Knyttet - kort men tjock

Jag tar del av nyheterna och vet inte vart jag skall ta vägen.. Det kryper i kroppen. Är det denna verklighet mina barn skall växa upp i nu? Ett samhälle så fyllt av hat, intolerans, fördomar och egoism. Ett samhälle där vi sätter en prislapp på människors/barns liv, där vi hellre baserar våra åsikter på icke-källgranskade "artiklar" på facebook än att verkligen träffa och prata med människorna det gäller, där vi väljer att sparka neråt istället för uppåt och anklagar de i nöd att stjäla från våra resurser medan vi sitter tysta och bara tar att inkompetenta politker som tvingas avgå får fallskärmar som långt överskrider vad jag kommer tjäna under en livstid. 

 

Innan kunde jag värja mig genom det naiva "men det händer inte just här". Invagga mig själv i den falska säkerheten att hemskheterna, de onda, fanns någon annanstans. Att just här var vi lite mer toleranta och klarsynta. Vilken idiot jag var.

 

Här finns boende för ungdomar som inte ens hunnit öppna innan "oroliga grannar" ser till att förhindra det hela, och när de väl öppnade ett boende för ensamkommande ungdomar i Stenungsund och bjöd in närboende på information och för att de skulle kunna möta ungdomarna så fanns det de som vägrade ta ungdomarna i hand utan vände sig bort, de som uttalat att de inte ville att dessa ungdomar "skulle släppas ut i samhället".... Och jag gråter och skriker inombords... Vad är det för människor!!!??. 

Detta är barn/ungdomar som flytt under svåra förhållanden (ja, svåra förhållanden - ta del av deras historier om hur de tagit sig hit... det var ingen jävla mysig tågluff om ni tror det) och kommit hit med hopp om trygghet, en bättre framtid, att slippa leva i rädsla för att bli misshandlade eller dödade - och de möts av detta?! Jag skäms så jävla mycket över att vara svensk i de ögonblicken. 

 

Jag har umgåtts med så många av dessa ungdomar, en av dem bor hos mig, och en klar majoritet av dem är underbara, vänliga och ambitiösa unga pojkar som trots den sorg de bär med sig över att ha behövt lämna sin familj bakom sig och den längtan de känner efter mammor, pappor och syskon hyser en förhoppning om en bättre framtid och är nyfikna på att lära sig om den nya kultur de kommit till. Tar man sig tid vill de så gärna prata, ställa frågor, lära sig mer och få känna sig som hemma här. 

Och som en perentes i det hela riktad till alla de som hävdar att de minsann "kan se" att dessa pojkar är över 18, så vill jag ställa frågan om de också tycker att det är onödigt att behöva visa leg när man köper alkhol och tobak - med tanke på att det ju är så lätt att se skillnad på en 16åring och en som är 20 i alla lägen? Och också passa på att fråga om de själva eventuellt kanske hade sett lite äldre och mognare ut i tonåren om de varit tvugna att arbeta hårt på fabrik sedan de var 7 för att hjälpa till att försörja sin familj? 

 

Och nu läste jag också att en homosexuell man överfallits och misshandlats av ungdomar vid en busshållplats i Stenungsund. De hade skrikit homofoba saker medan detta skedde så motivet var uppenbart. 

Intoleransen sprider sig till alla områden. Hela samhället liksom backar. Hatet har blivit så normaliserat att de som tidigare kunde sitta och muttra för sig själva i sina stugor nu istället kan ta plats och skrika ut sitt hat, fysiskt agera ut sitt hat, för att de vet att de samtidigt som de möter motstånd också har de som hyllar dem och hejar på. 

Känner mig rädd. Hur vänder vi detta? Hur får vi tillbaka mänskligheten?