Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Varför är bara vissas hälsa allas angelägenhet?

Publicerad 2014-02-23 13:43:00 i Allmänt, Att inte vara en milf, Åsikter,

Appropå det där med fetmaföraktet och träningshysterin så kan jag meddela att jag idag har rört på mig. Applåder tack. Jag och sonen gick ut och sparkade lite boll, klättrade lite i träd och annat som han tycker är kul nu på förmiddagen. Tanken var från början att vi skulle ta en promenad i skogen men sonen meddelade: Inte idag. Skogen är arg. Jaha där ser man.
 
Men medan jag gick runt där med sonen så funderade jag en del. För man hinner tänka en hel del när man går ute med en treåring, eftersom de enbart är snabba om man tittar åt ett annat håll. Jag tänkte på det där med träningshysterin som råder, kravet att alla skall vara hälsosamma, och om man inte är det så är det fritt fram att se ner på, håna och kritisera den personen. Jaså du tränar inte.... Ja men då kommer du dö i förtid vettu... Så du äter chips ibland? Hmm... ja inte så konstigt att du är lite fet då.. jag äter minsann bara gurka som jag dippar i kokat vatten...
 
Och jag menar inte att håna de som vill vara nyttiga och hälsosamma. Grattis till dem. Det är väl jättekul för dem om de känner att de mår bra och skapar en bättre livskvalitet för sig själva. MEN det jag verkligen inte kan förstå är dels deras totala oförmåga att se att deras syn på livskvalitet kanske inte är samma som min syn på livskvalitet. Min uppfattning av en härlig känsla är kanske inte den man känner efter att ha sprungit en mil i regn, min uppfattning av en härlig känsla är kanske den man har i magen efter att ha sett en bra film... Och dels kan jag inte förstå hur min hälsa kan vara någon annans angelägenhet? (Förutom närstående som då verkligen bryr sig om hur jag mår såklart). Hur kommer det sig att alla på något sätt att tillstånd att tycka till och ha åsikter kring överviktigas hälsa? Att man får lov att kritisera fritt för att "överviktiga ju är ohälsosamma".... Ehh what?
 
För ingen av dessa fetthatare skall ju komma och försöka påstå att de gör det av omtanke. Om man hävdar att det är av omtanke så förtjänar man en smäll på tjäften, för det är ungefär så den omtanken de erbjuder i form av elaka kommentarer och kritik känns. Ursäkta att jag slet ut till sjävsförtroende ur kroppen och stampade på det men jag gjorde det för att jag bryr mig om dig såå mycket... Snälla, lägg bara av.
Men då kanske någon kommer och försöker hävda att fetma faktiskt är ett samhällsproblem som orsakar sjukdom och dödsfall och belastar sjukvården, och att det faktiskt är av omtanke för de stackars skattebetalarna som får bekosta detta....
Aaahhh... ja just det... men vänta lite.... det finns ju bara några små detaljer där som jag skulle vilja ta upp. För det första så är det ju inte så att ALLA överviktiga blir sjuka eller dör i förtid... det är faktiskt i det stora hela en ganska marginell ökning av risk (lite beroende på hur stor övervikten är och hur man lever sitt liv i övrigt), och för det andra - den stora invändningen jag har mot detta resonemang - vet ni vilka som verkligen skadar sig ofta och kostar skattebetalarna mycket pengar i sjukvårdskostnader? DE SOM TRÄNAR JÄVLIGT MYCKET. Fattar ni hur stor skaderisken är för fotbollsspelare, hockeyspelare, cyklister etc? Vilka förslitningsskador man får om man tränar väldigt mycket?
Men är det ok att titta snett på de som tränar mycket och bara... Jag tycker att du är helt vidrig som kostar sjukvården så mycket pengar med allt ditt tränande... Du äcklar mig... Egentligen vet jag inte ens om sjukvården borde ta hand om dig.. för du FÅR JU SKYLLA DIG SJÄLV....
Eehh.. Nej. För vad gäller andras hälsa så är det tydligen enbart när det kommer till överviktiga som det plötsligt är allas ensak och alla har rätt att tycka till och lägga sig i..
 
Och bara för att vara riktigt riktigt tydlig här så tycker jag INTE att man skall kritisera de som tränar, och jag tycker inte att människor skall behöva begränsa sitt tränande för att inte råka ligga samhället till last vid en skada, och jag tycker inte att människor som tränar är dåliga människor på något sätt... jag tycker att deras liv är deras ensak. Precis som jag tycker att överviktiga människors liv och människor som skiter i att träna skall få ha sina liv ifred och slippa andras utlåtanden. Ok? Punkt.
 

Fettföraktet

Publicerad 2014-02-22 09:05:00 i Allmänt, Att inte vara en milf, Åsikter,

Igår skrev Lady Dahmer ett väldigt intressant inlägg om det förakt mot feta som råder i samhället, och hon försökte väldigt pedagogiskt (enligt mig) föra fram skillnaden mellan det förakt samt det förtryck mot överviktiga som genomsyrar hela samhället och de enstaka individuella kränkningar mycket smala människor kan råka ut för. Hon jämförde även smalas "jamen JAG då" med det sätt män reagerar på när man talar om kvinnors problem. Trots hennes försök att vara så tydlig som möjligt så svämmade genast kommantarsfältet över med kränkta smala människor och hat mot feta (och då vill jag inte ens föreställa mig de kommentarer som hon faktiskt valde att inte släppa igenom).
 
För det första så har jag så svårt att förstå vad det är som gör att människor anser sig ha rätten att tycka till om andra människors kroppar på det sättet, och hur de helt kan missa/skita i att det är människor med känslor som skall läsa deras hat. Visst kan de ha rätt till dina åsikter kring vad som är häslosamt och inte, hur man bör äta och inte, om inte annat kan det vara svårt att övertyga dem om annat - men kan människor inte bara inse att vissa åsikter bör man kanske hålla för sig själv? Tror de verkligen att någon plötsligt kommer leva ett annat liv och tappa i vikt för att de gav "välmenande råd" om hur äcklig och vidrig man är om man väger för mycket?
 
För det andra är det helt otroligt att de inte kan se den STORA skillnaden mellan de eventuellt negativa kommentarerna som man kan få som extremt smal och det förakt och den diskriminering som verkligen väller över någon som väger "för mycket".
Nu kan en enskild individs erfarenheter egentligen inte alls användas som underlag för att hävda att något är sant, men bara för att klargöra skillnaderna så kan jag använda mig själv som exempel.
 
Jag har vägt mycket lite, jag har vägt mittimellan och jag har vägt, enligt de flesta, för mycket. Jag är 1.63 lång och när jag var anorektiker så vägde jag som minst runt 42 för att sedan under femton år långsamt gå uppåt för att slutligen väga som jag gör nu, vilket är runt 80-85 (väger mig inte så ofta).
Naturligtvis hände det att jag fick "negativa" kommentarer när jag var som smalast. Jag kunde få höra att jag borde gå upp i vikt, frågor kring om jag var sjuk och så vidare. Dock var de sällan elakt menade utan sagda med omtanke eller ömkan (ibland avund), men det var ju klart att  jag kunde känna mig sårad eller kränkt ändå. Men lika ofta, eller oftare, fick jag ju höra att jag var fin, snygg, sexig och så vidare. För att inte tala om att vart jag än vände mig så såg jag reklam, film, tv-serier etc som talade om för mig att jag var "rätt", då idealet är smal.
Det var också lätt att handla kläder så jag visste att de flesta kläderna i alla affärer var anpassade efter smala människor som mig.
 
Under mellanperioden då jag var smal, men inte extremt smal, så kan jag inte påminna mig något negativt alls.
Detta startade inte upp förrän jag passerade gränsen för det man kan kalla för övervikt, och då var det på en helt annan nivå. För det första tycktes precis alla i hela världen ha fritt fram för att påpeka om en svikt och ha rätt att ha åsikter om det. Själv behövde jag inte klaga på eller kommentera min vikt utan fick utan att be om det tips och råd på dieter och bantningstips från alla håll. I kommentarsfält på nätet kunde jag läsa om hur äckligt det var med människor som mig, att jag var lat, att jag fick skylla mig själv. Som om dessa okända människor kunde veta något alls om mina matvanor, hur mycket jag rörde på mig, skälen till min viktuppgång osv. Varje gång jag såg en film så påmindes jag om hur fel jag var. Inte en enda person i min viktklass framställs som sexig eller snygg. Skulle jag handla kläder fick jag höra att många plagg inte fanns i så stor storlek, jag fick gå till den speciella avdelningen för stora storlekar i affären och inte ens då var man säker på att hitta något som satt snyggt. Jag kunde få höra att vissa kollektioner inte gjordes i min storlek för det var dålig reklam för designern om sådana som jag bar dem. Aldrig, aldrig får man höra "jag önskar jag såg ut precis som du". Vid varje hälsoproblem utgår läkaren först och främst att det har med vikten att göra, och utgår från att jag sitter hemma i soffan och moffar i mig godis hela dagarna i princip.
Och grejen som många verkar missa är också att det krävs inte speciellt mycket övervikt för att man skall drabbas av detta. Det räcker att man passerar den gräns då andra inte längre anser att man är smal.
 
Det finns hur mycket som helst att skriva, men det är ett rätt deprimerande ämne så jag orkar inte riktigt med det. Jag tycker i alla fall att ni skall läsa Lady Dahmers inlägg.
 
För saken är att jag inte kan säga att jag är "stolt" över att vara överviktig, men jag skäms inte heller. Och jag går inte runt och är speciellt missnöjd heller... jag skiter mest i det - och det tycker jag att alla andra kan ta och göra också. Mitt liv - min vikt - min ensak.

Ok..lite ångest då

Publicerad 2010-11-22 17:30:46 i Att inte vara en milf,

Jag har inte tvättat håret... på ett tag. När man sällan går utanför dörren ser man det inte som en nödvändighet längre. Man börjar typ fundera på det när ens man säger att man luktar illa..haha (riktigt så illa är det kanske inte).
Idag skall jag visserligen till affären men det funkar med mössa tänkte jag och tänkte inte mer på mitt stripiga smörflottiga hår... tills det ringer någon.


"Hej det är Xxx... dina jultidiningar har kommit så jag och min mamma tänkte komma och lämna dem nu..."

Jahopp... trevligt. Nu kommer man bli känd bland traktens barn som äckeltanten i det blå huset. Tänkte ta på mig en sjal runt håret men då sprids väl rykten om att man har cancer så det är nog ingen bra idé det heller.

Väldigt osexig

Publicerad 2010-11-21 08:29:31 i Att inte vara en milf,

Jag är just nu så långt ifrån en milf man kan komma. Snarare vill man nog vända sig om oh springa när man ser mig..hehe.
Hade hög feber i natt och svettades så håret har korvat ihop sig till en enda stor dreadlock i bakhuvudet. Hela jag är fylld av snor (hittade till och på en sång om det hela igår som blev mycket uppskattad av Nico, med texten: vet du vad jag tror, din mamma är gjord av snor haha). Känns som om ja har en elefant på bröstkorgen. Hostar och nyser hela tiden (med tillhörande läckage) och gör ont i hela kroppen när jag rör mig.

Försöker trots detta roa min son lite grann i alla fall och kämpar för att se glad ut. Hampus kom hem igår men då han jobbat ett dygn i sträck var han astrött, vilket orättvist nog gjorde mig superirriterad. Den stackaren kämpade på så gott han kunde oh varje gång han frågade om jag var arg på honom fick han ett fräsande till svar: Jag e sjuuuk.

Mitt dåliga samvete fick mig att ta över Nico nu på morgonen så skall myset få sova ut. Jag mår i alla fall lite bättre än i natt. Jobbigt nog arbetar Hampus varje dag denna veckan och måste upp tidigt vilket innebär att jag får ta alla nätter i stort sett själv. Inte så kul nu när Nico de senaste dagarna envisats med att istället för att äta 19-01-06, nu äter 19-23-04-07.30. Dessutom är han inte alls lika lätt att få att somna som i vanliga fall. Innebär att man får gå upp och ge tillbaka utspottad napp ett antal gånger.

Snor

Publicerad 2010-11-19 14:31:57 i Att inte vara en milf,

Nu är det fan snor både högt och lågt. Bara rinner ur näsan i en strid ström. Nyser som fan också, och tydligen har man inte gjort sina knipövningar ordentligt för kommer lite kiss varje gång..haha. Ja, det skall ni veta blivande mammor att det är inte bara små bebisar som kissar ner sig... det gör nyblivna mammor också..haha.

Nej urk vad jag mår kasst, och är väl ett mirakel om inte lillen blir smittad av detta. Kanske kommer får inviga snorsugen... hur nu det skall gå.. med tanke på att jag oftast kräks om jag ser snor..haha. Tanken att suga snor ur någons näsa (även om man inte får det i munnen) är inget som tilltalar mig.

Edit: och nu fick jag mens men har inga bindor hemma. Halleluja typ.

Då mina bröst satt där de skulle

Publicerad 2010-11-18 08:03:23 i Att inte vara en milf,

Inspirerad av Sofias inlägg med bilder från förr började jag kolla lite på de få gamla bilder jag har på mig själv och upptäckte en gemensam nämnare: Jag använde inte BH och/men brösten satt där de skulle. Those where the days. Tänk om jag hade kunnat resa i tiden och berätta för brösten då att de en dag skulle få ett helt nytt perspektiv på tillvaron, ett lite mer sydligt perspektiv.. eller mer down to earth, om man så vill :)


Jag i senare delen av gymnasiet... ser ut som jag har huggtänder


Jag när jag är runt 24 och gillade att gå på syntklubbar fast jag inte var synthare.

Jag och mina obefintliga magmuskler

Publicerad 2010-11-13 10:11:04 i Att inte vara en milf,

En av tjejerna från forumet lade ut en bild med tips om en rolig lek med bebisen. Det var typ det man kallar för "leka flygplan". Man ligger på rygg med böjda ben och så lägger man bebisen på magen på ens underben så att bebisens huvud tittar fram över ens knän... sedan kan man lyfta sina ben så att underbenen blir parallella med golvet och bebisen "flyger".

Det tycker nog Nico om tänkte jag och bestämde mig för att ge det ett försök. Nico tyckte mycket riktigt om det... men hej hopp vad jag inte har en enda magmuskel kvar, och inga ryggmuskler heller för den delen. Kunde typ inte lyfta benen mer än någon centimeter, och det i några sekunder. Bara att ligga med böjda men kändes ansträngande.

Stackars Nico fick leka en annan lek han.

Då vet man

Publicerad 2010-11-12 07:51:32 i Att inte vara en milf,

Man vet att man verkligen behöver gå på toa om man vaknar på natten av att man drömt att man bajsat ner hela sina föräldrars hus och tvingats rengöra det med en stor vattenslang av modell brandbilsslang  :o

Nummer två

Publicerad 2010-11-09 06:20:51 i Att inte vara en milf,

När man fått barn är det som sagt var fritt fram att prata bajs hur mycket man vill, barnets bajs vill säga. Vuxenbajs är fortfarande lite tabu. "Fina flickor bajsar inte" stod det klottrat på väggen på skolans toalett när jag var liten. Kanske är det så, men faktum är att de flesta får lite magkrångel direkt efter förlossningen.

"Säg till när du kunnat bajsa" sa sköterskan på bb.
"Det gjorde jag för några timmar sedan" svarade jag
"Men förlossningen var väl i förmiddags?" frågade hon förvånat

Så... då hade jag alltså nemas problemas. Men nu, tre månader senare, har magen satt sig på tvären... rejält. Har plågats i en vecka ungefär. Helt sjukt jobbigt.
Igår köpte jag dock tabletter på apoteket och hurra de tycks hjälpa. Kanske kan jag och magen nu bli vänner igen. Egentligen borde den dock få be om ursäkt. Borde vara det minsta man kunde begära.

Sunshine in the rain

Publicerad 2010-10-19 02:13:42 i Att inte vara en milf,

När man är ledsen känns det skönt att ha världens bästa lillebror som talar om för en att det är ok att känna så. Det känns skönt att tala om för sin man hur man känner och han säger att tillsammans klarar vi allt och man känner att det är sant. Och det känns skönt att när man gråtit en skvätt gå in i sin sons rum titta ner i hans säng och mötas av ett leende.

När kommer glädjen

Publicerad 2010-10-18 11:17:24 i Att inte vara en milf,

Det sker något underligt med ens minne när man har ett litet barn. De dagar allt funkar bra kan man inte ens påminna sig om att det verkligen varit jobbigt, och de dagar då det inte funkar då känns det som om det aldrig någonsin har fungerat bra och att det aldrig kommer göra det heller.

Just nu är det sådär att jag inte kan påminna mig om sist jag var glad. Jag vet ju egentligen att det var nyligen, men det där känslominnet har gömt sig någonstans.
Missförstå mig inte nu, jag är inte olycklig. Jag är nog faktiskt lycklig. När jag är med lillen och Hampus känns det varmt i hela mig och jag tänker att jag har allt.... men just nu känns det som glädjen försvunnit. Lusten att göra saker.

Det finns så mycket att oroa sig för. Så mycket som behöver göras. Men så mycket trötthet, så lite ork. Varje liten sak är ett enormt projekt. Känner mig matt och tom idag. Lite som om jag vill gråta fast jag inte är ledsen.
Nicholas sover nu och jag borde göra mig något att äta, men jag klarar liksom inte av att resa mig. Just nu äts det ganska lite, och jag vet att det inte är bra för det gör mig ju bara ännu tröttare... men jag känner inte att jag har någon kontroll över mig själv just nu. Över något.

Och det hjälper inte att sova, för jag är inte trött på det sättet. Jag är trött i själen på något sätt. Det finns för mycket att oroa sig över som sagt var. Längtar efter att få slappna av. Längtar efter att få se Hampus avslappnad och utvilad. Glädjen. Den längtar jag efter.

Antar att det är normalt att känna så här ibland. Det är det ju alltid. Allting är normalt nu för tiden.

Bye bye kontrollfreak

Publicerad 2010-10-16 10:33:30 i Att inte vara en milf,

Nu på morgonen har tre fåglar flugit in i vårt vardagsrumsfönster. Men fåglarna på ön är tuffa, de bara skakar av sig och flyger vidare. Men det var inte alls det jag skulle skriva om...

Jag har alltid varit lite av ett kontrollfreak, men har börjat inse att det är kört. Lika bra att lägga ner den egenskapen.
Bebisar tycks leva för kaos. Nico skrattar alltid som mest när han lyckats ställa till den; kissat på mig, sparkat iväg strumporna, kräks över den nypåsatta bodyn....

Känner lite skräck inför den dagen han börjar gå. Samtidigt som jag ser fram emot det som fasen såklart. Vad kan han då hitta på? Jag är nämligen sådan som är otroligt rädd om allt jag har, speciellt mina böcker. Om jag får ångest av tanken på hundöron i boken, hur tror ni då inte att det känns när jag tänker på utrivna sidor eller klotter i böckerna?
Jag måste alltså ta bort alla böcker från de nedersta hyllorna eller skapa någon form av bokskydd (och då ser man dem ju inte... mina stackars böcker... instängda och ensamma... om man inte tar plexiglas som H föreslog... rätt smart).


Nico är lite fisförnäm av sig...hehe

Innan jag fick barn så brukade jag också störa mig lite när människor hade lådor med leksaker och stuff i sina vardagsrum och kök. Brukade tycka det såg så rörigt ut och tänkte att barnen kunde väl ha sina saker på sitt rum...HAHAHA!!! Åh vad jag visste lite om hur det är att ha barn. Nico kan inte ens förflytta sig och hans saker ligger överallt! Denna lilla varelse har liksom lyckats ta över hela huset. Det är hans hus och jag och Hampus är inneboende och slavar. Så är det bara.

Men eftersom jag fortfarande inte vill ha massa platsbackar med saker överallt så funderar jag på att om jag ändå inte kan ha mina böcker på de nedersta hyllorna så kan jag ju kanske köpa snygga flätade korgar att ställa där med leksaker och sånt i. Se till att lillens saker i alla fall passar in i inredningen. Märker ni? Jag försöker återfå kontroll igen... Jag är en sådan sucker :)


Har grabbat tag i och försöker äta upp mammas (min) hand

Ok då, lite mer blödig

Publicerad 2010-10-13 11:49:09 i Att inte vara en milf,

Jag har ju tidigare hävdat att jag minsann inte blivit mer blödig än innan jag fick barn. Inte helt sant har jag nu märkt Både jag och Hampus är mer känsliga än innan vad gäller verkliga händelser som involverar barn.

Igår läste jag i tidningen om den lille tvååringen som blev kidnappad av en galning i Skåne. Var helt lugnt tills jag läste delen där det stod om hur mamman stått en bit ifrån och ropat till sin son att inte vara rädd och att mannen var snäll, för att den lille pojken inte skulle vara rädd. Då blev det tjockt i halsen och tårarna vällde upp.
Det var så rörande hur hon kämpat för att hålla sig lugn för sitt barns skull och jag tänkte på hur det hade känts om det var Nico, på att man skulle göra vad som helst för sitt barn.

Så ok då, lite mer blödig har jag blivit. Lite.

Kroppen efter en graviditet

Publicerad 2010-10-07 09:15:46 i Att inte vara en milf,

Jag tror jag skrivit lite om detta innan men här kommer lite mer.

Som allt som har med graviditet och barnafödande att göra så är allt individuellt. Det är ett annat ord för att säga att du inte kan få ett klart svar vad gäller något över huvudtaget inom detta område. Till och med vad gäller alkohol under graviditeten kan man av olika barnmorskor få olika svar trots att svaret borde vara självklart. Studier har visat att fostret efter ett glas vin är medvetslöst. Medvetslöst!
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om utan kroppen. Vad jag ville få fram är att detta inte gäller alla... detta är vad som drabbade min kropp... och det kan drabba även dig *dramatisk musik* ... haha.

Jag gick inte upp enormt mycket i vikt. Gick upp vad ett spädbarn med tillhörande fostervatten och moderkaka väger plus några extra kilo. De där extra kilona placerade sig trevligt nog på rumpa och lår, samt en del på magen. Och de trivs nog där för nu, två månader efter förlossning, sitter de envist kvar. Inte kan jag ha mina gamla byxor och på magen bor nu en trevlig valk.
Kvar där den fina runda gravidmagen befann sig finns nu en degig påse av överflödig hud med lite fett i. Visst låter det sexigt?! Jag hade hoppats på att det skulle säga slurp så var allt bort, men icke. Och du...du som blev sådär smal och fin igen nästan direkt med en gång... jag vill inte höra!! (skoja bara... eller nej, jag vill inte höra... menjag är inte arg på dig utan säger kul för dig... Jag är bara lite bitter...hehe). Hängbukssvinet Emma, det är jag det. Hoppas veeerkligen det kommer dra ihop sig med annars blir det aldrig mer bikini för min del.

Under graviditeten var jag så stolt över min avsaknad av bristningar. Inte en enda. HA.. man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken, som man säger. Var väl en vecka innan förlossning som det plötsligt dök upp den ena mörklila blixten efter den andra på nedre delen av magenochpå höfterna. Hampus sa: "Men de försvinner väl?"...Nej, stackars Hampus, du har nu en randig fru.

Brösten skall vi inte tala om. Nej, vi gör inte det. Kan bara säga att trots att jag inte ens ammade så kommer de aldrig bli sig själva igen. Liksom Sverige i nationalsången så tronar de på minnen från fornstora dar... men dessa dar är över. De har förlorat sin kamp mot gravitationen.

De nedre regionerna måste jag säga har klarat sig utan större problem. Estetiska förändringar har jag ingen aning om eftersom jag inte vet hur det i detalj såg ut där innan, men allt funkar som det ska. De problem man hade försvann efter några veckor (för i början är man babiansvullen efter en förlossning).

Så är det... livet förändras, kroppen förändras... men du har en bebis. En liten underbar plutt som river dig och drar dig i håret men som skulle orsaka global översvämning om han log mot antarktis.

Presentabel?

Publicerad 2010-10-05 16:14:37 i Att inte vara en milf,

Idag är Hampus iväg och hämtar studioutrustning som han köpt. Han får hjälp av en arbetskamrat. Fick nyss ett sms om att de är här runt 18 och frågan om det är städat hemma.
Svar nej.

Är inte en katastrof men det står disk lite här och var och det ligger papperstussar överallt. Man hade kunnat ta in någon i vårt sovrum och ha en frågesport:
Vem bor här?
1. Någon som är superförkyld
X. Någon med en bebis som drägglar och kräks en hel del
2. En översexuell tonårskille

Nu är frågan om jag under de två timmar som är kvar tills de kommer hinner - nej, orkar - plocka undan. Behöver egentligen mat men har inget lättlagat hemma och orkar verkligen inte ställa mig och laga något. För tillfället orkar jag inte ens ställa in pommes i ugnen fast jag är vrålhungrig. Tuggar istället i mig två dagar gamla mjuka chips och kräks lite inombords.

Förresten borde Hampus inte oroa sig för om huset är presentabelt. Han borde oroa sig över mitt skick. Är inget uppvisningsexemplar för tillfället kan jag lova. Sitter här i mysbyxor och t-shirt och har dessutom kräks i håret. Kan det blir mer sunk?
Kul för H att presentera sin nya fruga.
"Det här är... eeh... jag vet inte vem detta är... hon måste ha smitit in medan jag var borta"

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela