Hemma hos Knyttet

Jag har inte tvättat håret... på ett tag. När man sällan går utanför dörren ser man det inte som en nödvändighet längre. Man börjar typ fundera på det när ens man säger att man luktar illa..haha (riktigt så illa är det kanske inte).
Idag skall jag visserligen till affären men det funkar med mössa tänkte jag och tänkte inte mer på mitt stripiga smörflottiga hår... tills det ringer någon.


"Hej det är Xxx... dina jultidiningar har kommit så jag och min mamma tänkte komma och lämna dem nu..."

Jahopp... trevligt. Nu kommer man bli känd bland traktens barn som äckeltanten i det blå huset. Tänkte ta på mig en sjal runt håret men då sprids väl rykten om att man har cancer så det är nog ingen bra idé det heller.

Jag är just nu så långt ifrån en milf man kan komma. Snarare vill man nog vända sig om oh springa när man ser mig..hehe.
Hade hög feber i natt och svettades så håret har korvat ihop sig till en enda stor dreadlock i bakhuvudet. Hela jag är fylld av snor (hittade till och på en sång om det hela igår som blev mycket uppskattad av Nico, med texten: vet du vad jag tror, din mamma är gjord av snor haha). Känns som om ja har en elefant på bröstkorgen. Hostar och nyser hela tiden (med tillhörande läckage) och gör ont i hela kroppen när jag rör mig.

Försöker trots detta roa min son lite grann i alla fall och kämpar för att se glad ut. Hampus kom hem igår men då han jobbat ett dygn i sträck var han astrött, vilket orättvist nog gjorde mig superirriterad. Den stackaren kämpade på så gott han kunde oh varje gång han frågade om jag var arg på honom fick han ett fräsande till svar: Jag e sjuuuk.

Mitt dåliga samvete fick mig att ta över Nico nu på morgonen så skall myset få sova ut. Jag mår i alla fall lite bättre än i natt. Jobbigt nog arbetar Hampus varje dag denna veckan och måste upp tidigt vilket innebär att jag får ta alla nätter i stort sett själv. Inte så kul nu när Nico de senaste dagarna envisats med att istället för att äta 19-01-06, nu äter 19-23-04-07.30. Dessutom är han inte alls lika lätt att få att somna som i vanliga fall. Innebär att man får gå upp och ge tillbaka utspottad napp ett antal gånger.

Nu är det fan snor både högt och lågt. Bara rinner ur näsan i en strid ström. Nyser som fan också, och tydligen har man inte gjort sina knipövningar ordentligt för kommer lite kiss varje gång..haha. Ja, det skall ni veta blivande mammor att det är inte bara små bebisar som kissar ner sig... det gör nyblivna mammor också..haha.

Nej urk vad jag mår kasst, och är väl ett mirakel om inte lillen blir smittad av detta. Kanske kommer får inviga snorsugen... hur nu det skall gå.. med tanke på att jag oftast kräks om jag ser snor..haha. Tanken att suga snor ur någons näsa (även om man inte får det i munnen) är inget som tilltalar mig.

Edit: och nu fick jag mens men har inga bindor hemma. Halleluja typ.

Inspirerad av Sofias inlägg med bilder från förr började jag kolla lite på de få gamla bilder jag har på mig själv och upptäckte en gemensam nämnare: Jag använde inte BH och/men brösten satt där de skulle. Those where the days. Tänk om jag hade kunnat resa i tiden och berätta för brösten då att de en dag skulle få ett helt nytt perspektiv på tillvaron, ett lite mer sydligt perspektiv.. eller mer down to earth, om man så vill :)


Jag i senare delen av gymnasiet... ser ut som jag har huggtänder


Jag när jag är runt 24 och gillade att gå på syntklubbar fast jag inte var synthare.

En av tjejerna från forumet lade ut en bild med tips om en rolig lek med bebisen. Det var typ det man kallar för "leka flygplan". Man ligger på rygg med böjda ben och så lägger man bebisen på magen på ens underben så att bebisens huvud tittar fram över ens knän... sedan kan man lyfta sina ben så att underbenen blir parallella med golvet och bebisen "flyger".

Det tycker nog Nico om tänkte jag och bestämde mig för att ge det ett försök. Nico tyckte mycket riktigt om det... men hej hopp vad jag inte har en enda magmuskel kvar, och inga ryggmuskler heller för den delen. Kunde typ inte lyfta benen mer än någon centimeter, och det i några sekunder. Bara att ligga med böjda men kändes ansträngande.

Stackars Nico fick leka en annan lek han.

Man vet att man verkligen behöver gå på toa om man vaknar på natten av att man drömt att man bajsat ner hela sina föräldrars hus och tvingats rengöra det med en stor vattenslang av modell brandbilsslang  :o

När man fått barn är det som sagt var fritt fram att prata bajs hur mycket man vill, barnets bajs vill säga. Vuxenbajs är fortfarande lite tabu. "Fina flickor bajsar inte" stod det klottrat på väggen på skolans toalett när jag var liten. Kanske är det så, men faktum är att de flesta får lite magkrångel direkt efter förlossningen.

"Säg till när du kunnat bajsa" sa sköterskan på bb.
"Det gjorde jag för några timmar sedan" svarade jag
"Men förlossningen var väl i förmiddags?" frågade hon förvånat

Så... då hade jag alltså nemas problemas. Men nu, tre månader senare, har magen satt sig på tvären... rejält. Har plågats i en vecka ungefär. Helt sjukt jobbigt.
Igår köpte jag dock tabletter på apoteket och hurra de tycks hjälpa. Kanske kan jag och magen nu bli vänner igen. Egentligen borde den dock få be om ursäkt. Borde vara det minsta man kunde begära.

När man är ledsen känns det skönt att ha världens bästa lillebror som talar om för en att det är ok att känna så. Det känns skönt att tala om för sin man hur man känner och han säger att tillsammans klarar vi allt och man känner att det är sant. Och det känns skönt att när man gråtit en skvätt gå in i sin sons rum titta ner i hans säng och mötas av ett leende.

Det sker något underligt med ens minne när man har ett litet barn. De dagar allt funkar bra kan man inte ens påminna sig om att det verkligen varit jobbigt, och de dagar då det inte funkar då känns det som om det aldrig någonsin har fungerat bra och att det aldrig kommer göra det heller.

Just nu är det sådär att jag inte kan påminna mig om sist jag var glad. Jag vet ju egentligen att det var nyligen, men det där känslominnet har gömt sig någonstans.
Missförstå mig inte nu, jag är inte olycklig. Jag är nog faktiskt lycklig. När jag är med lillen och Hampus känns det varmt i hela mig och jag tänker att jag har allt.... men just nu känns det som glädjen försvunnit. Lusten att göra saker.

Det finns så mycket att oroa sig för. Så mycket som behöver göras. Men så mycket trötthet, så lite ork. Varje liten sak är ett enormt projekt. Känner mig matt och tom idag. Lite som om jag vill gråta fast jag inte är ledsen.
Nicholas sover nu och jag borde göra mig något att äta, men jag klarar liksom inte av att resa mig. Just nu äts det ganska lite, och jag vet att det inte är bra för det gör mig ju bara ännu tröttare... men jag känner inte att jag har någon kontroll över mig själv just nu. Över något.

Och det hjälper inte att sova, för jag är inte trött på det sättet. Jag är trött i själen på något sätt. Det finns för mycket att oroa sig över som sagt var. Längtar efter att få slappna av. Längtar efter att få se Hampus avslappnad och utvilad. Glädjen. Den längtar jag efter.

Antar att det är normalt att känna så här ibland. Det är det ju alltid. Allting är normalt nu för tiden.

Nu på morgonen har tre fåglar flugit in i vårt vardagsrumsfönster. Men fåglarna på ön är tuffa, de bara skakar av sig och flyger vidare. Men det var inte alls det jag skulle skriva om...

Jag har alltid varit lite av ett kontrollfreak, men har börjat inse att det är kört. Lika bra att lägga ner den egenskapen.
Bebisar tycks leva för kaos. Nico skrattar alltid som mest när han lyckats ställa till den; kissat på mig, sparkat iväg strumporna, kräks över den nypåsatta bodyn....

Känner lite skräck inför den dagen han börjar gå. Samtidigt som jag ser fram emot det som fasen såklart. Vad kan han då hitta på? Jag är nämligen sådan som är otroligt rädd om allt jag har, speciellt mina böcker. Om jag får ångest av tanken på hundöron i boken, hur tror ni då inte att det känns när jag tänker på utrivna sidor eller klotter i böckerna?
Jag måste alltså ta bort alla böcker från de nedersta hyllorna eller skapa någon form av bokskydd (och då ser man dem ju inte... mina stackars böcker... instängda och ensamma... om man inte tar plexiglas som H föreslog... rätt smart).


Nico är lite fisförnäm av sig...hehe

Innan jag fick barn så brukade jag också störa mig lite när människor hade lådor med leksaker och stuff i sina vardagsrum och kök. Brukade tycka det såg så rörigt ut och tänkte att barnen kunde väl ha sina saker på sitt rum...HAHAHA!!! Åh vad jag visste lite om hur det är att ha barn. Nico kan inte ens förflytta sig och hans saker ligger överallt! Denna lilla varelse har liksom lyckats ta över hela huset. Det är hans hus och jag och Hampus är inneboende och slavar. Så är det bara.

Men eftersom jag fortfarande inte vill ha massa platsbackar med saker överallt så funderar jag på att om jag ändå inte kan ha mina böcker på de nedersta hyllorna så kan jag ju kanske köpa snygga flätade korgar att ställa där med leksaker och sånt i. Se till att lillens saker i alla fall passar in i inredningen. Märker ni? Jag försöker återfå kontroll igen... Jag är en sådan sucker :)


Har grabbat tag i och försöker äta upp mammas (min) hand

Jag har ju tidigare hävdat att jag minsann inte blivit mer blödig än innan jag fick barn. Inte helt sant har jag nu märkt Både jag och Hampus är mer känsliga än innan vad gäller verkliga händelser som involverar barn.

Igår läste jag i tidningen om den lille tvååringen som blev kidnappad av en galning i Skåne. Var helt lugnt tills jag läste delen där det stod om hur mamman stått en bit ifrån och ropat till sin son att inte vara rädd och att mannen var snäll, för att den lille pojken inte skulle vara rädd. Då blev det tjockt i halsen och tårarna vällde upp.
Det var så rörande hur hon kämpat för att hålla sig lugn för sitt barns skull och jag tänkte på hur det hade känts om det var Nico, på att man skulle göra vad som helst för sitt barn.

Så ok då, lite mer blödig har jag blivit. Lite.

Jag tror jag skrivit lite om detta innan men här kommer lite mer.

Som allt som har med graviditet och barnafödande att göra så är allt individuellt. Det är ett annat ord för att säga att du inte kan få ett klart svar vad gäller något över huvudtaget inom detta område. Till och med vad gäller alkohol under graviditeten kan man av olika barnmorskor få olika svar trots att svaret borde vara självklart. Studier har visat att fostret efter ett glas vin är medvetslöst. Medvetslöst!
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om utan kroppen. Vad jag ville få fram är att detta inte gäller alla... detta är vad som drabbade min kropp... och det kan drabba även dig *dramatisk musik* ... haha.

Jag gick inte upp enormt mycket i vikt. Gick upp vad ett spädbarn med tillhörande fostervatten och moderkaka väger plus några extra kilo. De där extra kilona placerade sig trevligt nog på rumpa och lår, samt en del på magen. Och de trivs nog där för nu, två månader efter förlossning, sitter de envist kvar. Inte kan jag ha mina gamla byxor och på magen bor nu en trevlig valk.
Kvar där den fina runda gravidmagen befann sig finns nu en degig påse av överflödig hud med lite fett i. Visst låter det sexigt?! Jag hade hoppats på att det skulle säga slurp så var allt bort, men icke. Och du...du som blev sådär smal och fin igen nästan direkt med en gång... jag vill inte höra!! (skoja bara... eller nej, jag vill inte höra... menjag är inte arg på dig utan säger kul för dig... Jag är bara lite bitter...hehe). Hängbukssvinet Emma, det är jag det. Hoppas veeerkligen det kommer dra ihop sig med annars blir det aldrig mer bikini för min del.

Under graviditeten var jag så stolt över min avsaknad av bristningar. Inte en enda. HA.. man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken, som man säger. Var väl en vecka innan förlossning som det plötsligt dök upp den ena mörklila blixten efter den andra på nedre delen av magenochpå höfterna. Hampus sa: "Men de försvinner väl?"...Nej, stackars Hampus, du har nu en randig fru.

Brösten skall vi inte tala om. Nej, vi gör inte det. Kan bara säga att trots att jag inte ens ammade så kommer de aldrig bli sig själva igen. Liksom Sverige i nationalsången så tronar de på minnen från fornstora dar... men dessa dar är över. De har förlorat sin kamp mot gravitationen.

De nedre regionerna måste jag säga har klarat sig utan större problem. Estetiska förändringar har jag ingen aning om eftersom jag inte vet hur det i detalj såg ut där innan, men allt funkar som det ska. De problem man hade försvann efter några veckor (för i början är man babiansvullen efter en förlossning).

Så är det... livet förändras, kroppen förändras... men du har en bebis. En liten underbar plutt som river dig och drar dig i håret men som skulle orsaka global översvämning om han log mot antarktis.

Idag är Hampus iväg och hämtar studioutrustning som han köpt. Han får hjälp av en arbetskamrat. Fick nyss ett sms om att de är här runt 18 och frågan om det är städat hemma.
Svar nej.

Är inte en katastrof men det står disk lite här och var och det ligger papperstussar överallt. Man hade kunnat ta in någon i vårt sovrum och ha en frågesport:
Vem bor här?
1. Någon som är superförkyld
X. Någon med en bebis som drägglar och kräks en hel del
2. En översexuell tonårskille

Nu är frågan om jag under de två timmar som är kvar tills de kommer hinner - nej, orkar - plocka undan. Behöver egentligen mat men har inget lättlagat hemma och orkar verkligen inte ställa mig och laga något. För tillfället orkar jag inte ens ställa in pommes i ugnen fast jag är vrålhungrig. Tuggar istället i mig två dagar gamla mjuka chips och kräks lite inombords.

Förresten borde Hampus inte oroa sig för om huset är presentabelt. Han borde oroa sig över mitt skick. Är inget uppvisningsexemplar för tillfället kan jag lova. Sitter här i mysbyxor och t-shirt och har dessutom kräks i håret. Kan det blir mer sunk?
Kul för H att presentera sin nya fruga.
"Det här är... eeh... jag vet inte vem detta är... hon måste ha smitit in medan jag var borta"