Knyttet - kort men tjock

Jag har en kollega, som tyvärr skall sluta på mitt jobb, som gör roliga smycken av bland annat gamla knappar. Har ett bra tag tittat på hennes härliga kreationer och suktat lite, och idag då hon hade med sig dem till jobbet så kunde jag bara inte låta bli.

Så nu har jag en stor underbar rosa knappring på handen. Maken konstaterade att "det inte riktigt var hans stil", men jag tycker att den är fantastisk och försöker stå emot impulsen att köpa fler.

 

Minns ni de två vilda små ryska tonårsflickorna som blev superpoppis i början av 2000-talet och fick massor av skriverier då de kysstes och myste tillsammans?

Jag minns att jag tyckte de var uppfriskande uppkäftiga, att jag gillade musiken och att jag förvånades av att två tjejer som pussas lite kunde skapa så mycket snack. I alla fall blev jag lite nostalgisk och lyssnade på deras gamla låtar på väg till jobbet i morse.

 

 

Men vad skall man egentligen tycka om dem? Var deras framgång någonting positivt eller negativt för homorörelsen?

Vad jag menar är att å ena sida fick man fokus på homosexuelitet och att den finns, vilket är något som verkligen behövs i länder som deras. De fick också en enorm framgång och deras videos spelades mycket på MTV (som på den tiden handlade om musik fortfarande) vilket också innebar att två tjejer i en kärleksrelation normaliserades lite mer i ögonen på de unga som då såg på detta.

De tog plats och kvinnlig homosexuelitet fick vara en del av populärkulturen just då. Jag kan tänka att detta skapade ett något bättre och mer förstående klimat för de som var homosexuella just då. Ja, inte så att just tATu skapade allt detta på egen hand utan de var väl en del av en större kaka kan tro.

 

Dock är det ju så att de i efterhand gick ut och meddelade att de inte alls var homosexuella utan att detta var ett slags PR-trick som deras manager tvingat på dem. En av tjejerna till och med sa att detta hade fått henne att må dåligt. Sedan blev en av dem gravid med en man, gruppen splittrades och sedan var det rätt tyst från deras håll. Hmm.. Ja det känns ju som en mer negativ grej gentemot homosexuella. Inte nog med att homosexualitet användes som ett billigt medel för att få stor uppmärksamhet och därmed utmålades lite som "en kul grej" och spädde på myten om att homosexuelitet kan vara en slags tonårsfas... utan de fick också det att låta som något fruktansvärt som man kan tvingas till.

Man blev lite besviken där.. Att de lyckades få en bra grej att bli så dålig. Förhoppningsvis var det så att inte speciellt många av de där unga som påverkats i en positiv riktning läste allt som skrevs sedan. Kanske försvann de bara i glömska som så många andra band.

 

Helt oviktiga tankar kanske. tATu:s påverkan på världen är ju inte direkt ämne för en doktorsavhandling eller så. Jag bara kom att tänka på det då det visar på det enorma skillnaden och vilket kliv i negativ riktning som Ryssland tagit med tanke på de lagar de stiftar nu och den diskriminering de sysslar med, medan de då för bara tio år sedan skickade två flickor som hånglade till Eurovision song contest.

Eller var det så redan då att de inte var symbol för kvinnlig homosexuelitet lika mycket som de symboliserade en manlig våt dröm?

Alltså, jag har lite mycket i huvudet just nu... och det känns lite tjatigt att bara använda bloggen som en slags klagomur för mitt gnällande. Det finns de som har det värre, mycket värre. Har bara lite för mycket att tänka på och längtar efter att inte ha det. Längtar efter att kunna fokusera på det jag tycker är roligt. Längtar efter att kunna sätta mig och måla med min son utan att tänka på allt annat som jag också borde göra.

 

Men vi har varandra, vi tre i vår lilla familj och vi har ett hus (om än ett för närvarande jävligt kallt sådant)... så man skall väl inte klaga.

 

Eftersom jag inte orkar tänka så mycket just nu så skall jag ge er två tips istället.

 

Tips 1.

 

Gå in här och skriv under på denna protestlista för att markera att det fan inte är ok att vara 15 år, bli våldtagen av sex killar och de sedan får gå fria för att domarna tolkar lagarna med röven...

 

Tips 2.

 

Här finns en video där trevligt nog en man för omväxlings skull försvara Anita på Feminist frequency mot ett av alla de tusentals idiotiska påhopp hon råkar ut för. Ganska långt klipp dock, men bra.

 

Tack för alla snälla och stöttande kommentarer jag fick efter gårdagens inlägg, både här och på fb. Jag vet ju det, egentligen, att man inte är ensam om att känna sig tokig ibland. Och jag vet ju själv att jag håller mig på "rätt sida vansinnet".. för det finns inte ens på kartan att jag skulle slå, kränka eller vara medvetet elak mot min älskade unge. Och kanske är det det han vet.. inte mycket att vara rädd för där inte.

 

Vi låg ut hade en av våra många föräldraskapsutvärderingar igår kväll och försökte spåna på hur vi kan få situationen att bli bättre. Jag är nämligen övertygad om att Nicos beteende till 10% beror på hans personlighet, 10% på sjukdom/hunger/trötthet och 80% på hur vi agrerar och hanterar situationen.

Vi bestämde oss därför för att dels planera in Nico-tid i allt vi har att göra och att den tiden skulle spenderas med honom utan att man samtidigt gör något annat, dels att han skall engageras mer i det vi gör samt att vi skall bytas av mer så att inte bara jag är med Nico så vi går varandra på nerverna.

 

Resultatet blev en mer produktiv dag och ett gladare barn, även om han haft vissa utbrott.

 

Vi var uppe ganska tidigt och jag rensade ur Nicos garderob för att lägga ut på Tradera och donade. Nico var sedan med Hampus uppe på vinden och grejade ett tag vilket gjorde honom mycket glad.

 

Idag är en sådan dag då jag pendlat mellan att storgråta, vilja kasta ut barnet ur huset och att känna mig som världens sämsta förälder. Är det bara jag som har sådana dagar?

 

Precis ALLT har varit en kamp och massor av skrik, gråt och gnäll... såklart varvat med ögonblick där han är helt underbar så man får världens sämsta samvete.

 

Började dagen med att ta med Nico och åka till Göksäter med mamma för att inhandla lite grejer. Då var Nico ändå relativt lugn förutom mindre utbrott som om man öppnar bildörren fel, han inte orkar vänta utan bara sticker, han inte får pilla på staplarna med porslinsprydnader och så vidare.

När vi kom hem var det dock kaos. Han skulle göra allt han inte får och varje gång man ber honom sluta säger han bara: Nej! Och tillslut blir jag vansinnig och gapar på honom, vilket han bara ignorerar också men som gör att jag mår skitdåligt efteråt. Jag vill inte vara en skrikförälder! Men jag blir så himla frustrerad för han lyssnar ALDRIG på mig... och jag lovar, jag har försökt pedagogiskt resonerande hundra tusen gången ungefär. Är han på sitt värsta humör brukar det resultera i att han spottar på en, sparkar en eller liknande. Mutor och hot är det enda som någon gång kan funka, och det känns ju jävligt kul.

 

Och det är inte så att jag har massor av regler... det handlar om basic saker som att inte göra saker som är farligt, inte klättra upp för stegen till vinden, inte gå ut utan skor, inte springa rakt ut på gatan, inte riva ner saker som går sönder och så vidare. Men nej..

Idag har han vid två tillfällen gallskrikit och gråtit i ungefär en halvtimme per gång för att han vill ha ett kinderägg, han har kastat en sopskyffel i ansiktet på mig för att han tyckte det var kul, han har snott mat från min och Hampus tallrik och avslutade det hela med att få vansinnes utbrott när jag bäddat hans säng för han ville ha sängtältet på golvet och sova där medan jag sa att det inte funkar om man hällt ut Duplo över hela golvet.

 

Känner att jag seriöst behöver hjälp men vet inte var man kan få det.. För jag fattar ju att det inte är honom det är fel på utan att det brister någonstans i vår kommunikation. Jag vet också att han gör mycket han inte får för att han vill ha uppmärksamhet men jag har varit med honom större delen av dagen men han kan inte acceptera att jag har en enda minut då jag gör annat. Jag vill inte skrika för hatar att skrika, han lär sig att skrika och det leder ingenstans förutom att han tillslut blir ledsen. För jag märker ju att han söker kontakt för han vill kramas efteråt, och då mår man ännu sämre.

När han bråkat under hela tiden jag målade hans fönster och det slutade med att locket gick sönder och jag fick färg överallt (inte hans fel) och jag helt bröt ihop och bara grät så reagerade han i alla fall. Eller först skrattade han, men när jag med ord sa "Jag är ledsen Nico" så sa han "Oj" och såg riktigt förvånad ut för att sedan klappa mig på huvudet och försöka trösta.

Och det är ju också ett problem, att hans autistiska svårigheter ofta gör att han faktiskt inte alltid ser om man är ledsen eller arg... och oftast om man säger att man är arg så säger han bara: Nej.

 

Vad fan gör man....? För han är världens bästa unge och jag känner mig rent usel.

Nu var årets bokmässa över, för vår del. Tradition att åka dit och älskar det. Innan Nico föddes var det dock lite annorlunda. Då gick jag igenom varje bok i varje monter och letade skatter. Nu får jag ha några böcker i åtanke som jag kan leta upp och resten av mässan som jag får se är den jag råkar passera medan jag jagar Nico. Tror att jag nästan spenderade mer pengar på honom än på mig själv. Här följer lite bilder som illustrerar dagen och de inköp som gjordes.

 

Nu är den äntligen här. Bokmässan :)

Och eftersom dagis har stängt idag och jag ändå måste vara hemma med Nico så passar vi på både att åka och klippa honom och att åka till mässan med mamma och pappa.

Kommer därför inte skriva speciellt mycket förrän ikväll.

 

Bjussat på en bild så länge. Sådan humor har jag :)

 

Idag ingen analys av varken innehåll eller karaktärer utan bara en njutningsfull utandning då min Avengers-abstinens äntligen kan lätta lite. Jag är som en missbrukare som ska få sin efterlängtade fix. I löv agent Phil Coulson :)

 

Idag börjar jag dagen med att uppmana alla att gå in och läsa detta inlägg på Idealrevolution, och följa deras råd att skicka ett mail till företaget Boom Bap som säljer t-.shirts med tryck som dessa:

 

Jag kommenterar inte ofta i bloggar eller forum på nätet. Jag anser att attityderna bland folk ofta är väldigt trista och kommentarsfält och forum fylls av hån och härskartekniker för att förlöjliga och tysta de som inte delar samma åsikt. Det är dessutom alldeles för lätt att misstolka andra i skrift samt att jag som person älskar att diskutera men blir ledsen på riktigt om jag känner mig trampad på eller påhoppad.

 

Nu talar jag inte näthat. Inte det där som män, ja för oftast är det män, gör sig skyldiga till då de hotar med våld och övergrepp eller använder grova skällsord. Nu talar jag om ett slags samtalsklimat som jag anser råder nästan överallt och så även i feministiska kretsar. Det handlar om att man sällan lyssnar på varandra så det blir en diskussion utan istället enbart är ute efter att få de som tycker olika att verka dumma.

 

När jag kommenterade i annan blogg kring mina tankar om det där med att kalla mäns ansvar för en kollektiv skuld så fick jag tillbaka påståenden som fick det att låta som om mitt enda engagemang inom den feministiska världen var att sitta och gnälla över ett visst ord. Ett lätt sätt att avfärda någon genom att hävda att det finsn viktigare saker. Ja, men det kan ju också vara så att man kan engagera sig i både stora och små frågor och att det för mig kanske är viktigt att man tänker på hur man formulerar sig. Det handlar inte om att man sitter och försvarar män eller patriarkatet utan om att man helt enkelt inte köper medfödd skuld. Och jag råkar anse att både män och kvinnor har rätten att bli bedömda efter sitt agerande, sina handlingar, och inte enbart efter vilket kön de har.

 

Jag har svårt för det där. När man är inkonsekvent i sitt tänkande. Visst är det så att vissa frågor inte har ett lätt svar, men ibland handlar det också om att man medvetet gör skillnad. Lady Dahmer skriver dels om mannens medfödda skuld men när hon sedan talar om kvinnor som faller för utseendehetsen skriver hon: Att skambelägga funkar inte. Att lägga över ansvaret på enskilda individer, som egentligen bara agerar enligt planen, tar anvaret från det som verkligen bär skulden: den patriarkala och kvinnoföraktande kultur...(...)

Jo men män växer väl upp i exakt samma kultur? Är det då inte bättre att vi gemensamt tar ansvar, att vi lyssnar och försöker skapa en gemensam grund och att vi kan föra diskussioner utan att bara peka finger, lägga skuld och hata?

För ja, jag kan ibland "hata män". Inte enskilda individer utan män som grupp och hur de har makt över kvinnor - än idag. Men leder det hatet till något konstruktivt? Skulle jag själv lyssna på någon som pekar på mig och skriker "jag hatar dig, det är ditt fel!".

Så kanske man skall fråga sig vad man tycker är viktigast, målet med det hela eller att man framstår som jävligt principfast inom den egna gruppen? För ibland kan jag känna att det råder en jävligt hård och hierarkis kultur inom många feministiska kretsar, där vissa alltid har rätt och dem skall man atningen hålla med eller så skall man hålla käften för att annars är man dålig feminist.

 

Sådant gör mig nedstämd och får mig ibland att vilja skita i allt och bara bry mig om mina nära för att avsluta mina dagar med ett plakat likt det där på bänken i parken jag hade bild på en annan dag, men i utökad version. "Till minne av mig.. som hatade världen och alla i den". Men sedan försöker jag skaka av mig den där ruttna känslan och tänker att jag skall kämpa för det jag tror är rätt och sedan får de andra tycka och tänka vad de vill.

Jag tycker att det är mysigt att se svenska deckare. De är sådär lite lagom när man är trött. Inte alltför komplicerade, inte alltför våldsamma och blodiga och så vidare.

Men lite extra mysiga är den nya deckarserien med filmer baserade på Maria Langs gamla böcker.

 

Igår var jag ju på föräldramöte och jag måste säga att det kändes mycket, mycket bra. Känner stort förtroende för pedagogerna på den förskolan.

 

För det första så känner jag att det just där Nico är du inte alls är som man läser om i tidningen med en miljon barn i varje grupp. De är 15 barn på den avdelningen och fyra pedagoger, och för det mesta är de uppdelade i två grupper med två pedagoger på ungefär 8 barn. Ganska lagom tycker jag. Och jag märker ju hur bra Nicos trivs där.

 

De har också ett så himla genomarbetat tänk där barnen uppmuntras att vara kreativa och använda sin fantasi. Barnen får också ta mycket egna ansvar och initiativ trots att antalet regler är väldigt begränsat. Jättebra tycker jag. De har också med sig det där med att inte fokusera på prestationer så de säger inte att barnen är duktiga och ofta skapar de tillsammans istället för att det skall bli en tävling om vem som gjort finast teckning och så vidare. De har även med genustänk i arbetet vilket är toppen.

 

Är svårt att förklara vad som är så bra med dem i ord eftersom det handlar om så mycket små saker som man reflekterar över då och då, men det är väl just det att man känner att de har en tanke bakom allt och att de arbetat hårt för att skapa den bästa miljön möjligt för barnen.

Jag har t.ex. reflekterat över att de aldrig säger "mamma" eller "pappa" utan oftast använder föräldrarnas förnamn eller i enstaka fall säger "föräldrarna". Väldigt bra med tanke på att det ger mindre möjlighet för utanförskap eller missuppfattningar nu när familjer kan se väldigt olika ut.

 

Var väldigt nöjd med mötet i alla fall, fast det var nästan en timme längre än beräknat. Nico hade somnat på soffan när jag kom hem och sov igenom både blöjbyte, pyjamaspåtagning och förflyttning till sängen och sedan sov han i sin egen säng till nu på morgonen !

Jag tyckte mycket om ett inlägg som Schmenus skrev igår då det satte ord på en del av det jag själv känner stör mig med vissa feminister. Märk väl att jag skriver vissa feminister då den feministiska rörelsen egentligen inte är en rörelse utan flera där olika infallsvinklar, åsikter och tankar ryms under samma tak.

 

Läs gärna Schmenus inlägg först, och också gärna det inlägg av Lady Dahmer som hon länkar till. Det hela handlar om att vissa tycker att alla män har en slags kollektiv skuld över hur det patrialkala samhället ser ut. På samma sätt anser de då att alla vita har en slags kollektiv skuld beträffande den maktpoition vi erhåller i förhållande till icke-vita och så vidare.

 

Jag tycker inte om det tänket alls. Jag känner att det påminner om den katolska synen på arvsynd. Att vissa människor skulle födas in i skuld. Att man skulle bära den bördan från början för något man inte gjort. Det stör mig väldigt mycket när jag ser på min lille son på tre år att tänka att han då skulle anses ha skuld för en samhällsstruktur han inte varit med och skapat. Han har inte kränkt några kvinnor, han har inget begrepp om dessa frågor alls. Och som Schmenus tar upp så ligger skuld väldigt nära skam. Och jag anser inte att man som man skall känna skam över den man är, över sin könstillhörighet, precis som jag inte vill behöva skämmas över att vara vit.

 

Nej, jag vill ha bort det där ordet skuld ur debatten helt. Däremot anser jag att man kan tala om ansvar. De med makt bär ett stort ansvar att vara med och försöka förändra samhället. Insikt och ansvar är viktiga begrepp.

Jag anser att alla män har ett kollektivt ansvar att ta tag i dessa frågor, lämna plats och ge ifrån sig en del av sin makt.

Kände att jag skulle ha en artig och trevlig rubrik för att sedan lura in i er i ett inlägg fullt av gnäll :) Nej men jag har i alla fall satans ont i min rygg idag. Sådär så att varje liten rörelse framkallar stön och stånk. Vet inte vad jag gjort men vaknade i morse med känslan av att någon när jag sov tryckt in en golfboll i min rygg och lämnat den där. En mindre trevlig känsla.

Kanske var det panelmålningen i går kväll som gjorde det, eller inte målningen i sig utan lyftandet av tunga brädor?

 

Idag startade i alla fall dagen med lämning av glatt barn på dagis. Han möttes av en liten kamrat som stolt visade upp en teckning denne målat och Nico kommenterade med inlevelse: Åååhh, vad fin! <3

 

Sedan fick jag hjälp av maken att hämta bilen som lagats och sedan full fart mot jobbet. Inledde arbetsdagen med avslappnat arbetslagsmöte där större delen av arbetslaget inte var där så det mest blev småpratande.

Nu är det massor av elevsamtal (med microrast nu då en elev uteblev) till sdet är dags för hemgång.

 

Och så föräldramöte ikväll. Men det ser jag fram emot.

 

Avslutar med två bilder på ett trött samt ett sovande barn (i omvänd ordning)... bara för att han är söt :)

 

Idag har jag lämnat in min bil på lagning och nu fått veta att den skall vara klar att hämta runt 08 imorgon på morgonen.

Med mammas hjälp har jag målat fönster i Nicos rum, röjt ut leksaker som han inte skall ha i sitt rum, städat hela huset, diskat, tvättat kläder, burit lite virke och donat.

Vad jag måste göra ikväll är att måla sju brädor som snickaren skall ha imorgon. Jag hoppas också hinna rensa Nicos garderob från kläder som han vuxit ur samt kanske kanske hinna måla köket.

 

Sedan har jag ca två-tre veckor på mig att måla resterande panelbrädor innan de skall upp samtidigt som jag skall försöka se till att kakla över diskbänken, måla fönster i kök och vardagsrum allteftersom de blir klara och massor av annat. Men jag hoppas nu att om vi ligger i så kanske det inte är sååå många veckor tills vi i alla fall är klara med kök, hall och vardagsrum samt altan och trappa. Sedan kan vi ta det lugnt och ta kontoret i en maklig takt.

Till jul skall vi i alla fall vara klara.... det är målet.

 

Eftersom inlägget var så tråkigt får ni en bild på två av mina favoriter tillsammans med en av Nicos favoriter.

 

 

Eftersom min hjärna fungerar på minimal nivå just nu men jag inte får lov att somna (eftersom Nico har en tendens att rymma och hitta på bus) så knycker jag denna lista från Sannas blogg. Dock har jag tagit bort alla frågor som innebär foton som svar för orkar inte leta upp dem :)

 

Vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Svårt... om man bortser från svordomar ("men va fan" används annars rätt flitigt) så kan ordet "absurt" hamna i topp.

Har du någon fobi?
Njee. Jag är rädd för en hel del saker och tycker stor del av världen är obehaglig men vet inte om jag har något som kan klassas som regelrätt fobi. Inget som får mig att hyperventilera och dö. Men större spindlar får mig att skrika i falsett och hoppa runt och jag känner extremt obehag både av trånga utrymmen och höga höjder.

Vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Minns inte om det var denna veckan, var kanske förra helgen, men stekta kantareller med stekt lök var vansinnigt gott. Hallonmarsipanpralinerna jag åt igår var också väldigt mumsiga.

Vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Jag vet inte om någon sagt något direkt fint till mig idag. Kanske Nico som sa "hej då älskling" när han lämnade rummet någon gång.

När kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Hehe.. jag känner mig ofta ganska nöjd med mig själv då jag har rätt låga krav på mig själv. Får jag något gjort alls så är jag nöjd :) Men kan inte komma på ett ögonblick nyligen då jag kände mig sådär riktigt riktigt nöjd med mig själv.

Vad har varit roligast i helgen?
Min och Hampus myskväll i fredags var väldigt uppskattad men det var ju mer trevligt än haha- roligt :) Var också väldigt mysigt med skördefesten på Sundsby igår.

Vilken är din pepplåt för tillfället?
"Play your own kind of music" med Mama Cass lyssnar jag en hel del för tillfället och den peppar mig :)

Vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Den dötid jag har bloggar jag väl på... men dötid är inte riktigt något som finns nu för tiden.

Har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Njee... inte vad jag kan komma på.

Vad oroar du dig för?
Försöker att inte oroa mig alls utan ta saker som det kommer men om jag tänker efter så oroar jag ju mig för massor. Nära och käras hälsa och välmående, att aldrig få tid att göra det jag egentligen vill göra, att renoveringen aldrig skall bli klar, att jag skall gå in i väggen, att jag aldrig kommer få sova ordentligt en enda natt i resten av mitt liv.. :)

Vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Hahaha... jag bor på en ö på västkusten...jag ser INGA kända personer.

Vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Världen.

Hur har veckan varit?
Den har väl varit som alla andra veckor den senaste tiden. Stressig. Tröttsam. För mycket att göra. För lite tid.

I natt fick jag sova ungefär noll. Nico mådde inte bra och grät halva natten. Maken snarkade något kopiöst samt lyckades riva ner en kanna vatten i sömnen.

Idag är dessutom Nico på mindre bra humör. Han pendlar mellan att vilja ligga nerbäddad och se på film och att vara uppe och härja och gråta och skrika för precis allt. Och eftersom Hampus har massor av byggrejer som måste göras så kan jag inte få paus och vila heller.

 

Mamma hade Nico en stund i förmiddags så jag kunde måla lite i alla fall och sedan byttes vi av och hon målade en del. Hade hoppas på att få mer gjort idag egentligen. Ville både måla Nicos fönster och väggarna i köket men just nu är jag bara yr och har ont i huvudet. Fan va kass jag är.

 

Som det ser ut nu så kommer någon av oss få vabba imorgon. Kanske lika bra att jag gör det med tanke på att min bil knappt fungerar för tillfället. Ingen aning om när jag skall få tid att kunna lämna in den på lagning. Kanske för göra det idag och ta en sådan där lånebil så länge.

Mamma och pappa hade tagit så fina bilder på skördefesten så blir lite mer bilder därifrån. Kändes som en sådär härligt lantig dag. Nu måste jag bara införskaffa ny brödrost så jag kan njuta av min morot/fläder-marmelad.

 

Idag är det tre år sedan jag och min kära make gifte oss <3 Med andra ord är det ungefär fyra och ett halvt år sedan vi blev ihop... för vi slösade ingen tid vi :)

Och det kan nog vara ungefär fyra år sedan detta foto togs.

 

Nej just nu har jag ingen ångest, men jag kom att tänka på ämnet då jag är på jobbet och ville skriva lite om det. Vill dock börja med att klargöra att detta är min syn på ångest och mitt sätt att hantera den. Jag säger inte att det är lika för alla och att mitt sätt skulle fungera på alla. Detta är alltså inte menat som ett "gör som jag och må bra"-inlägg som menar att alla de med ångest som inte alls lyckas hantera den är lite sämre och att de bara kan rycka upp sig och ta tag i saken. Detta är bara min version och kanske kan de fungera för någon annan och då är det ju bra.

 

Jag har tidigare levt med ångest av varierande grad ungefär sedan jag var 12 tills jag var runt 27. Vissa perioder har den "bara" varit jävligt jobbig att leva med medan den i andra perioder har varit otroligt begränsande och i det närmaste outhärdlig. Jag tänker inte berätta om alla dessa år för det hade varit en extremt långrandig historia. Ångesten hade mig i alla fall i sitt grepp under en lång tid och fick mig att skada mig själv på olika sätt. Ibland skapade den en inre smärta som var så stark att jag var tvungen att skapa en yttre smärta för att kunna andas, ibland orsakade den panikattacker som gjorde att jag fick gå och lägga mig på golvet på en offentlig toalett/på en parkbänk/på marken eller golvet varje gång jag gick ut bland folk för att undvika att börja kräkas.

Idag har jag inte denna typen av ångest alls egentligen. Idag kan jag drabbas av krisutlöst ångest när saker i livet blir väldigt jobbigt, men även den har jag lärt mig att hantera.

 

Mitt knep för att komma till bukt med min ångest är att jag har betraktat ångesten som ett levande väsen, en motståndare. Ett väsen vars främsta vapen är att skrämmas. Den kan egentligen inte skada mig men den kan få mig att tro att den kan det, den kan få min kropp att tro att den skall dö.

Ångestmonstrets mål är att kontrollera och begränsa. För varje gång ångesten hoppar upp framför mig och jag backar undan så begränsas min livssfär. Den yta jag kan andas på blir mindre och mindre.

Jag bestämde mig för att inte låta detta ske. Man skulle kunna säga att jag genomskådade mitt ångestmonsters bluff. Att han bara är ett hologram och att jag har förmågan att gå rakt igenom honom.

Visst innebar det att jag många gånger fick skämma ut mig i början och ligga där på golvet i en affär och hyperventielera ett tag men efter hand blev ångestmonstrets makt mindre och tillslut gav han upp. Det var ett krig och jag vann.

 

Som sagt var så har alla olika upplevelse av ångest, alla har olika intensitet och symtom av sin ångest och alla måste hitta sitt eget sätt att övervinna den. Det är min fasta övertygelse att det går, även om jag vet att det känns som ett jävla hån att säga så till den som befinner sig mitt i det, men att det ibland kan behöva vara en lång, smärtsam och ibland till synes omöjlig kamp. Och om man är en av dem som inte lyckats hitta sitt sätt ännu så innebär inte det att man inte försökt, att man är lat eller dålig eller något annat nedsättande eller skuldbeläggande utan bara att det är jävligt svårt att komma till bukt med ångest. Det är som att med förbundna ögon finna sin väg genom en enorm labyrint.

Jag känner att Ryssland är ett ämne jag nog omedvetet hållt mig borta från det senaste. Jag klarar liksom inte av den enorma ilska och frustration det skapar i mig. Hela tiden bara pumpas ut nyheter om våld och kränkningar mot homosexuella och jag mår fysiskt illa. Påmindes dock om eländet när jag läste på Sannas blogg. Nu vill de tydligen börja ta barnen från homosexuella i Ryssland.... och jag vet fan inte vad jag skall säga. Dessa stackars människor. Det värsta är ju att omvärlden är för feg för att göra något. Vissa länder har helt enkelt fritt fram att kränka människors mänskliga rättigheter hur som helst eftersom de har stor politisk makt.

Alltså jag är emot krig, jag promotar inte krig på något sätt, men OM man skall starta krig skulle det då inte kunna vara över saker som just mänskliga rättigheter någon gång och inte över jävla olja som det alltid är?

Hoppas i alla fall att Sverige tar sitt ansvar och beviljar dessa människor asyl.

 

Sanna tar också upp den helt sjuka nyheten om moderaternas nya arbetsmarknadsminister. Elisabeth Svantesson  som är radikalkristen och med i en församling som tycker att homosexualitet är skadligt och att abort skall förbjudas. Det värsta är att jag inte anser att det är sådant liv kring det som det borde vara. En muslim som ville debattera med antisemiter eftersom han tyckte de har fel - då blev det sådant jävla kaos att han tvingades avgå. Men en galen kristen kärring då är det tydligen hennes privatsak och hör inte till hennes politiska uppdrag. Sedan när har man det resonemanget? Minns inte att det argumentet kom upp när den där politikern hade köpt sex... Nej men det var ju hans friiiiitid...

Sedan kommer man med att det är ju en demokrati så det är bara att rösta bort i nästa val... och visst så är det ju, men det är ett tag dit och bara det faktum att befolkningen ändå relativt tyst accepterar att en politiker står för dessa värderingar är satans skrämmande. Man kan ju dock undra om moderaterna har lite kris vad gäller tillgång till bra politiker om detta var det bästa de hade att komma med? Men bra, gör bort er så mycket ni kan så vi blir av med er helt och hållet i nästa val.

 

Men är det bara jag som ibland vaknar upp på natten med den obehagliga och ångestframkallande känslan att utvecklingen går bakåt.... eller är det bara det att jag blivit så gammal nu att jag automatiskt börjat tro att det var bättre förr? (och för homosexuella var det ju inte det.... det vet jag ju)

Plötsligt påmindes jag om en film jag glömt på min "Bästa film"-lista. En helt underbar film. När jag var ungefär femton såg jag för första gången denna film vars handling enbart gick ut på att två människor träffades, pratade och blev förälskade. Och då menar jag pratade.

Before sunrise är en film som baseras på dialog och trots det långsamma tempot och att inget egentligen händer mer än att två människor utbyter tankar så grips man av den och sugs med in i stämningen. Efter att ha sett den har jag drömt om att åka till Wien. Det är en magisk film.

 

Denna gången var Schmenus och Fannys bloggutmaning ämnet våldtäkt. Jag tänker som sagt var sällan innan jag skriver men denna gången har jag funderat mycket fram och tillbaka kring vad och hur jag skulle skriva. Eftersom jag oftast utgår från mina egna erfarenheter så var det första som poppade upp att jag skulle dela med mig just av det jag själv upplevt, men så kände jag bara att nej...

Inte helt och hållet... jag kan inte berätta den historien från a till ö och låta alla läsa det... jag är inte redo för det. Och framför allt kände jag att jag inte ville att mina nära och kära skulle behöva ta del av det. Jag vill inte åsamka någon smärta bara för att försöka göra en poäng.

Jag kommer dock beröra det en hel del i detta inlägg och vissa saker kommer nämnas så jag rekommenderar helt enkelt de i min närmaste familj att sluta läsa här...

 

Tidigare har jag skrivit om att en våldtäkt kan upplevas väldigt olika beroende hur man är som person, hur det hela gick till, inslag av hot och våld, hur närstående förövaren var osv. Hur man mår efteråt och hur man går vidare är väldigt individuellt och det finns inget rätt och fel. Detta är bara en historia. Det är min historia.

 

Min huvudpoäng med detta inlägg är att rekommendera alla som utsätts för våldtäkt att anmäla. Även om det är en vidrig process som kan avslutas med ett frikännande så gör det - för det gjorde inte jag och jag kommer alltid ångra det. För nu i efterhand så känns det som om jag inte ens klarade av att stå upp för mig själv. Att jag inte markerade tydligt nog att det som skedde inte var ok på något sätt. Jag kunde aldrig riktigt få ett avslut. Han gick bara vidare med sitt liv. Jag var den som fick ta smällen under lång tid även efteråt.

 

Jag vet att detta inlägg kan ha precis motsatt effekt. Att man läser det jag skriver och känner att inte fan vill jag heller anmäla då. Men jag måste skriva det för det är så här världen ser ut. Och det är detta som måste förändras. Man skall inte behöva tänka så som jag gjorde och som många andra gör. Man skall inte behöva känna att jag kan inte anmäla för ingen kommer lyssna på någon som mig.

 

Så varför anmälde jag inte? Jag hade redan innan läst mycket om ämnet och hade en ganska klar bild av hur en sådan anmälan, en sådan förundersökning och en sådan rättegång går till. Det enda jag hade som talade till min fördel i en sådan process var att jag hade fysiska skador i underlivet samt att jag kunde peka på efterföljande psykologkontakt och sjukskrivning. Vad som talade mot mig var dock en något längre lista...

För det första kan jag inte sticka under stol med att jag haft en hel del one night stands... och det rättsväsendet inte verkar greppa är det faktum att även om jag tycker om sex så tycker jag bara om det när jag själv för bestämma när, hur och med vem. Jag vill inte alltid och jag har rätt att säga nej när som!

Kvällen i fråga hade jag även en kort klänning på mig (och enligt rätten är ju det tydligen lite som att bara be om det...). Under denna kväll umgicks jag med killen som sedan begick övergreppet, jag till och med kysste honom vid något tillfälle (och vem lyssnar om man säger att det var en sådan där skämtsam kyss som man kan ge en tjejkompis och att jag aldrig hade för avsikt att låta det leda till mer..) och jag var rejält berusad.

 

Jag följde sedan med denna kille på en efterfest och där började berusningen bli så stark att jag hade svårt att hålla mig vaken (= dålig flicka som får skylla sig själv?). Killen säger då att jag kan sova i hans lägenhet eftersom den är närmare och eftersom jag knappt kan stå på benen samt tänker att jag ju känner honom så det är ofarligt så säger jag ok. Jag säger dock för att klargöra att jag INTE vill ha sex.

I hans lägenhet lägger jag mig på soffan men han säger att jag kan dela hans säng. Jag säger nej och påpekar igen att jag INTE vill ha sex med honom. Han tjatar  och säger att jag är löjlig och att vi såklart inte ska ha sex. Jag är full, trött och orkar inte höra på hans tjat så jag lägger mig i hans säng (= jag borde fattat?).

 

Nu tänker jag som sagt var inte gå in i detalj på det som händer men jag kan sammanfatta det kort med att jag däckar och vaknar av stark smärta och inser vad som händer. Det tar mig ett tag att lyckas få bort honom.

(Vill poängtera att jag inte var naken när jag la mig i sängen... jag hade underkläder och en lång t-shirt)

Vill här inflika en sak då många talar om att våldtäkt inte handlar om sex utan bara handlar om makt. Jag tror inte att han gjorde det han gjorde för att utöva makt, även om det på ett sätt är vad han gjorde. Han var full och ville ha sex och jag vad där - och samhället har lärt (vissa, många) män att en kvinnas vilja inte är lika mycket värd så att jag hade sagt att jag inte ville var för honom inte av betydelse.

 

Dock slutar det som talar emot mig inte där. Jag är så chockad av det som hänt och så rädd att jag ligger kvar brevid honom i denna säng i timmar innan jag, när jag är helt säker på att han somnar, vågar ta mig upp, slita till mig mina saker och springa ut ur lägenheten och till närmaste hållplats.

Jag blödde, jag var bara halvt påklädd och jag minns att det stod en tant och stirrade på mig utan att säga ett ord fast jag grät hela vägen hem.

 

Jag berättade om det som skett för mina vänner men det var en del som inte riktigt trodde på det. Trodde att det måste varit ett missförstånd. Jag klandrar inte dem nu i efterhand och detta skrivs inte för att kasta någon skuld. Jag förstår att det måste ha varit skitsvårt att höra att någon de känt i flera år skulle ha gjort en sådan sak. Jag tar enbart upp det eftersom det var ännu en sak som gjorde att jag kände att jag inte kunde anmäla. För om inte de visste vad de skulle tro, vem skulle då tro mig?

 

Sedan ringde han. Inte för att be om ursäkt eller förklara sig. Utan för att säga att jag hade fel, att jag ljög och att om jag inte slutade säga sådant så skulle jag förstöra hans liv. Han hotade mig inte men han var arg och jag blev rädd.

 

Jag sparade mina blodiga trosor i en påse i flera månader, ifall jag skulle få modet att anmäla. Men det fick jag aldrig. Jag beslutade mig för att gå vidare och lämna det bakom mig. Det skulle inte få knäcka mig mer, inte påverka mig mer.

 

Men många månader senare så mötte jag honom på gatan. Han gick förbi och när han var precis bredvid mig så spottade han på marken framför mina fötter.

Och då kände jag att jag ångrade mig. Jag skulle ha anmält.

För han inte bara gick vidare med sitt liv. Han inte vara viftade bort det som skett som ingenting alls. Han såg dessutom ner på mig.

 

Jag skulle ha anmält.

 

För även om han aldrig skule ha blivit dömd. Även om det inte ens hade gått till rätten. Även om jag hade ifrågasatts och fått svara på massa kränkande frågor. Trots allt detta. Så skulle han ha varit någon som anmälts för våldtäkt. Han hade inte kunnat vifta bort det lika lätt. Och jag hade markerat - så här gör man inte mot mig. Jag tar inte det.

 

Jag skulle ha anmält.

 

Alltså, det är i det närmaste absurt att VARJE GÅNG man talar om feminism eller något som har med detta att göra så måste minst en man hoppa upp och gasta Men vi män då? Vi har det inte heller så lätt?

Senast idag när en vän publicerade denna lista på FB så var en man tvungen att kommentera att man över huvudtaget inte kunde ta den seriöst så länge motsvarande lista inte skrevs med ombytta roller. Eehhh?

Kan börja med att skriva att jag nu inte kan säga så mycket om själva listan då jag ärligt inte haft tid och ork att lusläsa den, men av det jag såg var en del punkter skitbra och jätteviktiga, andra kan tyckas ganska självklara och en del kändes inte lika klockrena och nästan lite krystade och off-topic. Men överlag tyckte jag att det såg ut som en bra lista som handlade just om det där att som man inse sin egen maktposition och sina privilegier samt reflektera lite i sin vardag kring det där med hur kvinnor har det och vad man som man kan göra för att förbättra.

 

Men av någon anledning kändes alltså denna lista något hotfull för vissa män. Någon var tvungen att tjuta till så att inte männen skulle bli glömda. Vilket i sig visar exempel på en man som uppenbarligen inte inser sina privilegier utan vill fokusera på att män minsann också har saker att snyfta över. Och det har de! Även män missgynnas i många avseenden och råkar illa ut på grund av de patrialkala strukturerna och de rådande könsnormerna MEN för det första inte alls i samma omfattning som kvinnor och för det andra vad fan hade det med saken att göra.

 

Hur skulle det se ut om man gjorde så i alla lägen? Varje gång någon talade om barn som far illa i Syrien så hoppade någon upp och hen fan inte tänkte ta det på allvar om man inte också talar om barn som far illa i Kongo. Varje gång någon talade cyklister som dopar sig så skrek någon att det tänker hen jävlar i mig inte ta på allvar om man inte samtidigt talar om de som dopar sig inom brottning. Varje gång någon säger att hen har brutit ett ben så tjuter någon att hen minsann har ont i foten!

 

Det är faktiskt möjligt att fokusera på en sak i taget. Det är möjligt att ta upp ett problem utan att man för den sakens skull menar att inga andra problem finnes i världen. Det är också möjligt att en person medvetet valt att försöka åstadkomma förändring vad gäller en typ av problematik utan att denne har skyldighet att försöka lösa allt som är fel i världen.

 

Och man blir sååå trött på alla vita kränkta män som ständigt, ständigt måste göra sin röst hörd genom ett: Se på mig, se på mig! Mig är det också synd om... jag blir för fan förkyld ibland!

(Ps. Ok, jag var lite sur nu så jag raljerade lite.. Män har också riktiga problem, strukturella problem, men det var inte dem vi skulle tala om nu. Punkt)

Älskar detta klipp på YouTube på en kvinna i england som står och dansar för sig själv på en busshållplats. Känns så uppfriskande på något sätt. Hon bara skiter i omvärldens blickar och kör sin egen grej.

Var ännu roligare att läsa på DN att klippet fick så mycket uppmärksamhet att hon erbjöds en roll i en teateruppsättning, något som varit en livslång dröm för henne.

You go girl! :)

 

För ungefär två år sedan såg det ut så här:

 

Jag vet, jag är lite sent ute. Jag lyckades på något sätt missa hela början på kacklet trots att sexualundervisning ligger mig så varmt om hjärtat. Och sexualitet. Och sex.

Det hela började alltså med att RFSU kom med ett enligt mig rätt fantastiskt material som sedan DN:s ledarskribent Erik Helmerson gjorde ett litet utspel kring.

 

Utan att bli alltför långrandig skulle ge vilja ge mina små tankar om detta. Och märk väl att detta som vanligt är mina spontana tankar. Jag vet att många andra bloggare spenderar mycket tid med att förbereda, analysera och ta fram källor till sina inlägg samt anstränger sig för att ta med alla aspekter och vara välformulerade medan jag bara skriver det som dyker upp i mitt huvud i just den stund jag läser om något och känner mig lite upprörd (eller exalterad, beroende på vad nyheten är). Så det kan bli som det blir, men så är det.

 

Helmersons text förvånar mig något och väcker en del frågor hos mig. Vad är det med sexualundervisningen som stör honom så? Hyser han agg gentemot RFSU? För det känns verkligen som om anstränger sig för att kritisera ett icke-problem och att han verkligen vill missförstå poängen med det hela. Han lyfter inte heller fram hur han själv skulle vilja ha det. Inte så att han är skyldig att ha en färdig alternativ handlingsplan för att få tycka till men eftersom han uppenbarligen är emot att skolan integrerar sexualundervisningen i andra ämnen så funderar jag lite på vad det är han anser att man istället skall göra. Inte ha sexualundervisning alls och låtsas att barn är oskyldiga asexuella varelser? Låta unga få sin sexualundervisning via nätet där vi vet att all världens sanning gömmer sig en googlesökning bort? Eller känner han att vi skall fortsätta med de där en eller två temadagarna om året då skolans personal skall försöka klämma in allt som har med sex och samlevnad att göra för de få elever som dök upp (eftersom temadagar är skolkningsdagar)?

 

Det SKA finnas sexualundervisning i skolan enligt lag och det är inget som RFSU har hittat på. RFSU kommer med ett förslag på hur man KAN utforma det. En text som kan inspirera alla de lärare som kliar sig i huvudet och undrar hur just de skall kunna tala sex på sina lektioner. Och om Helmerson oroar sig för den stora kunskapsbristen som råder så kan jag som tidigare sexualundervisare meddela honom att det finns absolut inget i världen som får unga att ta till sig kunskap lika mycket som om det har med sex att göra.

Faktum är att jag tror att ett stort motivationsproblem för unga inom skolan är just att de har svårt att relatera till de olika ämnena. De ser inte sambandet mellan kunskapen de skall ta till sig och deras egna liv. Så att få de gamla mossiga skolämnena att integrera sex, sexualitet, normer, relationer och annat som berör ALLA är ju bara plus. Och det är ju inte som om RFSU skapat en komplett plan för terminens alla lektioner - man kommer inte skrota undervisning om världskrigen för att bara tala sexualhistoria.

 

Och kunskap är viktig, och så även kunskap inom sex och samlevnad. För oavsett om man är homo-, hetero-, bi-, trans- eller till och med asexuell så är sex något som berör oss alla. Vi kan inte undkomma fenomenet sex och vi kan framför allt inte undkomma relationer. Oavsett om dessa två saker skulle vara något man väljer bort så påverkar det oss för det finns runt oss hela tiden. Det handlar inte bara om det vi gör utan om det vi ser, hör och tänker. Det är saker som kan ge oss mycket glädje, njutning och trevligheter men också något som kan ha negativa konsekvenser för oss som sjukdomar, oönskade graviditeter, övergrepp, oönskad ensamhet, tankar kring om man är normal, utsatthet och så mycket mer.

 

Sedan kommer Helmerson till delen om hedersvåld där han aklagar RFSU för att trivialisera detta. Nu kan jag inte göra en djup analys av detta då jag inte har tiden eller kunskapen utan jag kan bara ge min egen syn på det hela. Och min tolkning är att RFSU inte försöker trivialisera utan ge skolan ett sätt att arbeta kring detta med elever utan att alienera och skrämma bort de som verkligen behöver lyssna.

Hedersvåld är fruktansvärt och det är ett väldigt allvarligt problem som aldrig skall ignoreras. Dock är det inom skolans värld otroligt svårt att arbeta med detta eftersom man inte vet vad som döljer sig inom andra människor och i deras hem. Är det man ser tecken på den unges egen valda religion eller tecken på hedersförtryck? Om man säger ja till slöja i skolan innebär det då att man banar väg för hedersförtryck för de unga som ej vill ha slöja men som måste ha det och nu inte ens kan skylla på skolans regler? Om man säger nej till slöja kränker man då de unga som själva valt att ha slöja och vill ha det? Vem är det som har valt, vem är tvingad? Vem väljer att spendera sin fritid med sin familj, vem är tvungen att göra det?

Det enda vi i skolan har att gå på är vad eleven själv väljer att berätta för oss och om de skall välja att tala med oss så måste vi skapa ett klimat som tillåter det. Det kan ibland innebära att man behöver formulera sig annorlunda eller nästan smyga runt ämnet. Inte för att man inte vet att det är ett seriöst ämne utan för att ytterst få unga vill tala med någon som just fördömt deras familjs kultur eller kallat deras föräldrar för förtryckare. Kanske fångar man någon på det sättet men många andra går i försvar eller känner rädsla för att skolan inte kommer förstå eftersom de står så långt borta från detta.

 

Men nu svävade jag iväg lite ändå. Tycker bara att det är svårt att bemöta Eriks kritik mot RFSU då den hoppar lite från de ena till det andra och jag inte riktigt förstår exakt vad det är som stör honom så, som sagt var. Det känns som som hans ledare hade kunnat sammanfattas i meningen: "Jag tycker inte om RFSU, men jag kan inte riktigt förklara varför".

Det gör jag i alla fall. Jag tycker om RFSU.

 

Tillägg: Läste sedan detta bra blogginlägg i ämnet. Läs det med.

Det stör mig. Denna fixering vid hur kvinnor ser ut. Eller speciellt att deras kompetens, talang, kunskap och så vidare alltid, ALLTID, skall ställas i kontrast till deras utseende.

Jag är bland annat med i en ateistisk grupp på nätet och där läggs olika klipp upp med människor som talar om ateism. Har aldrig sett rubriker som "Så stilig och ändå så smart" eller "Här ni ni en snygging som kan sina grejer" när det läggs upp ett klipp med en man som talar. Om det är en kvinna så måååste dock utseendet finnas med på ett hörn, och om det skulle ha glömts så var säker på att det tas upp i kommentarerna.

 

Klippet nedan (som ni för övrigt kan se för det är bra) hade rubriken "Söt tjej med vettiga åsikter". Skall kanske vara tacksam att rubriken inte var "Snygg OCH smart" som annars är en klassiker. Observera att det i princip är standard att utseendet kommenteras INNAN innehållet, nästan för att poängtera att det faktum att denna kvinna är estetiskt tilltalande är av större vikt än det hon säger. Ofta får man det också att låta som om det är förvånande att någon som ser bra ut (och är kvinna) också kan vara klipsk. I min hjärna blir detta i kombination en slags bekräftelse av den allmäna synen på kvinnan: Kvinnans utseende är det viktigaste - en kvinna sällan vara både snygg och smart - därför behöver män sällan bemöda sig att ta kvinnor på allvar.

 

Jag gillar Carl Einar så blev glad av att se detta länkat i min fb-feed. :)

 

Nu börjar det bli rätt kyligt inne kan man säga. Behöver isolering på vinden snart. Men inte långt kvar och vi eldar som tokiga i vår spis.

 

Stack in en sväng på Åhlens idag efter jobbet för att småhandla till Nico. Trots att jag köper det mesta av hans kläder på Tradera så orkar jag faktiskt inte köpa strumpor, mössor och sådant där så fick bli lite sådant.

Dessutom ville jag ha med lite trevliga färger.

 

Förutom ett tvåpack fingervantar som Nico blev mycket nöjd över och sedan hade på sig inne så blev detta denna mössa:

Jag skriver inte mycket om saker som har med rasism att göra. Jag tar inte ofta upp aspekten etnicitet när jag analyserar saker jag ser eller hör. Anledningen till detta är inte att jag inte bryr mig eller att jag anser frågan vara oviktig utan eftersom jag känner att jag har för lite kunskap och att jag vid många tillfällen saknar tolkningsföreträde.Hur skall jag som vit privilegierad människa kunna veta hur det känns att tillhöra en minoritet som ständigt utsätts för fördomar och diskriminering på grund av detta?

Dock kan jag känna att vi urholkar begreppet rasism och ibland också ger rasisterna vatten på sin kvarn om vi använder det för luddigt. Jag kan ha fel, så rätta mig gärna.
Rasism för mig är när man på något sätt ser ner på någon eller ser dem som mindre värda på grund av deras etnicitet eller hudfärg. Jag tror inte alltid att den är medveten, men det är ändock rasism. Det kan handla om människor av den äldre generationen som faktiskt fick lära sig i skolan att mörkhyade är lite trögare och inte förstått att detta var ren bullshit. Det kan handla om rädsla för det man inte förstår och inte är van vid ("snart kommer alla i hela Sverige vara muslimer..."). Det kan handla om att man klumpar ihop grupper och ger dem gemensamma negativa egenskaper ("en gång slog en alban ner mig så därför måste alla albaner vara våldsamma.."). Oavsett typ av rasism, oavsett orsak, så har den en sak gemensamt och det är att man genom orden som sägs kan tolka ett budskap om att man anser att en slags människor är sämre än en annan slags människor.

Sedan finns det de människor som jag kan anse faktiskt inte är rasister men de gynnar ett rasistiskt beteende hos andra eller de gynnar ett rasistiskt klimat i samhället. Detta kan ske bland annat genom att man just inte ser sin egen privilegierade roll. Man avfärdar diskussioner genom att säga att man själv inte skulle tagit illa upp i liknande situation (bland annat diskussionen negerboll) utan att se att man själv i förhållande till många andra faktiskt sitter i en maktposition, en majoritet, och inte kan jämföra sig på det sättet. Det kan också handla om att man glömmer bort det etniska perspektivet när man analyserar olika fenomen i samhället, men det kan också vara att man fokuserar för mycket på det när man borde se till kringliggande faktorer. Det kan handla om att man använder nedsättande eller fördomsfulla ord i sitt vardagliga tal för att man helt enkelt inte insett att de orden kan ha en negativ innebörd då de normaliserats för oss.
Det kan också handla om att man (här är även jag själv skyldig måste jag erkänna) främst eller enbart tar del av populärkultur, litteratur, konst och så vidare som framställts av människor från den egna etniciteten eller kulturen - att man håller sig inom sin comfort zone men då missar viktiga perspektiv.
Allt detta kan jag anse gynnar ett rasitiskt klimat, vissa mer och vissa mindre omfattande, som sagt var. Men detta anser jag handlar om okunskap och inte om rasism.

Dock anser jag också att det är av allra största vikt att människor börjar se sin egen roll i det hela. Utbildar sig och lämnar den där okunskapen bakom sig. Vågar se saker från ett annat håll än sitt eget. Förstår att det är den i underläge som har tolkningsföreträde och som vi borde lyssna på istället för att se protesterna som en attack mot den egna gruppen. Vi skulle aldrig säga till barn som beter sig illa mot andra barn att det är ok så länge de själv inte skulle ta illa upp av samma sak - så varför beter sig vi vuxna på det sättet?

... ja med tanke på hur mycket jag skriver om Miley Cyrus alltså. Vet inte varför jag känner mig så engagerad i frågan då all skit hon får antagligen bara skapar publicitet så hon blir snorrik på kuppen och själv inte alls gråter sig till sömns om kvällarna. Men det är något som stör mig enormt när man försöker trycka ner en ung kvinna för att hon visar sig sexuell. Visst kan man debattera sättet hon gör det på och visst kanske det inte direkt hjälper till vad gäller synen på kvinnor som sexuella objekt - men HON har rätt till sin sexualitet.
Att jag kom in på ämnet igen var att Aftonbladet idag skrev om vad folk i USA hade skrivit i sina anmälningar mot Mileys uppträdande på MTV-galan.
Först och främst störde jag mig på journalistens formulering:
Miley Cyrus chockade större delen av nöjesvärlden när hon på ett sexuellt sätt åmade sig mot allt möjligt under MTV-galan.
Ok, om man använder uttrycket "åmade sig mot allt möjligt" så känner man ju redan där att personen som skriver inte gillade det denne såg. Ett väldigt nedlåtande uttryck. Har aldrig hört någon säga det samma om Mick Jagger när han står på scen och har för mig att han "åmar sig" rätt mycket han med. Men just det ja, han är ju man.

Sedan har man då själva de här anmälningarna som för det första handlar mycket om att människor är upprörda då deras barn såg på detta och att Miley som brukade spela Hannah Montana betedde sig så här. Hmm.. man kanske inte skall låta små barn titta på MTV-galan om sådant stör en eftersom den inte är känd för att vara barnvänlig och herregud hur länge skall den stackars människan få äta upp att hon en gång spelade en roll på Disneychannel. Hon är vuxen nu!
Värst var väl ändå personen som tyckte att Miley Cyrus borde smiskas och bötfällas för hennes avskyvärda beteende. Då undrar jag om personen missuppfattat och tror att Miley fortfarande är ett litet barn och förespråkar aga eller om personen helt enkelt anser att man skall smiska kvinnor som är sexuella och bestämmer över sitt eget liv?

Fy. Kräks lite,

Eftersom jag är något av ett fan av Tesla så tyckte jag att denna korta lilla film kring mannen/myten/fenomenet var lite intressant.

 

Jag vet att det inte var så länge sedan... men så hade HejBlekk den och så kunde jag inte hålla mig.. Det är för sjutton måndag morgon - ha överseende!

 

10 saker jag skulle vilja göra innan jag dör:
Skriva minst en bok

Och se minst av en av de böckerna bli filmatiserad

Ha ett vinter/sommarhus i Italien

Besöka Comic Con i USA

Engagera mig mer politiskt

Se min son växa upp och vara lycklig

Studera mera

Bland annat ta kandidat- eller magisterexamen i sexologi

Känna att jag gjort skillnad

Och ärligt... jag hade inte haft något emot att bli ekonomiskt oberoende

 

9 saker om mig själv:
Jag vill tatuera mig men är för feg

Jag stökar ner mycket men städar sällan

Jag älskar att prata men är skitdålig på att ta kontakt med folk

Jag anser mig vara en väldigt snäll person

Jag tar dock ingen skit

Jag klagar mycket men är egentligen rätt nöjd med mitt liv

Jag hade varit längre än vad jag är om jag inte hade blivit anorektisk så tidigt

Jag älskar teater men går alldeles för sällan

Jag ääälskar katter

 

8 sätt att vinna mitt hjärta på:
Var intelligent
Ha humor

Var politiskt åt vänster

Var feminist

Var ICKE homofob

Var ateist (vi kan samman fatta de fyra senaste med Var som jag..haha)

Tyck om scifi och fantasy

Var omtänksam

 

7 saker du ofta grubblar på:
Varför folk inte fattar mer än de gör

Hur jag skall kunna erbjuda min son de bästa möjligheterna i livet

Vart fan mina strumpor tar vägen

Hur det kommer sig att alla andra verkar piggare än mig

Normer

Varför inte vuxna har overall på vintern - ser gött och varmt ut

Vad jag skall äta till middag

 

6 kändisar du tycker är snygga:
Benedict Cumberbatch

Tom Hiddleston

Katherine Moennig

.... alltså det står still... jag kommer på tusentals jag tycker är grymma och som är favoriter, men just snygga... känns så oviktigt att jag lägger ner denna punkten...

 

5 saker du aldrig skulle vilja göra:
Rösta på moderaterna

Åka berg- och dalbana

Hoppa fallskärm

Bli väldigt känd

Bo i en storstad

 

4 saker du köpt den senaste månaden:
Mat

Barnkläder

Byggmaterial

Böcker

(så spännande är jag)

 

3 saker som får dig le/skratta:
Jävligt rå humor

Min son

Sedan får jag mig själv att skratta rätt ofta :)

 

2 gamla favoritlåtar som du lyssnade på när du var yngre:
Ok, jag hade inte världens bästa musiksmak... och har inte fortfarande...

Tiers dont lie - Mark Oh

Whiter shade of pale - Olika artister

 

1 sak många inte visste om dig:
Ibland kan jag "utnyttja" min diagnos för att säga riktigt skumma saker bara för att det roar mig att göra andra människor obekväma...

 

 

 

Jag köper nog 80% av Nicos kläder på Tradera. Tycker att det är praktiskt att kunna shoppa hemifrån, att man kan hitta roligare plagg än i de lokala affärerna om man har tur, det är bra att se till att fina och fungerande plagg kan användas igen och framför allt är det en ekonomisk fråga.

 

Dock måste jag begränsa mig något vad gäller Tradera. Jag kör ett Tradera-race ungefär två gånger om året. Inför sommaren och inför vintern - för det är oftast då jag inser att Nico växt ur förra säsongens kläder. Anledningen till att jag måste begränsa mig är dels att jag blir något besatt och kan spendera timmar med att gå igenom alla annonser och då också har en tendens att handla för lite mer än jag egentligen har råd med. Men också för att Tradera väcker extremt starka känslor hos mig.

 

Jag kan känna mig upprörd och ledsen en hel dag om jag inte vinner ett plagg som jag verkligen ville ha. Störtlöjligt, men känns helt förfärligt när det händer. Speciellt om någon lyckas lägga ett högre bud bara en minut innan sluttiden. Då känns det helt plötsligt som om en lila lurvjacka från Lindex var det jag mest av allt ville ha i hela världen. De kläder jag verkligen fått strida för - motbud efter motbud in till  den sista sekunden - fäster jag mig också vid så att jag blir lite ledsen när Nico sedan efter ett tag växer ur dem. Då spelar det ingen roll om de har hål och fläckar för de bara måste sparas! En dag kommer man finna mig sittandes som Gollum inne i Nicos garderob där jag ömt smeker hans kläder :)

 

Sedan är det ju det gamla vanliga man hetsar upp sig över. Indelningen i tjej- och killkläder som gör mig galen. Hur man till och med sätter rubriker som "Tröja för flicka" på en helt vanlig tröja som vem som helst kan ha (nej faaen det var ju en TJEJfärg!!). Eller de epitet som används i rubrikerna: "Byxa till söta tjejen" eller "Tröja till den coola killen". Coola tjejer och söta pojkar finnes icke.

Men mest av allt är det färgerna som gör mig galen. De tråkiga jäkla färgerna på kläder gjorda för pojkar. Bara mörkt och trist. Jag tycker om starka, klara färger som gör en glad. Klargrönt och lila är favoriterna. Men de roliga och glada färgerna hittar man bara på tunikor typ. Och visst, om Nico bad om en tunika hade han fått en men kommer inte köpa massor annars speciellt få jag tycker att det är ett ganska opraktiskt plagg.

 

Så man kan säga att jag har något av en hatkärlek till Tradera.

Mamma har vart jättesnäll och hjälpt oss här idag. Busat med Nico medan jag målat, målat medan jag busat med Nico, gett mig svamp (kantareller alltså) och varit med och handlat... och så städade hon Nicos rum. Något som han väl försökte dölja sedan genom att hälla ut mängder av leksaker på golvet igen.

 

Nico har varit på strålande humör och om jag får tid sedan kan jag bjuda på lite bilder från idag... men då jag har sweenigt mycket att göra ikväll så lovar jag inget.

 

Dagens stora missnöje är den enorma hostan som får mig dels att hosta så jag kräks och... ja nu är jag jävligt ärlig och personlig... den får mig att kissa ner mig. Alltså inte "jag borde ha blöja"-mängder.. men nog för att man skall vilja byta kläder. Är det bara jag som trots miljoner knipövningar har detta problem, fortfarande, tre år efter förlossning? Kul om det händer på jobbet imorgon: Nemen du chefen, kan jag gå hem typ för jag liksom kissade ner mig? Ingen berättade om detta för mig innan jag fick barn... att nysa, hosta och skratta jävligt intensivt är något jag för all evig framtid borde försöka undvika.

Idag har jag även roat med mig med att fundera på vilka filmer jag tycker bäst om av alla filmer ever. Det är ju världens svåraste fråga egentligen eftersom jag älskar film och har sett hur många som helst. Men så bestämde jag mig för att försöka lista de filmer som på ett eller annat sätt berört mig mer än andra, eller som har betytt mer för mig än andra, oavsett hur bra de egentligen var. De filmer som sitter kvar i ens minne för alltid. Och några sådana filmer tänkte jag dela med mig av. Vissa är bra på riktigt, vissa är riktiga skämskuddar, och de från absolut mer än en genre.

 

Jag börjar med V för vendetta med Natalie Portman. En helt underbar film om att kämpa mot den makt som försöker hålla oss oupplysta i mörkret. Masken som en av huvudpersonerna bär är ju för övrigt den som numera används av nätverket Anonymous.

Remember, remember the 5th of November.

 

I faderns namn med Daniel Day Lewis är en av mina all-time favoriter. Baserad på den sanna historien om några irländska ungdomar som felaktigt anklagas och döms för en IRA-bombning. Så gripande och skapar så mycket känslor. I likhet med filmen Alive, som handlar om planet som störtar i Anderna, så fick filmen mig att sluka allt som fanns att läsa om de verkliga händelserna.

 

När jag läste filmkunskap i gymnasiet så fick vi se mycket bra film och framför allt tre av dessa har etsat sig fast i mitt minne då de berörde mig enormt. En av dem är filmen Priest om en präst i England (?) som får brottas med sin homosexuelitet och omvärldens syn på detta när det kommer ut. En annan är den spanska filmen Diaspara (sv. Spring! eng. Outrage) med Antonio Banderas som handlar om en kvinna som blir brutalt gruppvåldtagen och sedan hämnas på gärningsmännen. Slutligen den mysiga Cinema Paradiso som på något sätt handlar om både kärleken till film men också kärleken till familjen.

 

En helt fantastisk film är italienska  La vita è bella (Livet är underbart). Jag har dock bara sett den en gång och kommer aldrig se den igen för den gör mig så känslomässigt berörd att jag mår dåligt. Den handlar om andra världskriget och hur en far får sin son att tro att koncentrationslägret är en slags lek där man kan vinna ett pris om man gör som de säger för att på så sätt mildra sonens trauma och försöka hålla honom vid liv. Får gåshud och ryser bara jag tänker på den.

.... och jag insåg sedan att jag egentligen inte alls var på humör att djupdyka i mina egna resonemang, men gör istället ett liten mjuk inflygning över mina tankar och kanske utvecklar någon mer en annan gång. Jag vet att jag någon gång i förhistorien skrivit om mina åsikter om prostitution på bloggen, men denna gång väcktes tankarna av HejBlekks (som alltid kloka och välskrivna) inlägg om dels det ena och dels det andra (kanske i omvänd ordning).

 

Jag vet att det anses vara feministiskt obligatorium att vara mot prostitution, men jag är ju inte det. Inte som principsak i alla fall.

För det första kan det störa mig att man skiljer manlig från kvinnlig prostitution. Jag vet att kvinnlig är mycket mer vanligt förekommande men sälja sex som sälja sex känner jag. Om inte, så anser man ju att kvinnor är mycket mer sårbara sexuellt eller att deras kön är mer heligt eller något, och det går jag inte med på (kvinnors själ sitter som sagt var inte i skrevet).

För det andra kan det störa mig att man ser försäljning av sexuella tjänster som att "man säljer sin kropp" mer än när man sliter och släpar på andra arbeten som sliter på kroppen och kan orsaka fysisk belastning eller skada (eftersom jag som sagt var inte ser det kvinnliga könet som mer heligt än den manliga ryggen eller liknande).

För det tredje kan jag reagera på uttrycket att "man köper en annan människa, och det är fel" då den som säljer sexuella tjänster just säljer en sexuell tjänst - inte hela sin varelse. Personen som köper sex äger inte den prostituerade efteråt. Man köper inte en människa mer än vad man gör när man betalar någon för att gräva en jäkla grop.

För det fjärde kan jag känna att man skall ha rätten att själv bestämma över vad man vill göra med sin kropp och att om man känner att försäljning av sexuella tjänster är ett bra alternativ bland de dåliga (eller bra) andra alternativ man har så skall man ha rätten att själv välja det. Man talar om att den "lyckliga horan" inte finns och att ingen prostitutierad talar om att de älskar sitt jobb - men jag det finsn väl ganska många legitima yrkeskategorier som det kan stämma in på också.

MEN

Jag förnekar inte att prostitution är problematisk då det innebär en enorm stigmatisering, man står utanför den vanliga arbetsmarknaden, som det ser ut idag är det också stor risk för att man råkar ut för övergrepp och våld, det finns de som tvingas direkt eller indirekt till det och det skapar en syn på kvinnan som något man kan köpa just eftersom synen är att man köper en person och inte en tjänst... and so on.

Min tro, som kan vara helt felaktig, är dock att man skulle kunna få bukt med dessa saker bättre om det inte var så dolt som det är så länge sexköp är olagligt.

 

Jaha, och så skulle jag tycka något om surrogatmödraskapet också. Ja en del av argumenten är desamma som ovan. Jag anser inte att man säljer sig själv, jag anser att man skall ha rätt att bestämma själv  och jag kan anse att det är lätt för oss priviligerade som har en miljon andra möjligheter att sitta och moralisera och vilja sätta förbud.

Dock ifrågasätter jag i större utsträckning detta än prostitution av två anledningar. För det första anser inte jag heller att det är en människas rättighet att få barn. Jävligt unket av mig som mamma utan svårigheter att skaffa barn att säga, jag vet, och jag önskar att alla de som är lämpliga föräldrar och som önskar barn skall få möjligheten att få det - men jag ser det inte som en rättighet.

För det andra så känns det olustigt och fel med ett barn som handelsvara. För i det fallet handlar det inte om att man köper enbart en tjänst som har med kroppen att göra utan man köper ett barn, en individ... och jag vet inte.

 

Jag kan inte säga att jag är emot, jag kan inte säga att jag är för. Jag kan bara säga att jag inte tycker att det är solklara frågor. Ni får gärna säga emot, men gör det gärna snällt.

Gomorron gomorron.. och det är faktiskt en jävligt go morron trots hostan från helvetet för Nico sov till 08.30!!! Det händer liksom ALDRIG. Och när han vaknade låg han och myste i sängen i typ en timma.

 

Nu kommer snart min mor och skall hjälpa oss passa skrutten så vi får målat och grejat. Just nu försöker han få sin trötta pappas uppmärksamhet genom att bära in alla leksaker han har och placera det på Hampus i sängen :)

 

Idag tänkte jag börja med att bjussa på en smart klipp som delades på FB nu på morgonen.

 

 

Idag är även min plan att försöka skriva inlägg med mina, som vanligt, ostrukturerade tankar kring prostitution och surrogatmödraskap, något om problematiken med hedersförtryck som smyger sig in i skolans värld samt ett mer ytligt inlägg om film. Får väl se vad jag hinner med.

Ha det fint så länge...

Finns inte mycket spännande att skriva... Har faktiskt mest busat med min unge idag. Han har varit på ett extremt pillemariskt humör och det har bara varit jävelskap.

Han demonstrerade även sin extrema snålhet genom att vid förfrågan om jag kunde få smaka en av hans NonStop (han hade en helt nyöppnad påse) rusa in i sitt rum och hälla ut dem (i sin leksaksspis) för att sedan komma tillbaka och demonstrativt visa upp den tomma påsen och säga: "Slut" (det svenska ordet... inte det engelska..hehe).

 

På eftermiddagen kom mamma och lekte med Nico så jag kunde måla. Pappa kom förbi en stund han med.

Nu har Nico somnat gott och jag skall laga en sen middag. Har nästan tappat rösten så kan bara viska och kraxa så det är skönt att dagen snart är över. Blir mat, gammal film från början av 2000-talet och sedan sömn tror jag.

(Efter att jag tömt mitt påslakan som Nico förut fyllde med leksakstelefoner och annat smått och gott)

 

 

Jag tror jag tidigare länkat till denna artikel av Genusfolket, som är grymt bra och väldigt tydligt förklarar begreppet våldtäktskultur och dess konsekvenser. När Blixa skrev om denna idag kom jag att tänka på ett klipp från TYT som jag lade upp för ett tag sedan och hur det exemplifierar våldtäktskulturen så himla tydligt.

 

Så här kommer det en gång till, titta noga och jämför sedan med vissa av de komponenter i våldtäktskulturen som Genusfolket tar upp.

 

 

• Victimblaming
• Slutshaming
• Objektifiering av kvinnor

• Trivialisering av sexuella övergrepp
• Överseende med sexuella övergrepp
• • En hårt begränsad mansroll,
  • Sexuell aggression hos män glorifieras

Jag läser regelbundet (slukar varje nytt inlägg inom några minuter) Sannas blogg Mina Sanna Ord och när jag senast läste om hennes funderingar kring att "behöva" komma ut eller inte som homosexuell på hennes arbetsplats så började jag fundera på hur lätt man egentligen har det när man som jag lever i ett heterosexuellt äktenskap.

Jag har många gånger förr tänkt på samma sak men det slår mig då och då.

Antar att det borde få mig att känna tacksamhet, men det får mig snarare att känna mig sorgsen. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att ligga och mysa med min man med vetskapen om att det skulle finnas människor som hatar oss och kanske till och med ville oss illa för att de ansåg att vår kärlek var av fel sort. Att kanske inte våga hålla handen bland folk eller att undra om någon som råkade se den där första underbara kyssen kände äckel eller avsmak. Hur vidrigt är inte det att behöva tänka en sådan sak! Hur vidrigt är det inte att det finns människor som tänker eller känner så!

Jag kan verkligen inte förstå hur homofober tänker. Och då är jag ändå en person som brukar ha ganska lätt att förstå hur andra tänker fast jag inte håller med dem. Jag kan till exempel förstå hur rädsla för det okända och fördomar kring andra religioner hos vissa kan skapa en främlingsfientlighet även om jag anser att de har fel och inte alls känner som de gör. Men när det kommer till homofobi så går jag bet. Det handlar om någon annans kärlek, något fint, som inte på något sätt kan skada (eller ens påverka) någon annan.

 

Och man behöver ju inte ens dra det så långt att man tänker på alla idioter som hatar, utan bara det att vara osäker på vilka reaktioner man får när man berättar. Hur hade det känts för mig om jag sa till mina kollegor att jag var gift med en man och kunde se hur vissa av dem skruvande besvärat på sig, inte visste vad de skulle säga, en del kanske frågor som om det var något exotiskt och spännande och en del bara såg allmänt förvånade ut. Bara känslan av att det skulle behöva vara en jäkla "grej" varje gång jag nämnde könet på min partner.

 

Jag kan ju naturligtvis inte veta hur det känns, och kanske man som homosexuell är så van att man inte alls ens funderar på sådant så ofta. Kanske bör jag som hetero inte ens spekulera då jag inte har tolkningsföreträde eller insikt, men det gör mig bara så frusterad och jag önskar jag kunde göra mer för att förändra. Och jag tycker bara att alla borde fundera lite mer på det. Att inse att man kanske skall sluta ta saker och ting för givet och utmana normerna lite så att det inte behöver vara "en grej". Och så tycker jag att det är så himla bra att det finns bloggar som Sannas, där folk kan gå in och läsa om en helt vanlig "svensson-familj" med två mammor och ett barn.

Nu sover det lilla trollet. Måste säga att nattningen varit helt underbar de senaste månaderna, med ett och annat undantag. Oftast hoppar han i säng själv när man säger att det är dags att sova och somnar på 5-15 minuter. Ibland kan han vråla att han inte vill sova men även då lägger han sig själv och ligger och surar ett tag innan han somnar.

 

Dagen har annars gått ut på att jag varit fortsatt sjuk med enorm självömkan. Var tvungen att rusa ut och panikmåla några brädor då snickarna började få brist men funkade inte utan fick lämna penseln till maken och återvända till sängen.

 

När Nico kom hem så satt vi och lekte på hans rum en stund alla tre innan Hampus satte sig och spelade dataspel och jag och Nico såg film. "Kyckling" tyckte jag han sa om och om igen men det visade sig vara "Pyssling" (låter likadant) så blev Nils Karlsson Pyssling.

 

Nu skall jag strax se några avsnitt av Nostalgia Critic. Ja jag har ju just upptäckt tjusningen med alla program på YouTube... fan vad efter jag är.

Vissa frågor tycker jag är svåra, och jag kan gå runt i dagar och argumentera fram och tillbaka i mitt huvud utan att vara överens med sig själv. Som när det kommer till prostitution eller surrogatmödraskap (som jag får skriva mer om i ett annat inlägg). Ibland tror jag också att jag vet vad jag tycker men så hamnar man i en diskussion och får andra infallsvinklar och kommer på att jag kanske inte riktigt är så säker ändå.

 

Idag läste jag till exempel Blixas tankar om det jag skrev om det hon skrev... (hänger ni med?)

Tycker att det var en väldigt intressant frågeställning hon har som rubrik. För visst var det så att jag utsatte mig för "risker" när jag bodde i stan. Jag bodde i en förort och jag vet att det bland annat hade skett en överfallsvåldtäkt längs den gångväg som ledde till den lokala affären, och ändå gick jag samma väg och handlade även på kvällen. Jag tog spårvagn hem på natten när jag var berusad. En gång liftade jag hem med en bil fylld av främmande män mitt i natten (det känns i efterhand som en av de minst smarta saker jag gjort). Jag ville inte heller begränsas. Jag ville inte se alla som möjliga förövare. Jag ville inte vara rädd. Och att jag ändrat mitt synsätt lite beror kanske på att jag själv blev utsatt (dock inte av en främling i en mörk gräns utan som det brukar vara så det var en bekant...). Naivt nog hade jag dock alltid gympadojjor med mig (även ut på krogen, fast i en påse och tog på mig dem när jag skulle gå hem)... som om jag skulle kunna springa ifrån en våldtäktsman... Så egentligen handlar det ju om en falsk trygghet, som Blixa skriver om sitt kommentarsfält.

Kanske är det jag som vill kunna känna, om något skulle ske, att jag gjorde vad jag kunde? Kanske är det att jag betvivlar min egen förmåga att orka gå igenom det igen?

 

Sedan är jag medveten om, som Lisa - MondoCane skriver om i Blixas kommentarfält, att det finns en stor risk att offret blir skuldbelagt om man ens talar om det där med att skydda sig själv. Och jag anser absolut inte att det skall ses som något obligatoriskt att göra. Skulle ju absolut inte säga till ett våldtäktsoffer att "du kanske inte skulle genat genom skogen när du var själv....".

 

Men jag vet inte.... tycker att frågan är så svår... för jag tycker att verkligheten som jag vill att den skall vara skiljer sig så stort från verkligheten som den är. Om jag hade en dotter, skulle jag då säga till henne att undvika att sova över hos en kille efter det att de intagit alkohol för att "saker kan hända" eller skulle jag uppmana henne att leva sitt liv utan rädsla och inte låta sig begränsas? Jag vet faktiskt inte - för båda alternativen kan ha konsekvenser som jag inte önskar mitt barn.... Konsekvenser jag inte heller önskar mig själv. Så jag antar att jag fortsätter leva mitt liv någonstans mitt emellan, utan rädsla men med ett visst mått av försiktighet.

 

Men för att avsluta med att gå tillbaka till Blixas rubrik så är det ju faktiskt så att alla inte har ett val. För vissa är det en risk att bara lämna hemmet - och vad gör man då? Jag önskar jag hade bra svar på det.

TYT tog upp den norska gruppen Ylvis för några dagar sedan då en av deras musikvideos blivit väldigt populär online. Efter det har jag kollat lite på några av dem och måste erkänna att det är precis den typ av meningslös humor som jag tycker är riktigt kul.

Så tänkte dela med mig lite. Jag tror att man antingen tycker att det är kul eller att man finner det totalt löjligt.

 

 

Nu är det ju mycket skriverier om Miley Cyrus igen. Så mycket att undersökningar tydligen visar att det amerikanska folket är mer intresserade av henne än konflikten i Syrien. Tror dock inte de är ensamma om det. Snarare är det nog ett fenomen i de flesta länder ( i alla fall i väst) att nöjesnyheter lockar fler läsare än de som handlar om krig och politik. Om jag skall försvara denna tragik på något sätt så är det väl så att människor ofta instinktivt skärmar sig från det som de tycker är för hemskt eller obegripligt. Kan själv känna att jag ogärna skriver om sådant då jag inte är tillräckligt insatt för att riktigt greppa vad som sker och varför.

 

Men för att återvända till Miley så handlar allt ståhej alltså om att hon är naken i sin senaste video. Oj oj oj. Initialt kände jag lite att "varför gör hon så här?" och drar till sig den där moralhysterin och allt skitsnack, men så tog jag och faktiskt tittade på videon och då kände jag istället "va fan blir folk så hysteriska för?".

 

Visst kan jag känna att det är synd att man som kvinna känner att man måste klä av sig och göra precis allt sexuellt för att få uppmärksamhet. Och visst fanns det delar av videon som jag kände var lite onödiga, som att slicka på en slägga (kändes lite ohygieniskt också...)...

 

MEN

 

Miley Cyrus är en vuxen människa och är långt ifrån den första som är väldigt avklädd i en musikvideo. Så varför blir alla så upprörda på just henne. Det känns lite som om hon skall straffas för att hon inte ville vara "duktig flicka" längre. Att Disneyprinsessan inte fick bli stor.

Dessutom känner jag att nakenhet ändå är ett relativt vanligt stilistiskt grepp när man skall förmedla sårbarhet och känslomässig utsatthet, vilket jag anser att videon gör. Jag tycker att videon som helhet passar väldigt bra ihop med låten och dess text och verkligen skapar en känsla. Jag kände att jag blev berörd av den och kunde identifiera mig med känslan (som enbart stördes just av slägghånglandet).

 

Dock kan jag känna att hon inte hade behövt vara helt naken för att förmedla denna känsla och att känslan stundvis påverkades negativt av regissörens val att låta henne gunga lite "stripp-likt" utan kläder.

Sammanfattningsvis fattar jag dock inte varför hon skall få så enormt mycket skit för sin video.

 

Ville bara visa hur bygget går framåt. Visst blir det fint :)

 

Jag har sett filmen tusentals gånger och äälskar den, och fan vad jag önskar jag hade tid och råd att åka till huvudstaden och se denna föreställning.

 

Jag måste säga att jag varit relativt förskonad från sådant här, trots att jag såg rätt bra ut som tonåring då jag var smal och hade en förkärlek för kortkorta kjolar, eller så är jag sådär omedveten om min omvärld att jag varken ser eller hör sådant beteende. Kan också vara det att jag växte upp på landet.

I alla fall har jag förstått att det innebär ett problem för många andra och delar därför detta vloginlägg av Laci Green.

 

Jag är massivt förkyld med ont i halsen. Då är det så här synd om mig..

 

Jag tycker vi börjar med det centrala här... det är mycket, mycket synd om mig för jag har drabbats av en satans förkylning. Min näsa rinner, min hals gör ont och jag känner mig jävligt ynklig. Men har inte tid med baciller så hoppas bli frisk i morgon (jo just det).

 

Idag hjälpte i alla fall mina snälla goa föräldrar oss med att måla och köra saker till tippen. Blir så himla tacksam att man kan få hjälp nu när det finns så enormt mycket att göra så man blir helt snurrig i huvudet. Bygget går framåt nu i alla fall och den stora frågan är väl egentligen hur vi (Hampus) skall hinna med allt som vi själva måste göra. Är en hel del kan man lugnt säga.

 

Trots min krasslighet fick jag ta med Nico till hans logopedtid. Gick jättebra och Nico pratade som bara den och använde en del ord som inte ens jag visste att han kunde. Logopeden tyckte att hans språkutveckling nu går så snabbt fram att vi inte behöver ha mer tider utan avvaktar och ser om det fortsätter lika bra. Kändes jättebra att höra och det är verkligen stor skillnad.

Precis efter det att jag sagt till logopeden att Nico sällan använder hela meningar så sa han lustigt nog:

"Jag vill gå hem" och gick till dörren :)

 

Nu sover han gott sedan en timme tillbaka och jag skall ligga här och tycka synd om mig själv - för jag är så sjuk :P

Blixa bloggar skriver ett inlägg med hennes tankar kring våldtäkt och jag känner mig lite splittrad. Inlägget är bra och mycket håller jag med om. Jag instämmer i att man som kvinna inte skall behöva, och i stort inte borde, begränsa sitt livsutrymme i rädsla att bli utsatt för en våldtäkt. Jag tycker inte heller att man skall behöva gå runt och vara rädd, se alla som eventuella förövare, undvika att gå ut på kvällen och så vidare. Naturligtvis är det förövarna man skall komma åt och de som måste förändra sitt beteende och inte kvinnorna som kan falla offer för dessa.

Samtidigt kan jag känna att det är naivt och kanske lite dumdristigt att leva sitt liv som om världen var som man vill att den skall vara istället för hur den är. Nu menar jag INTE att jämställa våldtäkt med stöld, rån eller andra brott men på samma sätt som jag inte skulle gå full, ensam i en mörk gränd så skulle jag inte heller stå ensam och vifta med en sedelbunt i en skum del av stan eller parkera min bil olåst på liknande ställe. Om någon i det läget tar mina pengar eller min bil så är det fortfarande inte mitt fel, jag förtjänar det inte och det är brottslingens fel - men jag väljer ändå att göra vad jag kan inom rimliga gränser för att undvika utsättas för brott.

Jag menar som sagt var inte att man skall leva i rädsla, men man kan ändå kanske ha ett visst mått av försiktighet. Själv har jag dock i mitt liv gjort MASSOR av oförsiktiga saker och hade lätt kunnat råka illa ut mer än en gång, men det ångrar jag idag. 

 

Jag tycker också att hon har absolut rätt när hon säger att en våldtäkt inte förstör någons själ, och det har stört även mig något enormt många gånger att den allmäna inställningen är att om man blir våldtagen är ens liv förstört för alltid, att man då är en trasig människa som skall lida för evigt. När jag hade jour för våldtäktsdrabbade så hörde tjejer av sig och frågade om de var onormala då de ganska lätt kunde gå vidare med sina liv- och det är de såklart inte! Att alla mår jättedåligt för alltid är en myt för alla reagerar olika och det beror på så många olika faktorer som graden av våld, hot, hur närstående förövaren var och så vidare. En kvinnas själ sitter inte mellan hennes ben för övrigt!

MEN samtidigt blir jag lite provocerad av att någon som inte genomlevt en våldtäkt (i alla fall nämner hon inte detta) skriver ord som dessa:

 

För visst kan det vara bra med "positivt tänkande" och visst är det inte alla som mår dåligt i evigheter, men det finns också de som lider enormt efter en våldtäkt och det känns lite som ett hån mot dem att få det att låta "så enkelt". För även om ens själ inte förstörs så kan man som sagt reagera på väldigt många olika sätt och hur lång tid det tar att reparera den psykiska eller fysiska skada man åsamkats är ytterst individuellt.

Jag tror inte att Blixa menar det som att se ner på dem som faktiskt mår dåligt länge, men det känns lite som att det är lätt att säga att man kommer hantera det bra när man själv inte upplevt det.

 

Jag har själv varit med om en våldtäkt. Min själ är intakt och jag lever idag det som Blixa kallar ett lyckligt och fullvärdigt liv. Men det tog sin tid, och det finns spår av det som hände i mig. Precis som alla de erfarenheter, bra och dåliga, vi är med om formar oss så förändrade även våldtäkten mig.

Precis efteråt fanns en period då jag inte kunde sova alls på nätterna och då jag inte klarade av att gå ut. En period då jag kände en stark rädsla hela tiden. Än idag kan jag inte sova i samma rum som andra människor än de i min allra närmaste krets. Jag kan inte heller se våldtäkter på film och kan känna enorm vrede när andra ser på film med våldtäkter om de inte reagerar med synlig och stark avsky. Något väcks i mig som jag inte riktigt kan förklara eller styra.

Våldtäkten har inte förstört mitt liv och på daglig basis påverkar den mig inte längre och jag tänker inte på den speciellt ofta, men det fanns en tid då jag kände mig enormt trasig. Hade jag när jag var i det stadiet läst Blixas inlägg hade jag känt mig kränkt - ungefär som när man säger till en med depression att "rycka upp sig" eller en med stark ångest att "skärpa sig".

 

Samtidigt kan jag känna att det är bra att Blixa känner som hon gör. Det är bra att hon inte känner sig rädd och att hon känner sig stark. Säkert kommer den känslan hjälpa henne igenom svårigheterna om hon råkar ut för dem.

Som sagt var, jag har kluvna känslor inför hennes inlägg.

Jag tycker det är skitbra av de bägge skaparna av Batwoman att lämna DC Comics efter att de sagt nej till att Batwoman gifter sig med sin tjej. De skyller tydligen på att seriehjältar inte skall ha ett lyckligt privatliv men det låter lite som bullshit. Starkt och bra av dem att stå upp för saken i alla fall.

 

Mer om detta kan man läsa på Feber.

Många kommer säkert dela denna de kommande dagarna (hoppas jag) men jag måste göra det jag med för jag är så trött på alla rykten som cirkulerar på Facebook och andra delar av nätet kring att invandrare skulle tjäna så satans mycket pengar. Den som satt ihop denna bild är Kickan Wicksell och läs gärna hela inlägget kring ämnet på hennes blogg!

 

Jag såg detta klipp härom dagen och började fundera över det där med porr för kvinnor.

 

 

Vad tänker ni om det? Tror ni att kvinnor behöver speciell porr? Spontant känner jag att visst är det så att porrindustrin i stort fokuserar mycket på manlig njutning och att majoriteten av kvinnorna (nu gissar jag friskt och kan ha fel) kanske inte just vill se avsugningar och ansiktssprut - men så finns det säkert de kvinnor som visst tänder på det samtidigt som det finns män som inte gör det.

Men vad räknar man då som porr för kvinnor? Det känns som om det begreppet bygger på mycket stereotypa fördomar om vad kvinnor vill se/ha/tänder på och att många kvinnor skulle känna sig exkluderade. Menar man att det skall vara känslosam story men gos och kel eller vad lägger man i begreppet? Kan inte kvinnor tycka lika mycket om hardcore påsättningar - för att vara rakt på sak.

 

Nu är jag inte mycket för porr alls. Inte för att det är fel eller skamligt eller så utan för att den mesta porren är gjord på ett sätt som inte tilltalar mig - pinsamt dålig konversation, överdrivet stönande, närbilder jag inte vill ha på min näthinna och en evig kukdyrkan. Dock kan jag ju säga det att OM jag skall se porr så är det inte en halvtimmas förförisk inledande konversation, mys i soffan, hålla handen och sova sked jag vill se heller - för då kan jag lika gärna se en romantisk komedi eller nåt.

Så visst kan jag se behovet av en annan slags porr som inte är lika manscentrerad, men med den uppfattning som vissa tycks ha om "vad kvinnor vill ha" så kan de lika gärna skita i att försöka.
Nån som sett bra porr förresten? Som känt "fan det här var en bra rulle?"... Skulle vara intressant att höra vad det var som gjorde att ni tyckte det var bra i så fall.

Jag är ju så glad över att scifi, fantasy och annat åt det mer "nördiga" hållet börjat bli så poppis på film, så kan inte låta bli att då och då ta upp och skriva om de olika godbitarna vi har att se fram emot framöver.

 

Förutom de uppenbara Hobbit-filmerna så ser jag just nu fram emot Alfonso Cuaróns Gravity. Fick mersmak för "något går fel i rymden" efter Europa report som jag älskade.

 

Nästa år skall väl även Captain America 2: The winter soldier komma ut. Han är ju inte min favorit bland Avengers-snubbarna och ser mer fram emot Thor 2, men skall bli kul ändå.

Även filmen Transcendence med Johnny Depp och Morgan Freeman kanske kan bli något att se fram emot.

 

Två andra filmer som skall komma nästa år är Dawn of the Planet of the Apes och Robopocalypse.

En av mina Facebook favvisar George Takei postade denna bild idag som fick mig att påminnas om hur mycket jag tycker om Scooby Doo.

 

 

Denna underbara bild cirkulerar nu på nätet:

 

Nej, utmaningen var alltså inte att onanera mera (även om det är fritt fram för den som så önskar) utan att skriva om onani. Bakom bloggutmaningen står Schmenus och Fanny.

Finns ju huuur mycket som helst att skriva om ämnet egentligen, eftersom det är en av de saker som de flesta har underligt svårt att tala om. Min erfarenhet är att även de tjejgäng som fritt och öppet talar om sex i alla andra former sällan eller aldrig tar upp ämnet onani mer än möjligtvis i generella ordalag.

 

Vissa tycker ju att killar dock kan tala om sin onani fritt fram, men det håller jag väl inte helt med om. Visst skämtas det en hel del om det och det får större plats på film samt är inte alls lika skamligt som kvinnlig onani, men känner få killar som känner sig bekväma med att verkligen gå in på "så här gör jag" eller "så här ofta". Och det är ju inte konstigt egentligen med tanke på att det inte var såå länge som det faktiskt var förbjudet och ansågs orsaka mentala störningar och jag vet inte vad.

Jag minns att när jag gick i nian ville min klass ha på sin "klasströja" texten "Masturbera mera" men blev då förbjudna att skaffa en klasströja av skolan. En tydlig signal att onani pratar vi minsann icke om.

 

Men om vi skall övergå till kvinnlig onani, som ändå är den onani som vi försöker smussla med mest av allt, så tycker jag det är ett svårt ämne att skriva om. Precis som jag inte vill hänga ut mitt sexliv i form av sex med annan part så vill jag inte heller hänga ut mitt sexliv i form av egensex. Finns nog många läsare som klarar sig bättre utan den bilden i sitt huvud. Dock är det ju svårt att tala generellt om det eftersom onani är en sådan individuell handling som tar sig många olika uttryck. Jag vet att många av de kvinnliga onanibeskrivningar som återfinns i litteratur involverar duschar - och personligen har jag alltid tyckt att det låter jävligt besvärligt. Så omständigt att ränna in i badrummet varje gång man känner sig lite pilsk. Är ju dock bra för de som hittat sin grej, så inget fel på det om man tycker just det är toppen.

Killar tycks också ha uppfattningen, med tanke på penetrationsnormen, att kvinnlig onani bara måste innehålla någon form av just penetrering. Det fantiseras om tillbehör och fingrar och gud vet vad. Låter ju också jävligt omständigt och gymnastiskt besvärligt enligt mig. Är tydligen en lat onanist eller nåt.

 

Så det finns alltså många olika sätt att onanera, och många missuppfattningar kring det där med att onanera, men det är nog något som de flesta ( i alla fall många) gör. Och enligt mig något man borde göra. Det är trevligt, avslappnande, motverkar stress och man lär sig om sin egen kropp och vad man tycker om - som man sedan kan lära någon annan om man vill. Det är bra att inte vara beroende av någon annan för sexuell tillfredställelse också. Även om man har en partner så kanske man inte är på humör samtidigt alla gånger.

 

Vad gäller den där tabugrejen så har jag nog aldrig varit en av dem som skäms över just det där med onani. Men å andra sidan så talar jag sällan om det öppet heller. Men det är mer för att jag personligen inte vill ha detaljer om andras sexliv, oavsett om det inkluderar andra eller den egna personen, och därför besparar andra detaljer om mitt eget. Men visst hade det varit trevligt egentligen om man var lite mer öppen om det hela. Om man kunde utbyta tips och erfarenheter. Inspirera varandra lite.

Eller ja det är ju inte samma inlägg utan ett nytt inlägg med i stort sett samma innehåll. Innehållet var egentligen mer av en förklaring till dåligt bloggande då allt fokus nu är på målande. Det går undan nu och när jag kom hem igår såg huset mycket mer rött ut än när jag åkte hemifrån.

 

Jag älskar Dumma Mej och de små minions:en och jag älskar StarTrek så den här bilden gör mig bara varm och fnissig.

 

Förutom att jag älskar denna låt och ser den lite som mitt eget lilla soundtrack i livet (passar både mig och seriemördande psykopater som man kan se i Dexter..hehe) så är det ju helt underbart att se hur denna minst sagt fylliga kvinna i sin glittrande gardinklänning fick lov att ta plats och bli känd. Då handlade det om att ha en vacker sångröst och inte om att även vara lättklädd och kunna dansa korreograferad dans. Och det visar också att skönhet är så mycket mer än smal för visst är hon tjusig?

 

På bloggen HejBlekk kan man idag läsa ett intressant inlägg om synen på skönhet. Jag tycker att inlägget är väldigt bra och instämmer i det mesta. Jag kan också identifiera mig i det där med att själv inse att man inte är och aldrig kommer vara en av de där tjejerna som alla killar suktar efter. Inte så att jag anser mig själv ful. Skall jag vara helt ärlig så tror jag nog själv att jag ser helt ok ut, men dock inte i den nivå att killar high five:ar sina polare om de får ligga med mig. Men nu skulle jag inte skriva om min egen syn på mig själv, eftersom det är aningens svårt att vara objektiv. Kan till och med vara så att jag tror att jag ser bättre ut än vad jag egentligen gör :)

 

Det jag tänkte skriva om var det att jag anser att inte enbart skönhetsnormen är ett problem utan också det faktum att vi växer upp och lär oss att inte vara nöjda med hur vi är och hur vi ser ut. Jag tror dock att detta är något som finns inbyggt i människan sedan länge, avundsjukan och längtan efter grannens gröna gräs, men att man sedan spunnit vidare på detta och skapat en besatthet av att bli någon annan. Media, främst den avsedd för kvinnor, fylls av tips, råd och rena pekpinnarna gällande hur vi skall förändra vårt inre och vårt yttre för att bli bättre - bli någon annan. För det vi är duger inte.

 

Detta skapar naturligtvis ett problem. Framför allt i kombination med att vi ofta ser andra människor som ett slags ideal, ett skal. Vi ser inte bortom det de väljer att visa upp och tror ofta att andra människor mår bättre och är lyckligare än vad de i själva verket är. Hur ofta sitter jag inte med nedstämda elever med dålig självkänsla som säger något i stil med: "Om jag bara vore som den där tjejen.. hon är helt perfekt", bara för att en timme senare ha samtal med just den där tjejen som inte alls mår bra eller är nöjd med sig själv. Vad man då önskar att de kunde se sig själva genom varandras ögon, eller att de i alla fall var öppna med hur de egentligen mår. Så att alla kunde fatta att glättiga facebookstatusar inte betyder en lycklig person - eller att den där platta magen, det perfekta håret eller whatever betyder automatisk lycka och en självkänsla som är på topp.

 

Jag påmindes av detta när jag läste Michaelas inlägg på HejBlekk för "lustigt nog", eftersom hon skriver om hur hon känt angående sitt utseende tidigare, så har det funnits stunder då jag önskat att jag vore som hon. Har nog nämnt tidigare att vi en gång ingick i samma bekantsskapskrets och vi har festat ihop en hel del gånger., och jag minns att jag så ofta tänkte att jag önskade att jag kunde ha den där lite coola och konstnärliga utstrålningen som hon hade. Hur det är nu kan jag inte uttala mig om då det var länge sedan vi sågs, men då hade hon den där stilen som jag känner att man inte kan kopiera för man måste ha det i sig, en slags självsäker artistisk utstrålning som är så jävla tilltalande. Kan fortfarande känna samma sak när jag läser hennes fantastiska texter och känner lite avund poppa upp när jag känner att hon lyckas göra allt så himla bra.

 

Nu är inte poängen att hon skall känna "åh men nu kommer jag alltid ha självförtroendet på topp för Emma vill vara som mig", hahaha, och inte heller är det så att jag tänker att Michaela är perfekt (ingen är perfekt) utan det jag vill få fram på detta aviga sätt är att vem vi än är, hur vi än är och hur vi än ser ut som kommer vi nog alltid ha stunder (ibland långa perioder) då vi önskar att vi var eller såg ut annolunda, att andra kan ha en helt annan syn på oss än vad vi själva har och att perfektion/ideal kan se väldigt olika ut för olika människor.

 

Jag har till och med varit med om några gånger att någon sagt till mig "Jag önskar jag vore som dig" och varje gång har jag tänkte "What!?".. varför skulle någon vilja vara som messed up, ångestfyllda, komplexiga och skittöntiga mig (jag var ett vrak förr i tiden... på riktigt, ett vrak).

 

Så tyck om dig själv för farao. Du är bra som du är. Och skönhet är så mycket mer än vad Hollywood vill få oss att tro.

Sådär.. det är väl skönt när man slutligen kan sammanfatta de hela i lite klyschor, som dock är sanna.

Idag har jag förutom att jag målat en del ytterpanel samt målar klart fönster med foder i badrummet också målat vår  spis vit. Som vanligt kommer jag alltid på efteråt att det kanske vore kul med en "före"-bild också. Nu får ni istället använda er fantasi. Innan var spisen helt enkelt tegelfärgad med grått murbruk. Nymålad får den hela rummet att bli ljusare.

 

Ja jag vet att det är mycket diskussioner kring vad man får och inte får skämta om. Att vissa skämt är förklädda fördomar som gör världen sämre. Men skall jag vara ärlig så finns det inget jag skrattar mer åt än människor som säger sådant man inte "får" säga... och i detta fallet en hel del jag kan känna igen mig i.

Så kristna kanske skall hoppa över att se klippet för det finns en risk att man känner sig förolämpad. Annars kan jag bara säga att jag skrattade som fan.

 

När jag var i mina tidiga (?) tonår så hade jag en liten crush på Marcus Birro (vilket idag får mig att må fysiskt illa). Jag tyckte då att han var sådär lite cool och rebellisk. Han satt och svor i debattprogram. "Vågade vara sig själv". Nu var det väl dock inte så mycket som krävdes för att väcka mina hormoner till liv i den åldern visserligen... lite flottigt hår, nitar och kajal så var jag såld typ.

 

Idag finns det få människor som gör mig lika irriterad som Herr Birro. För plötsligt skall han som en nyfrälst predika och sätta sig över andra och komma dragandes med sin Bibel.

Som denna förbenade krönika i Expressen (va fan låter de honom skriva för?).

Där han liksom försvarar bokstavstroende kristna och hävdar att Bibeln det är minsann Guds ord även om de är svåra att ta till sig och här skall man inte vara inne och peta och försöka ignorera. Visst jag håller med om att som troende är det ju hyckleri att hävda att en bok är helig och sedan kunna välja bara av det som passar som ett litet heligt smörgåsbord.. men har han läst Bibeln??

Han tycker alltså att slaveri, stening, kvinnoförtryck, homohat och allt annat som Bibeln har att erbjuda är Guds ord som man skall tacka för och ta emot? Sanningen över all sanning? WTF...

 

Och sedan skall han försöka få ateister att verka som egos som bara bryr sig om sin egen vilja (när de borde lyssna på Hans vilja)... men serru Birro, jag anser inte att det handlar om vilja utan att det handlar om att ta ansvar. Att ta ansvar för sina egna handlingar och inte skylla allt på en högre makt. Men jag fattar... visst är det skönt att som fd. alkoholiserad kunna hävda att det var Guds plan, en liten sadistisk utmaning från herrens sida, och inte din egen jävla svaghet.

 

Jag tycker inte om Marcus Birro, om detta inte framgick tydligt nog.

Jag jobbar och jobbar för att slippa ha massa saker hängande över helgen då jag måste roa mig med att köra femtioelva vändor till tippen med allehanda bröte, men ett litet blogginlägg skall jag hinna med nu när jag har rast.

 

I USA är det ju nu lite hallå kring att Alyssa Milano släppte en sextape, som inte var en sextape. Alyssa Milano är alltså, för er som glömt, en av skådespelerskorna från serien Förhäxad. Ni vet med systrarna som var typ häxor.. bla bla bla.. Tror hon spelade den yngsta systern.

I alla fall släpptes ett klipp på YouTube där det ser ut som om man skall få se henne ha sex med sin kille. Hon myser till det lite i underkläderna men sedan vänds kameran mot en tv och istället får tittarna info om alla hemskheter som sker i Syrien.

 

Jaha, då är det meningen att man skall tycka till om detta då. Å ena sidan kan jag känna att jo men det var väl en fin tanke att lura människor till att uppmärksamma något viktigt och försöka sprida ett budskap. Att använda sitt kändisskap till något som kan hjälpa andra är ju bra.... men var detta det bästa sättet?

 

Känns det inte på något sätt tragiskt att enda sättet för en kvinna att få uppmärksamhet är att visa sig lättklädd/avklädd? Och går det seriösa budskapet verkligen fram? Precis som med Femens protester så känns det inte riktigt som om majoriteten av männen diskuterar det viktiga budskap som försökte förmedlas utan snarare är det "hö hö bröst" eller "ööhh.. fan jag ville ju se sex jhö" som kommer fram.

Inte ens på TYT lyckades man hålla diskussionen vid ämnet Syrien utan hamnade i diskussion kring huruvida man skulle vilja se en riktig sextape med Alyssa Milano...

Nu har ni kanske suttit och undrat varför jag inte skriver något om Sharknado som jag ju skrev att vi skulle se igår... Well.. vi såg bara ungefär tio minuter och sedan var den såå dålig att Hampus hävdade att han fick huvudvärk och mådde dåligt av den och vi var tvugna att stänga av. Jag däremot hade hunnit skratta en hel del, men det vet jag inte om det är meningen att man skall göra.

 

Om man kollar imdb så står det dock inget om att det skall vara en komedi. Och det är nog det enda sättet den hade funkat på.. om den hade varit menad på ett slags ironiskt sätt. Om det var meningen att den skulle vara så dålig att den blev kul.

 

För kan meddela att på de tio minuter vi såg så var absolut INGENTING bra. Manuset var vidrigt med helt osannolika scener och konstlade konversationer (för att inte tala om jättestimmet med blandade hajarter som spontanattackerar på grunt vatten). Skådespelarinsatserna var helt urusla som om de gett upp och inte ens försöker. Specialeffekterna var såå usla med sina låtsashajar och en storm som inte kan bestämma sig åt vilket håll den blåser. För att inte tala om alla missar och idiotier som folket som springer åt alla håll, planlöst fram och tillbaka, vid hajvarning eller hur stormen påstås rasa i ena sekunden medan man i bakgrunden ser hur havet ligger lugnt och spegelblankt. Det jag såg var lätt det sämsta jag någonsin sett i filmväg. Och då menar jag dåligt som i dåligt dåligt.

 

Filmen Cabin fever var tex. dålig men den var så absurd att man kunde ha kul när man såg den. De hade "Don´t sit next to Dennis" haha... Denna film var bara värdelös.

 

Och det plågar mig att de kallar den scifi... FFS... besudla inte scifi på det sättet!

 

Ps. Man kan ju tro av titeln att Sharknado handlar om en tornado... men nej, det är en hurricane.

Började dagen med att läsa Blixas blogg där hon delar med sig av nyheten från Metro att feministiska aktivistgruppen styrs av en man (?!) som dessutom inte har världens trevligaste syn på kvinnor.

Blir helt mållös. Vilken besvikelse. Drabbas nästan av konspirationsteorier och funderar på vilka andra feministiska nätverk som egentligen styrs av kvinnoföraktande män som har som mål att få ligga.

 

Blev dock glad av Aftonbladets nyhet att Obama "nobbar Putin" och istället träffar en gayaktivistgrupp som strider för homosexuellas rättigheter när han åker till Ryssland. Kanske en sanning med modifikation då hans träff med Putin avbokades för ett bra tag sedan, men bara det faktum att han väljer att träffa just den gruppen är ju en tydlig markering och det är alltid trevligt när en ledare med så stor makt vågar ta ställning för homosexuellas rättigheter (även om de i USA inte heller alltid ser skitbra ut).

 

Något jag skrattade gott åt var att Moderaterna nu skriver om sitt idéprogram eftersom en hel del var direkta lögner... som att de arbetat för att avskaffa apartheid eller att de kämpat för kvinnors rösträtt.

Det de tog bort från idéprogrammet nu är raderna:

Haha.. ja det säger ju en del om det partiet. När de fan inte kunde komma på ett enda exempel på saker de faktiskt har gjort för att skapa ökad rättvisa utan att behöva fabulera.

Ibland roar jag mig med att söka min egen blogg på Bloglovin (följ mig där för sjutton, så blir jag glad) och kollar vilka bloggar de listar som "liknande bloggar". Blir alltid lite glad när det är bloggar som Ketchupmamman, Genusfotografen, Moralfjant och liknande som de har med. Att ens finnas med som liknande är ju hedrande. Haha.. skitfånigt då det ju inte är ett tecken på att jag är i närheten lika bra på att blogga är lika poppis, men man kan ju låtsas :)

 

Vår del av bygget går bra även om det är svårt för oss att orka med samtidigt som vi jobbar, och på fredag eller måndag kommer snickarna tillbaka och så får vi se hur det går.

Om någon undrar varför jag inte skriver mer utförligt om den meningsskiljaktighet som pågår mellan oss och byggföretaget, eller skriver deras namn, så har det sina orsaker.

 

Det främsta skälet är att jag tycker om de som arbetar där. De är duktiga och väldigt trevliga snickare och en del av dem känner jag sedan tidigare eller känner anhöriga till dem. Jag tycker bra om dem och har inget otalt med dem och vill inte att de skall känna att de får dåligt rykte eller hamnar mitt i denna soppa.

 

För det andra vill jag inte hänga ut någon innan det hela är avslutat. Kanske löser det sig och vi finner en bra lösning i slutänden. Då vill jag inte ha gått händelserna i förskott och kastat dynga på någon, även om jag såklart stundvis är både ledsen, arg och frustrerad.

 

Tredje skälet är att jag vill tro andra människor om gott. Jag vill inte tro att denne person gjort oss illa eller försökt lura oss med flit utan att det är ett misstag som fått stora konsekvenser för oss (och för honom). Vissa hävdar att jag är för snäll och tar för stor hänsyn mot andra men jag vill vara snäll och tänka gott om andra. Jag vill behandla andra som jag själv skulle vilja bli behandlad. Någon måste börja liksom. Sedan är ju alla sig själv närmast och jag tål inte att bli trampad på. Men jag hoppas att jag får rätt och att personen i fråga faktiskt är den reko människa jag från början såg denne som.

 

Sist så är det ju så att OM det skulle vara så trist att det skulle behöva dras vidare så är det bättre att ha rent mjöl i påsen och inte ha snackat skit och hängt ut någon, utan att det hanteras av de instanser som skall ta hand om sådant.

 

Nu är jag inget frakking helgon eller så, men jag försöker tänka efter och vara en bra person så gott det går. Så ibland behöver jag få ur mig saker men försöker då utelämna detaljer.

 

Så, nu skiter vi i det.... nu blir det Sharknado!

Schmenus och Fanny har en bloggutmaning med olika teman varje vecka. Förra veckan var det Fittan i fokus. Jag har sådana problem med ordet fitta att jag bara inte kunde skriva. I efterhand tänkte jag dock att det eventuellt hade varit ett intressant inlägg i sig att skriva om mina problem med att sätta namn på vissa kroppsdelar. Handlar inte bara om det kvinnliga könsorganet, utan även det manliga och andra kroppsöppningar. Har helt enkelt inga ord jag känner mig bekväm med och använder gärna kliniska termer eller icke-benämningar som "mellan benen". Ingen aning om vad detta kommer ifrån.

 

Denna veckan var det i alla fall temat sex bortom penetrationsnormen.  Svårt det där. Man är ju så inpräntad med att det är sex. Och som cis-person är det ju också det sex man är mest van vid. Eller kanske inte skall inkludera alla här, kanske bara är jag.

Då jag av princip bara är intresserad av sex som gynnar mig själv (jag är såå ego..haha) och dessutom tycker om när petting leder till mer (frustration annars..) så är det väl oftast så det blivit liksom.

Vill inte avslöja för mycket om min egen sexuella bakgrund dock... inte för att jag skäms, är pryd eller har något att dölja så sett.. men eftersom vem som helst kan läsa så vill jag bespara dem och mig den obekväma stämningen som kan uppstå när man får veta lite mer om någon annan än vad man ville veta.

 

Dock är det ju rent fånigt att tänka att man skulle vara oskuld oavsett omfattning av sexuella aktiviteter så länge som ingen vaginal penetrering sker. Lite som när amerikanska flickor enbart har analsex och oralsex för att bevara sin oskuld (även om det också är just penetrationssex). Sex som sex. Gillade Schmenus formulering att "känns det som sex så är det sex".

Kanske behöver man tänka lite extra när man använder ordet sex, speciellt då man undervisar kring det som jag själv gör ibland.

 

På Wikipedia (källan till världens vishet och sanning...) står det "Sex är ett samlingsbegrepp för de olika sexuella praktiker som personer kan ägna sig åt. Med sex brukar menas stimulering av genitalier eller anus, men begreppet kan också stå för allt som en person gör för att uppnå sexuell njutning."... men oftast använder vi begreppet sex som synonymt med samlag.

Som en lärare påpekade en gång under en gemensam lektion så är ju det vanligaste sexet faktiskt egensex, onanin, den vi så sällan talar om (i alla fall om man är kvinna).

 

Hade det inte varit spännande att se vad som hände om man fick alla att helt avstå från just penetrerande samlag under ett halvår. Jag tror uppfinningsrikedomen hade varit enorm och att intimiteten hade ökat. Man hade varit tvungen att aktivt pröva sig fram, ta reda på vad den andre tycker om, utforska varandra på ett helt annat sätt.

Jag vet att det kan tyckas att jag i det närmaste kräks upp blogginlägg idag, som sedan översvämmar vissa vänners Facebookflöden. Men innan ni bara förbannar mig i smyg och väljer "hide" på alla mina inlägg så ta er lite tid att läsa de två blogginläggen/artiklarna jag länkar till här. Jag anser att alla bör läsa det och alla bör tänka till.

 

Jag är också medveten om att många andra länkar och delat dessa inlägg men jag tar risken att kallas copycat eftersom jag anser att alla borde sprida dessa budskap och verkligen läsa och ta till sig. Det handlar om våldtäktskultur.

 

Den första länken är ett inlägg av Genusfolkets Hanna Gustavsson, som tar upp just vad våldtäktskultur innebär och vad de kan ha för konsekvenser. Det är ett hemskt inlägg att läsa, men också hemskt viktigt.

 

Den andra länken är en debattartikel i Aftonbladet av Inti Chavez Perez. Han tar för ovanlighetens skull upp vad ALLA män (och alla kvinnor?) kan göra för att få bort den våldtäktskultur som råder. Också en mycket viktig artikel om hur vi alla kan markera att så här vill vi inte ha det.

 

Med tanke på mitt tidigare inlägg idag om mina tankar kring Anders Timells "humor" så kan man hoppas att alla kan ta sig en funderare kring hur det lilla kan leda till det stora, hur ett "skämt" kan leda till acceptans för övergrepp.

Idag läste jag detta inlägg på Barnakuten.nu som handlar om nattning av barn och den otrevliga femminuters metoden.

Jag vill inte trascha de föräldrar som använt sig av denna. Jag vet själv, mycket väl, hur det är att ha ett barn som inte vill sova när man själv är aptrött och hur man kan komma till det stadie att man är beredd att testa nästan vad som helst bara man får sova. Men jag är glad att jag suttit med Nico tills han somnat under hans första år. Och att de gånger vi testat att han skall somna själv så har vi gått dit så fort han ropat.

Det har varit en sak jag känt starkt som förälder och det är att mitt barn skall veta att jag alltid finns där för honom. Att om han behöver mig så finns jag där. Att om han ropar så kommer jag.

Igår såg jag förresten World War Z, en film jag lääängtat efter att se så himla länge. Måste därför skriva lite kring vad jag tyckte och tänkte om filmen. Skall försöka undvika spoilers, men de kan förekomma beroende på vad man anser vara spoiler.

 

Filmen är alltså baserad på boken med samma namn, skriven av Max Brooks. Jag älskade boken då jag läste den då den är skriven på ett väldigt annorlunda sätt. Boken utspelar sig efter "kriget" och huvudpersonen samlar in fakta och ögonvittnesskildringar från olika delar av världen för att dokumentera vad det egentligen var som skedde. Den är väldigt trovärdigt och realistiskt skriven och innehåller en blandning av intervjuer, dokument, brev och annat. Tillsammans målar dessa upp en bild av vad det egentligen var som skedde.

 

Med andra ord så visste jag med en gång att detta var en bok som man så gärna ville se på film men som också skulle vara väldigt svår att göra om till film, då den utspelar sig över hela världen och ur många olika människors synvinkel. Och filmen är också väldigt olik boken då man har skrivit om och förenklat handlingen på många sätt.

 

Filmen utspelar sig inte efter "kriget" utan precis i början och huvudpersonen är en fd. militär (?) som spelas av Brad Pitt. Han får motvilligt i uppdrag att ta reda på ursprunget till den farsot som drabbat världen vilket leder honom på en resa runt världen.

 

Min omedelbara reflektion då jag hade sett filmen var att jag tyckte väldigt mycket om den ur underhållningssynpunkt. Det var en ny twist vad gällde zombies, och jag älskar ju när man kommer med något nytt på det gamla zombietemat. För att vara denna typen av film var det också en bra blandning av mänskliga relationer och skräck. Den hade sina riktigt spännande ögonblick.

Om jag enbart skall titta på filmens underhållningsvärde, enligt mig, så hade den egentligen bara ett problem.. och det var att man skyndade på handlingen lite väl mycket i vissa delar och att det "knöts ihop" lite väl hastigt i slutet. Men kanske var det svårt att få ihop med tanke på bokens omfattning. Jag vet ju också att de hade lite problem när de gjorde filmen och att de gjorde om många scener, vilket kostade en hel del pengar, och därför kanske hela filmen inte har samma flyt (?).

 

Om man skall analysera lite djupare så kan man ju säga att det är som i vanlig klassisk Hollywood-anda (även om filmen är amerikansk-brittisk) där kvinnor inte får stort utrymme. Det finns många, många män i filmen men egentligen enbart tre kvinnor (om man ej räknar med de två barnen). Två av dessa är namngivna, om den tredje är det så har jag glömt det. Den enda kvinnan är huvudpersonens fru vars uppgift är att ta hand om barnen. Den andra är en kompetent soldat men som trots detta måste räddas av huvudpersonen. Den tredje är en slags forskare. Med tanke på Bechdeltestet så tror jag inte att de direkt samtalar med varandra någon gång under filmen, utan det är männen som är primärt fokus.

HBTQ-personer är icke närvarande i filmen. I filmens värld är det ju lite så att homosexuella kan få finnas med som kul sidekicks i komedier eller om filmen är ett drama på just homo-tema. Att ha med en homosexuell mitt i en zombiefilm går inte för sig. Vad gäller etniciteter så är de ju i en hel del länder men i huvudsak är karaktärerna som är viktiga för filmen vita (förutom huvudkaraktärens svarta polare och ett barn med utländsk härkomst).

Nu kanske man inte kan skylla en del av detta på filmen i sig då den utgår från en bok och använder sig av karaktärerna i den... men med tanke på omnämnda omfattning av boken hade man nog kunnat lägga upp det lite annorlunda.

 

Sammanfattningsvis så tycker jag dock om den. Den kommer inhandlas, finnas i min filmsamling och kommer ses igen. I love zombies. Speciellt när de är snabba :)

 

Om ni inte sett den så kan ni ta en titt på trailern här.

 

Tänkte dela med mig av ett klipp från TYT där de pratar om en kolumnist i en av USA:s större tidningar som skrivit ett slags vidrigt försvarstal för våldtäktsmän. Och där han även anklagar Miley Cyrus för att orsaka våldtäkter (?).

Detta kan man se om man vill bli lite pissed. Jag blir det i alla fall.

 

Dock kan man ju ha med sig att synen på feminism inte ser likadan ut i USA som i Sverige. Tyvärr är den nog (ännu) mer hätsk. Samt att man i USA är lite mer sugna på att använda censur som lösning på olika problem. Nu menar jag inte att jag anser att kolumnisten som diskuteras bör få skriva sin dynga, utan detta är en reflektion på något som bara sägs i förbifarten när de diskuterar rape culture.

 

Varje morgon när jag åker till jobbet så lyssnar jag på MixMegapol. Mest för att jag sitter och hoppas på att det skall komma gamla musikklassiker som jag glömt att jag älskar samt för att deras "vänner" är väldigt bra. Speciellt så är Micke Tornving helt underbar och älskar hans inslag "Micke Tornving förklarar". Nu senast förklarade han varför det är så svårt att göra något åt saken i Syrien... och kände att jag fattade lite mer.

 

Jag vet att det anses lite bättre att lyssna på seriös radio på morgonen. Djupt prat på P1 eller nåt (inte för att jag har en aning om vad som pågår på den kanalen på morgonen). Men då jag vill ha mindre prat och mer oseriöst prat på morgonen så passar MixMegapol mig bra.

 

MEN..... det finns ett men... jag har så väldgt svårt för Anders Timell och hans ständiga sexistiska och plumpa kommentarer. Anders är säkert "en snäll kille egentligen", men är det inte dags att någon bara säger till honom på skarpen att skärpa sig för att vissa saker är bara inte ok att säga. Att han sprider en väldigt trist syn på kvinnor och män. Nu finns det säkert de som tycker att "äh, men det är ju bara så han är" eller "men han skämtar ju bara"... men det är ingen ursäkt för en del av den dynga han kastar ur sig. Bland annat HejBlekk och Schmenus har i tidigare blogginlägg, som jag nu inte orkar sitta och leta upp, just tagit upp det där med att sexistiska skämt sprider sexism lika mycket som "allvarligt menad sexism". Han tar sig även ofta friheten att basunera ut vad han tycker är ok och inte ok vad gäller kvinnor och deras utseenden, precis som om hans åsikt kring kvinnor var viktig. Kan han inte hålla sina synpunkter för sig själv istället för att basunera ut dem i radio som en sanning. Och ofta handlar kommentarerna om de kvinnliga programledarna... Hade jag varit en av dem hade jag blivit uppriktigt förbannad... men det bara fnissas för Anders "är ju så skojig" och "han är ju som han är"...

 

Nej usch... Jag tycker den enda som på allvar sagt ifrån, men då tyvärr ändå gjorde det på ett skämtsamt sätt, var Petter när han tog med en visselpipa till programmet och delade ut varningar vid olämpliga kommentarer och utvisade Anders ur studion om han inte skärpte sig. Alltid något.

 

Och skall någon komma dragande med yttrandefrihet eller "han står i alla fall för vad han tycker" så visst man får tycka vad man vill och man FÅR säga (nästan) vad man vill... men som en vuxen människa kanske man ska fundera på om man BÖR säga det.

Idag har mamma hjälpt mig fixa i vårt fina gå-in-skafferi. Tack <3.

Duktiga maken åkte och köpte material för att kunna göra klart inne.

 

Eftersom jag inte har mer att berätta bjussar jag på tre bilder jag sett på FB idag som jag tyckte om.

 

Den första är från utställningen Los Intocables (The Untouchables) av Erik Ravelo. Vem/vilka dör egentligen för våra synder?

Jag tycker om att ha kontroll. Att veta vad som händer. Att kunna styra. Jag tycker inte om att känna mig liten och maktlös.

Som när man skriver kontrakt med en byggfirma och de inte följer det utan allt ställs upp och ner. Eller som när man inte ens har ett riktigt rum på sitt jobb och bara förflyttas hit och dit utan förfrågan.

Känner mig frustrerad.

 

Hur hanterar man denna litenhetskänsla? Hur tar man kontrollen igen?

 

Minns ni Marvin i Office Space? Han med häftapparaten. Han som tillslut satt nere i källaren. Nu skall jag kanske inte jämföra mig allt för mycket med honom med tanke på hur han "löste" sitt problem i slutet. Men jag kan förstå hans frustration. Det kan jag.

 

När jag hämtade Nico idag så meddelade de att han inte hade ätit och han var så trött att jag trodde han var sjuk. Jag fick bära honom till bilen och när vi var en snabbis hos mormor och morfar så orkade han knappt säga hej till dem utan satt bara i min famn, lutad mot min axel och halvsov.

När vi kom hem somnade han nästan i soffan... men sedan visade det sig att allt bara berodde på hunger. När jag snabbt fick i honom mat så blev han pigg och busig och nu vill han inte sova alls istället.

 

Själv har jag varit trött och smådeppad med massa ångest men tänkte att jag fan måste ta tag i mig själv så fick i alla fall målat klart fönstret i skafferiet och målat listerna där en första gång. När Nico somnat skall jag ut och måla ett gäng panelbrädor. Hoppas jag. Beror ju lite på när han somnar.

...när jag tänker på byggubben just nu

 

Innan jag träffade min man var jag en mycket ångestfylld person. Redan som barn var jag rädd för mycket och oroade mig för mycket, och när jag kom upp i tonåren utvecklades detta till ren ångest som sedan inte ville släppa taget.

Om man inte vet hur det är att leva med konstant ångest så kan jag berätta att det är inget kul. Föreställ er det mest nervös ni någonsin varit i era liv... precis innan uppkörningen... när ni väntar på att få veta om den stora kärleken kommer ringa eller ej... stunden då du inser att du inte kan få partnern att ta tillbaka sitt "jag gör slut"... Den där känslan av illamående som gör att man inte kan äta riktigt, tankarna som maler så man inte kan sova och den ständiga rivande, klösande känslan i magen... som om ett djur därinne försöker slita sin väg ut.

Tänk den känslan, hela tiden.

Så hade jag det under flera år... varje sekund av min tillvaro så tänkte jag att jag inte stod ut mer.

 

Så träffade jag min man och ångesten försvann. Jag var trygg. Såklart att jag inte alltid var glad.. livet är ju som det är och ibland är man glad, ibland ledsen, ibland arg osv.. men jag hade ingen ångest mer.

Förrän nu...

Sedan den här konflikten med byggföretaget uppstod så kan jag knappt andas pga ångesten. Jag försöker tänka på annat men tankar på det hela nästlar sig in i mitt medvetande och det blir som en kramp i magen och jag får svårt att andas.

 

Jag önskar att han fattade hur illa han gör oss.

 

Det kommer ordna sig... allt löser sig. Jag överlever. Det är inte det.

Det är bara jobbigt att behöva gå igenom dessa känslor igen.