Dagens spännande föreläsning
Idag var jag på en föreläsning som lite vände upp och ner på hela min föreställningsvärld, trots att den inte borde ha gjort det. Nu i efterhand skäms jag nästen lite över att jag blev så ställd då det som sades borde ha varit självklarheter - men det var de ju uppenbarligen inte.
Föreläsningen skulle handla om arbete med ensamkommande flyktingbarn, och i mitt huvud hade jag föreställt mig att man skulle få veta om olika kulturer och vad man skall tänka på i mötet med barn från olika typer av länder. Så gissa om jag kände mig helt paff när det hela inleds med att den föreläsande psykologen sa att vi bara skall glömma det där med kultur. Alltså, inte glömma som i att kulturer inte finns... men..
Dels tog hon upp det som borde vara uppenbart men sällan är det - att en individ möjligtvis kan representera kulturen i sin egen familj men inte kulturen i ett helt land. Eftersom inget land har en homogen kultur. Precis som jag inte kan säga mig representera svensk kultur så kan en ensam somalier inte representera somalisk kultur. För det är vi som individer som tolkar kulturen, väljer de delar av kulturen som passar oss etc. Hon sa vidare att vi måste lära känna individen och genom det få veta hur just denna individ ser på sin egen kultur. Så självklart egentligen...
Dels trodde jag ju att vi skulle tala om traumatiska krigsupplevelser och sådant, men även där fick jag sitta med lång näsa. Hon poängterade väldigt tydligt att det är idiotiskt att tala om traumatiska händelser, för en händelse i sig är aldrig traumatisk om den inte traumatiserar individen som upplever den. Och om individen blir traumatiserad beror inte på händelsen i sig utan på andra faktorer som hur sårbar individen är, dess bakgrund, dess förmåga att hantera stress osv. Man kan därför inte höra någon berätta om sin bakgrund och utifrån det avgöra om personen är traumatiserad och behöver hjälp utan man måste lyssna på hur individen själv upplever att denne mår eller vad för symtom denne visar upp. Något som vi tycker låter extremt hemskt kan för en individ inte alls innebära ett trauma, medan någon annan kan bli traumatiserad av något som i våra öron låter som en bagatell.
Väldigt tänkvärt.
Speciellt spännande var det ju också att höra en psykolog stå och säga att samtalsterapi faktiskt inte kan åstadkomma väldigt stor skillnad i de flesta lägen samt att alla nyare studier visar att de som pratat mycket om sina upplevelser efter en dramisk händelse (som tsunamin eller 9/11) lider större risk att uppleva psykisk ohälsa flera år efteråt än de som inte pratat mycket om det. Psykologen sa att detta antagligen inte beror på pratandet i sig utan på att människor som kan härbärgera sina egna känslor inte har behov av att prata och också kan hantera jobbiga känslor bättre, medan de som pratar mycket tvärtom inte har så lätt att hantera sina egna känslor och därför mår sämre.
Detta var en mycket kort sammanfattning av en väldigt spännande och lärorik dag.
