Knyttet - kort men tjock

Jag har ytterst ytterst svårt att hålla mig saklig och undvika personangrepp av det elakare slaget när jag skall skriva om Marcus Birro, för få människor i världen går mig på nerverna så som denna människa.

Vad lever han i för värld?

 

Nu senast läste jag ett av hans blogginlägg som, som vanligt, inleds med att han förfasar sig över ateister... som enligt honom inte bara saknar moral utan också med största sannolikhet super eller tar droger för att "fylla sitt inre tomrum" *tillåt mig småkräkas*

 

Efter detta börjar han tala om "sanningar" (Ja han talar då om Guds sanning) och skriver att det är ett uppror mot Gud och "det politiskt korrekta som dras till sin galnaste spets" att Göteborgs kommun beslutat att på sina utskick rörande stadens arbetsplatser numera har också en ruta där det står “övrigt” under frågan man eller kvinna…För människan är ju skapad i Guds avbild...

 

Ok... så Gud kan alltså då vara både man OCH kvinna, men att han skulle kunna vara även något annat är i Birros värld absurd. Inte ens Gud kan tydligen vara mer än två kön.. sedan tar det stopp. Och att det finns människor som indentifierar sig som och är något annat har absolut ingen betydelse för Birro... Fuck människovärde - nu talar vi om Guds sanning här. Och han kallar ateister för omoraliska?

Sedan tycker han att rätten till fri abort inte skall få finnas. För så tycker Gud, enligt honom i alla fall. Transpersoners rättigheter och kvinnors rättigheter - inte ger Gud mycket för dem enligt Birro. 

Han höll nästan på att glömma att trampa lite på de homosexuella men sedan kom han på det där med att Gud bara tycker att heterosexuella skall få gifta sig och så var det klappat och klart. Inte så att han dömer någon, men Bibelns ord bör vara lag.

Jag är förvånad att han inte hade något elakt att säga om invandrare när han ändå höll på med tanke på att han tydligen ville få med alla andra utsatta grupper i samhället.

Sedan har han mage att avsluta med att skriva att utan dessa "sanningar" ser vi inte varandra och vi missar att vi är älskade för dem vi är. WTF!! Tydligen inte om man är trans, homo eller kvinna dock. Då får man fan se till att anpassa sig för att bli älskad.

 Birro får mig att....

 

Idag jobbade maken på West Pride igen så hela dagen har det varit my kiddo and I. Var orolig för hur det skulle gå för han kan ibland tycka att jag är urtråkig då min energinivå inte riktigt matchar hans, men har varit en underbar dag.

 

Vi tog det lugnt på morgonen och sedan tyckte Nico att han absolut behövde ett nytt Spiderman-block och jag tyckte att han behövde lite nya shorts, så vi bestämde oss för att åka till Stenungsund. Vi inledde med lunch på McDonalds (även om han åt ynkligt lite... han har ätit väldigt lite den senaste tiden.. vet inte om jag bör oroa mig) och sedan gick vi till leksaksaffären, men tyvärr hade de inget Spiderman-Block.

 

Tvingats lyssna på Nicos favoritlåt ett antal gånger nu.. tills han fick raseriutbrott för att jag inte kan namnet på alla bandmedlemmar (kan inte namnet på någon av dem rättare sagt). För att han skulle lugna sig och sova krävde han sedan gurka OCH köttbullar OCH youghurt...

Kan bli en lång kväll detta

 

Efter att frossat i rörliga bilder så skall jag nu enbart återge min dag på ett mer stillsamt och ointressant sätt.

 

Då maken spenderar dagen och kvällen med att jobba som ljudetekniker på West Pride (avis att han får se massa spännande föreläsningar och föreställningar och inte jag) så tog jag med Nico och mötte upp en vän och hennes dotter på Barnens Lekstad. Där röjde barnen runt som små vildar i tre timmar medan vi vuxna kunde ha vuxensamtal (som jag har så sällan att jag knappt minns hur man gör).

 

Efter detta skulle jag egentligen åka och handla parasoll till altanen men väl där så insåg jag att jag inte kan få in ett i bilen så plötsligt blev det grejer till sonen istället.

Sedan åkte vi till min mamma och pappa och hängde där tills Nico var så övertrött att han grät åt allt. Nu skall jag försöka få honom i säng vilket skall bli mindre kul med tanke på hans något labila humör.

 

Jag hoppade runt lite i soffan här hemma av glädje då WDF dök upp igen efter en bloggpaus. Kändes lite som att upptäcka att någon står vakt uppe på muren igen. Blickade uppåt och där var hon liksom..

 

Nu är jag ingen expert inom området och kanske missar jag någon viktig aspekt, men detta är bara en fundering jag har...

 

Människor som är lite negativt inställda till andra kulturer i allmänhet och till islam i synnerhet har en tendens att ofta nämna det där med hedersvåld. Gärna ta upp siffror på antal hedersmord och tala om detta hemska kvinnoförtryck och dessa vidriga förtryckande män...

Och det ÄR hemskt och det är kvinnoförtryck... men det jag inte förstår är hur det man så tydligt identifierar i en annan kultur kan gå en helt förbi i ens egen..

 

Alla de kvinnor som utsätts för misshandel och förtryck i sina relationer med män i Sverige då? Alla de kvinnor som utsätts för mord eller mordförsök i detta land för att de hade mage att inte se sig som någons ägodel och ville lämna en relation? Vad är det som gör att man vägrar se det systematiska förtrycket och den snedvridna kvinnosynen i det? Nej det är bara i andra kulturer som det beror på en dålig kvinnosyn och kvinnoförtryck, om den är en svensk man så är det ju faktiskt bara just den mannen som är lite dum och inte skall alla män lastas för det.

 

Så om Bengt slår ihjäl sin fru för att hon flirtat med grannen så är Bengt ett undantag från alla i övrigt mycket snälla och goa svenska män, ett psyko. Om Ahmed slår ihjäl sin fru för att hon flirtat lite med grannen så är det hemskt förtryck och kvinnosyn och så himla typiskt för hela den kulturen. Ingen som känner att det känns lite... skumt?

 

Och nej... det jag säger är inte att det är bra att generalisera på det sättet till vardags,i något av fallen. För varken alla svenska män eller alla utländska/muslimska män slår ihjäl sina fruar (majoriteten av dem gör det inte och det finns hyggliga män). Däremot är det bra att kunna se strukturella förtryckande mönster och de finns även i svensk kultur...

Låt oss bara klargöra detta lite. Om du är en person som använder dig av uttrycket "... men så får man ju tydligen inte säga nu för tiden..."... då har du antagligen sagt något som många andra haft invändningar mot. Med ganska stor sannolikhet har du sagt något som kvalificerar dig som skitstövel.

 

Och nej, det handlar inte om att du inte FÅR säga det. Du får säga vad du vill, nästan, men om man säger dumma saker får man också ta konsekvenserna av detta och inse att andra, mindre dumma människor, kommer att säga emot.

Så du får säga vad du vill... Säg du till de feta att du tycker att de är äckliga och ohälsosamma. Säg du att alla invandrare är kriminella. Stå på dig beträffande din rätt att säga negerboll. Säg att du tycker att kvinnans plats är i hemmet. Säg vad du vill. Du får det. Men då är du en skitstövel... och det kan du fan inte lasta andra för.

 

Jag är sååå trött på elaka skitstövlar som skall snyfta sig till sympati med ett " så får man tydligen inte säga nu för tiden"... Har de någonsin funderat på att det kanske, kanske är så att det finns ett skäl till att många andra "nu för tiden" inte tycker att det är ok?

 

(För trots vad vissa kanske tror så träffas vi i PK-maffian inte på årliga möten och bestämmer oss för "årets förbjudna ord" bara på ren jävelskap....)

Eftersom jag inte orkar skriva om de besvärliga sakerna idag så länkar jag istället till de som gör det.

 

 

 

 

 

Lova att ni gör det nu också...

Först tänkte jag skriva mer om valresultatet och det skrämmande med det, och sedan tänkte jag skriva om det sjuka med att en domare i USA lät en man som drogar och våldtagit sin ex-fru gå fri från fängelsestraff trots fällande dom med orden att hon borde "förlåta och gå vidare"....men så kände jag att jag fasen inte orkar tänka på mer negativa saker.

 

Istället kan jag berätta att sonen vaknade i morse och vrålade att han måååste ha pannkakor. Eftersom jag är usel på pannkakor så fick vi åka till mamma och pappa en stund efter dagis och få hjälp med det hela. Nico blev mycket nöjd.

 

Nu har maken just kommit hem och vi skall fortsätta med vår nya besatthet Veronica Mars. Jag går ju alltid all in och har nu börjat konsumera videoklipp med Kristen Bell (som spelar Veronica). Klippet nedan är min absoluta favorit.

 

När en man i USA skjuter kvinnor till döds för att han inte fått ligga så är det en del som uttrycker sympati för honom. Stackars ensamma kille. Elaka ytliga kvinnor. Varför vill de inte ha den snälla killen? Och även om just de kanske inte skulle gå och döda någon så säger de fy till de där lättklädda hororna som bara lockar men som de inte kan få... and so on

 

1. Kanske fick killen i USA inte ligga för att tjejerna kände på sig att han inte var en snäll kille... för snälla killar skjuter inte folk för att han inte får ligga!!

2. Att få ligga med tjejer är ingen jävla rättighet för män... Kvinnor finns inte till för männens skull.

 

Läs mer om detta på Sonjas och Atmosphere Girls blogg. Mycket bra inlägg.

 

Framför allt har jag tänkt mycket kring det Sonjas skriver kring det där underliggande hoten. Jag vet inte hur många gånger jag själv fått höra killar "skämta om" eller kommentera saker som "Tänk om jag hade våldtagit dig nu".. eller "om jag hade velat hade du ju inte haft så mycket att sätta emot"... Inte för att de tänker göra det, men bara som en påminnelse om att de anser sig vara de starka och jag är den svaga... att jag är i deras våld, men att de är "så snälla" att de låter mig gå. Jo, det är ju himla snällt beteende det där..

 

För de som anser att kvinnor och män redan lever jämställd och att feminismen inte behövs... hur många av de männen skulle svara ja på frågan att de alltid funderar på risken att bli våldtagen när de går ensamma på kvällen/natten? Hur många av dem behöver fundera på risken att råka illa ut om någon frågar om de vill följa med dem hem? Hur många av dem har ställt upp på sex eller kyssar för att de varit rädda att bli straffade annars? Hur många av dem har blivit tafsade på men inte sagt ifrån i rädsla att något värre kan hända om de gör det?

Hade inte tid att skriva igår, men många andra skrev de ord jag själv skulle ha skrivit. Kommer att länka till mer välskrivna inlägg vid senare tillfälle, men kortfattat är mina tankar dessa:

 

Jag blev mycket glad att F! och MP fick så mycket röster. Jag blev ledsen, rädd och skakad av att extremhögern fick så mycket röster, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det känns som när man betraktar en pågående katastrof på avstånd utan möjlighet att ingripa och förhindra.

Och jag tänkte på min morfars ord. Inför valet då vi röstade om vi skulle gå med i EU och ja-sidan vann så sade han till mig (han som i Norge upplevt andra världskriget) att "Det Hitler inte kunde göra med våld, gör de nu med papper och penna"... och nu börjar det kännas sant. Extremhögern börjar få mer och mer makt och vi har redan serverat dem EU som en plattform till hela Europa.

 

Jag vet inte vad jag skall skriva. Jag mår bara dåligt av det.

Som vanligt sätter hon ord på det viktiga

 

Jag kunde inte komma på en kul rubrik för ett inlägg som är en sammanfattning av min helg... men läs för all del för det innehåller både bilder, skryt och annat sköj.

 

Igår spenderade jag större delen av dagen med att vara trött och sträckläsa mina The Walking Dead-album som jag fick av maken i födelsedagspresent... och så ensamkväll sedan då jag var vaken alltför länge.

Idag var det upp ganska tidigt eftersom vi skulle till Göteborg på sista delen i Nicos utredning. Solen sken och hade hellre gjort nåt kul, men var en ganska trevlig dag ändå.

 

Idag skall maken iväg och ha någon slags sammankomst för ölprovning (känns lite störande stereotypt manligt men är ju inte så elak att jag dikterar hans fritid... inte helt och hållet i alla fall...hehe) och jag skall vara ensam hemma med sonen. Laddar med gamla filmer av det slag som jag vet att han inte tycker om, böcker och onyttigheter (borde ha köpt mer onyttigheter inser jag nu). Skall bara ligga i sängen och gotta mig (och ha stora nattningsfajten med sonen, som varje kväll nu för tiden).

 

Skall faktiskt bli riktigt skönt. Älskar min man men egentid är underskattat och alldeles för sällsynt.

Vi har till vår stora förundran insett att sonen numera kan hela alfabetet och dessutom kan stava till både det ena och det andra. Idag smet han t.ex. ut i föräldrarnas stall och hittade en sådan där dymo-maskin och på egen hand hade han producerat små lappat där det stod "Nicholas", "Mamma", "Pappa" och "Elin" (namnet på hans kompis).

 

Dock VÄGRAR han skriva för hand. Han kan skriva hela alfabetet och massa ord om han får göra det på datorn men för hand går det inte. Han kan testa någon bokstav men då de inte ser perfekt ut så säger han bara "kan inte" och ger upp. Hur mycket vi än försöker peppa och förklara att vi ju ser att det är en viss bokstav så vill han inte. Han är ofta så.. att om han inte kan något och det blir perfekt med en gång så vill han inte ens försöka mer. Han vägrar även att måla då han inte tycker att det blir som han tänkt sig.

 

Någon som upplevt liknande och har tips på hur man kan hantera det och uppmuntra honom att våga försöka och träna?

Ofta när jag hamnar i diskussioner med antifeminister så dyker samma typ av argument eller påståenden upp om och om igen. Som jag skrev innan så orkar jag inte alltid ta diskussionen, men jag tänkte här skriva lite kring hur jag brukar svara om jag gör det. Och om ni känner att man kan svara på ett bättre sätt eller har kommentarer kring att ni kanske tycker att jag säger helt fel, så får ni gärna kommentera. Alltid bra att ha bra svar på tal, och själv kan jag ibland bli helt blank då deras världsbild är så långt från min att jag inte ens vet vart jag skall börja.

 

Denna kommentar fick jag t.ex. i ett forum jag tillhör.

 

Ja så blir det när man plockar fram de allra sämsta exemplen och låter dem stå som modell för hela gruppen. Du vet som feminister tyvärr ofta gör med män. Känns "Mäns våld mot kvinnor" igen? Inte sjuka män, inte galna män, inte kriminella män, utan bara män. "Invandrares våld mot kvinnor" hade tex. inte varit ok att säga.

Ja detta är ett argument jag ofta hör, och nej jag anser det inte vara samma sak alls. Invandrare är en utsatt, underunderprivilegierad minoritet medan män är en normsättande privilegierad grupp. Att generalisera beträffande invandrare gör därför en stor skada mot en redan utsatt grupp medan generalisering beträffande män ibland behövs för att visa på ett strukturellt problem (även om jag inte ALLTID tycker att generalisering är bra).

Dessutom är det "lustigt" hur män tar så satans illa vid sig av just uttryck som "Mäns våld mot kvinnor"... Det är ju inte så att man säger "ALLA mäns våld mot ALLA kvinnor". Om jag läser "Mäns våld mot kvinnor" så är ju min omedelbara reaktion inte att "nej men detta kan ju bara inte stämma för själv blir jag ju inte misshandlad".

En annan kommentar som dök upp på samma forum är detta:

Så länge det kan kopplas till feminism vågar inte folk vanligen kritisera. Mycket osmakligt att det ska finnas en sådan spärr för att ett visst ord har blivit så infekterat.

Om inte myntaren av ordet hade verkat vara lite efterbliven hade ju jämställdism varit perfekt, men å andra sidan är det väl inga som kallar sig det så då kan man ju stjäla ordet. Problemet är då att de där som faktiskt är värda att göra narr av får ett tantrum och verkar lägga mer prestige i att behålla ordet "feminism" än det mål man är ute efter att uppnå. "Vi vill ha förändring. Av andra alltså. Vi vill själva inte göra en tillstymmelse till uppoffring.". Jag kör på för jämställdhet istället. Mindre utrymme för missförstånd.

Jag minns inte vem det var som skrev det men jag tyckte att det var så himla bra... att män har så fruktansvärt svårt för ordet feminism (eftersom de känner att de inte riktigt får vara med) medan ingen någonsin funderar över om allemansrätten bara gäller män. Så länge mannen är norm så är det frid och fröjd men omvänt så blir det ramaskri för att män känner sig uteslutna. Dessutom är ju män väldigt bra på att själva generalisera vad gäller hur kvinnor är....

Och jämställdister och feminister skiljer sig inte bara åt genom att de har olika namn utan de har olika åsikter, så det är inte bara att kalla sig för något nytt. Feminister ser att kvinnor är förtryckta och kämpar för att dessa skall få samma rättigheter och möjligheter (även om detta på många sätt automatiskt skulle medföra förbättringar och ökad jämlikhet för många män också), medan jämställdister ser det mer som att män är ungefär lika förtryckta men på ett annat sätt och inte alls vill erkänna männens överordning strukturellt.

För visst skulle det innebära en del "negativt" för männen om vi feminister fick som vi ville. För att en förtryckt grupp skall sluta vara förtryckt så gäller det ju att de med makt (männen) förlorar en del av sin makt. Männen skulle få saker också (större individell frihit fri från manlighetsnormen, ökat förtroende som föräldrar i samhällets ögon etc) men det går ju inte att komma ifrån att de skulle förlora en del av sina privilegier som de är vana vid. Är ju lite som om man vill jämna klasskillnader... då måste ju de rika avstå från en del av sin förmögenhet för att de som är fattiga skall få det bättre...

Sedan blir jag bara fnissig av förundran när människor påstår att feminismen inte får kritiseras... för blir vi något annat än kritiserade? Så mycket kritik, förlöjligande, hat och förminskande som vi får utstå så förstår jag inte riktigt hur män kan få bilden av att vi "inte får kritiseras". Känns lite som när rasister gnäller över att "de inte får säga något alls nu för tiden"...

 

Jag blir så imponerad av kvinnor som Lady Dahmer som klarar av att ta emot och bemöta hatiska kommentarer från män hela tiden, som hon bland annat ger exempel på här. Jag hade verkligen inte klarat av det. Som jag kommenterade på hennes inlägg så hade jag nog aldrig vågat öppna datorn igen om jag fick sådana kommentarer.

 

Nu för tiden vågar jag knappt diskutera feminism med män alls, för man vet vart det bär hän i slutändan. Och det handlar inte bara om att jag blir ledsen av personangrepp utan också att det skapar så mycket känslor av hopplöshet och otrygghet inom mig när jag tvingas läsa vad dessa män skriver. Vetskapen att det finns så många som bär på detta kvinnohat, som de själva inte alls fattar är kvinnorhat, och jag tvingas gå runt bland dem i samhället hela tiden. Det är en läskig tanke.

Idag fyller jag hundrade år, som sonen säger.... Fast egentligen 34. En helt ok ålder. Närmare 30 än 40 fortfarande.

 

Hittills har min födelsedag varit precis sådär inte alls födelsedagsaktigt som det varit sedan man fick barn. Vakna 6 på morgonen av ett barn som är varmt, trött och halvsjukt och som sedan spenderar resten av dagen ,med att skrika och gråta för rminsta lilla... när man själv sovit typ noll på natten då restless legs förvärras av värmen.

Så förmiddagen spenderade jag med att lyssna på sonen gråta varvat med att gråta själv.

 

Sedan tog jag mig i kragen och städade. Halvdant. I de rum som besökare kan tänkas vistas i. Sedan var jag svettig som en klimakteriedrabbad äldre kvinna och lade ner. Är bara mina föräldrar som kommer och de har gett upp hoppet om att jag skall vara huslig och ha det välstädat för länge sedan ändå.

 

När jag började se fram emot mat så ringde maken och sa att han måste jobba över så nu vet jag inte när middagsmaten (thaimat som jag beställt) kommer. Dessutom är det han som skulle köpa med sig bakelser så om han inte kommit om 40 minuter så har jag inget att bjuda gästerna på. Känns ju himlans bra detta.

 

Just nu vill jag bara gå och lägga mig och ställa in resten av födelsedagen. Alltså inte på det sättet att jag sitter och tycker synd om mig själv och gnäller utan jag vill seriöst bara få sova :)

... är i det närmaste omöjligt. Och nu talar jag alltså om att försöka skydda sitt barn från en förtryckande samhällskultur full av förväntingar på människan utifrån det kön denne tillhör.

 

Jag hade ju tänkt sova nu men så kom jag på att jag var tvungen att få ur mig lite av mina tankar kring detta. Sanna skrev i sitt inlägg (som jag länkade till i förra inlägget) om några av de normer som samhället tvingar på en. Heteronormen, cis-normen och tvåsamhetsnormen.

 

Som förälder vill jag att mitt barn skall växa upp i frihet att skapa sin egen identitet och sitt eget sätt att leva utan att påverkas av de förväntingar som dessa normer skapar... men jag vet ju att det inte är möjligt. Dessa normer genomsyrar allt. Men jag gör det jag kan, efter den förmåga och kunskap jag besitter så att säga.

 

Får dock erkänna att tvåsamhetsnormen är det jag helt och hållet misslyckas med att motverka. Detta av många skäl. Framför allt så ser min son enbart man-kvinna-par omkring sig. Jag och hans pappa, min bror och hans fästmö, hans mormor och morfar.... Till mitt försvar kan jag ju säga att vi faktiskt inte umgås med så många (typ nästan inga alls) så det är inte så att jag suttit och valt ut par att umgås med. Hade funnit det uppfriskande att umgås med människor som lever andra typer av liv. Dessutom är han tre år och med en fokuseringsförmåga på några sekunder så hade jag försökt förklara eller få in i samtal alla olika tänktbara familjekonstellationer så hade jag aldrig kunnat föra samtal med honom.

 

Vad gäller hetero- och cisnormer så försöker jag som sagt var se till att han erbjuds leksaker och kläder från båda sidor av det man anser vara för pojkar och det man anser vara för flickor. Egentligen är det numer inte så att jag tänker på det på det sättet utan han väljer själv saker och kläder från båda kategorierna och mitt enda bidrag numer är att  jag inte "gör en grej av det". Jag försöker se till att han ser film och tar del av böcker som innehåller både pojkar och flickor av olika slag och i olika roller. Jag försöker att inte tala med honom som om jag förustätter att han är heterosexuell (inte för att jag talar i sexuella termer alls med en treåring, men ni fattar kanske vad jag menar).

 

Dock kan jag ju inte skydda honom från omvärlden och det är svårt tycker jag. Jag kan inte hindra främlingar att kommentera och fråga kring varför "min son ser ut som en tjej", att han "borde klippa sig och inte ha på sig rosa". Jag kan inte påverka att hans omgivning fnittrar lite extra och på ett speciellt sätt när han har "tjejglasögon" eller leker med en "tjejgrej". Jag tror inte ens att de flesta själva är medvetna om att de reagerar lite lite annorlunda i de situationerna, men jag märker att Nico börjar reagera på det. Ser att han funderar.

Kan inte stoppa folk från att fråga om hans tjejkompis är söt. Det fungerar ju inte riktigt att jag skall springa runt som en polis, för då vågar ju folk inte säga ett ord och det blir ju inte så kul för honom heller. Och han har ju dessutom redan hört vad de sagt även om jag försöker säga emot.

 

Hur tänker ni? Hur gör man?

Idag har varit en något hektiskt dag då sonen fick vara med några timmar på jobbet, då jag sedan i ilfart fick hämta maken på jobbet då hans bil havererat och vi sedan ilade vidare för att förtidsrösta och slutligen köpa hämtmat då vi var i det närmaste döda efter att ha spenderat så mycket tid i min bil (i kö) då min ac är ur funktion.

 

Imorgon fyller jag år (grattis till mig) men jag ser redan framför mig hur det kan bli något av en mardröm då sonen redan nu spenderat en hel del tid med att skrika "JAG VILL OCKSÅ FYLLA HUNDRADE ÅR!! GE MIG PAKET NU!!!".

 

Men istället för att ta del av mitt kaos vill jag råda er att ta del av andra mer välskrivna saker... som dessa...

 

Fanny har skrivit detta inlägg om att folk måste sluta framställa SD som offer, och dessutom sluta köpa argumentet att folk röstar på dem för att man tycker synd om dem. Jag instämmer i hennes åsikt att få människor röstar på SD (eller på något annat parti) för att man tycker synd om dem, man röstar på dem för att man är rasist. Punkt.

 

Sanna har skrivit ett toppeninlägg om det problematiska med könsuppdelade grupper, eftersom man faller in i väldigt mycket normtänk och glömmer/förbiser alla de som inte passar in i dessa normer (extremt kort sammanfattat så ni MÅSTE läsa hennes inlägg!!)

 

Dessutom måste ni läsa Kickans inlägg om hur skämt aldrig rättfärdigar sexism och rasism. "Det var ju bara ett skämt", är ingen godtagbar ursäkt för att slänga ur sig vilken skit som helst.

 

 

 

Sitter i sängen tillsammans med ett sjukt barn och tänkte passa på att svara på de fårgor jag fick. Tack Helena och Sofie som made my dream come true :)

 

Helena ställde följande frågor.

Vad tycker du är svårast som förälder?

Den var klurig för jag tycker att det är mycket som är svårt. Kanske är det svåraste den där ångesten och det dåliga samvetet för att man vill vara "den perfekta föräldern" men inte riktigt känner att man räcker till alla gånger. Hade en vision om att jag skulle vara en sådan där rolig förälder full av påhitt och pyssel hela tiden... och så visar det sig att jag oftast är trött och i halvkoma. Man vill ju vara en bra förebild också så man får ständigt värdera sig själv och sitt beteende, vilket i och för sig är lärorikt och utvecklande. En annan stor grej är det som jag kommer skriva mer om under Sofies fråga, det vill säga att försöka skapa en miljö där min son kan få möjlighet att slippa pressas in i könsstereotyper. Fast nu blev ju svaret mer av det filosofiska slaget, och om jag skall vara mer praktiskt så är det ju ärligt talat väldigt väldigt svårt att få honom att göra som jag säger. Det är en svår nöt att knäcka; hur får man ett barn att göra som man säger (när det faktiskt behövs... han behöver ju inte vara en lydig liten slav) utan hot och mutor? I don´t know.

Om du fick 10 miljoner kronor att göra vad du ville med, vad skulle du göra då?

1 miljon till brorsan, 1 miljon till mamma och pappa och 1 miljon till välgörenhet först och främst. Sedan hade jag betalt av alla våra lån. Jag hade gått ner i arbetstid och fokuserat mer på att skriva och träna. Hade låtit maken få vara tjänstledig från sitt jobb och sysslade med sin hobby i ett år. Hade säkert lagt i alla fall två miljoner på boendet och saker kring det. Tagit med familjen på en rejäl semester. Köpt en hel massa böcker. Resten hade jag sparat dels till mig själv och en del i en fond som jag kunde använda för att hjälpa människor :)

Och slutligen, godis eller salta snacks?

 Om chips faller under kategorin salta snacks så blir det helt klart chips. Överlag är jag nog mer förtjust i salt än sött.

 

Sofie skrev följande:

Jag har också en son, en ganska ny en, 2 månader, jag undrar, hur känner du inför just det, oroar det dig, med tanke på hur män förväntas vara i vårt samhälle?

Ja jag oroar mig en hel del över det faktiskt. Framför allt då jag ju vet att vad jag gör bara har en liten påverkar, medan vad resten av hans omgivning (kompisar etc) har större påverkan.... vilket är lite ångestframkallande. Tänkte senast på det när jag läste detta inlägg av Lady Dahmer. Nu hoppas jag ju dock att det kan påverka i alla fall en hel del att vi har mycket genustänk i vår uppfostran och att min man verkligen inte är någon "macho snubbe" utan förmedlar många "mjuka värden". Vi försöker alltid se till att Nico får ta del av hela utbudet vad gäller kläder och leksaker och inte begränsas av könsstereotyper, och lär honom att bejaka och känna alla känslor osv. Dessutom är jag fantastiskt nöjd med det genustänk som finns på hans förskola. Han kommer ju dessutom inte kunna missa allt mitt prat om feminism och sådana frågor så jag får hoppas att det smittar av sig lite.

Fast självklart oroar jag mig ändå. Jag kan t.ex. märka skillnad på hur han beter sig beroende på om han lekt med flickor eller pojkar på förskolan (i alla fall vissa av pojkarna), och han är ju för liten för att diskutera det hela med och kan ju inte förbjuda honom att leka med vissa. Man får väl göra sitt bästa och hoppas att det räcker :/.

 

Tack för frågorna och fritt fram för andra att ställa fler :)

 

På Genusfolket hade de gjort ett litet inlägg om de olika partierna i EU-valet... Jag minns inget av vad de skrev... jag kom av mig helt och drabbades av ett akut trauma.

Hur skall man kunna koncentrera sig på något alls när de väcker upp ens barnsdoms mardrömmar. Hur kan man använda sig av denna bild...... Åååångest

 

Nej jag är inte Socialdemokrat, men trots att mina politiska åsikter skiljer sig från dem så tycker vi lika i en del. Bland annat kring hur viktigt det är att rösta och att det är extra viktigt nu då hela Europa tycks gå i en väldigt negativ riktning. Vi måste lära oss av historien.... för vi är faktiskt inte så långt ifrån att återupprepa en väldigt fruktansvärd period av det förflutna som somliga vill tro. Så se denna.

 

Jag som är som en liten dinosaurie och inte använder twitter (för att jag inte riktigt förstår mig på det om jag skall vara ärlig... behöver kanske en sådan där seniorkurs) har tagit del av Skolverkets senaste idioti via Sannas blogg, som jag uppmanar er alla att läsa både detta och detta.

 

Om jag skall formulera det med mina egna ord så kan man säga att det handlar om att Skolverket tycker att de är duktiga och slår ett slag för yttrandefriheten när de nu säger att skolor som skall bjuda in politiska partier skall bjuda in alla partier, även de med odemokratiska åsikter och åsikter som kränker t.ex. homosexuella eller invandrare. De tycker att detta är helt ok så länge de där otrevliga åsikterna inte får stå oemotsagda utan skolpersonal kan finnas där för att säga emot dem och förmedla skolans värdegrund.

 

Yttrandefrihet i all ära och allt sådant, jättebra grejer, men vi har ju även lagar som säger att man skall slippa diskrimineras och kränkas. Man skall också kunna känna sig trygg på sin skola. Känner man sig verkligen trygg där om det tillåts komma människor in på skolan för att sprida hat mot den person man är? Känns det verkligen så mycket bättre att sitta där och höra alla ens skolkamrater ta del av fördomar och kränkningar riktade mot en bara för att det står nån lärare eller en rektor och säger emot?

 

Blir helt matt, och ledsen. Hur fan tänker Skolverket här? Skall det inte kunna finnas en enda fredad zon för unga där de skall kunna existera med vetskapen att de är skyddade och inte blir utsatta. Framför allt inte utsatta för kränkningar som sanktioneras av skolan. För oavsett om skolorna nu blir tvingade till att agera på ett visst sätt så är det inte så de unga kommer känna. De kommer känna sig svikna av sina skolor. De kommer känna sig ensamma. Och det handlar om unga människor som redan kände sig utsatta och ensamma från allra första början.

Jag har åter sett ett litet tillskott av läsare vilket ju alltid är väldigt trevligt. De som vill får gärna presentera sig för jag blir ju lite nyfiken på vilka ni är :)

 

Och sedan har jag ju en liten dröm. Drömmen om att en dag kunna ha en "frågor och svar" med frågor som faktiskt ställts till mig och som jag inte bara snott från någon annan blogg :) Så har ni frågor så ställ dem... och har ni inga så hitta på några för att vara snälla :) Make my Dream come true :)

... då skulle jag bygga ett mysigt litet stenhus i skogen....så det så..

 

Imorgon skall jag se om jag kan ta mig till lokalen där man kan förtidsrösta i EU-valet. (ALLA måste rösta!!)

 

Känner genuin oro inför valen i år. När jag var yngre kände jag inför valvakan som inför schlagerfestivalen ungefär. Man hade sin favorit men brydde sig inte jättemycket om vem som vann. Så blev man äldre och insåg att det där valet faktiskt påverkar våra liv. Hur våra liv kommer se ut de närmsta åren. Hur andras liv kommer att se ut. Och när Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen så insåg man verkligen att nu gäller det att se upp om inte allt skall gå åt helt fel håll.

 

Men det är så lätt att luras. Tänkte på det igår då jag såg ett klipp på YouTube med en man som kallar sig religionskritiker. Som ateist tycker jag om religionskritik så jag ser en del sådant. Denna gång kände jag dock avsmak och stängde av för denne man hade snabbt passerat gränsen mellan religionskritik och ren rasism... och detta är något jag lagt märkte till allt mer de sista även i de ateistiska forum som jag läser.

 

Många verkar ha väldigt svårt att förstå skillnaden mellan religionskritik och rasism, och visst kan det vara vanskligt. För mig är skillnaden att jag för det första kritiserar alla religioner, inte enbart utvalda sådana. För det andra kritiserar jag religionen i sig och inte religionsutövarna - så länge de inte på något sätt skadar andra. För det tredje, när jag kritiserar individer inom en religion som jag anser vara helt ute och cyklar så är jag medveten om att det är just den individen jag kritiserar och försöker att inte bunta samman alla (men jag förnekar inte att jag ibland kan uttala mig generaliserande, I´m not perfect). För det fjärde så ogillar jag religion men jag hatar inte religiösa på något sätt. För det försöker jag basera min kritik på fakta och inte på lösa fördomar och rykten.

 

Och med tanke på det där med fördomar och rykten så tycker jag att människor i allmänhet verkar ha stora svårigheter med källkritik. Man delar saker hej vilt på nätet utan att fundera på om det är sant eller ej.

Var ju tydligen någon rysk (?) artikel som delats hur mycket som helst på facebook där man hävdade att svenska kvinnor hade gått ut och protesterat på gatorna i helgen eftersom det finns för få män i Sverige att gifta sig med.... När man läser en sådan sak så blir man ju dels lite ilsk men främst så kanske man skrattar och tänker att "hur fan kan de tro på det?" och "varför hitta på en sådan sak?"..... men då kanske man skall fundera lite på allt man själv delat som handlar om människor i andra länder, med andra kulturer eller andra religioner... och på hur sant/osant det kanske var...

 

Nico var trött i morse. "Inte dagis. Hemma gosa mamma" sa han och mitt hjärta gick sönder lite. Vad jag önskar att man i de lägena bara kunde säga "Då skiter vi i dagis och bara gosar hela dagen". Men så kan man inte det. Och så känner man sig som en stor skit.

Lady Dahmer skrev ett inlägg om det lilla lustiga fenomenet att man ibland kan drömma om någon man man sett på tv eller i någon film, som kanske annars inte alls är någon man skulle intressera sig för, men som i drömmen är så fantastisk att man utvecklar en liten kortare förälskelse.

 

Jag är ofta med om detta och kan sjölv bli förvånad vilka män min hjärna väljer ut... eller nej, nu för tiden blir jag väl inte förvånad längre. Har ju skrivit om detta innan och tydligen har jag ju en förkärlek för långt hår och mantlar... och tydligen tycker mitt undermedvetna att dryga och elaka män är fantastiska.

 

De senaste snubbarna att dyka upp nattetid och hälsa på The Hound från game of Thrones och Snape från Harry Potter..

 

Jag tycker att det här med att vi lever i en våldtäktskultur är något som man inte kan belysa tillräckligt. I mina ögon är denna våldtäktskultur en av de allra största delarna av det kvinnoförtryck som finns. Härska genom att sprida rädsla. Genusfolket skrev om detta häromdagen, och helst bör man gå in och läsa deras välskrivna text, men då jag vet att inte alla orkar länka sig vidare så har jag kopierat det de skriver om de komponenter som ingår i en våldtäktskultur och utgår från dem i min egen text. 

Viktiga komponenter som ingår i en våldtäktskultur är bland annat:

• Victimblaming eller fokusering på allt annat än förövarens handling (ex, “Varför drack hon sig berusad?” ”Varför gick hon med honom hem om hon inte ville ha sex?”)

• Trivialisering av sexuella övergrepp (ex, se t.ex Steubenville)

• Slutshaming eller att använda kvinnors historia av frivillig sex för att skuldbelägga dem om de någonsin utsätts för ofrivilliga sexuella situationer (ex, klassiska uttryck som ”Om du beter dig som en slampa blir du behandlad som en slampa” och “Horor kan inte våldtas”)

• Överseende med sexuella övergrepp (“Boys will be boys!”)

• Objektifiering av kvinnor och synsättet att kvinnor befinner sig i offentligheten på mäns villkor och att deras kroppar och sexualitet är objekt som de måste ”skydda” (ex, ”Kvinnor bör tänka på hur de klär sig och beter sig för att inte bli våldtagna precis som man låser sin cykeln för att den inte ska bli stulen”)

• En hårt begränsad mansroll, d v s mycket snäva ramar för män att hålla sig inom utan att få sin ”manlighet” ifrågasatt.

• Hypermaskulinitet och sexuell aggression hos män glorifieras, d v s män som visar svaghet, mjukhet eller ömhet (särskilt till andra män) hånas och förlöjligas. En våldtäktskultur genomsyras av hånande av män som uppfattas som ”kvinnliga.” Män som blir våldtagna i en våldtäktskultur blir dubbelt bestraffade för detta.

• En stark tro på överdrivna siffror om falska våldtäktsanmälningar eller idén att kvinnor som medvetet anmäler namngivna män för våldtäkt de inte begått är mycket, mycket vanligare än studier visar (”Alla vet att kvinnor ofta anmäler oskyldiga män för våldtäkt för att de ångrat sig dagen efter”)

Förutom att jag i helgen spenderat en del tid med sonen på Barnens Lekstad och sådant så får jag ju säga att jag är något av förlorad i Harry Potter-världen för närvarande. Maken tror att jag är lite störd då jag alldeles nyss såg alla filmerna (igen) så böckerna därav inte borde vara så spännande.. men jo jag bara läser och läser just nu.

 

Samtidigt får jag massor av egna idéer gällande barn- och ungdomsböcker jag vill skriva... och kanske är det dags att ta tag i det snart. Har i ungefär tjugo år eller mer laddat för att ta tag i det där med bokskrivandet men är för feg för att verkligen sätta igång. Rädd att försöka och inte lyckas bli klar. Rädd att bli klar men att det är uselt. Men snart måste jag ju. Tänk vad hemskt om jag skulle ramla ner död knall fall med alla dessa tusentals berättelser kvar inne i mitt huvud. Förlorade.

 

Men först måste jag läsa klart om Potter.. och sedan så får jag väl... nej jag skall inte lova eller skriva om det alls. Kan inte känna krav eller press... men vem vet, en dag kanske den står där. Den första boken.

 

Anledningen till att det inte skrivits så mycket i helgen beror dels på att jag haft fullt upp men också då Fanny bloggat mycket om det här med sex, sexualitet och samtycke det senaste... och jag ville skriva mina tankar om detta men helt fastnade varje gång och bara raderade det jag skrivit.

 

Jag tycker det är svårt att skriva om just det, eftersom viss släkt och vissa vänner som läser detta kanske inte vill ta del om just saker som har med mitt sexliv att göra, samt att jag själv kanske inte vill lämna ut alltför mycket privata saker (man kan ju tro när man läser en sådan här blogg att man är väldigt öppen men det är såklart så att jag utelämnar extremt mycket som jag anser vara för personligt). Dessutom är det svårt att skriva sina tankar om något någon annan skrivit om innan utan att det låter som att man försöker häva att den andre har fel på något sätt... och så ligger det ju inte till. Av kommentarerna att döma så förstår jag ju också att många delar Fannys upplevelser, och då tänkte jag att jag kanske haft "tur" i många avseenden.

 

Kan ju låta konstigt då jag tidigare skrivit om att jag utsatts för övergrepp, men att sätta sexuella övergrepp i samma kategori som sex är för mig lite som att kalla en smäll på käften för en hårdhänt smekning så just dessa upplevelser lägger jag åt sidan i detta resonemang.

 

Men sedan så insåg jag att jag kanske inte alls haft tur utan att det faktiskt handlar om att jag är väldigt noga med mina gränser. Jag skulle faktiskt till och med tro att vissa skulle anse att jag är rätt egoistiskt sexuellt sätt. Har jag inte lust med något så gör jag det inte. Ställer inte upp för någon annans skull. Är jäkligt tydlig med vad jag gör och inte gör inom det området och bryr mig faktiskt mest om mig själv i sexuella situationer.

Visst har jag upplevt enstaka gånger att det inte känts helt ok eller att killen mest kör sitt eget race, men lika många gånger har jag nog varit den som kör på och bestämmer. Och majoriteten av gångerna har jag känt en ömsesidighet och att man är på samma våglängd, oavsett om den våglängden innebär att man genuint bryr sig om varandra och det är något kärleksfullt eller att man båda är medvetna om att det bara handlar om sex.

 

Sedan tycker jag att det är svårt att tala om min inställning till sex som något statiskt eftersom denna förändrats mycket över åren. Jag har haft perioder då jag inte alls velat ha sex och perioder då jag haft väldigt mycket sex. Men trots vissa mäns försök att ta makten så har jag genom alla perioder ändå haft en känsla av att min sexualitet tillhör mig.

 

Men nej, jag känner att detta ämne var alltför komplext för att jag just nu skall ha tid och ork att förklara mina exakta tankegångar, och alltför svårt utan att lämna ut detaljer jag inte vill lämna ut... så vi lämnar det där for now.

 

Titta här vad Calleism informerade mig om (tack för tipset!!!).....

 

Nu kommer jag göra det igen.. det som alla säger att man inte ska. Jag kommer skriva ett inlägg som handlar om massa olika saker utan röd tråd bara för att jag inte orkar dela upp det i fler inlägg. Så började jag först att skriva men sedan kom jag på att min lilla varning kan misstolkas som den där klassiska kvinnliga ursäkten som vi lärt oss att leverera "nu skall jag försöka prestera men kommer nog inte göra det så bra"... men nej, det är fan ingen ursäkt för det är min blogg och jag skriver som jag vill :)

 

I alla fall har jag spenderat min dag på detta sätt... ja, varför inte ta det i punktform.. alla tycker väl om saker i punktform..

* Jag har sovit relativt länge för att vara en människa med en snart-4-åring hemma

* Jag åkte till affären och köpte världens dyraste lyxfrukost

* Vi åt denna lyxfrukost på altanen i solen och njöt (förutom av den ekologiska brie-osten som smakade skit)

* Jag har fastnat i en Harry Potter bok och satt och läste medan maken byggde ny altantrappa med räcke

* Jag har målat altanstaket

* Jag tog en tvåtimmars Harry Potter-paus från målandet

* Jag målade klart

* Jag har lekt med sonen och försökt att städa i hans rum

* Jag har haft ont i magen

 

Ja det är väl det.

 

Sedan fastnade jag i Flickvänsmaterialets blogg. Har hört mycket gott om den men nästan med flit undvikit för om jag följer mer bloggar så har jag snart inget liv, men så kunde jag inte hålla mig och så var jag fast. Rekommenderas.

 

Och när jag är inne på att rekommendera läsning så rekommenderar jag detta inlägg på Lady Dahmers blogg, av ingen annan anledning än att jag tycker att det är klokt.

 

Avslutningsvis tänkte jag återkomma till det där med förebilder och ansvar som många skrivit om det senaste. Jag är lite kluven (som jag så ofta är) för å ena sidan känner jag att det där med att vara förebild så lätt leder till krav på perfektion och duktig-flicka-syndromet. Att man skall vara så jäkla rätt hela tiden att man knappt vågar öppna käften för man kan alltid kränka eller såra någon, och ibland är ju den kritik bloggare får i det närmaste absurd. Å andra sidan anser jag att man ju måste ta ansvar för vad man säger och skriver och vara mottaglig för kritik. I många fall är det ju bra att någon påpekar att man tänkte lite tokigt eller att det man skrev kan misstolkas. Dock kan jag ju anse att det är skillnad mellan att någon påpekar att ett ordval kan tolkas som transfobiskt och att någon som är blond drabbas av stora vansinnet om man skriver att man föredrar brunt hår... om ni fattar vad jag menar.

 

Men jag tror inte att så många skulle se mig som en förebild.. men vem fan vet. Det senaste har jag insett att andra tydligen har något högre tankar om mig än vad jag själv har. Inte så att jag tänker negativt om mig själv, men jag har liksom aldrig sett mig själv som en person som andra skulle "se upp till"... men tydligen kan det vara så ibland.. och det är ju kul.

 

 

 

 

Minns ni när man var liten och betraktade vuxna och trodde att en dag när man själv blev vuxen så skulle man känna sig just så. Känna sig vuxen, trygg och säker. Aldrig vara nervös utan bara ha svar på allt och så...

 

Undrar fortfarande när den dagen kommer. Är det normalt att vara över 30 och fortfarande få nervösmage och må lite illa av stress och nervositet inför varje möte på arbetet?

Om de inte innan gett mig en dagordning vill säga. Känns så mycket bättre när man vet exakt vad som skall sägas.

 

 

Jag går lite i faser gällande mitt läsande. Ibland är det scifi och fantasy som gäller, ibland mer vetenskaplig litteratur, ibland deckare.. och nu skall jag in i Harry Potters värld.

Har faktiskt inte läst en enda av de böckerna innan... På grund av att jag drabbades av en extrem avundsjuka att hon och inte jag hade skrivit böckerna.. haha. Bojkottade faktiskt filmerna i början av samma anledning. Kan ni förstå hur extremt löjligt av mig!!?? :D Tänk att bli så ilsk över att inte själv ha skrivit böckerna att man bara vägrar läsa dem... helst sjukt beteende.

 

Men nu har jag i alla fall kommit över detta. Grattis till mig.

Köpte de fem första böckerna via Tradera och skall nu börja gotta mig i dessa så snart jag hinner och orkar.

 

Kickan Wicksell skrev detta inlägg om hur vi kanske borde stötte och peppa varandra mer och inte bara kritisera, speciellt då det egentligen inte är själva budskapet som kritiseras utan sättet det formulerades på.

Jag tycker att hennes tankar och hennes tips är fantastiskt bra, och något jag verkligen tycker att jag själv och andra bör ta till sig av.

 

Och även om Kickan kanske främst avsåg feminister emellan så kom jag att tänka på detta idag då jag såg en artikel om en äldre man som hade gjort en egen liten protest mot det han ansåg vara sjuka kvinnoideal genom att skriva en skylt som pekade mot en modell på en reklamposter, med texten "Så ful och mager modell". Detta fick genast många att gå i taket då de ansåg, med rätta, att hans ord innebär skuldbeläggning och dubbelbestraffning av kvinnor och att han genom sitt yttrande om att han tycker att kvinnor skall ha mer hull än en gång föll in i mönstret av att det är mannens blick som skall döma kvinnan och mannens begär som skall diktera hur kvinnan skall se ut. Och jag håller med i kritiken. Det var inget bra sätt att protestera på då han försökte byta ett ideal mot ett annat, att han skulle döma hur denna kvinna såg ut och att det faktiskt inte är speciellt snällt mot de som är naturligt smala.

 

Men samtidigt känner jag att denne man ville väl. Han såg ett ideal som han ser överallt i samhället som han kände kan skada hans barnbarns hälsa. Han försökte protestera mot detta, men så blev det fel. Och jag tycker faktiskt att man måste ta i beaktande om motivet är illvilja eller okunskap. Med detta sagt så anser jag inte att hans budskap behöver stå oemotsagt, men att man hade kunnat bli att håna, förlöjliga och offentligt hata mot denna man som faktiskt trodde han gjorde något FÖR kvinnor och inte mot. Kanske kunde man sakligt försöka förklara i kommentarer och på en mer trevligt sätt upplysa honom om hur fel det blev och hur han kanske kan tänka nästa gång.

Jag vet att många blri galna av just detta, att man säger att man skall vara trevlig. Men jag säger inte att man ALLTID skall vara trevlig... att man inte har rätten att bli förbannad och ryta ifrån.... utan bara att i vissa lägen måste man kanske just se lite till motivet också.

Annars finns alltid risken att man faktiskt börjar tysta de som ville försöka, som ville engagera sig, som ville skapa en positiv förändring. Ibland kan till och med jag känna att jag vill hålla tyst för att inte riskera att få skit för att jag formulerat mig fel, och jag tycker att det är synd att det är så.

 

Och jag tycker också att det hänger ihop lite (bara lite) med de inlägg om att inte vilja vara förebild som cirkulerar just nu, bland annat på Underbara Claras blogg. Ingen människa kan formulera sig "rätt" hela tiden, och det är svårt att inför varje uttalande man gör ha med i tanken precis alla som kan bli påverkade av det man säger eller skriver och på vilket sätt.

Ibland tror jag nästan att jag funderar för mycket på sådant här. Att jag lägger ner extremt mycket tid bara på att klura ut vad jag tycker och inte tycker, och vad jag anser att gränser går i olika sammanhang... och ibland kommer jag inte ens fram till ett svar då frågan är så komplex.

 

Jag kan bli lite avundsjuk och imponerad av människor som verkar ha så himla klart för sig exakt vad de tycker. Fanny Åström är en sådan person, som i alla fall ger det intrycket i sin blogg. Det är inte alltid jag håller med henne, men ofta skriver hon saker som får en att verkligen tänka till.. och jag tror att en av anledningarna till detta är (förutom att hon är jävligt skärpt och klok) att hennes inlägg genomsyras av en känsla av att hon verkligen bergfast tycker detta. Det är inga krusiduller, omskrivningar eller tveksamheter... hon har en åsikt som hon verkligen tror på. Själv är jag mer en "kanske kan det vara så här.. eller kanske så här"-människa (förutom i vissa frågor då jag är envis som en åsna).

 

Bland annat har jag det senaste funderat på vad jag tycker att gränsen går vad gäller att protestera mot SD och deras åsikter. Där brottas jag verkligen med mig själv och de grundläggande principer jag har. För å ena sidan så hatar jag så mycket av det SD står för att det kryper i mig när jag hör talas om dem, men å andra sidan har jag ju med mig det där att "man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad" och har otroligt svårt att inte se människorna bakom. Samtidigt som jag vill tysta Åkesson och slippa höra hans hemska budskap spridas, så lever jag mig in i den ångest man måste känna när man står inför en folkmassa som skriker, buar och vill en illa. Och nu kanske någon tänker att det är lätt att tänka så om en människa vars åsikter inte drabbar mig personligen, men tyvärr måste jag säga att jag är exakt likadan vad gäller människor som gjort mig riktigt riktigt illa i mitt privatliv också.

 

Sedan är det ju det är med tankarna kring demokrati och yttrandefrihet också. Funderingarna kring om man kan bemöta odemokratiskt tänkande med demokrati... eller om det demokratiska tänket bara skjuter sig själv i foten då.

 

Men om jag skall tänka på bara vart gränsen går för MIG vad gäller protester så tycker jag inte om våld eller hot. Jag skulle aldrig slå en nazist fysiskt på grund av dennes åsikter och jag skulle aldrig hota någon heller. På grund av att jag värderar demokrati högt så skulle jag inte heller gå till en plats där en folkvald som Åkesson skall tala och försöka störa genom att föra oväsen eller liknande.

Däremot är jag ett stort fan av tysta  protester som att stå stilla med plakat som får tala för sig själva och att vända ryggen till. Jättebra sätt tycker jag. Och vad gäller icke-folkvalda organisationer så anser jag att det är helt ok att sittprotestera på gatorna för att hindra deras demonstrationer.

För yttrandefrihet i all ära, en jätteviktigt princip, men inte när själva budskapet kränker andra människors lagstiftade rättigheter. Men detta verkar människor ha svårt att förstå sig på, till och med Skolverket - som man kan läsa om på Sannas blogg.

 

Och denna typ av protester i form av lite civil olydnad som man kan se här tycker jag är helt fantastisk och fyndig.

 

 

Och vad gäller SD och deras påhopp på tiggarna så anser jag att alla bör läsa mer om likheterna med nazisternas retorik på 30-talet på denna sida. Både bilden och länken hittade jag via Calleism sida som ni också bör besöka.

 

Det där med att skicka tillbaka valsedlarna i ofrankerade kuvert har jag dock inte mycket för då det är en protest som är i stort sett meningslös. Det är ju inte så att SD kommer att lösa ut alla dessa, utan det enda som sker är att posten får massa merjobb.

 

Dock anser jag det oerhört viktigt ATT protestera, på något sätt. Även om det bara handlar om att i dagliga samtal eller nätflöde uttrycka sin negativa inställning till SD, vad de egentligen står för, vilka lögner de sprider och vilka rättigheter de kränker. Dels för att inte låta hatspridarna stå oemotsagda, dels i förhoppningen att det kan få fler att tänka till och dels för att de som drabbas av SD:s hatpropaganda skall kunna känna sig lite mindre ensamma och utsatta. Eller så kan man göra en markering kring vad man tycker om SD på sin blogg. För jag anser att människor som inte ser faran med alla extremhögerpartier som får mer och mer makt i Europa är naiva. Vi är på väg mot ett samhälle som jag inte vill vara en del av.

 

Och även om detta är där min gräns går gällande protester, så säger jag inte att just den gränsen är det rätta... och jag kan förstå dem som går ett steg längre... och jag kan ibland tänka att de behövs. Och det är sedan jag förvirrar mig bort i mina egna tankebanor och inte vet vad jag tycker egentligen.

Jag kan tipsa alla om att läsa Blekks svar på Blondinbellas undran kring vad som är sexism och inte. En diskussion kring begreppen objekt och subjekt, och skillnaden mellan dessa.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja eller hur jag skulle formulera mig när det kom till det hela med Conchita Wurst och hennes seger i ESC. Det känns som om alla har en åsikt om det hela och det finns såå många vinklingar och aspekter att jag nästan drunknade i ett ha av fakta och åsikter när jag började läsa om det.

 

Det diskuteras för vem/vilka det hela var en seger och om man skall vara så himla glad alls. Var det bra för transpersoner när Conchita faktiskt inte alls är en transperson utan en cis-man med en kvinnlig scen-persona? Var det bra för homosexuella när scen-personan är en heterosexuell (?) kvinna?

Och såklart diskuteras det massor om Conchita själv och mannen bakom, Tom Neuwirth, och vilka passande små fack med etiketter man kan placera dem/hen i. Homo, transvestit, transsexuell, drag...? Vaaad?, skriker alla och jag tror att det egentligen är denna förvirring som tilltalar mig.

 

Missuppfatta mig inte nu och tro att jag sitter och njuter av allmänhetens oförmåga att bara acceptera människor som de är, utan det jag menar är att jag tycker att det hela så otroligt väl belyser problemet med behovet att kategorisera människor så snävt som idag finns. För personligen skiter jag lite i vilket etikett omvärlden vill sätta på Conchita/Tom för det är hon/han som själv bestämmer och kanske kan det bästa ibland vara att bara få existera utan vidare diskussion.

 

Och det är inte bara njutning med det hela. I de kommentarer som man sett både i media och från privatpersoner efter Conchitas seger så blir det extremt tydligt att någon "vinst" i bemärkelsen att nu är vi i hamn och alla fördomar är borta är det verkligen inte. Det hat jag sett i kommentarer har gjort mig illamående. Och inte bara hatet förresten, utan också vanliga "vi har minsann inga fördomar"-media sitter och raljerar med begrepp som "skäggiga damen" utan att ens inse att detta är fel... vilket visar att vi har lååååång väg kvar.

 

Så segern skall väl främst enbart tillskrivas Conchita själv och alla de som kände sig stärkta av denna seger kan också få känna det som en vinst. Personligen kände jag enorm glädje på grund av aspekten att könsstereotyperna utmanades genom att manliga och kvinnliga attribut blandades utan att förlöjligas och att detta av så många möttes med kärlek. Kanske kan det räcka? Kanske måste inte Conchita vara en symbol för alla utsatta grupper utan bara en individ som utmanar genom att vara den han/hon vill vara och söka acceptans för detta? Och inte för att det har med något att göra, men jag tyckte att hon var het som fasen :)

 

Men vet ni vad... det finns andra som skrivit väldigt bra om detta.. så läs deras texter också

 

 

En del av texten som måste läsas och jag därför lånar (men läs resten också!)

 

 

 

En del av texten som måste läsas och jag därför lånar (men läs resten också!)

 

Låt mig också säga detta: Vinsten tillfaller låten och framförandet. Det var inte röster för tolerans, det var röster på briljans – som bara inte låtit sig avskräckas.

Ett Tigerliv

En del av texten som måste läsas och jag därför lånar (men läs resten också!)

Vi lever i en tid då högerextrema krafter växer sig allt starkare i hela Europa, intoleransen sprider sig och hbtq-personer förföljs på många ställen, och att då se hur tittarna ute i Europa kan enas kring en artist som utmanar intoleransen tycker jag är stort. I bland annat Ryssland startades namninsamlingar för att stoppa Conchita Wursts framträdande, men ändå visade det sig att ryska folket hade röstat tillräckligt mycket på bidraget för att ge det 5 poäng. Även om det handlar om en dragartist leder hennes utseende tankarna till trans* och även om det ger upphov en del osmakliga kommentarer väcker det nog också någonstans en medvetenhet hos en del, och jag tror jag ändå att det kan skaka om begreppen för många ”vanliga människor”.

 

Anledningen till att jag var så tyst här på bloggen igår var att vi hade en lätt kaotisk dag.

 

Nicos utredning beträffande eventuell problematik inom autismspektrum skulle påbörjas och vi hade psykologtid kl 12 i Göteborg (ja jag vet, de arbetar helger vilket är lite skumt). På natten upptäcker vi dock att ena katten inte kan gå på ett av sina bakben så morgonen inleddes med att ringa till veterinären. Eftersom hon verkade ha ont ville vi att hon skulle få hjälp med en gång så fick åka och lämna henne för undersökning.

 

Nico blev väldigt orolig och spenderade sedan resten av förmiddagen med att fråga när katten skulle komma hem igen.

Och så in till stan och prata med psykologen i tre timmar. Nico fick sitta själv i en timma och göra testen också, vilket förvånade oss alla att han faktiskt gick med på. En del tankar fick man när man satt där. Dels att när man bara skall besvara på frågor kring problem så låter saker mycket värre än vad de är. Dels att Nico utvecklats så himla mycket det senaste året att mycket av de problem vi såg innan nästan är helt borta. Dels att det nog främst är vi som föräldrar som behöver stöd och inte Nico, för han trivs rätt bra med livet han. Men nåja, vi får väl se vad som händer.

 

Efteråt hade vi tidigare lovat Nico att han skulle få åka till Barnens Lekstad, men eftersom vi var tvungna att hämta katten innan veterinären stängde så fick vi göra det först. Nico somnade i bilen och sov som en stock.

Veterinären kunde meddela att katten nog bara slagit i bakdelen men inga skador förutom blåmärke syntes. 4700 spänn gick det på. Svider lite, men anklagar absolut inte veterinärerna för detta för de var otroligt trevliga och omtänksamma utan så går det när man inte har försäkring.

 

Hem och lämna av katt och make, hämta upp min mamma och så fick vi åkt till Barnens Lekstad trots att det var ganska sent. Nico hade i alla fall väldigt roligt och hittade en kompis som han sedan pratade om att han saknade hela kvällen. Och inte kunde ha somna på kvällen heller.

 

Så på grund av detta kaos igår och bristande sömn i natt så var han inte på humör i morse utan var ledsen och ville vara hemma och gosa. Så blev kaosmorgon också och mycket övertalning och försening till jobbet.

Men s kan det vara.

Denna krönika av Maria Ramnehill tycker jag är så himla viktig att alla borde läsa den. Och jag fick nästan ge mig själv en liten käftsmäll efteråt för genast ville jag börja bortförklara mina egna skratt åt män i kvinnokläder med att det ju inte är DET man skrattar åt utan.... ja vad är det?.. Det finns ju ingen bra förklaring egentligen. Det är ju helt enkelt när det manliga och kvinnliga möts på ett sätt som samhället med sina normer bestämt är abnormt som man skrattar... och det är ju inte alls ok.

 

Och vad himla viktigt det är att sådant kommer fram och man får sig en tankeställare. För ibland sitter man i sin cis-bubbla och kan inte riktigt förstå om ingen berättar. Och visst borde det vara så att människor inte skulle behöva bli serverade allt för att inse hur det är, men vår världsbild är sorgligt begränsad av vår uppväxt och samhällets normer så ögonöppnare krävs oftast.

 

Nu har jag dock själv reflekterat tidigare också. Bland annat över att begreppet "skäggiga damen" används i media överallt gällande ESC-artisten Conchita Wurst. Ett hånfullt uttryck som för tankarna till freak-shows från förr då man skulle häpna över och skratta åt de som var annorlunda. Hur tydligt det blir att samhället helt enkelt inte kan hantera en människa med så tydliga attribut från både det som samhället klassar som manligt och det som klassas som kvinnligt att man genast försöker finna en kategorisk benämning. Conchita kan inte bara få vara Conchita, eller ens bara få vara en människa. Hen måste stämplas som avvikare.

Igår fick jag äntligen tid att se klart Agendas partiledardebatt, som lämnade ett lite splittrat intryck efter sig. Jag kan i och för sig förstå att man vill hinna med ett visst antal ämnen, men kanske man borde ha haft fler program istället för att hasta igenom ämnen och lämna feministiska frågor nästan helt utanför det hela.

 

Och då nästan ingen hann tala till punkt och slösade den lilla taltid de hade på att försöka smutskasta de andra så kändes det som om det egentigen blev ganska lite sagt. Reinfeldt han ju såklart med lite ordbajsande där han liksom säger en lång mening som låter smart men som egentligen inte säger något alls, och man märker ju tydligt vilka ord hans rådgivare bett honom använda mycket.... som "ansvarsfull".

 

Jag fann det nästan lite underhållande hur dryga alliansen såg ut och hur alla andra, förutom Jonas Sjöstedt, nästan såg lite rädda och nervösa ut. Åkesson såg ut som om han när som helst skulle drabbas av panikångesten och han fick nästan ansiktstics när han blev motsagd. Fridolin såg inte alls lika självsäker ut som vanligt utan nästan lite ledsen. Löfven såg rädd ut och tittade mot programledarna som om han bad om hjälp att få dem att sluta när han fick kritik.

 

Överlag gjorde hela debatten mig irriterad men det fanns en enda person som jag tyckte oavkortat var saklig, tydlig och faktiskt SA vad han stod för med självsäkerhet hela tiden. Den enda vars åsikter jag ens minns efteråt. Och det var Jonas Sjöstedt.

 

Och önskar att jag hade något vettigt att skriva, men idag har det varit en låång dag på jobbet med massor att göra och det känns som om min hjärna är på väg att smälta bort.

 

Nu tycker jag dock att mitt jobb är fantastiskt kul. Känns som om jag var född att göra just detta. Varierande arbetsuppgifter med nya utmaningar varje dag, en kombination av papperarbete och arbete med människor, planering, struktur, ansvar och självständighet. Men det är en hel del att hålla i huvudet och man kan bli lite trött ibland.

 

Just nu längtar jag faktiskt lite till helg och hoppas på sol i alla fall någon dag så jag kan pula runt i trädgården.

Kvällsmyset med sonen uteblev då han smög in och somnade i vår säng utan att vi ens märkte det... Kunde i alla fall utföra mindre operation när han sov och fick ut flisen ur hans hand som han vägrade låta mig pilla bort igår.

 

Nu dags för mat och Game of Thrones. Hoppas att detta avsnitet blir lite mindre brutalt än det senaste. Nu skall jag inte spoila men kan bara säga att jag har lite av en gräns för vad för typ av hemskheter som jag har lust att se och att den serien ibland passerar den gränsen, med råge.

 

Idag var jag på en föreläsning som lite vände upp och ner på hela min föreställningsvärld, trots att den inte borde ha gjort det. Nu i efterhand skäms jag nästen lite över att jag blev så ställd då det som sades borde ha varit självklarheter - men det var de ju uppenbarligen inte.

 

Föreläsningen skulle handla om arbete med ensamkommande flyktingbarn, och i mitt huvud hade jag föreställt mig att man skulle få veta om olika kulturer och vad man skall tänka på i mötet med barn från olika typer av länder. Så gissa om jag kände mig helt paff när det hela inleds med att den föreläsande psykologen sa att vi bara skall glömma det där med kultur. Alltså, inte glömma som i att kulturer inte finns... men..

Dels tog hon upp det som borde vara uppenbart men sällan är det - att en individ möjligtvis kan representera kulturen i sin egen familj men inte kulturen i ett helt land. Eftersom inget land har en homogen kultur. Precis som jag inte kan säga mig representera svensk kultur så kan en ensam somalier inte representera somalisk kultur. För det är vi som individer som tolkar kulturen, väljer de delar av kulturen som passar oss etc. Hon sa vidare att vi måste lära känna individen och genom det få veta hur just denna individ ser på sin egen kultur. Så självklart egentligen...

 

Dels trodde jag ju att vi skulle tala om traumatiska krigsupplevelser och sådant, men även där fick jag sitta med lång näsa. Hon poängterade väldigt tydligt att det är idiotiskt att tala om traumatiska händelser, för en händelse i sig är aldrig traumatisk om den inte traumatiserar individen som upplever den. Och om individen blir traumatiserad beror inte på händelsen i sig utan på andra faktorer som hur sårbar individen är, dess bakgrund, dess förmåga att hantera stress osv. Man kan därför inte höra någon berätta om sin bakgrund och utifrån det avgöra om personen är traumatiserad och behöver hjälp utan man måste lyssna på hur individen själv upplever att denne mår eller vad för symtom denne visar upp. Något som vi tycker låter extremt hemskt kan för en individ inte alls innebära ett trauma, medan någon annan kan bli traumatiserad av något som i våra öron låter som en bagatell.

Väldigt tänkvärt.

 

Speciellt spännande var det ju också att höra en psykolog stå och säga att samtalsterapi faktiskt inte kan åstadkomma väldigt stor skillnad i de flesta lägen samt att alla nyare studier visar att de som pratat mycket om sina upplevelser efter en dramisk händelse (som tsunamin eller 9/11) lider större risk att uppleva psykisk ohälsa flera år efteråt än de som inte pratat mycket om det. Psykologen sa att detta antagligen inte beror på pratandet i sig utan på att människor som kan härbärgera sina egna känslor inte har behov av att prata och också kan hantera jobbiga känslor bättre, medan de som pratar mycket tvärtom inte har så lätt att hantera sina egna känslor och därför mår sämre.

 

Detta var en mycket kort sammanfattning av en väldigt spännande och lärorik dag.

Jag tycker att detta inlägg av Genusfolket var väldigt intressant, då jag själv tänkt just detta flera gånger (och ja jag tycker ju onekligen att mina egna tankar är otroligt intressanta).

 

Dels reflektionen att många opponerar sig mot tanken på att alla SD:s väljare skulle vara rasister, som om rasism innebär att människor sitter och funderar hemma över en kaffe och beslutar sig för att "jo, nu skall jag nog ta och bli rasist". De flesta rasister jag mött anser sig inte alls vara rasister, trots deras enligt mig uppenbart rasistiska åsikter. De flesta tycks föredra att kalla sig realister. Som om de sett en sanning ingen annan sett, och den sanningen alltid innebär att det är invandrares fel. Sedan finns det ju såklart också de som kallar sig humorister, nationalister eller annat valfritt begrepp... men sällan eller aldrig har jag dock mött en rasist som sagt att "rasist, det är precis vad jag är".

 

Jag tycker också att väldigt många tycks anse att man skall ha lite överseende med det där med rasism också. Inte skall man kalla någon rasist för att de har någon enda rasistisk åsikt. "Han bara tycker något rasistiskt, han är ju inte rasist"... vilket alltid fått mig att undra vart gränsen går? Hur många rasistiska åsikter som krävs för att man skall ha gått över gränsen och får lov att kallas rasist.

 

Och så det där med att röster på SD inte skulle innebära rasism utan missnöje. Missnöje. Missnöje beträffande vad? Allt? Och att man valde att rösta just på SD beror inte alls att detta missnöje lett till den någon rasistiska föreställningen att det är invandrarnas fel alltihop? För om man inte dragit slutsatsen att man skyller på minoriteter att det man anser är fel är fel, så kan man ju ventilera sitt missnöje på annat sätt eller rösta på ett annat outsider-parti.

Och egentligen, är inte alla röster som man lägger på annat parti än det som för närvarande styr missnöjesröster? Att man är missnöjd med hur saker styrs just nu?

 

Ja nu förenklar jag vääldigt för det ligger massor av saker bakom och människor i social utsatthet har en tendens att vilja hitta en syndabock och så vidare... men ändå... att detta missnöje gör att många vänder sig till SD är inget man kan rycka på axlarna åt.. för rasism är rasism, oavsett skäl.

 

Jag finner egentligen politik intressant. Det är spännande att människor kan ha så olika uppfattning om hur samhället bör se ut och vägen dit. Det är intressant att jämföra dessa världsbilder och åsikter. Men nu för tiden tycks politik bara vara tomma ord... eller rättare sagt ord som kan betyda vad som helst.

 

Känns lite som politiker går igenom olika faser. Jag antar att de flesta startar med någon slags motivation och önskan att faktiskt förändra och förbättra samhället, och de brinner för sin sak och vill berätta om sina visioner. Sedan börjar de inse att det handlar om ett spel som går ut på att vinnas så de börjar fundera över vad människor vill att de skall tycka och anpassar vad de säger efter det. Strax efter detta förstår det att eftersom olika människor tycker olika saker så kan de aldrig göra alla nöjda och det är då de börjar säga saker som egentligen inte betyder någonting. Som att säga att man vill att en viss grupp människor "ska få det bättre", att man vill ha "bättre sjukvård" eller att man vill bedriva en "ansvarsfull politik"... men plötsligt ges ingen närmare förklaring till vad man egentligen menar eller hur man hade tänkt sig att åstadkomma detta. Och för säkerhets skull så slänger man in att motståndarna tycker fel, inte heller speciellt ofta välmotiverat... även om det är mer vanligt att man ingående går in på vad andra gör fel än att man tar upp vad de själva skulle gjort annorlunda.

 

Det är ju det som gör val så svårt nu. För ingen säger ju rakt ut vad de vill och hur de tänker göra det. Gärna skall de tycka lite granna som de andra för att gardera sig om någon skulle tycka att de andra hade rätt. Eller sno andras idéer rakt av om det visar sig att många tyckte att det var en bra idé. Ingen vågar stå ut på allvar.

 

Jag tycker inte om Centerpartiet och jag är ingen fan av Annie Lööf, men jag får säga att jag blev glad och imponerad när de för ett år sedan eller två (eller när det nu var) plötsligt kastade ur sig att de ville öppna upp fö rmånggifte och lite andra nytänkande idéer. Fan va kul men någon som tänker utanför lådan, tänkte jag. För att sedan bli besviken då hon i panik snabbt tog tillbaka allat nytänk när hon insåg att politiken inte är en plats att sticka ut.

 

Önskar att fler bara rakt ut på klarspråk kunde säga vad de vill och hur de hade tänkt sig att genomföra det.

 

Mästaren på att ordbajsa måste ju ändå vara Reinfeldt. Vet ingen som kan prata på utan egentligen säga något så som han.

 

 

 

 

 

Jag har aldrig haft så många kommentarer på min blogg att jag behövt ta ställning till eventuella regler för blockering, vad jag släpper igenom i kommentarsfältet och vad jag besvarar eller ej. Så länge jag kan så är dock min inställning jag helst slipper blockera och att jag försöker bemöta det som skrivs även när jag verkligen inte håller med. Kanske är jag naiv som vill tro gott om människor och se till att det inte beror på missuppfattningar när någon skriver något som får mig att lacka ur?

 

Dock känner jag inte att jag har en skyldighet att låta alla komma till tals och bemöta alla. Detta är min blogg och då är det ju jag som bestämmer. Har jag ingen lust att ta diskussionen så gör jag inte det. Yttrandefriheten innebär inte att jag saknar rätt att tysta de åsikter jag ogillar på min egen blogg.

Jag känner inte heller att jag har en skyldighet att respektera och lyssna på alla människors åsikter. Ta t.ex. människor som är homofobiker. Deras åsikter ger jag blanka fan i och jag vill inte höra dem och jag vill inte att de skall få något utrymme att komma till tals där jag har makten att tysta dem. För vi har olika rättigheter, friheter och skyldigheter i samhället och vissa väger tyngre än andra - och för mig kommer mänskliga rättigheter alltid väga tyngre än yttrandefriheten. Om man låter någon spy ut sina åsikter när detta som konsekvens skadar andras välmående genom att skapa otrygghet och rädsla, när det som sägs har som mål att begränsa eller föminska andras rättigheter, när det som sägs uppmanar till hat och förtryck... då väger de utsattas rättigheter tyngre än åsiktsförmedlarnas yttrandefrihet.

 

 

Jag vet att det tjatas en del om det, inte minst tjatar jag om det en hel del - och jag VET att folk har en tendens att få intrycket av att man då anser att barnkläder är den största och viktigaste genusfrågan (och den ÄR viktig, för det handlar om så mycket mer än kläder) - men jag MÅSTE ta upp det för det gör mig galen.

 

Idag skulle jag åka och handla lite trevliga vårkläder till sonen som växt ut nästan allt han äger och har. Eftersom jag bor på en liten ort finns inte världens största utbud av affärer med barnkläder utan jag får handla mest på Lindex och KappAhl. Inga problem tänkte jag då i alla fall KappAhl brukar ha ett bra basutbud av t-shirts i trevliga färger.

 

Men ICKE. Inne på KappAhl hittade jag ett par gröna shorts och mamma köpte två tröjor till Nico. I övrigt var nästan alla kläder som riktade sig till pojkar i mörka trista färger eller fulla med fula tryck föreställandes bilar eller angry birds (hur många treåringar vet ens vad fan angry birds är?) Hittade absolut inget av de trevliga färgglada baskläderna de brukar ha. Kläderna som riktade sig till tjejer var ingenting som föll mig i smaken heller. Inte heller de hade så mycket rolig färg eller så var de i min smak "för feminina" (det är ju något man kanske kan kritisera hos mig men jag köper inte kläder med volanger och spets och sådant om han själv inte ber om det, och han har tillräckligt mycket kläder med puffärm nu).

 

Så jag gick in på Lindex. De brukar ju också ha ett basutbud med ganska fina färger, även om de irriterande nog delat upp det i tjej- och killavdelning. Men på pojkavdelningen fanns enbart trista mörka murriga färger som inte kändes vår över huvudtaget. Så gick till tjejavdelningen där jag hittade ett par turkosa mjukbyxor (och insåg att de gör tjejernas byxor i mjukare tyg...? Why?) och två randiga långärmade tröjor i härliga färger. Kortärmat kunde jag glömma då allt på Lindex tjejavdelning har puffärm och sådant.

 

Som tur var hade jag hittat ett par lila och ett par aprikosa byxor på Göksäter innan också så blev en liten vårgarderob i alla fall.

Men fasen vad sur man blir när det är så omöjligt för affärerna att ha pojkkläder i trevliga färger.. och att barnkläder inte kan få vara just färgglada härliga barnkläder utan skall vara "tuffa". Blää.

Nico var lite besviken också eftersom han ville ha Bamse-hängslebyxor vilket inte fanns.

 

Så här såg klädhögen ut efteråt i alla fall:

Precis som HanaPee skrev så blev jag helt tårögd när jag lyssnade på klippet när Sofiakyrkan i Jönköping varnade för fara. Inte sedan andra världskriget har de gjort det, men nu lät de klockorna ljuda som svar på Svenskarnas parti och deras demonstration. Jag som vanligtvis kan vara aningens skeptisk till allt som har med kyrkor och religion att göra kastar vid ett sådant tillfälle alla sådana tankar åt sidan och vill bara ge hela den kyrkan en enda stor kram. Underbart att vissa tar det hela på allvar och säger ifrån. Försöker förmedla att nazismen innebär just det - fara.

 

Och jag blir så jävla trött på alla som likställer vänster- och högerextrema. Som när man ser rasister/nazister tåga fram längs gatorna och vänsterdemonstranter sätter sig på gatorna för att blockera vägen som protest, och åskådare till det hela intervjuas och säger att "båda parter är lika illa". Så fort högerextrema tas upp så skall någon skrika "men vänsterextrema då??!!". Media tycks nästan anse att vänsterextrema är ett större problem. Hur i helvete då undrar jag? Att kämpa FÖR andras rättigheter är väl aldrig samma sak som att kämpa MOT andras rättigheter. Hur kan man jämställa de som har som motiv att de vill andra väl med de som har som motiv att de vill andra illa (vill utplåna andra...)?

 

Sedan tycker jag inte att våld är ok i de flesta fall om det inte rör sig om rent självförsvar. Dels då jag inte gillar våld och dels för att det oftast vänder opionen emot rörelsen och det verkliga budskapet går förlorat. Dock kan jag säga ärligt att det inte rör mig lika mycket om en nazist får en smäll på käften som om en vänsterdemonstrant får det. För det är samma sak där för mig. Det är skillad att slåss FÖR andras rättigheter jämfört med att slåss MOT andras rättigheter.

Tidigare år har jag alltid varit en övertygad Miljöpartist och har inte haft några problem att välja när det var dags för val. I år tycker jag att det är mycket svårt. Framför allt tycker jag att det är svårt att veta om jag skall rösta strategiskt eller med hjärtat. Jag vill ju såklart rösta på det jag verkligen håller med om, men å andra sidan är jag på riktigt rädd att få en högerstyrd regering igen. Tror på riktigt jag hade gråtit lite om det skedde.

 

Dock tar det lite emot att rösta på Socialdemokraterna då jag anser att de är alldeles för veka och har dragit sig alltför mycket mot mitten. Jag är ju egentligen helt klart mer Vänsterpartist. Och sedan har vi Fi, som jag ju också brinner lite extra för.

Så vad gäller det evsnak valet får jag erkänna att jag faktiskt inte alls har bestämt mig för vad jag skall rösta. Väger fram och tillbaka.

 

 

Beträffande EU-valet är det lättare för där anser jag att de verkligen behöver få in mer feministiskt tänk.

 

Men en sak är säker och det är ju att jag kommer att rösta och det vill jag uppmana alla andra att göra också.

Trots att min blogg är ovanligt stillsam och tyst för närvarande så tänker jag vidare och tar del av andras bloggar och texter. Anledningen till att jag inte skriver så mycket är en kombination av nytt jobb, att solen kommit så att man har mycket att ta tag i ute i trädgården samt att jag kanske drabbades av lite nedstämdhet när så många andra plötsligt slutade blogga (kommer verkligen att sakna Blixas och When Darkness Falls inlägg).

 

Igår när det var röd dag då roade sig jag och maken med att röja det extremt fullproppade garaget och fyllde en hel kärra som skall till tippen... och då är vi ändå inte klara. I helgen måste jag se till att flytta växter i trädgården och sprida ut myrgift, och så skall vi inköpa färg för att måla huset och material för att bygga staket till altanen.

Idag jobbar jag mestadels hemifrån då sonen är förkyld och har hosta och meddelade på morgonen att han inte kunde gå till dagis för att han inte mår bra och måste vila. Som tur är kan jag göra det mesta som skall göras hemifrån även om jag nog får ta med Nico en snabbsväng förbi arbetet senare idag.

 

Vad gäller vad jag läst det senaste så rekommenderar jag alla Lady Dahmers inlägg som skrivits det senaste om normer kring kroppen och det problematiska i att kritisera normer som man själv ingår i.

 

Om man arbetar inom skola så anser jag att man bara MÅSTE läsa Sannas inlägg om saker man bör tänka på inför skolans avslutningsfester och liknande. Verkligen viktigt!

 

Läs också Hej Blekks inlägg om humorprogrammet Full Patte, och se med fördel programmet också. Jag som kan vara lite "känslig för saker jag ser som vulgärt" (och det i lika stor utsträckning när män säger sådant) tyckte att vissa små detaljer var lite "eehh oj" i första avsnittet, men tyckte att mycket annat var vansinnigt roligt och tyckte att det var riktigt uppfriskande att se kvinnor på detta sätt.

 

Blekk länkade också till en mycket intressant artikel på Facebook som jag tycker att man kan ta och läsa. Om hur den manliga feminismen i sina försök att skapa bättre samhällssyn beträffande kvinnor ändå ofta faller in i mönstret att utpeka männen som kvinnornas beskyddare.

 

Avslutningsvis tycker jag att alla skall titta på denna underbara video med Österrikes bidrag till ESC. En person som verkligen utmanar synen på vad som är manlig och kvinnligt, och som sjunger fantastiskt bra. Att Ryssland och Vitryssland nu försöker få bidraget bannlyst tycker jag är ett klart tecken på att denna människa är helt rätt ute.