När det stora vansinnet rullar in
Idag är en sådan dag då jag pendlat mellan att storgråta, vilja kasta ut barnet ur huset och att känna mig som världens sämsta förälder. Är det bara jag som har sådana dagar?
Precis ALLT har varit en kamp och massor av skrik, gråt och gnäll... såklart varvat med ögonblick där han är helt underbar så man får världens sämsta samvete.
Började dagen med att ta med Nico och åka till Göksäter med mamma för att inhandla lite grejer. Då var Nico ändå relativt lugn förutom mindre utbrott som om man öppnar bildörren fel, han inte orkar vänta utan bara sticker, han inte får pilla på staplarna med porslinsprydnader och så vidare.
När vi kom hem var det dock kaos. Han skulle göra allt han inte får och varje gång man ber honom sluta säger han bara: Nej! Och tillslut blir jag vansinnig och gapar på honom, vilket han bara ignorerar också men som gör att jag mår skitdåligt efteråt. Jag vill inte vara en skrikförälder! Men jag blir så himla frustrerad för han lyssnar ALDRIG på mig... och jag lovar, jag har försökt pedagogiskt resonerande hundra tusen gången ungefär. Är han på sitt värsta humör brukar det resultera i att han spottar på en, sparkar en eller liknande. Mutor och hot är det enda som någon gång kan funka, och det känns ju jävligt kul.
Och det är inte så att jag har massor av regler... det handlar om basic saker som att inte göra saker som är farligt, inte klättra upp för stegen till vinden, inte gå ut utan skor, inte springa rakt ut på gatan, inte riva ner saker som går sönder och så vidare. Men nej..
Idag har han vid två tillfällen gallskrikit och gråtit i ungefär en halvtimme per gång för att han vill ha ett kinderägg, han har kastat en sopskyffel i ansiktet på mig för att han tyckte det var kul, han har snott mat från min och Hampus tallrik och avslutade det hela med att få vansinnes utbrott när jag bäddat hans säng för han ville ha sängtältet på golvet och sova där medan jag sa att det inte funkar om man hällt ut Duplo över hela golvet.
Känner att jag seriöst behöver hjälp men vet inte var man kan få det.. För jag fattar ju att det inte är honom det är fel på utan att det brister någonstans i vår kommunikation. Jag vet också att han gör mycket han inte får för att han vill ha uppmärksamhet men jag har varit med honom större delen av dagen men han kan inte acceptera att jag har en enda minut då jag gör annat. Jag vill inte skrika för hatar att skrika, han lär sig att skrika och det leder ingenstans förutom att han tillslut blir ledsen. För jag märker ju att han söker kontakt för han vill kramas efteråt, och då mår man ännu sämre.
När han bråkat under hela tiden jag målade hans fönster och det slutade med att locket gick sönder och jag fick färg överallt (inte hans fel) och jag helt bröt ihop och bara grät så reagerade han i alla fall. Eller först skrattade han, men när jag med ord sa "Jag är ledsen Nico" så sa han "Oj" och såg riktigt förvånad ut för att sedan klappa mig på huvudet och försöka trösta.
Och det är ju också ett problem, att hans autistiska svårigheter ofta gör att han faktiskt inte alltid ser om man är ledsen eller arg... och oftast om man säger att man är arg så säger han bara: Nej.
Vad fan gör man....? För han är världens bästa unge och jag känner mig rent usel.
