Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Stolpskottet Eva Rusz

Publicerad 2014-07-13 21:57:00 i Allmänt, Barn, Åsikter,

Alltså, denna jävla debattartikel. Vill egentligen inte länka till skräpet, men orkar inte förklara allt hon säger så ni får läsa själva.
 
Jag har aldrig någonsin mött en förälder vars första tanke när denne för en bebis är "När kan barnet börja dagis?". Tvärtom så har de flesta jag mött, inklusive jag själv, fasat för den dag då man måste sätta barnet på förskola. Man vill ju vara med sitt barn och vara en så bra förälder som möjligt.
Men verkligheten ser ju faktiskt ut som så att de flesta inte har råd att vara hemma så länge som man vill... oavsett hur dåligt samvete och hur mycket ångest människor som Eva Rusz försöker skapa i oss.
De där undanflykterna hon talar om är vad de flesta av oss försöker trösta oss med när vi sitter gråtande i bilen på väg till jobbet efter ett tårfyllt avsked då vi inte har någon annat val. INGET ANNAT VAL.
 
Så rikta skulden mot de politiker som skapar ett system som kräver två arbetande föräldrar från tidig ålder för att det skall gå runt, som inte stöttar upp ensamstående föräldrar tillräckligt och som inte har tillräckligt med personal  på förskolorna... inte mot föräldrarna. Eva Rusz - ditt skräp.

Förtryckandet av barn?

Publicerad 2014-07-12 19:55:00 i Allmänt, Barn,

Både Fanny och Moralfjant har skrivit inlägg om hur föräldrar förtrycker sina barn, och känner inte riktigt igen mig i detta. Kan såklart inte alls avgöra om det är för att jag är i förnekelse, om det är för att jag skiljer mig i mitt föräldraskap från majoriteten eller om det är för att de har helt fel (vilket de inte brukar ha).
 
Jag ser inte Nico som min tillhörighet. Jag ser inte honom som något ofärdigt som jag skall forma. Jag ser inte honom som någon jag har rätt att bestämma över.
 
Jag ser honom som en människa och en individ med egna behov och önskningar. Till stor del försöker jag tillgodose dessa med begränsningar gällande vad som är ekonomiskt möjligt och om det handlar om att skydda hans hälsa, dvs jag kan inte ge honom allt han pekar på och jag måste stoppa honom om han är på väg att göra farliga saker. Dock försöker jag i de lägen han får ett nej så gott det går bekräfta att jag förstår vad det är han vill och varför han inte kan få som han vill.
Jag ser honom som någon som hela tiden utvecklas och behöver stöd och uppmuntran i sin utveckling, precis som vuxna behöver. Hans sätt att se världen just nu är dock inte mer fel eller mer rätt än mitt sätt att se världen, bara annorlunda. Hans perspektiv är lika viktigt som mitt.
Och jag sätter inte upp massor av onödiga regler, utan bara sådana som handlar om just saker som kostar pengar eller som kan vara farligt. I övrigt är hans röst lika mycket värd i vår lilla demokrati. Dock ser jag det som viktigt att han lär sig respektera mig på samma sätt som jag respekterar honom, och därför kan ett nej också baseras på att jag faktiskt inte vill/orkar/har lust till något, men då förklarar jag också det.
 
Säkerligen finns det många som anser att jag skämmer bort Nico eller som anser honom vara ouppfostrad på en hel del sätt, men jag har ingen lust att vara en diktator. Jag vill att han skall känna att han är en del i vår familj vars vilja och åsikter har samma värde som min eller min mans.
 
Angående det dä rmed förtryck och att se sina barn som tillhörigheter, så kom jag att tänka på en lärare på universitetet som jag hade som helt hade slutat med att använda ord som "min" eller "mitt" vad gällde människor. Dvs, hon sa inte "min man" eller "mitt barn" då hon ansåg att dessa ord fick det att låta som om man såg dessa människor som sina ägodelar. En intressant tanke som jag absolut förstår, då det ju kan användas på det sättet och säkert ofta görs... men för mig kan det också symbolisera en samhörighet. Hur tänker ni?

Förstör Alfons Åberg alla barn?

Publicerad 2014-07-01 09:57:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Nej, det gör han såklart inte... men jag vill skriva lite om den här artikeln som baseras på ett blogginlägg där en pappa till en fyraårig dotter reagerar över sexismen i Alfons Åberg.
 
Jag länkade själv till det omskrivna blogginlägget på min Facebook för någon dag sedan där jag också skrev att jag själv valt bort delen om Alfons och Milla av just den anledningen och det blev många kommentarer på detta. Plötsligt insåg jag att Alfons var en Tintin eller en Pippi. Okritiserbara. Om man kritiserar det vuxna idag tog del av som barn så verkar det som om man kritiserar hela deras barndom och gör något oförlåtligt.
 
"Det fungerade ju bra för oss" menar de och jag blir lite "Eeh va?" för brist på sexism är inte direkt det jag förknippar dagens samhälle med (även om jag naturligtvis inte anklagar enbart Alfons för detta). Andra menar att man kan tala med sina barn om det hela så att de lär sig. Men om man har två alternativ: det ena är att visa sina barn något hemsk för att kunna tala om det och lära sig kring det och det andra är att de slipper se det hemska då det faktiskt inte är nödvändigt för dem, så väljer jag det sistnämnda.
Berättelsen går ju faktiskt ut på att flera pojkar berättar om hur det är fel att leka med flickor och sedan rabblar upp många många skäl till varför de tycker att flickor är sämre, sedan är Alfons modig och leker med Milla ändå. Om man verkligen har tur så kan de efterföljande diskussionerna leda till att barnet tänker att de där första pojkarna hade fel och var dumma i huvudet, men det kan ju också vara så att det barnet tar med sig är att majoriteten av killarna tycker att tjejer är sämre, att man som kille måste vara modig för att ens vilja leka med en tjej och att du måste vara en speciell typ av tjej om du skall få ynnesten att bli betraktad som en kompis till en kille.
 
"Ååhh så jobbigt PK... måste man analysera allt?" Hmm... JA. Vad jag förmedlar för bild till mitt barn om världen är av yttersta vikt för mig. Och det handlar inte om EN enda barnsaga utan det handlar om MASSOR av berättelser och filmer som riktar sig till barn, filmer och berättelser som riktar sig till vuxna, media, samhällsnormer och allt är ihopvävt. Det ena leder till det andra, helheten är summan av delarna.
Det handlar om att pojkar och flickor inte kommer vara medvetna om skillnaderna förrän någon poängterar dem för dem. I detta fall, för denna lilla flicka, råkade det vara just denna Alfonsfilm.
 
(Sedan tycker jag att Alfons är jättebra. Nico älskar Alfons och vi tar del av alla de andra böckerna och filmerna.)
 
Men det som är värst av allt är alla de elaka, hånfulla kommentarer som denna artikel får där pappan anklagas för att vara överkänslig och dum i huvudet och det talas om att det gått för långt och att det är feminismen som gör människor galna and so on. Inte någonstans ser jag någon som skriver om denna fyraåriga flicka SOM BLEV LEDSEN. En fyraåring som gick hem och frågade sig själv vad det var för fel på henne. Varför hon var sämre bara för att hon var en tjej. Hur empatilösa är inte människor om de inte anser att det är det viktiga här?
 

Ok, vad är skillnaden

Publicerad 2014-06-29 19:09:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Ofta när jag pratar om eller skriver om att jag inte anser att det finns några skillnader mellan könen (förutom de rent biologiska skillnaderna... orkar inte definiera närmare utan utgår från att ni fattar) så dyker det alltid upp någon som hävdar att man har fel. Jag orkar sällan ta diskussionen för jag vet hur irriterad jag blir och att det påverkar min nattsömn, men idag drabbades jag av nyfikenhet och undrade för mig själv exakt VAD de anser det finnas för skillnader som inte är socialt skapade...
 
För det finns väl ingen som på riktigt tror att en tjej FÖDS till att tycka om rosa och en kille FÖDS till att tycka om blått? Och hur förklarar de då att det förr var blått som var tjejfärgen medan killar kläddes i rosa? Försökte googla men fann ingen lista på alla dessa påstådda olikheter.
Är det någon läsare som anser att det finns massa skillnader (som inte är socialt inlärda) och i så fall vad?
 
Jag vet ju att många vill köra med det där att män är starkare, och jag kan köpa att män biologiskt har lättare att bygga muskelmassa generellt... men argumentet "män är starkare" köper jag inte alls då det ju beror helt på kroppstyp och hur mycket man tränar. Vältränade tjejer kan ju vara bra mycket starkare än otränade killar.
Skulle se hur mycket maken hade att sätta emot i en fight med den kvinnliga världsmästarinnan i slägga t.ex.
 
När jag betraktar min son så ser jag ett barn... Ett barn som inte skiljer sig från de pojkar han leker med på ett sätt som skulle få någon att säga "Han är ju inte som en pojke, han är ju som en tjej"... och med detta menar jag att han inte på uppseväckande sätt skiljer sig från hur man stereotypt förväntar sig att en pojke skall vara... men å andra sidan så ser jag inte att han skiljer sig i beteende från de flickor han leker med heller. Och när jag ser honom leka tillsammans med sina vänner så ser jag inte heller en grupp pojkar och flickor som på något sätt över huvudtaget skulle skilja sig från varandra... Jag ser en grupp barn. En samling individer. Kan de inte få vara det?

Så viktigt tyckte han att det där med kön var

Publicerad 2014-06-25 16:52:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Jag kunde inte riktigt släppa mina funderingar som jag hade igår kring det där om Nicos eventuella medvetenhet kring kön. Vad har han för tankar om det? Han har ju inte pratat så mycket så länge så ämnet har inte kommit upp. Ville egentligen inte "väcka den björn som sover" men kunde inte låta bli att fråga honom imorse:
 
Nico, är du en flicka eller pojke?

Och till svar fick jag:
 
Ingenting. Jag är bara Nico.
 
Så var det med det.
 

Bara vara barn

Publicerad 2014-06-24 19:19:00 i Allmänt, Barn,

Själv är jag fortfarande inte helt i form för insiktsfulla och viktiga inlägg, och måste säga att tyvärr har drevet med massa hot mot Lady Dahmer och andra stora feministbloggare gjort mig lite extra försiktig med vad jag skriver. Inte så att jag tror att jag plötsligt skall bli påhoppad... så "viktig" är jag nog inte i antifeministernas ögon... men jag trivs ganska bra med min lagom stora/lilla och väldigt snälla skara läsare och vill nästan inte skriva saker som kan locka till sig fler... Knäppt... Jag vet.
 
Med Lady Dahmer och Fanny skrev två bra inlägg idag om det där med att låta barns vänskaper vara just vänskaper och inte börja köna och läsa in heteronormativa kärleksmotiv. Jag har varit skitnoga med det. Nico umgås mest med flickor och jag nämner aldrig något om kärlek eller liknande utan benämner hans kompisar som kompisar och inget annat.
Jag tror inte ens att Nico börjat reflektera över det där med kön. Av någon anledning så kallar han alla för "han" och vill gärna ha samma saker eller kläder som sina tjejkompisar så det blir Mimmi Pigg-kepsar och liknande. Han har inte alls någon uppfattning om att det skulle vara skillnader mellan könen och tror aldrig att de andra barnen i hans förskolegrupp tar upp sådant heller. Skönt det.
 
Sedan vet jag ju att det finns de som tycker det är skithemskt om man inte tydligt poängterar för sitt barn vilket kön de har... Tror att de blir förvirrade and so on. Men jag fattar verkligen inte vad han har för nytta just nu av att definiera sig själv som pojke? Är ju inte så att jag döljer det för honom heller... jag gör bara ingen grej av att hela tiden tala om det eller lägga vikt vid det. Förr eller senare lär han inse det ändå. Och vad är det i hans identitet som är beroende av att veta vilket kön han har? Den enda anledningen som jag kan se är om man anser det vara viktigt att ens barn lägger sig till med de karaktärsdrag som är förknippat med ett specifikt kön, och det tycker jag inte är viktigt. Tvärtom tycker jag att det är viktigare att han själv känner hur han är som person och hur han vill vara och vad han tycker om oberoende av vad samhället anser att en pojke skall tycka/vara/gilla.

Att försöka skydda sitt barn...

Publicerad 2014-05-22 20:28:00 i Allmänt, Barn,

... är i det närmaste omöjligt. Och nu talar jag alltså om att försöka skydda sitt barn från en förtryckande samhällskultur full av förväntingar på människan utifrån det kön denne tillhör.
 
Jag hade ju tänkt sova nu men så kom jag på att jag var tvungen att få ur mig lite av mina tankar kring detta. Sanna skrev i sitt inlägg (som jag länkade till i förra inlägget) om några av de normer som samhället tvingar på en. Heteronormen, cis-normen och tvåsamhetsnormen.
 
Som förälder vill jag att mitt barn skall växa upp i frihet att skapa sin egen identitet och sitt eget sätt att leva utan att påverkas av de förväntingar som dessa normer skapar... men jag vet ju att det inte är möjligt. Dessa normer genomsyrar allt. Men jag gör det jag kan, efter den förmåga och kunskap jag besitter så att säga.
 
Får dock erkänna att tvåsamhetsnormen är det jag helt och hållet misslyckas med att motverka. Detta av många skäl. Framför allt så ser min son enbart man-kvinna-par omkring sig. Jag och hans pappa, min bror och hans fästmö, hans mormor och morfar.... Till mitt försvar kan jag ju säga att vi faktiskt inte umgås med så många (typ nästan inga alls) så det är inte så att jag suttit och valt ut par att umgås med. Hade funnit det uppfriskande att umgås med människor som lever andra typer av liv. Dessutom är han tre år och med en fokuseringsförmåga på några sekunder så hade jag försökt förklara eller få in i samtal alla olika tänktbara familjekonstellationer så hade jag aldrig kunnat föra samtal med honom.
 
Vad gäller hetero- och cisnormer så försöker jag som sagt var se till att han erbjuds leksaker och kläder från båda sidor av det man anser vara för pojkar och det man anser vara för flickor. Egentligen är det numer inte så att jag tänker på det på det sättet utan han väljer själv saker och kläder från båda kategorierna och mitt enda bidrag numer är att  jag inte "gör en grej av det". Jag försöker se till att han ser film och tar del av böcker som innehåller både pojkar och flickor av olika slag och i olika roller. Jag försöker att inte tala med honom som om jag förustätter att han är heterosexuell (inte för att jag talar i sexuella termer alls med en treåring, men ni fattar kanske vad jag menar).
 
Dock kan jag ju inte skydda honom från omvärlden och det är svårt tycker jag. Jag kan inte hindra främlingar att kommentera och fråga kring varför "min son ser ut som en tjej", att han "borde klippa sig och inte ha på sig rosa". Jag kan inte påverka att hans omgivning fnittrar lite extra och på ett speciellt sätt när han har "tjejglasögon" eller leker med en "tjejgrej". Jag tror inte ens att de flesta själva är medvetna om att de reagerar lite lite annorlunda i de situationerna, men jag märker att Nico börjar reagera på det. Ser att han funderar.
Kan inte stoppa folk från att fråga om hans tjejkompis är söt. Det fungerar ju inte riktigt att jag skall springa runt som en polis, för då vågar ju folk inte säga ett ord och det blir ju inte så kul för honom heller. Och han har ju dessutom redan hört vad de sagt även om jag försöker säga emot.
 
Hur tänker ni? Hur gör man?

Pojkar och flickor i barnprogram

Publicerad 2014-04-23 19:34:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Än så länge är Nico såpass liten att han inte pratar om pojkar och flickor, och han pratar inte heller om vad som skulle vara attribut tillhörandes det ena eller det andra könet. Han blandar friskt leksaker, färger och typer av kläder.
Ibland funderar jag dock på utbudet av pojkar och flickor i de barnprogram han tittar på. Gick därför igenom lite de program som är hans favoriter just nu.
 
Musse Pigs klubbhus
Jag har faktiskt inte tittat direkt på det själv men är ju de klassiska Disneykaraktärerna Musse, Mimmi, Kalle, Kajsa, Långben och Pluto. Så lite mixat gällande kön.
 
Saltkråkan
Blandade kön men en majoritet flickor och det är Skrållan och Tjorven som är hans favoriter.
 
Spöket Laban
Även om Labolina får vara med på ett hörn ibland så handlar det mest om pojkar.
 
Nicke Nyfiken
Bara pojkar i princip.
 
Pinsessan Sofia
En av hans nya favoriter som han vill se ofta på. Huvudpersonen är en flicka och tror att en majoritet av övriga karaktärer också är det.
 
Jake och piraterna
En klar majoritet pojkar även om en flicka är sidekick.
 
Dr McStuffin
En flicka som huvudkaraktär, och en leksaksdoktor är hon också.
 
Pippi Långstrump
Ja det vet väl alla att det handlar om en flicka.
 
Misha och björnen
Handlar om en flicka och hennes björnkompis.
 
Så när jag tänker efter ä det en ganska bra blandning beträffande kön och jämn fördelning mellan flickor och pojkar i huvudrollen, vilket känns bra. Tycker också att det är skönt att han tycker om att ta del av både det klassiskt "pojkiga" och det klassiskt "flickiga". Känns som det är lättast att få breda valmöjligheter i livet om man tar del av ett bredare utbud.

Därför anser jag det vara viktigt med genusmedvetna leksakskataloger

Publicerad 2014-01-10 14:17:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

När leksaksföretagen allt mer försöker ge ut genusmedvetna leksakskataloger utan stereotypa könsroller så möts de av kritik från en hel del håll, vilket jag tycker är otroligt sorgligt. I Sverige talas det om att det skulle vara en oviktig fråga att att man kan fokusera på viktigare saker, att "PK-maffian" bestämmer eller att man försöker förhindra "pojkar från att vara pojkar och flickor från att vara flickor". I utlandet är det än värre: Där talas det om manshat och nästintill barnmisshandel. Kring detta har jag en hel del att säga, men kan börja med att skriva att för det första utesluter engagerande i små frågor inte att man engagerar sig i stora frågor och för det andra anser jag det inte vara en liten eller oviktig fråga. För det handlar om vilket budskap som skickas till min son kring hur han får och bör vara, och jag vill att han skall känna friheten att vara precis den han vill. Och om jag skall betecknas som PK-maffia för att jag vill det bästa för mitt barn, så är jag stolt över att kallas det.
 
Men vi kanske skall reda ut en vanlig missuppfattning först: Anser jag som anser genusfrågor vara viktiga att flickor inte skall få klä sig i rosa och leka prinsessor och att pojkar inte skall få leka med bilar? NEEEEEJ. Att det skall vara så svårt att förstå. Jag vill inte begränsa barns möjligheter utan skapa fler möjligheter. De flickor som vill vara prinsessor och leka kök skall få göra det, men de pojkar som vill leka prinsessor och leka kök skall också få göra det. De flickor som vill leka med bilar och bygga rymdskepp av lego skall få göra det och samma sak med de pojkar som vill detta. Problemet är ju att de tidigare leksakskatalogerna (och fortfarande förekommande sådana, samt reklam för leksaker och barnprogram etc) visar barnen att det finns gränser. Att beroende på vilket kön de har så tillskrivs de vissa egenskaper och attribut som dikterar vad de bör och inte bör tycka om att göra för att vara "riktiga" flickor och pojkar. Och jag anser att det är mycket viktigt att det försvinner. Inte för att de som trivdes utmärkt med att vara "flickiga flickor" eller "pojkiga pojkar" inte skall få vara precis så, utan för att de som inte trivs med det inte skall behöva känna sig utanför, annorlunda eller känna att det krävs att de förändrar sig för att passa in i mallen.
 
Och vi kan till och med skita i att gå in på diskussionen kring social konstruktion vs biologi. Vi skiter i den helt i detta inlägg, ok? För även om de som tycker som jag att social konstruktion av kön är något som sker i stor utsträckning skulle ha helt fel och det är biologin som styr oss så spelar det ingen roll alls. Biologi är nyckfullt. Alla pojkar har inte lika mycket eller lite av testoteron, alla flickor inte lika lite, alla följer inte en generell mall för hur en hjärna av ett visst kön skall fungera - vi är individer oavsett vad man väljer att tro på för förklaringar till vårt beteende! Så vad skadar det att öppna upp möjligheterna för barn att välja fritt hur de vill vara? De har fortfarande möjligheten att välja bort det som inte passar dem!
 
Så vad är det för bilder som upprör så mycket? Är det gråtande pojkar som fått en rosa docka fastklistrad mot kroppen? Sorgsna flickor som fått prinsessklänningen avsliten och ett svärd fasttryckt i handen?
Nej, konstigt nog är det bara bilder som dessa (från bla katalog av Toys R Us och BR):
 
 
Jaha så vad ser vi då. Pojkar och flickor som leker tillsammans. De leker med dockor och de leker med skjutvapen. De ser glada ut. Barn som ser bilderna kan själva välja vilka barn de identifierar sig med. Ingen talar om för dem att detta måste du leka med eller detta bör du inte leka med beroende på ditt kön.
 
Och här då... Jo dessa barn ser rätt nöjda ut de med. Leker med ungefär samma saker. Bara att välja fritt.
 
 
Och här ser vi ett barn som vi inte ens kan avgöra könet på utklädd till Spindelmannen körandes en barnvagn och en flicka i en leksaksbil.
 
Det jag undrar är vad som kan vara upprörande med detta? Anser folk att det är upprörande och manshatande att pojkar leker med dockor och leker att de lagar mat? Vad blir det för vuxna män om de fått lära sig att det är ett hån mot manligheten att göra sådana sysslor? Anser vi fortfarande att matlagning är kvinnosysslor? (då kan man ju fråga sig varför bara män bedömmer matlagning på TV). Får en flicka inte vara spindelmannen eller får en pojke inte köra en dockvagn? Får kvinnor inte köra bil? Vad fan är problemet??
 
Och varför engagerar jag mig så? Varför tar jag upp det om och om igen? Varför hurrar jag över dessa leksakskataloger? Varför blir jag upprörd när de får kritik?
Bland annat då jag har en son - en son som älskar att leka med bilar, och med dockor, som älskar att leka att han lagar mat och att leka monster. En son som tycker att rosa och lila är de finaste färgerna. Och jag låter honom välja vad han vill leka med och vad han vill ha på sig - jag ser bara till att alla valmöjligheter finns.
Och nu märker jag mer och mer att han börjar reflektera över att bara flickorna på dagis har rosa, att pojkarna har en annan färg på kläderna. Att han börjar påpeka att pojkar tycks göra vissa saker och flickor vissa. Att han långsamt börjar ta avstånd från vissa saker just på grund av det. På grund av att han inte vill avvika och vara fel. Och det gör mig ledsen! Och arg! För varför skall barn inte kunna få vara de som de är och tycka om vad fan som helst utan att samhället skall lära dem att pojkar måste vara på ett visst sätt och flickor på ett annat?
 
För genusmedvetenheten och arbete mot stereotypa könsroller innebär inte att man vill att alla skall vara likadana eller att man skall byta hobbies med varandra. Det innebär att man vill skapa en större frihet och en möjlighet för individen att skapa sin egen identitet utan att serveras en jäkla mall man måste följa.
 
 
 

Små prinsessor

Publicerad 2013-04-11 12:40:55 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Igår på föräldrakursen så talades en del om det där med barn som vill bestämma sina egna kläder, och framför allt om flickor som enbart vill ha fina klänningar.
Nu har ju jag ingen dotter, men kanske får en gång, och jag vill ju gärna tro att jag kommer kunna undvika klänningfällan om den dagen kommer. Har en bild i mitt huvud om att uppfostra en liten tuff flicka i jeans. Men frågan är väl om man lyckas stå emot och verkligen följa det där när det väl gäller. Det är ju alltid lätt att säga innan (ja oj vad jag hade planer för Nico innan han föddes... inget godis, inte massa film.... haha).
 
Vi talade en del om det där med varför flickor blir så besatta av klänningar och jag anser att det är ganska lätt att förstå om man observerar reaktionerna som barnen får (läs bland annat detta inlägg av Lady Dahmer) när de har den typen av kläder. Flickor med klänning får höra hur fina de är, de får höra att de är prinsessor och så vidare. Det är väl klart att de då lär sig att vilja ha den typ av kläder som ger dem mest positiv respons. Och samtidigt som jag inser att detta på sikt inte kan vara bra för en liten flickas självkänsla att koppla sitt värde till sitt utseende på det sättet, så undrar jag om jag skulle kunna stå emot något som får mitt barn att känna sig speciellt. Alla vill ju att deras barn skall känna sig lyckliga och sedda, och det är nog lätt att halka dit och ge med sig så att de får den där snabba bekräftelsen även om man vet att det på sikt kanske kommer få henne att må sämre beträffande sig själv.
 
Jag märker ju förresten liknande fenomen beträffande Nico. Han har ju insett nu att om han har tröjor med välkända figurer som de från ToyStory eller Bamse så innebär det uppmärksamhet. Han pekar och visar andra motivet och de säger att: Ååh vad fiin. Och då vill han ju såklart ha den typen av kläder. Och jag tar på honom den typen av kläder för att det gör honom glad. Även om jag vet att det kanske är fel. Jag försöker försvara mig själv genom att tänka att det behöver ju inte vara fel att få vara fin, att få känna sig fin, och kan bara hoppas att mitt (mina) barn ändå tillslut förstår att det finns så mycket mer och så mycket viktigare saker man kan vara än just fin. Och att även om de är fina, alltid fina i mina ögon, så har de också hur många andra egenskaper och kvaliteter som jag älskar och uppskattar hos dem - och att fin inte ens ligger på topp tio av dem.
 
 
 

Fullt upp..

Publicerad 2013-03-29 15:32:00 i Allmänt, Barn,

En bekant skrev på fb att hennes dotter sagt att hon trodde att det hette långfredag för att man måste hinna med så mycket den dagen, och det tyckte jag var en väldigt bra teori. Vi har verkligen haft fullt upp idag.
 
Först skulle vi påskpyssla. Nico lyckades måla sina kläder och i sitt hår men var i övrigt inte speciellt intresserad av själva pysslandet utan det var mest jag som fick pyssla medan han såg på. Två toapapperskycklingar blev det i alla fall och Nico hjälpte till lite med att måla gult och klistra på ögon. Fjädrar tycker han är äckligt så han vägrade ta i dem utan fick rysningar :)
 
 
Sedan behövde vi till Torp och köpa sågblad till Hampus såg, så vi åkte hela familjen. Nico var mycket lycklig över att det blev utflykt. Och han beslutade sig själv för att han absolut skulle ha tofs, så det fick han ha. Trots tofsen hade han som alltid hår i hela ansiktet :).
 
 
På Torp blev det McDonaldslunch innan vi handlade sågblad och Nico fick testa sin nya vagn. Han tyckte mycket om den men ville såklart inte sitta still mer än några sekunder.
Efteråt gick vi till en lekplats där och han var helt överlycklig över att få springa runt och busa lite.
 
 
 
 
 
Efter det gick vi och handlade mat på Coop. Vi fastnade såklart vid leksakerna där Nico fick välja något han ville ha. Sedan ville han ha solglasögon också så han fick välja själv. Hans första val var lila glittriga Hannah Montana solbrillor men de var för stora. Hans andraval val rosa prinsessglasögon men de var för små. Sedan upptäckte han att det fanns solglasögon med Woody och Buzz på så det blev såklart sådana.
 
När vi kom hem kom snälla pappa förbi och hjälpte Hampus med att röja undan de stora träden som fällts precis framför huset. Skall bli skönt att slippa klättra i berg för att komma in.
Jag och Nico tittade på en stund när de sågade men sedan ville Nico in och se på film.
 
 
 
 
Nu är det städning, matlagning och lite äggmålning kvar på schemat. Och sedan en lugn kväll.
 

Föräldrakurs del 2

Publicerad 2013-03-28 09:07:18 i Allmänt, Barn,

Igår var det föräldrakurs igen. Tyvärr var en del borta så vi var bara fem föräldrar, men var bra och trevligt ändå. Kände att jag när man var så få dock tog en satans massa plats. Jag har en förmåga att verkligen babbla på... mycket... hela tiden.
 
Denna gång togs det upp lite olika saker. Bland annat handlade det om att öka barnets självständighet genom att ge det olika valmöjligheter. Typ, vill du ha denna eller denna tröjan på dig. Jag kan känna att jag i många avseenden ger Nico för mycket valmöjligheter. Han väljer ofta fritt när och vad han vill äta, vilken av sina tusentals (överdrift) filmer han vill se, och så vidare. Så vad gäller maten skall jag dra ner på det genom att börja ställa fram den mat vi äter med lite extra tillägg (eftersom han äter så lite av det vi äter) och så får han ta själv av det jag valt, men inte helt fritt välja vad han skall äta av allt som finns i kyl/frys. Dock skall han få börja vara med mer i andra situationer och välja, typ välja mellan två tröjor på morgonen och vara med och välja frukt och youghurt i affären.
Testade det med att han fick välja tröja imorse men han verkade inte riktigt fatta ens vad det var jag ville så det tog ett tag.
 
Detta hängde ju ihop lite med en annan sak vi talade om, vilket var att göra barnets delaktig i vardagssysslor och på det sättet skapa gemenskap. Jag skall som sagt försöka göra honom mer delaktig när vi handlar och jag har försökt få med honom mer när man lagar mat och sådant. Dock är han oftast intresserad i två sekunder och sedan vill han inte mer. Men det kanske kommer.
 
Sedan pratade också lite om att komma ihåg att uttrycka sin kärlek till barnet, och det tycker jag att jag ofta gör.
Slutligen var det ett litet tema om rutiner, och att det är bra för barn att ha detta. Vi har nog rutiner på ett sätt. Vissa saker vi gör på samma sätt och så, men vi kan också vara ganska ostrukturerade och en del rutiner behöver förbättras. Speciellt de på morgonen. Sedan är ju Nico sådan att mn inte skall introducera en rutin om man int är beredd att göra så för alltid typ, för han blir galen om man förändrar vissa saker.
 
Vi pratade en hel del om förra veckans "läxa" också och hur det gått. Det svåra med att säga att han är duktig hela tiden bland annat.
Dock har vi jobbat en del på att få honom mer självständig i vissa avseenden och han tar nu av sig ytterkläderna själv och tar på sig en del av dem. Var ju liksom inte så att han inte kunde innan utan han fick bara inte chansen.
 
Så som vanligt var det kul att vara där och det känns tråkigt att det bara är två gånger kvar. Hade gärna gått mer.
 

Det arga barnet

Publicerad 2013-03-26 20:17:00 i Allmänt, Barn,

Vad gör man när ens barn typ mobbar ut den ena föräldern?
Det är ju inte alls så att Nico tycker illa om sin pappa, tvärtom så är han i många lägen verkligen pappas pojke. Han älskar att vara ute och greja med Hampus och hämtar honom ofta för att de skall leka och busa. Finns knappt något han gillar mer än när de två röjer loss totalt. Dessutom blir han ju ledsen om Hampus går och om man är ute alla tre är han noga med att alla går i samlad trupp.
Dock är han väldigt selektiv med när Hampus duger och kan vara riktigt taskig. Vägra ge kramar just till honom, vråla och skrika om Hampus kommer in i ett rum eller kommer när honom. När Hampus säger hej när vi kommer hem kan Nico vråla: NEEEJ, tillbaka. Känns inte som ett ok beteende.
 
Vi har försökt ignorera det så det skall gå över. Vi har försökt förklara hur det känns när någon gör så. Vi har försökt genom att bli arga. Känns dock inte som om något fungerar. Jag vet ju inte hur Hampus känner men jag hade fan blivit ledsen av att bli behandlad så.
 
Just idag var dock Nico på ilsket humör överlag, eller ja inte mot min mamma då. Hon hämtade honom på dagis och körde hem honom. Nico hade dock vänt i dörren och vrålat: Nej! och gått tillbaka till hennes bil. Så han fick följa med henne hem. När jag sedan skulle hämta honom där var han visserligen glad att jag kom men inte att han ville hem. Fick lirka och hålla på för att få med honom i bilen, och sedan vägrade han gå ur den när vi kom hem för han ville till McDonalds... så blev ett himla liv. Sedan gick han stampandes uppför plattgången hemma samtidigt som han utbrast i små ilskna vrål då och då. Och så skrek han som sagt var åt Hampus så fort han såg honom samt flög på honom och bet honom. Då blev jag riktigt förbannad och sa till på skarpen och då grät han och tyckte att det var vi som var dumma. Efter det var det mest sura miner och gnäll (även om han gosade en liten stund med mig, vilket han avslutade med att bita mig) tills han skulle sova. Kanske var han trött dock för han gick väldigt villigt och la sig och somnade på fem minuter.
 
Han brukar ju vara så go och glad så man blir lite oroad när man haft några så här arga dagar. Man undrar om han kan må dåligt på något sätt. Samtidigt som man blir arg och nästan vill skälla på honom ibland så får man  dåligt samvete och oroar sig för att han är arg på oss för att han måste gå till dagis fast han inte vill. Börjar rannsaka sig själv om man gör något fel.
Min bror tog bland annat upp att kanske han blir frustrerad över att han blir tilltalad som en bebis eftersom han inte kan prata, fast han förstår väldigt mycket mer än han kan säga. Jag vet inte. Men det är väldigt ledsamt och oroande. Jag vill ju att min glada goa unge skall vara just min glada goa unge (fast det är klart, alla skall väl ha rätt att ha dåliga dagar och vara förbannade ibland också).

Man lär sig med tiden

Publicerad 2013-03-25 12:05:00 i Allmänt, Barn,

Att ha barn är en sådan ständig läroprocess. Ibland känns det som jag lär mer av honom än han av mig. Framför allt lär man känna sitt barn och inser vad som fungerar i kommunikationen med just den individen.
 
Idag gick lämningen på dagis mycket bättre, kanske just för att jag lärt mig något. Jag insåg nämligen härom dagen att jag ofta svarar Nico utifrån vad jag gissar vad han vill, men att jag kanske ofta gissar fel.
Ofta när vi kör förbi infarten till mina föräldrars hur så säger Nico: Titta mommo moffa
Innan har jag alltid svarat att: Nej, vi skall inte till dem nu.
Och så har han blivit väldigt upprörd och det blir massa tjafs. Men så bestämde jag mig för att bara kommentera på det han faktiskt säger och inte tolka in mer. Så sist han sa så, så sa jag bara: Ja titta där är mormor och morfars hus.
Och så var det inget mer med det.
 
Så samma sak när vi skulle till dagis idag. Jag la stämningen först genom glatt sjungande och när vi passerade affären och Nico började peka och säga titta, så sa jag inte som jag brukar att vi ska inte handla nu, utan jag svarade bara: Ja titta där ligger ju affären. Där jobbar ju din morbror...... and so on.
Gick hur bra som helst ch han gick glatt med in på dagis. Lite blyg blev han dock först men så blev han lockad med att hjälpa till att ta ner stolarna från borden och så var allt toppen.
 
Kanske handlar det om att lära sig lyssna på vad som faktiskt sägs och inte tolka in sitt eget i det hela. Fan jag hade väl också blivit frustrerad och arg av att få goddag yxskaft-svar hela tiden.
 

Här är vi inte könsstereotypa minsann

Publicerad 2012-03-09 08:09:00 i Allmänt, Barn,

Igår åkte jag och Nico till mamma och pappa där Nico åt lunch och sov middag. Jag pluggade under tiden och fick gjort ett av mina skolarbeten vilket var skönt.
Sedan tog jag, mamma, Nico och min farmor och åkte till Göksäter. Var tvungen att köpa en hel del saker att pynta med inför mäklarens fotografering av huset. Ville dock enbart köpa sådant som jag faktiskt vill ha sedan så det tog ett tag att hitta vad man ville ha. Köpte även små vårsneakers till Nico och ett par gummistövlar till honom, och vårmössor.
Både jag och Nico fick fina saker av snälla mamma och snälla farmor också. Jag fick ett fint lila fat av mamma bland annat. Nico fick en onepiece och en tröja av farmor och mamma köpte honom en rosa dockvagn som han så gärna ville ha. Han älskar dockvagnar och då är det klart att han skall ha en. Sedan gick han lyckligt runt hemma både igår och idag på morgonen och kör sin docka i vagnen.
 
 
Idag skall jag måla lister och dona och greja. Full rulle.

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela