon annanstans. Att just här var vi lite mer toleranta och klarsynta. Vilken idiot jag var.

 

Här finns boende för ungdomar som inte ens hunnit öppna innan "oroliga grannar" ser till att förhindra det hela, och när de väl öppnade ett boende för ensamkommande ungdomar i Stenungsund och bjöd in närboende på information och för att de skulle kunna möta ungdomarna så fanns det de som vägrade ta ungdomarna i hand utan vände sig bort, de som uttalat att de inte ville att dessa ungdomar "skulle släppas ut i samhället".... Och jag gråter och skriker inombords... Vad är det för människor!!!??. 

Detta är barn/ungdomar som flytt under svåra förhållanden (ja, svåra förhållanden - ta del av deras historier om hur de tagit sig hit... det var ingen jävla mysig tågluff om ni tror det) och kommit hit med hopp om trygghet, en bättre framtid, att slippa leva i rädsla för att bli misshandlade eller dödade - och de möts av detta?! Jag skäms så jävla mycket över att vara svensk i de ögonblicken. 

 

Jag har umgåtts med så många av dessa ungdomar, en av dem bor hos mig, och en klar majoritet av dem är underbara, vänliga och ambitiösa unga pojkar som trots den sorg de bär med sig över att ha behövt lämna sin familj bakom sig och den längtan de känner efter mammor, pappor och syskon hyser en förhoppning om en bättre framtid och är nyfikna på att lära sig om den nya kultur de kommit till. Tar man sig tid vill de så gärna prata, ställa frågor, lära sig mer och få känna sig som hemma här. 

Och som en perentes i det hela riktad till alla de som hävdar att de minsann "kan se" att dessa pojkar är över 18, så vill jag ställa frågan om de också tycker att det är onödigt att behöva visa leg när man köper alkhol och tobak - med tanke på att det ju är så lätt att se skillnad på en 16åring och en som är 20 i alla lägen? Och också passa på att fråga om de själva eventuellt kanske hade sett lite äldre och mognare ut i tonåren om de varit tvugna att arbeta hårt på fabrik sedan de var 7 för att hjälpa till att försörja sin familj? 

 

Och nu läste jag också att en homosexuell man överfallits och misshandlats av ungdomar vid en busshållplats i Stenungsund. De hade skrikit homofoba saker medan detta skedde så motivet var uppenbart. 

Intoleransen sprider sig till alla områden. Hela samhället liksom backar. Hatet har blivit så normaliserat att de som tidigare kunde sitta och muttra för sig själva i sina stugor nu istället kan ta plats och skrika ut sitt hat, fysiskt agera ut sitt hat, för att de vet att de samtidigt som de möter motstånd också har de som hyllar dem och hejar på. 

Känner mig rädd. Hur vänder vi detta? Hur får vi tillbaka mänskligheten? 

Idag har jag lyckats få en del städning gjort, även om maken fick ta stor del av det och jag fick ta till udda metoder som att sitta på golvet och hasa fram för att plocka upp saker :)

 

Fick även lekt en del med sonen. Spelat spel och roat honom enormt genom att kasta en ballong på honom om och om igen. Dock fått hantera upprepade gråtattacker från hans sida då han förlorar i spel mot mig eller misslyckas i datorspel. Besvikelse är inget han är bra på att hantera själv. 

 

Avslutades med lite familjemys där jag och maken slog om chipsskålen med de nya chipsen som visade sig vara en ny favorit för oss båda, Kettle honey barbeque - rekommenderas.

Imorgon fortsätter projekt städ i sakta mak medan sonen har en kompis som kommer för att leka. 

 

Själv drömmer jag om Ullared, men inser att det inte finns en chans att jag hinner dit innan bebis kommer... samt att det kan vara lite orealistiskt att tro att jag klarar att gå runt där en dag med tanke på energin som går åt för att ta sig mellan soffan och sängen :)

Fått datum för kejsarsnitt... så 29/3 kommer bebis ut om allt går som det ska. :)

 

Känns som om det verkligen är slutspurten nu för har ont hela tiden. Kan inte sova pga värk i höft och mage. Höften gör det också svårt att ta sig upp från säng och soffa, förflytta sig osv - plus att det förvärras av plötsliga kraftiga hugg i mittenfogen som nästan gör att jag svimmar. Bebis själv fortsätter leva rövare i magen vilket heller inte är så bekvämt (ganska smärtsamt rentav) men såklart bättre än motsatsen.

 

Så just nu blir inget gjort och åter ligger jag stor del av dagen, vilket frustrerar mig då jag inte är klar här hemma och måste fixa färdigt. Men är svårt att greja och städa då jag måste vila en kvart efter att ha böjt mig en gång :/

 

Nej nu skall jag se om jag kan få sovit nåt i natt, men först är det sonens nattningrutin som jag måste ta tag i. 

Har i alla fall hunnit hjälpa Ali med att söka sommarjobb och spelat lite dunderfia med Nico, alltid något.