Knyttet - kort men tjock

En del tror att autistiska människor inte känner empati. Nu är jag ju inte autistisk (utan har autismliknande tillstånd/atypisk autism) och dels så stämmer det inte. Jag känner empati, i stor omfattning, dvs. jag kan förstå hur andra känner men däremot så har jag kanske "brister" vad gäller sympati, dvs jag blir inte automatiskt ledsen för att andra är ledsna. Känslor "smittar inte av sig" på mig.

Jag kan också ha svårt att hantera känslor. De kan uttrycka sig i fysiskt smärta eller symtom istället. Jag kan vara helt tom tills det plötsligt bara väller fram känslor, och sedan blir det tomt igen.

För vissa kan jag framstå som kall i sådana lägen, men det handlar mer om att mina egna känslor kan förvirra mig och göra mig känslomässigt förlamad.

 

Detta i kombination med att jag lider av en extrem dödsångest har gjort att jag alltid (själviskt kan tyckas) dragit mig undan tidigare då jag haft släktingar som är nära slutet. Valt att ha kvar minnet av den person denne en gång var och minnas livet istället för döden.

Denna gången handlade jag annorlunda och var inte beredd på hur mycket det skulle kännas och hur mycket känslor som skulle börja snurra runt i mig. Känslor inte bara av sorg utan frustration, vanmakt och ilska. Och en insikt att döden kan vara välkommen, en befrielse, med tanke på alternativet.

 

Men nu är det över. Med ett sista lugnt andetag.

Och kanske låter det hemskt men det var en lättnad för mig att höra det. Men han hörde inte hemma orörlig i den där sängen. Han som varit så full av liv, handling och skapande.

För det är så jag vill minnas honom, som en som skapade. Inte bara hans konstverk, det han målade eller det han gjorde av trä, utan allt annat han skapade. En familj, ett hem, skratt och trygghet.

Han växte upp under ett krig och har upplevt svåra och hemska saker, men han gick vidare och hade ett bra liv. Han älskade och var älskad. Det är det jag vill minnas.

 

För den mannen i sängen var inte han. Det var ett skal, en skugga. Han var en liten rolig sång på norska om "syltetöj och lade" (antagligen inte stavat så), ett skratt och en varm kram. Han var min morfar.

Nu bor det hos mig :)

Alla säger hela tiden att det snart kommer bli bättre, och att illamåendet och tröttheten kommer att gå över. Läkaren på Vårdcentralen som vägrade sjukskriva mig i v. 12 eftersom illamåendet ska gå över då (blev dock sjukskriven av MVC sedan tack och lov). De på MVC peppar och säger att snart mår jag nog inte illa mer. Alla som vill vara snälla och ge mig lite hopp.... Men nääär blir det bättre?

 

Och jag kan ha bättre och sämre dagar. De bra dagarna är jag bara slö och har en sådan där vag illamåendekänsla som enbart gör att jag helt inte vill äta eller bara kan äta vissa saker. De vanliga dagarna är jag trött och pendlar mellan att bara sakna aptit och må riktigt illa. De dåliga dagarna kan jag inte gå ur sängen, alternativt går runt och hulkar och småkräks hela tiden.

 

Vad jag kan och inte kan äta varierar från dag till dag. Magen bestämmer vad den vill ha och inte och vissa dagar kanske den enbart vill ha frukt och grönsaker, andra dagar vetebullar och julmust, vissa dagar ärtsoppa och fåtalet dagar en rejäl stek. Det jag vissa dagar bara måste ha kan andra dagar få mig att hulka bara jag tänker på det.

 

Eftersom jag äter så sällan så luktar det gödsel när jag går på toa btw. Kanske inget andra vill veta.

 

Idag var en extremt trött dag då jag knappt kunde äta alls. Legat på soffan och halvsovit hela dagen medan sonen rev ner precis hela huset. Ser ut som vi blivit utsatta för inbrott alternativt en bomb briserat. Spel utspritt på golvet, en Brio-järnväg som löper genom hela vardagsrummet, utspilld mjölk (nu upptorkad), chokladklet efter sonens muffinsbak, utrullat toapapper (sonen som skulle torka upp mjölk), allehanda leksaker överallt, nån typ av elektronisk apparat som sonen tagit från makens gömma och släpat runt på, tejp som sitter fast överallt då sonen bestämde sig för att se till att "inget välter".... and so on. Städning imorgon.

 

Nu får jag natta sonen som hyperventilerar då nätet krånglar.

Idag känner jag mig inte riktigt närvarande. Kan vara för att jag sov kanske en timma i natt. Först kunde jag bara inte somna och sedan var min ena katt jävulskt jobbig i timmar. Försökte gräva sig in i byrålådor och var allmänt störd. Nu är jag ett vrak som dessutom mår illa.... ojsa ojsa vad jag tycker synd om mig själv :p

 

Roar mig med att sitta på lush.se och fundera på att köpa ett gäng badbomber. Kollade upp så det inte är farligt att använda sådana när man är gravid men det verkar vara helt ok.

 

Sedan skall maken köra Ali till bussen då han skall åka och ha kul med kompisar, och så skall maken passa på att köpa hem pizza. Hoppas må lite bättre sen så jag får i mig något.

 

 

* Jag sov länge... till typ 13 eller nåt...

 

* Gick upp, mådde illa, och kom inte längre än till soffan där jag lyckades få i mig russin, lite nötter och några jordgubbar.

 

* Satt och mådde illa tills dess jag var tvungen att åka och hämta sonen på dagis (och handla en snabbis)

 

* Kom hem...

 

* Sonen meddelar att han mår dåligt och lägger sig och vilar... han beordrar att få mat som han sedan inte äter

 

* Lagar middag

 

* Ali kommer hem och han ställer sig spontant ooch viker all tvätt i vårt tvättberg vilket ger mig dåligt samvete så jag städar i köket och plockar upp Nicos leksaker från golvet (medan Nico sprider ut nya)

 

* Börjar må illa som fan och får lägga mig

 

* Nico skall nattas men vill då plötsligt ha mat trots allt

 

* Väntar nu på att sonen skall somna, maken skall komma hem och jag bara kan få kollapsa utan dåligt samvete

Nu när jag mestadels ligger i sängen och mår illa så har jag egentligen bara två saker att sysselsätta mig med. Det ena är att irritera mig över allt idiotiskt som delas på Facebook och andra sociala medier. Det andra är att titta på film/tv-serier.

 

Ett liten topplista (bottenlista kanske man skall kalla den) över saker jag irriterar mig över på nätet just nu är:

 

- Människor som delar saker med inställningen att man borde hjälpa svenska hemlösa istället för invandrare (i princip ALDRIG delat eller skrivit av personer som hjälper någon över huvudtaget utan deras syfte är att svärta ner invandrare - och de har inte heller någon insikt i att man kan hjälpa både och)

 

- Människor som delar saker i stil med "rädda luciatågen" eller "rör inte min pepparkaksgubbe". Också alltid i syfte att få det att framstå som att något yttre hot (en annan kultur) är ute efter att förstöra våra "svenska traditioner". Sällan någon källkritik och nästan alltid baserat på något missförstånd som de inte alls vill lyssna på, de vill bara få hata ifred.

 

- Människor som delar saker som har att göra med att "ensamkommande barn och unga egentligen är gamla gubbar"... Om man helt bortser ifrån att de inte alls verkar fundera över vad det kan vara för (hemska) skäl bakom att en vuxen man i så fall hellre låter sig bestämmas över som om denne vore ett barn för att slippa återvända därifrån denne kom, så undrar jag om någon av dessa människor besökt ett vanligt svenskt gymnasium och sedan försökt bedömma vilka som är elever och vilka som är unga lärare.... Då hade de insett att en 16-17åring kan se både väldigt ung men också väldigt gammal ut. Lägg då till att denna 16-17åring varit tvungen att fly, ta hand om sig själv från tidig ålder, har behövt jobba och slita och dessutom kanske kommer från en kultur som får kroppsbehåring tidigare än nordbor.... Ja ni fattar själva... Ålder är jävligt svårt att bedöma på en tonåring.

 

- Människor som överlag delar saker helt utan källkritik från jävligt suspekta sidor utan att ifrågasätta syftet skribenten kan ha haft (ofta att skapa hat, hetsa)

 

- Människor som sprider anti-vaccin-dynga....

 

För att nämna några saker...

 

Då går vi över till dagens plus.. som är Netflix-serien Scream (baserad på den gamla skräckfilmen). Då jag aldrig var en del av hypen kring den första filmen så har jag inte känt något behov av att se serien. Men så hade jag inget att roa mig med och gav den ett försök... och bara plöjde igenom alla avsnitten.

SÅ positivt överaskad. Trots att den baseras på en gammal film kändes den modern och fräsch. Precis som filmen driver den med den egna genren på ett smart sätt och serien gav också gamla stereotypa rollfigurer ett nytt djup som gjorde det hela intressant.

 

En smart, välgjord serie med en lagom dos av allt. Humor, drama, skräck, spänning, populärkulturreferenser osv. Ett extra plus för att Bex Taylor-Klaus hade en av huvudrollerna. Har tyckt att hon är grym sedan jag såg henne i The Killing, och hon har ofta intressanta roller som inte är könsstereotypa. Tycker också mycket om John Karna sedan jag såg honom i ett avsnitt av SVU.

 

Riktigt bra serie och ser fram emot en ny säsong även om jag undrar hur de skall gå vidare och om de kan få till et lika bra en gång till.

Idag har jag drabbats av extrem yrsel som orsakat kräkanfall så fort jag försökt resa mig ur sängen så är liksom liggande här. Nu kan jag i alla fall röra mig lite, vilket jag inte kunde innan.

Fick plockat bort alla äppelskruttar och annan frukt jag samlat på mig då jag spenderat en hel del tid liggande de senaste dagarna, vilket inneburit att de flugor som dragits till frukten nu inte har annat för sig än att attackera mitt ansikte.

 

Maken jobbar sent men som tur var kunde pappa hjälpa mig att hämta Nico från dagis och vi har massor av lasange kvar sedan igår som Ali kan värma.

 

Mitt enda sällskap när jag bara kan ligga ner är mina kära tv-serier. Vissa serier ser jag och maken tillsammans så de får anpassas till när vi båda kan, vilket inneburit att vi har lite Bron och The Walking Dead som väntar på oss när vi får tid över. Men så har jag ju mina "egna" serier.

Igår såg jag de första avsnitten för säongen av Law and order: SVU, Criminal Minds och Bones. De var alla helt ok även om SVU är min stora kärlek. Hade kunnat se som hela serien igen nu tror jag trots att det inte var speciellt länge sedan jag gjorde det.

 

Idag blir det Supernatural tror jag. Eller ligga och stirra i taket. När sonen kommer hem får jag väl i alla fall försöka förflytta mig till soffan om det går.

 

Varje dag tänker jag att jag skall skriva långa inlägg om allt jag läser och retar mig på, vilket är mycket nu för tiden, men är så sällan jag har orken att ta mig för något alls.

 

Just nu är det mest spännande att vårt fosterbarn, Ali 17 år, har flyttat in till oss. En artig, trevlig ung man som inledde med att pynta och piffa i sitt rum. Känns än så länge enbart trevligt och skall bli kul att se hur det fortsätter. Nico tycker också att det är roligt men får väl träna lite på det där med att respektera andras integritet (som att inte rusa in i någon annans rum utan att knacka eller insistera på att föra samtal med folk genom toalettdörren :) )

 

Själv kommer jag vara helt sjukskriven två veckor och hoppas på det sättet kunna använda den lilla lilla energi jag har till att få nåt gjort hemma.

Idag blev det noll gjort förutom att jag och Nico var på barnkalas hos en vän till mig. Trevligt men känner mig alltid lite dum bland folk nu då jag är så ockuperad av illamående och ischiassmärtor att jag liksom glömmer bort att konversera och vara mentalt närvarande.

Efter jag kom hem har benet gjort så ont att jag bara legat ner. Var bara uppe och pratade lite med Ali när han kom hem från Liseberg där han varit med sina vänner. Han kom hem med en enorm vinstförpackning av kexchoklad, så kan ju alltid hoppas att han inte orkar äta upp all :P

 

Borde äta för är sååå hungrig men mår illa bara vid tanken på att äta så vet inte riktigt vad jag skall göra. Kanske kan trycka i mig något och hoppas på att sova bort illamåendet sedan?

Antingen har människor (jag) en enorm fortplantningsdrift eller så är jag bara korkad för jag förstår inte hur jag kunde ha glömt bort hur det var att vara gravid.

Inte alls så att jag ångrar det... Jag längtar så efter det lilla skruttet i min mage... Men fy farao för att inte kunna äta, alltid må illa, vara totalt utmattad och ha ständigt ont när jag går. Jag är just nu världens tråkigaste mamma (och fru) som mest bara ligger i sängen.

 

Nästa vecka går jag från att vara sjukskriven 50% till att vara sjukskriven 100% i två veckor för det fungerar liksom inte. Måste vila och bara andas.

 

Dock är prio ett just nu att få ordninga llt inför att vårt fosterbarn flyttar in på lördag. Ett mindre kaos som skall styras upp. Tar egentligen inte speciellt lång tid då det inte är enormt mycket, men då man inte kan stå på benen mer än några minuter i taget så tar även det minsta projektet typ hundra år.

 

 

Jag sover för lite på grund av ischias och enorma nattliga svettningar. Jag äter knappt pga illamåendet. Jag är konstant supertrött. Dessa faktorer i kombination gör att jag långsamt tappar förståndet och idag har jag verkligen varit "den galna gravida frun".

 

Dagen började med att jag "vaknade" med en inre känsla som illustreras nedan

Kan ju kanske börja med en liten lägesrapport.

Det är spännande hur man lyckas förtränga saker som hur en graviditet kan vara efter det att man väl fått barn. Jag har tyckt att alla som himlar med ögonen och småfnissar när jag bestämt hävdat att "såå jobbig var ju inte min senaste graviditet" har överdrivit lite. När jag tänkte tillbaka på min senaste graviditet så kom jag mest ihåg mys och förväntan.... och tog inte följande saker i beaktande:

1. Då hade jag inget barn att ta hand om

2. .. och kunde därför bara ligga i sängen och vara sjukskriven

3. Jag är uppenbarligen en jävel på att glömma det som varit jobbigt

 

Så nu sitter (ligger) jag här med mitt illamående. Ett illamående som gör det omöjligt att göra saker som kräver rörelse. Vissa dagar bättre än andra. Andra dagar kan jag inte ens titta på datorn utan att hålla på att svimma av illamående. Och mat... ja min föda består mest av frukt, grönsaker och soppa. De senaste två dagarna har middag inneburit att kasta i sig lite mat för att sedan få rusa och lägga mig helt orörlig i sängen för att det inte skall komma upp igen.

Magen växer långsamt men resten av mig smalnar av.

 

Och så har vi foglossningen som ibland känns som om jag vandrar runt med en yxa fastsatt i skrevet, för att inte glömma ischiasen.

 

Vissa dagar är det faktiskt lätt att glömma att man skall vara tacksam, men som tur är har jag fått göra två ul hittills och ett hjärtlyssnande som kan påminna mig om varför jag genomlider detta.

 

I vilket fall som helst måste jag snart må bättre och börja slipa på en plan för att bli rik för när jag blir det så skall jag bygga detta huset... som jag bara måste ha.

 

Det har blivit allt vanligare med karaktärer på film, tv och i böcker som befinner sig inom autismspektrumet (inkluderar här autism, atypisk autism och aspergers-liknande tillstånd). I Millenium-serien har vi Lisbeth som kan tänkas falla inom detta spektrum, vi har Saga i Bron och dottern till den manliga polisen i Jordskott för att nämna några (tydligen finns det någon sådan karaktär även i Modus men denna har jag ännu inte sett och kan ej uttala mig om).

 

Det som jag tycker skiljer de karaktärer som dyker upp nu jämfört med de man sett på film tidigare tycker jag är att man alltmer går mot att försöka normalisera dessa människor. De ges riktiga personligheter och man försöker skapa förståelse och till viss del sympati för deras mer "udda" egenskaper. Man visar upp deras svagheter och hur detta påverkar deras liv men också deras styrkor och vilken tillgång de kan vara i olika sammanhang. (Tyvärr är det ju oftast, antagligen eftersom det är lättare att få till en story kring, högpresterande autism man får se dock).

 

Tidigare användes autism oftare (tyvärr även i den senaste "Millenium"-boken) som en slags exotisk krydda där den autistiska porträtterades stereotypt och ofta som ett vittne utan möjlighet att kommunicera det denne sett. Dessa typer av karaktärer gav ofta den felaktiga bilden att diagnosen inte är en integrerad bild av personligheten utan mer ett skal som "den riktiga" människan gömmer sig inuti, och att man genom att forcera detta skal kan få deb stumme att prata osv. Utan att på något sätt hävda att även autistiska med språkliga handikapp helt saknar förmågan att kommunicera (den som känner en autistisk "utan språk" vet att de flesta har sina egna sätt att kommunicera på) så anser jag att denna stereotypa bild dels skapar fördomar och missuppfattningar samt ibland också ger ett slags hopp till anhöriga att "det finns någon annan, som kan tala, därinne".

 

Givetvis är det väldigt svårt, omöjligt, att säga att en viss karaktär ger "en rättvis bild av någon inom autism spektrumet" så autism är en oerhört bred diagnos som rymmer oändligt antal personlighetstyper, svårigheter och förmågor. En person med autism kanske känner igen sig helt i Saga medan någon annan inte skulle känna igen sig alls.

Jag tycker dock att det är väldigt bra att denna typ av personligheter får mer utrymme i populärlulturen och att detta förhoppningsvis kan sudda ut många fördomar, att personer med dessa diagnoser kan få se individer de kan identifiera sig med och att denna typ av diagnoser blir mer accepterade och inget man skall känna att man måste dölja. Man kan ju hoppas att denna "trend" breddas och att andra typer av diagnoser/funktionshinder/personlighetstyper kan få mer utrymme samt att allmänheten förhoppningsvis kan inse vilken enorm tillgång dessa människor kan vara (är). 

De underkända, är Hjorth/Rosenfeldts femte bok i deras bokserie om Rikskriminalens team. Som vanligt är den briljant enligt mig. Med tanke på att Rosenfeldt även ligger bakom serien Bron så är han i mitt tycke Sveriges bästa kriminalförfattare. 

 

Jag anser också att böckerna i denna serie blir bättre och bättre, eller kanske är det bara så att jag engagerar mig mer i historierna ju mer jag lär känna karaktärerna.

En sak jag tycker om med just dessa karaktärer är att författarna inte följer en stereotyp mall (som tyvärr många deckarförfattare gör) utan deras karaktärer känns originella och deras historia kan ta oväntade svängar och överraska. De utvecklas samtidigt som de är sina grundpersonligheter trogna.

 

Vad gäller själva storyn så är den som vanligt spännande och väl genomtänkt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken innan allt fått sin upplösning.

I övrigt vill jag inte avslöja så mycket om handlingen men jag tyckte verkligen om den då jag gillar det lite udda och morbida.

 

Om man skall se ur ett genusperspektiv så är det nästan lika många män som kvinnor i  teamet och båda kvinnorna är självständiga och handlingskraftiga personer som inte känns stereotypa. Dock kanske männen kan anses vara mer könsstereotypa vilket är lite synd.

Boken är heteronormativ i huvudsak och i teamet ingår inga andra etniciteter än "vita svenskar".

 

Om man gillar deckare rekommenderar jag dock boken starkt, hela serien för den delen, och längtar redan efter nästa bok. Under tiden får jag se på nya säsongen av Bron.