Mitt Italien
Jag går en kurs just nu för föräldrar till barn med funktionshinder, och som så många andra kurser eller forum med inriktningen läste de upp dikten nedan:
Jag blir alltid så väldigt provocerad av den. Visst jag kan förstå att de finns de föräldrar som känner så och menar inte alls att skuldbelägga dem... men för mig fanns aldrig en sådan tanke och det känns helt främmande. Och det känns som en förolämpning
mot min son - som att de menar att det finns ett bättre slags barn att få.
Innan min son föddes drömde jag om att han skulle vara snäll och smart - det är han
Att han skulle ha vänner och vara lycklig - och det är han
Allt annat är bara bakgrundsbrus. Så han tycker det sociala är svårt, så han äter lite speciellt, så han har lite humörsvängningar.... sounds like Italy to me.
Han är precis det barn jag önskade mig. Det bästa. Jag är inte sorgsen eller besviken. Tänker aldrig "Tänk om ...", för han är den jag vill att han ska vara. Han är Han. Mitt önskade, efterlängtade och älskade barn. Mitt Italien.
