Knyttet - kort men tjock

Just nu tar jag en paus från mitt jobb som denna dag är så stressigt att mitt huvud bara snurrar. Sitter och grämer mig över det faktum att vi inte skall till Harry Potter utställningen. Jag vill verkligen, verkligen det. Vill det så mycket att jag känner att jag måste försöka övertala maken att om vi får barnvakt så kanske vi kan åka fram och tillbaka över dagen... Bara upp och ner... Eller "bara och bara"... men ändå

 

Läste på Pelles Personliga att han köpt en ask Bartie Botts Beans... det där magiska godiset som kan ha alla smaker.. och detta kommer även i smaker av kräks och ruttna ägg bland annat. Det bara MÅSTE man ju ha!!

Förstår ju vem som helst....

 

Kanske kan önska mig det i en tidig julklapp? Ok, väldigt tidig...

 

Nu skall jag försöka samla ihop mig... Hoppas att allt på jobbet går i lås så jag kan gå lite tidigare som tänkt så jag hinner handla och hem och städa det sista innan Hampus syster från Indonesien kommer på besök med sina barn. Ludwig och Gusten, som Nico fiffigt slagit ihop och kallar dem "Lustig" när han pratar om dem :)

Vi har insett att vi inte har tid eller råd att åka på den lilla semestern som vi tänkt i år. Så ingen Harry Potter-utställning, ingen feministfika och inget besök i Strängnäs :(

Men om några av er skulle ha vägarna förbi västkusten så är ni alltid välkomna på feministfika här!! 

Ofta när jag pratar om eller skriver om att jag inte anser att det finns några skillnader mellan könen (förutom de rent biologiska skillnaderna... orkar inte definiera närmare utan utgår från att ni fattar) så dyker det alltid upp någon som hävdar att man har fel. Jag orkar sällan ta diskussionen för jag vet hur irriterad jag blir och att det påverkar min nattsömn, men idag drabbades jag av nyfikenhet och undrade för mig själv exakt VAD de anser det finnas för skillnader som inte är socialt skapade...

 

För det finns väl ingen som på riktigt tror att en tjej FÖDS till att tycka om rosa och en kille FÖDS till att tycka om blått? Och hur förklarar de då att det förr var blått som var tjejfärgen medan killar kläddes i rosa? Försökte googla men fann ingen lista på alla dessa påstådda olikheter.

Är det någon läsare som anser att det finns massa skillnader (som inte är socialt inlärda) och i så fall vad?

 

Jag vet ju att många vill köra med det där att män är starkare, och jag kan köpa att män biologiskt har lättare att bygga muskelmassa generellt... men argumentet "män är starkare" köper jag inte alls då det ju beror helt på kroppstyp och hur mycket man tränar. Vältränade tjejer kan ju vara bra mycket starkare än otränade killar.

Skulle se hur mycket maken hade att sätta emot i en fight med den kvinnliga världsmästarinnan i slägga t.ex.

 

När jag betraktar min son så ser jag ett barn... Ett barn som inte skiljer sig från de pojkar han leker med på ett sätt som skulle få någon att säga "Han är ju inte som en pojke, han är ju som en tjej"... och med detta menar jag att han inte på uppseväckande sätt skiljer sig från hur man stereotypt förväntar sig att en pojke skall vara... men å andra sidan så ser jag inte att han skiljer sig i beteende från de flickor han leker med heller. Och när jag ser honom leka tillsammans med sina vänner så ser jag inte heller en grupp pojkar och flickor som på något sätt över huvudtaget skulle skilja sig från varandra... Jag ser en grupp barn. En samling individer. Kan de inte få vara det?

Jag läste detta blogginlägg där en man inser det sexistiska i Alfons Åberg när han är på bio med sin lilla dotter. Jag tyckte att blogginlägget var bra, och jag har reagerat starkt på exakt samma episod i Alfons och valde bort att köpa just den filmen som detta avsnitt är med på. Och jag tycker att det är väldigt bra att vissa män kan få detta uppvaknande (och hemskt att det finns de som inte alls får det) och kan försöka förändra sina döttrars tillvaro och uppväxt.

 

MEN det finns en stor del av mig som blir arg, frustrerad och naivt nog förvånad att det för så många män ändå tycks krävas döttrar för att de skall komma till denna insikt. Vad är det som gör att de plötsligt kan se all den sexism som deras döttrar utsetts för men att de helt kunna blunda i alla år för den sexism deras mödrar, systrar, flickvänner och kvinnliga bekanta får utstå dagligen?

 

Jag ville skriva lite om besöket på Liseberg ur perspektivet att åka med ett barn som har lite speciella behov, för jag tyckte att de på Liseberg var helt fantastiska.

 

Vi har tidigare dragit oss lite för just Lisebergsbesök då Nico inte alltid är så bra på det där med att stå och vänta i kö länge, dels på grund av att han inte var så bra på turtagande men också då han hade svårt att vänta och förstå att det han så gärna vill är det som det tråkiga köandet leder till. Dessutom har han det sista börjat få alltmer svårt för stora folksamlingar som han tycker är "högljudda" (dvs det där sorlet som uppstår när många talar samtidigt).

 

Dock tipsade min bror, som jobbar med lägerverksamhet för ungdomar med speciella behov, att Liseberg brukar kunna hjälpa en med detta så denna gång gick vi direkt till informationen och berättade om Nicos speciella personlighet och förväntade mig att bli ifrågasatt, misstänkt för att luras och hade läkarintyg berett i väskan - men de var supertrevliga och tog oss åt sidan och gav oss varsitt ledsagarband som innebar att vi kunde åka med Nico gratis (väldigt bra då han ännu inte kan åka ensam eftersom han har så svårt för impulskontrollen och förmågan att inse faror - mer beroende på hans ålder dock) samt att vi kan gå föra i kö om det är ett måste. Vi kände oss extremt väl behandlade!

 

Eftersom det var en småregnig dag så var dock köerna korta och vid alla tillfällen utom ett så klarade Nico att stå i kö. Vi ville inte utnyttja Lisebergs fina erbjudande om det inte var ett måste och vi vill dessutom att Nico skall träna sig på att köa och vänta. Det var bara vid en attaraktion som köerna var såpass långa att vi såg att det skulle bli för mycket för honom. All personal var också väldigt väldigt snälla och tillmötesgående (förutom en men hon hade kanske en dålig dag eller ett svårtolkat minspel).

 

Jag fick mig också två tankeställare under dagen som jag tycker kan vara viktiga att dela med mig av till andra.

 

Dels nr 1. Att även barn med diagnoser såklart är dynamiska och utvecklas. Det är så lätt att man efter utredning tänker att "såhär är mitt barn och såhär ser hens problematik ut", men allt sådant kan ju såklart förändras med tid. Nu menar jag inte att man skall gå runt och vänta på ett "tillfrisknande", utan att det sker utveckling. Jag blir rasande på människor/organisationer/etc som skriver saker om att barn med vissa diagnoser kan "bli friska" om de äter den eller den kosten m.m. Dels tycker jag att det är så satans fel att ge hopp till föräldrar till barn med svåra diagnostiserade tillstånd genom att framhäva "behandling" vars effekt inte kunnat bekräftas av några vetenskapliga studier och dels blir jag arg att man över huvudtaget talar om "tillfrisknande". Mitt barn är inte sjukt. Han behöver inte bli frisk. Han är bara lite annorlunda jämfört med normen, men som vi så ofta kan se så klarar han sig alldeles utmärkt om bara samhället kan vara lite flexibelt och inte kräva att alla skall anpassa sig till normens sätt och regler. Något som till exempel skolan måste bli bättre på att förstå.

Men, men.. nu blev det sidospår.

Det sätt vi kunde se Nicos utveckling på var att han detta året dels hade något lättare för mindre köer och förstod vad han väntade på (om kön var såpass kort att det var uppenbart vad man väntade på att få göra), han vågade åka mycket fler saker och han orkade hålla energin uppe längre. Han var dessutom inte rädd för Lisebergskaninerna längre.

Om man inte ser denna utveckling så finns det ju också en risk att man omedevetet själv förhindrar utvecklingen. Hade jag t.ex. tänkt att "det tyckte han inte om förra året så det tycker han inte om nu" så hade jag kanske av välvilja styrt bort honom från vissa saker och bara uppmuntrat det jag visste att han tyckte om tidigare, vilket hade lett till att han inte fick pröva något nytt och då hade vi aldrig sett hur han nu vågade och tyckte om mycket mer saker.

 

Dels nr 2. Om man från början bestämmer sig för hur man skall hantera dagen så undviks konflikter.

Jag och maken hade talat innan och sagt att vi åker till Liserberg för Nicos skull så dagen får anpassas efter honom. Istället för att kräva att han skall följa med på aktiviteter som vi kanske tycker är roliga så kör vi hans race och fokuserar på det han tycker är roligt. Då undviker man onödiga utbrott och konflikter som kan förstöra dagen. Dock innebar ju inte detta att han kunde få allt han ville (sparkcykeln blev ett nej till exempel) men däremot så innebar det att vi fick vara lite mindre sociala med de andra då Nico dels har svårt att anpassa sig efter vad andra vill åka om han själv hellre vill åka något annat (speciellt när han är så överväldigande exalterad som han blir på ett ställe som Liseberg) och dels då han har svårt att sitta still och vänta vid en fika tex.

Vi lunchade en stund med de andra men när Nico visade att han vill ut och fortsätta åka så valde vi att inte hålla på de sociala normerna med att man skall sitta stilla tills alla är klara då vi visste att det bara skulle leda till tårar och stora konflikter (som skulle störa övriga bra mycket mer än om vi gick) och avslutade helt enkelt tidigare för att återvända till åkandet.

 

Slutligen nr 3. Även om man själv har en liknande diagnos som sitt barn så innebär det inte att man är samma person.

Jag kan nog (kunde i alla fall tidigare) jämföra Nico mycket med mig själv.. och vi ÄR lika i många avseenden, men verkligen inte vad gäller allt. Nico är bland annat mycket mer modig än vad jag är. Medan jag än idag ogillar utklädda människor och hatar alla åkattraktioner på Liseberg så vågade Nico som sagt var åka alla barnattraktioner i år och kunde krama Lisebergskaniner. Även den insikten är viktig för att man inte av omtanke skall bli för överbeskyddande och omedvetet hindra barnets utveckling.

 

Dessutom kan ju uppleverlser som är lite läskiga obehagliga eller som gör en rädd ibland lärorika upplevelser och det är också känslor som är viktiga att få lov att uppleva och lära sig att hantera. Nico åkte den större bergbanan (för barn), Rabalder, två gånger i sträck då han efter första turen sa att ville åka igen. Andra gången blev han dock lite rädd och gömde sig i sin pappas armhåla och kunde nu i efterhand säga att han blev lite rädd men att det var roligt ändå.

Idag har vi spenderat i princip heela dagen på Liseberg. Vi var där tillsammans med två av Hampus systrar med barn, samt deras systrar och deras barn... Så vi var många. Men då Nico var boss och rusade runt med oss efter så var det inte jättemycket tid att prata med de andra vuxna... Var dock en otroligt trevlig dag.

 

Orkar inte skriva så mycket om det men bjuder på lite bilder, så får det bli mer imorgon.

 

Skall inte skriva mer än att läs detta... På allvar nu LÄS DETTA.

Om jag en dag får en dotter skall jag verkligen kämpa för att hon aldrig skall behöva känna att det är något sämre att vara flicka. Denna reklamvideo jag såg idag är så talande och så hemsk. Såg den på jobbet och började gråta lite. Så hemskt att se dessa självsäkra små flickor som känner hur de kan allt, och se hur denna styrka tas ifrån dem av samhället med tiden genom att flickor får lära sig att de är lite sämre än killar. Hur att "vara som en tjej" är något negativt. De som tycker att feminismen inte behövs bör se detta!

 

På väg till bilen i morse.

 

Nico: Titta, en snigel!

Jag: Ja titta en snigel *går vidare*

 

Nico kommer glatt hoppande strax efter.

Nico: Nu är den död!

Jag: Va? Vad gjorde du med snigeln?

Nico mycket glatt: Jag trampade på den!

 

Jag: Men så får man ju inte göra... Nu fick ju snigeln ont.

Nico fortfarande nöjd: Nej mamma den har inte ont mer nu - den är död!

 

Räknas det som barnhärtighetsmord om man själv var den som orsakade lidandet? Hmmm

I flera dagar har jag varit helt slutkörd då jag har så mycket mardrömmar på nätterna att jag aldrig få sova ordentligt och det har varit väldigt mycket att göra på jobbet. Så alla mina planer på storstädningar har egentligen bara resulterat i sortering av urväxta barnkläder i kartonger att sparas och påsar att säljas, och annons på Tradera har lagts ut. Orkade bara lägga ut det som enorma klädpaket dock så får väl se om det går att sälja. Kanske skänker bort det annars.

 

Får väl se om jag kan sova i natt. har fortsatt huvudet fullt av alla saker som jag måste komma ihåg att göra. Kanske är det det som framkallar mardrömmar.

 

Imorgon hoppas jag dock vara frisk då vi skall på släktträff med Hampus systrar på Liseberg så det blir nog kul för Nico (och oss) även om det skall regna. De har kommit från Jakarta respektive Oslo så det är liksom inte så att man lätt kan byta dag.

 

Vi har även (jag skriver vi men menar maken) installerat vår nya diskmaskin. Skall bli sååå skönt att slippa handdiska.

Medan alla andra försöker vänja siga barn av med napp eller redan har gjort det så nästan tvångstrycker jag in en i munnen på Nico nattetid och bävar för den dagen han slutar med napp. Varför? Jo för att han gnisslar tänder i sömnen nåt så in i norden att man blir galen. Ryser i hela kroppen på mig och det låter verkligen som han maler sönder tänderna. Och att få honom att ha bettskena är ju lika troligt som att.... well, det är helt jäkla osannolikt i alla fall.

 

Blev btw sugen på att köpa sådant här löshår och sätta i...

 

Sonen har somnat och jag väntar på att maken skall komma hem så har tråkigt och då jag inte har något vettigt att skriva om så tänkte jag bara berätta random saker om mig själv.

 

* Jag är lite besatt av att titta på intervjuklipp på YouTube. Gärna från Conan eller Ellen. Kan spendera timmar med det och sitter och skrattar för mig själv som en galen människa.

 

* Jag är också (mycket) besatt av IMDB. Om jag ser en film eller tv-serie läser jag ALLT om den på IMDB och allt om varje skådis som är med i den. Och levererar oönskad info till maken medan han försöker titta på filmen/serien. För ja, jag gör detta medan jag tittar.

 

* I tidiga tonåren såg jag en dokumentär om en kvinna som sade sig kunna tala genom tankeöverföring med djur och jag spenderade sedan veckor med att tokstirra på min katt i hopp om att skapa en mental kontakt... och var en period också övertygad om att jag lyckats.

 

* Jag tycker att det är skojigt att få munsår för jag tycker att det känns trevligt... haha.. Inte en helt vanlig uppfattning har jag förstått.

 

* Jag får yrsel när jag badar och börjar må illa då det är något med ljus som reflekteras i vatten som stör mitt balanssinne.

 

* Jag har vid flertalet tillfällen spontankräkts offentligt då jag gör det per automatik om jag råkar inhalera snorkråkor (som kan hända vid t.ex. förkylning)..... ok, nu kände jag att jag passerat gränsen för hur öppen man skall vara med sina egna störningar... men känn er välkomna att berätta om era konstiga sidor och så... Tillsammans behöver vi inte känna oss som freaks utan bara som en i mängden av galningar :)

Min busiga gosunge <3 Även om det ibland känns som om jag aldrig mer kommer veta vad tystnad och sömn är så skulle jag inte vilja byta ut det mot något i hela världen. Mitt fantastiska barn.

 

Idag har varit en arbetsdag verkligen smockfull med arbete. Möte efter möte efter möte. Sida upp och sida ner med anteckningar. Massor att komma ihåg och hålla i huvudet. Planering, strukturering och delegering. Kände mig helt matt till slut.

 

Maken kommer hem sent då han skall hjälpa några vänner att titta på hus så det är bara jag och lillkillen. Eftersom jag visste att min förmåga att vara en kul mamma idag är begränsad så köpte jag med två filmer hem. Just nu ser vi Alfons Åberg. Alfons har två nackdelar - dels handlar det nästan bara om pojkar/män och dels pratas det en hel del om att "pojkar egentligen inte kan leka med tjejer" när Alfons blir vän med Milla. Dock tycker Nico att historierna är spännande och språket är väldigt tydligt och på lagom nivå så är bra för Nico på det sättet.

 

Nu borde jag egentligen ta tag i att röja här hemma, men orkar inte röra mig en millimeter. Kommer nog sitta här tills det är dags för mig att kolla igenom månadens räkningar.

Jag kunde inte riktigt släppa mina funderingar som jag hade igår kring det där om Nicos eventuella medvetenhet kring kön. Vad har han för tankar om det? Han har ju inte pratat så mycket så länge så ämnet har inte kommit upp. Ville egentligen inte "väcka den björn som sover" men kunde inte låta bli att fråga honom imorse:

 

Och till svar fick jag:

 

 

Så var det med det.

Nico skall få en kusin och jag skall bli moster (EDIT: Jag skall bli faster och inget annat..hehe)... och jag känner mig alltmer exalterad över detta. Blir bebissjuk och kan känna avund när jag ser hur de boar och planerar. Det är något väldigt speciellt med det där att förbereda för sitt första barn när man är "ovetande" om vad som komma skall.

Och nu menar jag inte sådär nedlåtande "de vet inte vad som väntar"... utan mer att det är en så härlig känsla när man står inför något så stort och helt nytt som man inte upplevt tidigare. Ett litet liv som växer och som kommer förändra allt. Samtidigt som ett barn är det största av allt så är det ändå så mycket mer. Det är skapandet av något gemensamt. Det är framtidsdrömmar.

 

Jag minns det så himla tydligt. När man läste allt som fanns att läsa och köpte in allt man tänkte att man skulle behöva. Gjorde fint. Var redo. Väntade. <3

 

Inte utan att man blir lite sugen på ett syskon till Nico.

 

Nu skall jag bara komma på hur man smidigt fixar ett barn till när man delar säng med sitt barn och är så trött att man lägger sig vid 19 varje kväll....

Själv är jag fortfarande inte helt i form för insiktsfulla och viktiga inlägg, och måste säga att tyvärr har drevet med massa hot mot Lady Dahmer och andra stora feministbloggare gjort mig lite extra försiktig med vad jag skriver. Inte så att jag tror att jag plötsligt skall bli påhoppad... så "viktig" är jag nog inte i antifeministernas ögon... men jag trivs ganska bra med min lagom stora/lilla och väldigt snälla skara läsare och vill nästan inte skriva saker som kan locka till sig fler... Knäppt... Jag vet.

 

Med Lady Dahmer och Fanny skrev två bra inlägg idag om det där med att låta barns vänskaper vara just vänskaper och inte börja köna och läsa in heteronormativa kärleksmotiv. Jag har varit skitnoga med det. Nico umgås mest med flickor och jag nämner aldrig något om kärlek eller liknande utan benämner hans kompisar som kompisar och inget annat.

Jag tror inte ens att Nico börjat reflektera över det där med kön. Av någon anledning så kallar han alla för "han" och vill gärna ha samma saker eller kläder som sina tjejkompisar så det blir Mimmi Pigg-kepsar och liknande. Han har inte alls någon uppfattning om att det skulle vara skillnader mellan könen och tror aldrig att de andra barnen i hans förskolegrupp tar upp sådant heller. Skönt det.

 

Sedan vet jag ju att det finns de som tycker det är skithemskt om man inte tydligt poängterar för sitt barn vilket kön de har... Tror att de blir förvirrade and so on. Men jag fattar verkligen inte vad han har för nytta just nu av att definiera sig själv som pojke? Är ju inte så att jag döljer det för honom heller... jag gör bara ingen grej av att hela tiden tala om det eller lägga vikt vid det. Förr eller senare lär han inse det ändå. Och vad är det i hans identitet som är beroende av att veta vilket kön han har? Den enda anledningen som jag kan se är om man anser det vara viktigt att ens barn lägger sig till med de karaktärsdrag som är förknippat med ett specifikt kön, och det tycker jag inte är viktigt. Tvärtom tycker jag att det är viktigare att han själv känner hur han är som person och hur han vill vara och vad han tycker om oberoende av vad samhället anser att en pojke skall tycka/vara/gilla.

Fanny skrev så himla bra i sitt inlägg som en respons på denna krönika. För det var exakt vad jag tänkte när jag läste krönikan.

 

Krönikören skriver alltså om hur hon haft manliga vänner som beklagat sig över att de haft sex med tjejer som "bara legat som en död fisk" och hur krönikören då oroat sig över att hon själv skulle ha uppfattas som en sådan någon gång. Min första tanke i det läget var att det kändes väldigt övergreppsliknande om man har sex med någon som bara ligger där "som en död fisk"... Vill denna orörliga person verkligen ha sex? Bör man verkligen ha sex med någon som inte på något sätt visar att denne vill ha sex eller inte på något sätt visar att den finner sexet lustfyllt eller njutningsfyllt? Mitt svar på detta skulle vara nej.

 

Och jag känner att det är lite hemskt att fokus i det hela blir att man som kvinna inte skall oroa sig utan att man säkerligen blir roligare sexpartner med tiden... Att ansvaret i denna situation ligger på kvinnan. Inte på mannen. När budskapet borde vara att som man inte ha sex med någon som inte verkar vilja ha sex.

 

Fick faktiskt riktiga olustkänslor av denna krönika och det den förmedlade. Och kunde inte låta bli att tänka på de där tjejerna som kränikörens manliga vänner talat om, och hur de mådde dagen efter.

Förr, och med förr menar jag även tid som inte ligger så himla långt tillbaka i tiden, så var jag en av dem som kunde hävda att det är så mycket lättare att umgås med killar. Jag tyckte att det var midre skitsnack och drama i killgrupper. Jag tyckte att jag intressemässigt och personlighetsmässigt passade bättre ihop med killar. Och jag umgicks väldigt mycket med just killar. Faktiskt var (och till viss del fortfarande är) det rent av så att jag tyckte att det kunde vara jobbigt och obehagligt att umgås för mycket med vissa typer av tjejer/kvinnor. Jag kände att jag inte passade in, jag kände mig bedömd på ett helt annat sätt,

 

När jag började identifiera mig själv som feminism var just detta en aspekt av mig själv som jag hade väldigt svårt att få att gå ihop med mina feministiska åsikter. Jag kände mig helt fel och som en svikare mot andra kvinnor när jag kände som jag gjorde. Helt nyligen har jag dock börjat omvärdera dessa vänskaper och relationer med män och kvinnor och börjar se det på ett helt annat sätt.

 

Jag antar att jag får börja med att kommentera det jag själv just skrivit... som att jag upplevde att det var mindre skitsnack och drama bland killar. Jag tror inte att det är det. Överlag tror jag att män och kvinnor kan vara lika mycket skitsnackare men att killar säger mycket rakt ut vilket man då kanske uppfattar som att han "bara är rakt på sak" medan kvinnor är på ett sätt som mer uppfattas som att "snacka skit bakom ryggen"... Man hade å andra sidan kunnat se det som att män är mer öppet hatiska medan kvinnor inte säger saker rakt ut eftersom de känner empati även gemtemot människor de tycker illa om...?

 

Sedan har jag kanske intressen och karaktärsdrag som pendlar lite mellan det som anses manligt och kvinnligt.. men jag tror inte att det egentligen har så mycket med saken att göra, för det är många som är sådana. Det är ju faktiskt bara samhället som lurat oss att tro att vi är två kategorier med skiljda egenskaper.

Så jag hoppar över det och vill istället utvärdera de vänskaper jag hade med män. Vänskaper som jag såg som äkta vänskaper och som jag värderade högt, men som jag i efterhand inser kanske inte var vänskap alls...?

 

För när man som kvinna är "en i grabbgänget" så är man faktiskt oftast inte det. Man är och förblir alltid kvinnan i grabbgänget. Man kommer alltid värderas utifrån det faktum att man är av honkön. Och man betalar oftast genom att deras kvinnoförnedrande skämt och åsikter får stå oemotsagda, eller rentav genom att man själv deltar i dessa. Men det som var mest avslöjande för mig var att det så väldigt ofta varit så att dessa vänskaper förändrats stort eller helt upphört då jag eller mannen skaffat en partner. Vilket får mig att undra om denna "vänskap" hela tiden baserades på en underliggande förhoppning om eller i alla fall tanken på möjligheten att  han en dag skulle få ligga. När denna förhoppning eller denna möjlighet inte längre existerade så saknade umgänget med mig syfte och mål. Det har hänt mig ofta och varje gång har jag frågat mig själv vad det som för mig var vänskap var för honom. Tidsfördriv? Var jag en slags liten maskot? En sexuell fantasi?

Nu säger jag inte att vänskap mellan man och kvinna ALLTID måste vara så, men jag tror att det ofta är fallet. Och om det inte är så, så händer det ofta att de manliga vännerna egentligen är ens partners vänner och man ses som mer eller mindre ett bihang till honom. (Kan dock tillägga för att inte låta allt igenom cynisk att jag har en manlig vän där vänskapen faktiskt överlevt länge men då genom att den prövats i olika faser och nu påminner mer om en slags platonisk släktrelation.. eller hur man skall kalla det)

 

Och kanske är mina obehagskänslor i umgänget med kvinnor beroende på att jag just bryr mig om vad de tycker om mig lite extra... och att jag i större utsträckning frågar mig själv vad jag har att komma med? I relationen med män har man på något sätt alltid det sexuella spelet och det faktum att man är just kvinna att vila på, medan man i relationen med andra kvinnor faktiskt måste vara något mer. Där kan man inte vinna billiga poänger på samma sätt. Plus att det FINNS en slags inbördes konkurrens som kan ta sig uttryck på olika sätt (Läs Blekks inlägg om detta här, mycket bra),

Framför allt får jag dåligt självförtroende när jag talar med andra feminister... För i de sammanhangen vill jag så löjligt gärna "vara rätt". Då blir jag rädd att inte verka tillräckligt tuff. Att jag skall avslöja mina kunskapsluckor eller inte vara tillräckligt påläst. Att jag skall råka skratta åt något som egentligen är sexistiskt.

 

Mamma och pappa skickade över lite bilder de tagit så nu kan ni få se midsommar i bilder.

 

Ni kan väl bara ta och glömma det där jag skrev om att midsommarafton är så avslappnat? Jag måste ha varit tillfälligt dement eller så hade jag bara helt förträngt hur ångestframkallande och utmattande det är att ha med ett barn på midsommarfirande precis vid havet omgivet av branta klippor. Mina nerver klarar helt enkelt inte det.. och så blir jag ilsk.. och så blir barnet ledset och argt... och så känns det som jag förstör hans barndomsminnen.. och så får jag mer ångest...

 

Men det var en trevlig dag.. skall inte säga annat. Bara trött ända in i själen nu.

 

Ni kommer bjudas på fler bilder imorgon, men här är i alla fall sonen som dansar med sin morfar och annat folk runt midsommarstången. Han dansade en dans och sedan applåderade folk och då höll han för öronen, blev upprörd och gick därifrån och satt sedan en bit ifrån och skrek åt de andra att de skulle sluta och vara tysta. Min son - glädjedödaren :)

 

Eftersom vi befann oss vid en strand så ville han bada också och hade ytterst lite kläder på sig större delen av firandet. Han hade nog egentligen behövt gå tidigare också, men vi hade tagit lotter och ville vara kvar till dragningen. Blev en del leksaker och annat.

 

Sedan hem till mamma och pappa och äta supergod mat tills man nästan svimmade av mättnad. Sitta och prata och ha det trevligt och poff så var klockan läggdags och det var dags att få hem en övertrött unge.

Nu ligger han i alla fall i sängen och varvar ner och förhoppningsvis sover han snart så jag kan moffa i mig chips och se nån serie innan jag också skall sova.

 

Nu skall sonen snart sova och medan han varvar ner med lite Misha och björnen så har jag en egen liten nostalikväll med gamla avsnitt av ungdomsserien Eerie, Indiana. Kommer ni ihåg den? Jag tror den gick på tv i början av 90-talet och var lite som ett Twiligtzone för barn. Sådär lagom kusligt och konstigt för barn.. som att upptäcka att grannarna sover i Tupperware för att bli förevigt unga och sådant.

 

Har så mycket på jobbet just nu att jag inte hinner med så mycket annat känns det. Men även om det är lite utmattande ibland och jag hela dagen idag dragits med en hemsk huvudvärk på grund av stress så älskar jag mitt jobb. Det är så utmanande och omväxlande och det känns verkligen att man gör något.

 

Nu är det dock tre dagars ledighet. Nästan. Skall in en snabbis till jobbet imorgon på morgonen, men sedan är det midsommarfirande som gäller. Samma tradition som alla år sedan jag föddes typ.

Dans kring midsommarstången, lekar fiskdamm för barnen, fika och lotteri vid en lokal badstrand. Sedan hem till mamma och pappa och äta midsommarmat. Midsommar är verkligen min favorithögtid. Dels är det sommar och dessutom så känns det lite mer avslappnat än andra högtider då det är så mycket traditioner och krav att man blir helt trött. På midsommar kan man göra mer som man vill bara man har trevligt.

 

Jag är ju lite av en Tradera-junkie. Trots alla irritationsmoment som rubriksättning som könar, Cool tröja till kille och Söta byxor till tjejen, samt väldigt könade kategorier så älskar jag att kunna köpa den typ av kläder jag annars inte skulle ha råd med och hitta färgglada kläder som kan vara svårt att hitta i de könsstereotypa vanliga klädaffärerna.

 

Senaste inköpen är bland annat dessa:

 

Och ännu en tröja med en kattunge på. En likadan som han redan han men älskar den så mycket att han får en till :P

 

Idag har jag haft en lång, men trevlig dag. Inskrivning av ny boende på jobbet, lunch med gamla kollegor och lite av varje. Känt mig nyttig och effektiv.

"Privat" har jag gosat med sonen och försökt komma på hur jag skall fylla hålen i mitt hjärta nu när jag kramat sista droppen ur Harry Potters värld, Veronica Mars onekligen är slut och Game of Thrones tagit uppehåll i ett år. Varför kan inte de som lägger tv-tablån sommartid tänka på oss som lever för vår låtsasvärld :)

 

Eftersom jag själv inte har tid att skriva vettiga saker så följer här lite tips och verkligt vettiga, viktiga och läs- och sevärda saker i feminismens tecken.

 

Vill man få lite ont i magen och ifrågasätta manligheten (observera ordet manlighetheten, och inte männen) på allvar så bör man läsa When Darkness Falls inlägg om hatet riktat mot kvinnor i allmänhet och Lady Dahmer i synnerhet. Dessa två kvinnor är helt amazing, och har inga ord för vad jag känner inför det kvinnothat och kvinnoförakt de och många andra utsätts för.

 

Detta inlägg på Genusfolket om lagstiftning kring sexualbrott samt den inställning till kvinnor och sex som råder i samhället är extremt viktigt att ta del av. Om hur en förbättrad lagstiftning bara kan ta oss en bit på vägen om inte samhällets syn också förändras. Vi har alla ett ansvar!

 

Dessutom har Feminist Frequency kommit ut med ännu ett avsnitt där Anita diskuterar hur kvinnor framställs i datorspel. Väldigt viktigt då hur populärkulturen framställer kvinnor har en stor del i hur de beteenden vi ser exempel på i texterna ovan skapas. Hur kvinnor framställs som icke-människor, objekt, enbart till för att behaga mannen.

Jaha, då slog hovrätten fast domen som säger att trots att en kvinna säger nej upprepade gånger, ber mannen sluta och gör motstånd så är det inte våldtäkt även om han fortsätter om han hävdar att han inte trodde att nej betydde nej...

 

Med andra ord så kan man komma undan med våldtäkt om man bara hävdar att man är lite dum i huvudet och trög och inte fattar när någon annan vill...?

Han säger att han trodde att hon ville ha dominanssex, även om detta aldrig varit något de diskuterade.

 

Är det inte dags att vi skriver om lagen nu? På allvar? Även om man inte få rigenom samtyckeslag (som jag hoppas man får) så kanske man skall se över det där med uppsåtskravet... att man ställer rimliga krav på människors eget jävla förstånd. Annars är man ju som kvinna helt rättlös (villket i princip är fallet nu)... Om upprepade nej, bedjande om att någon skall sluta och motstånd inte räcker... vad är det då meningen att man skall göra?

 

För det är ju faktiskt så att även om man sagt ja till sex så HAR man rätt att ångra sig... Att säga något annat är ju idioti. Då hamnar man i resonemang om mannens rätt till sex, om mannen som djur som inte kan hejda sig... Idioti!

 

Finns det andra typer av brott där man kan gå fri genom att bara hävda att man är trög? Jo jag sköt honom i huvudet, men jag visste ju inte att han skulle dö så... eller Skattefiffel? Va? Nej, jag förstod bara inte reglerna

 

Domen speglar  så jävla väl samhällets syn på kvinnan som ett obejkt som skall ställa upp på sex, och som skall finnas till för mannens njutning, så till den grad att hennes protester inte ens går att förstå för mannen. Och samhällets syn på mannen som en kukstyrd idiot som saknar förmåga till empati.

Idag har jag fan varit aktiv för att vara mig. Jag kom på att med en väl genomtänkt lista och genom att ta ett rum i taget och gra verkligen ALLT i bara det rummet innan jag gick vidare till nästa, och ta det i min egen takt, så kan jag städa utan att få ångest och dö av trötthet.

Detta har inneburit att jag har hunnit städa kök, vardagsrum och lite badrum idag. Men oj vad städat. Torkat lister, putsat fönster (jag är dock skitdålig på det), gjort inventering av frysen och massor mer.

 

Ja, det tog som sagt var mer än femton år efter det att första boken kommit ut (fan var det så länge sedan? är jag så jävla gammal nu för tiden?) innan jag behagade släppa mitt agg mot JK att hon skrivit böckerna och inte jag.. så att jag äntligen kunde läsa Harry Potter-böckerna (filmerna såg jag för första gången relativt nyligen de med, även om jag sett enstaka av dem för några år sedan).

 

Idag läste jag klart den sista. Slukade den skulle man kunna säga. Och nu lider jag av en svår depression. Är det normalt att vara 34 år och läsa en barnboksserie (ungdomsbok kanske man skall säga) och sitta och lipa? Både för att den var sorglig, för att den var fin och för att den tog slut. Min man trodde seriöst jag hade fått en flipp när han fann mig snyftandes i soffan när Dobby dog (ja ja spoiler.. men har ni väntat lika länge som jag med att läsa så ni fan skylla er själva).. haha.

 

Nu är jag som sagt både deppad för att den är slut men också eftersomd en var så väldigt bra att jag känner att vad jag än kommer skriva i mina dagar så kan jag aldrig nå den nivån. För jag är inte intresserad av att skriva en Nobelpris-bok (även om det hade vart nice med pengarna) eller något som kan anses vara ett finkulturellt mästerverk som hyllas i kulturspalter men typ tre personer läser och endast en förstår. Det jag skulle vilja skriva är just något som drar in läsaren i något som trollbinder dem. Att skapa en annan värld.

 

Och jag känner att det är det Rowling lyckades göra. Hon skapade en väl sammansatt värld som skrevs på ett så enkelt och inbjudande sätt att vem sm helst kan komma med på resan och som gör att man i slutet känner att man inte bara läser en bok utan följer sina vänners äventyr. Väldigt ostigt skrivet, men så är det.

 

Länge leve Harry Potter...

 

(och för att verkligen bekräfta för maken att jag fått en flipp så skall jag i kväll börja se om filmerna... som jag och maken alltså såg tillsammans för bara några veckor sedan)

... så går det mindre bra.

 

Jag har ju nämnt min autistiska lilla grej, vilket bland annat innebär att jag har svårt för städning. Jag har svårt för när saker ligger i fel rum och jag måste gå fram och tillbaka, jag har svårt för att avgöra i vilken ordning jag skall städa så jag låser mig, jag har svårt för saker som inte har en bestämd plats och jag måste kunna fokusera enbart på städningen för att det skall fungera.

 

Min stora städardag har därför resulterat i att jag enbart städat ett enda rum, och är inte ens riktigt klar med det. För Nico gör att jag kommer av mig och så fastnar jag igen och så får jag ångest och nu sitter jag alltså och har fysiskt ont i kroppen av att ha spänt mig så mycket av irritation och ångest idag.

 

Skulle seriöst behöva en städhjälp. Eller en barnvakt. Men helst både och.

 

Nu skall jag istället sätta mig och skriva världens längsta lista på vad som behöver göras men som jag inte gjorde idag. Bland annat städa upp alla Nicos saker som han passade på att bara belamra hela vardagsrummet med medan jag städade köket.

 

(och jo min man hjälper till så ingen tror att jag är förtryckt här hemma..hehe.. men idag hade jag skickat honom på uppdrag att handla hem massa saker... och just nu leker han med sonen då denne veeerkligen behövde stimulans och jag var toktrött och surtant)

Helt utan koppling till andra inlägg och helt utan koppling till varandra så kommer här två reflektioner gällande två nyheter jag läst om idag (och tidigare).

 

För det första. Är det verkligen så att polis och allmänhet först NU börjar fundera på det smarta med att varje år låta tusentals skitfulla studenter trängas och klättra på släp av varierande kvalitet på trafikerade gator? Vaaarje år läser man om unga människor som avslutar sin gymnasietid med att falla av ett satans studentflak och antingen skada sig allvarligt eller till och med avlida. Känns det, och har det någonsin känts, som en smart och ansvarsfull tradition? Finns det någon annan dag på året då man hade sagt ok tll att redlöst berusade människor skall färdas utan bälte på tveksamma fordon? Idioti.

 

För det andra... Nu skall man tydligen inte betala tv-licens för datorer i alla fall.. och alla hurrar.. och jag kan förstå det på ett sätt.. Men tycker samtidigt att det är synd. Jag tycker tv-licens är bra. Utan den hade vi inte haft annat än dokusåpor och skit-tv känns det som...

Många antifeminister och andra av samma skrot och korn verkar haka upp sig väldigt mycket just på begreppet "kvinnohat". De hävdar bestämt att de flesta män minsann inte hatar kvinnor. Icke sa nicke... Deras sexism, objektifiering och deras nedvärdering av kvinnor är bara symtom på deras uppskattning, kärlek, beundran och önskan att beskydda... typ.

 

Jag kan också ibland komma på migs jälv med att haka upp mig på ordet hat. För man tänker då att dessa män genuint vill skada kvinnor (vilket vissa i och för sig vill)... och alla de där männen i min omgivning.. inte HATAR de väl mig? Nu vet jag att det bara är ordfjanterier, men jag är ju något av en ordälskare, men jag skulle egentligen hellre kalla det för kvinnoförakt. Vilket på många sätt är än värre egentligen.

 

Om man hatar någon så ser man oftast denne som en motståndare, ett allvarligt hot eller liknande. Någon man föraktar ger man inte ens den betydelsen. Det är bara ett besvärande kryp man kan putta åt sidan.

Ta till exempel alla tusentals filmer som innehåller kvinnoförnedrande, sexistiska scener. Om det handlade om kvinnoHAT hade män till och med njutit av att dessa typer av scener skapar obehag hos kvinnor och försämras deras livskvalitet i förlängningen. De hade tyckt att detta var något bra. Men när det handlar om kvinnoFÖRAKT så är det mer så att män helt enkelt skiter i vad kvinnor känner och upplever. Det är för dem oviktigt. Deras egna behov och önskningar går före.

Här tappas det läsare, och det kan jag förstå... Livet här utanför nätet tar alltför mycket tid för att jag skall hinna uppdatera bloggen så ofta som jag önskar och kvalitetsinlägg med eftertanke blir det definitivt inte ofta. Dessutom blir jag deprimerad av allt hat som sköljer över feministerna just nu (känns mer än vanligt, men kanske är det inte det?). Även om jag själv slipper undan så blir jag orolig i själen av det hela.

 

Fokuserar min tid på sonen och möten vi har kring honom just nu, på huset som skall hållas iordning och på katten som är extremfet och idag fick rakas och börja gå på diet. Jobbet tar ju upp en del tid också och när jag kommer hem på dagarna vill jag ha familjetid och inte bara datortid. Kan inte någon ge dygnet lite fler timmar? Snälla?

 

Nu är vi snart klara med sista säsongen av Veronica Mars och efter det skall jag i alla fall ge er min analys ur feministiskt perspektiv på det... mitt feministiska perspektiv i alla fall. Man kan ju säga att säsong tre innehåller en hel del "eh what?" beträffande synen på feminister trist nog. Och de där genusglasögonen skaver ibland så att man önskar man kunde ta av dem.

 

Ha en go onsdag i alla fall..

 

 

 

 

Nu har vi TV i vardagsrummet....! Det har smugit sig på. Vi hade först ingen TV alls i många år. Sedan tänkte vi att Nico kan ju ha en att se film på i alla fall så han fick en liten i sitt rum. För ett halvår sedan så tänkte vi att vi kan ju ha en stor på kontoret om vi vill spela tv-spel.. typ... så det blev så.. och nu... nu har TV:n fått flytta in i vardagsrummet... Som nu är smått övermöblerat, men vad gör det när vi aldrig har gäster ändå. :)

 

Så vi möblerade om igår då.. inte riktigt klara än.. för i övrigt brottas jag med min abstinens samt någon halsinfektion som gör att jag tycker mycket synd om mig själv. Dessutom var det dagisfest idag så kom nyss hem från det och lillkillen bara gick in i sängen och somnade så nu skall vi äta finmiddag och se Veronica Mars och fira att Skatteverket gav mig lite slantar tillbaka.

 

 

Jag har nu i flera dagar följt händelseutvecklingen efter det att Lady Dahmer avslöjade att två av grundarna till Maskulint Initiativ dömts för sex med barn. Hur hatet sköljt över henne. Hur det hemska inte alls är att dessa män begått hemska brott, att dessa män med denna bakgrund vill sprida sina sneda värderingar och får massa följare, inte att dessa män och deras anhängare skriver vidriga saker inklusive allvarliga hot till LD... nej... det hemska visar sig vara att Lady Dahmer synliggör detta.

Och plötsligt blir det så extremt tydligt att hon hade helt rätt när hon skrev en krönika om att människor provoceras väldigt mycket mer av feminister än av det hot och det våld kvinnor i dagens samhälle får utstå. För det hemska är tydligen inte att vi utsätts för saker utan när vi har mage att berätta om det.

 

Nej de stackars stackars männen skall tydligen skyddas... eller vad? Alltså jag önskar jag kunde skriva något klokt om detta. En smart analys som förklarade varför så många män beter sig som jävla rövhattar, men jag är helt nollad i frågan får jag erkänna. Jag står helt frågande inför detta fenomen för jag var faktiskt så naiv att jag inte alls förstod att det fanns så många av dem och att de kände så starkt hat.

 

Och jag beundrar henne så jävla mycket, Lady Dahmer, som tar striden. Och hoppas att det en dag skall komma den dagen då majoriteten av män börjar reagera på prat om kvinnohat och kvinnoförtryck på samma sätt som jag gör när man talar om vitas förtryck av svarta eller heterosexuellas förtryck av homosexuella... genom att tänka "ja detta är fan förjävligt, och jag gör mig säkerligen skyldig till det också, nu är det bäst att jag utbildar mig, tänker mig för, jobbar mot detta och slutar vara en del av förtrycket"... typ... istället för att bara fokusera på min egen skuld och skam och vråla "men inte JAAG... JAG är snäll!!!".

 

Men för klokare och mer välformulerade ord så läs följande...

 

 

 

Jag har snusat i många många år. De senaste åren har jag snusat ca 1,5 till 2 dosor om dagen (jag snusar till och med flera gånger per natt då jag vaknar). Har ungefär mer nikotin än blod i ådrorna. Så kanske inte helt konstigt att jag nu  då jag bestämt mig för att sluta har absinensen från helvetet.

Jag snusar nu nikotinfri snus men har ändå tillåtit mig själv ca 5 vanliga idag under dagen. Trots att jag inte slutad helt tvärt så är abstinensen helt sanslös.. Jag till och med stavar sämre än vanligt för jag är så förvirrad! Hela dagen har jag känt mig trött, förvirrad, yr och som om jag hela tiden är på väg att svimma. Krävs en hel del ansträngning att inte bara ge upp och snusa vidare...

Fanny bara sprutar ur sig intressanta inlägg i sådan fart att jag sällan hinner kommentera på dem. Det hon skriver är alltid så himla tänkvärt och framför allt genomtänkt att jag kan drabbas av lite avundsjuka med tanke på min allt annat än genomtänkta blogg. Ibland kan jag dock inte identifiera mig i allt hon skriver, vilket inte är konstigt för alla är individer och man kan ju inte alltid identifiera sig i någon annans upplevelser när man levt helt olika liv.

 

Dock har jag insett att ofta om någon skriver något som jag omedelbart reagerar på och känner mig lite sur över så handlar det ofta om något i mig själv... och inte om att den andre nödvändigtvis har fel. Någon dag skrev hon i något sammanhang som jag nu glömt om att det är fel att bete sig på ett obekvämt sätt och sedan kräva av andra att de skall kunna hantera detta, utan att man bör ta ansvar för sitt eget agerande.

Eftersom jag har en viss autistisk problematik så uppfattas jag ju i en hel del sammanhang som lite obekväm, och jag saknar i de flesta fall förmågan att ändra på mig då jag helt enkelt inte fattar varför jag anses som obekväm. Är det mitt ansvar i de lägena? Och om man säger att nej det är det inte, var sätter man då gränsen för vilka som måste ta ansvar och inte? Naturligtvis finns det ju gränser... jag pratar inte om extremt obekväma eller övergreppsliknande beteenden här alltså... Och jag säger inte att man INTE skall ta ansvar... Jag bara funderar lite kring hur man skall bete sig när man inte är så bra på att bete sig liksom.

 

Sedan har ju jag haft en slags förkärlek för att medvetet sätta människor i obekväma situationer. Säga saker som får dem att känna att det blev pinsam stämning, nästan lura in dem i fällan att säga något opassande etc. Inte förrän nyligen insåg jag att denna sjuka njutning jag får av att skapa obekväm stämning med största sannolikhet beror på att jag ALLTID känner att det är obekvämt och tycker det är lite skönt när andra får leva lite i min verklighet.

Som vanligt spenderas också en hel del tid med att måla och klippa ut mobiltelefoner åt sonen. Idag var han dock inte nöjd utan gastade och skrek om att något var fel på den röda luren jag målat på en av tangenterna. Jag fattade verkligen inte vad han emnade och var trött på att höra gnället och sa bara att nej, nu får det vara nog... du får klara dig med denna telefonen.

Nico å sin sida blev mer och mer frustrerad över att hans språk inte räckte till för att förklara vad han ville säga. Så tillslut rusar han iväg och kommer tillbaka med en bit röd play-doh som han formar som en lur och håller upp så att jag förstå att han anser att jag målat luren åt fel håll. Målar dit en ny på en millisekund och allt är frid och fröjd igen :)

När jag nu har en ledig dag så borde jag göra massor av saker... som städa, tvätta fönster, måla staket, leka med sonen... hur mycket som helst finns att göra.

Men vad gör jag? Jo jag fastnar i ett maraton av Laci Green och Nostalgia Chick på tuben. Kan i och för sig rekommenderas.

Laci Green är ju helt underbar (UNDERBAR!) och kombinerar alla mina favoritämnen som sex, HBTQ-frågor och feminism osv.

 

 

Nostalgia Chick pratar ju film, för det mesta, och är ju också en favoritämne och väldigt lättsmält.

 

Fanny har skrivit (ännu) ett väldigt bra inlägg om "snälla" män och deras hot om våld, som jag tycker att man skall läsa. Framför allt när hon skriver slutsatsen: Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.

För det är ju verkligen så att man aldrig som kvinna skulle komma undan med att vifta med kniv mot en man med orden "jag hade kunnat hugga dig nu men det gör jag inte" och fortfarande betraktas som snäll, eller rolig.

 

Och det är faktiskt ett väldigt vanligt beteende om jag skall gå på alla de berättelser jag tagit del av och om jag går på alla erfarenheter jag själv har av det beteendet. Visst skulle det kunna vara så att alla kvinnor jag någonsin mött, inklusive jag själv, av en slump inför i en väldigt olyckligt lottad grupp som råkat möta just alla de män som gör så... men det känns inte helt troligt (för den sakens skull säger jag inte att ALLA män gör så, men jag tror att många gör det... väldigt många... och jag tror att de flesta av dem inte alls ser sig själva som hotfulla utan just ser det som skämt eftersom deras maktposition är normaliserad för dem och kvinnans underläge och utsatthet inte är något de verkligen reflekterar över).

 

Jag har brottats ner och fått en kniv mot halsen med orden "jag skulle kunna våldta dig nu" (det var såklart "på skoj" berättade de efteråt - de var två, jag var ensam i en tom skolkorridor). Jag har blivit följd hem från krogen av en "snäll" kille som plötsligt yttrar orden "men tänk om jag är en våldtäktsman" ("bara en reflektion"). Och det är bara två exempel av hundratals, mer eller mindre grova, påminnelser om att om de hade velat hade de kunnat göra mig illa. En påminnelse om att jag bör vara tacksam att jag över huvudtaget får slippa våld och övergrepp.

 

Och igen - nej, detta är inte "snällt" beteende.

 

Gjorde slag i saken och började skriva några rader på en bok. Så klart så gjorde jag ju dock det extra svårt för mig själv genom att jag har en slags besatthet att jag vill skriva boken på engelska. Jag vet egentligen inte varför.. eller jo, det låter bättre på engelska och marknaden för den typen av bok känns större på engelska.

 

Problemet är ju bara att jag inte är sååå bra på engelska. Så det tar en evighet att skriva. Det lät bli grammatiskt idiotiskt och språket blir säkerligen ganska fattigt. Kanske jag skall skriva den på svenska och få tag på en översättare som kan översätta den åt mig? Men det kostar väl säkert enorma pengar att få något att översätta en hel bok om det skall göras bra?

 

Om någon av mina läsare är hejare på engelska och känner att detta vore ett uppdrag för dem i framtiden så säg till. Mitt skrivande hade nog gått något snabbare om jag hade gett upp tanken på att själv skriva på engelska.

 

Just nu gav jag upp helt då lillkillen ville gosa.

Idag hamnade jag i något av ett dilemma när Nico skulle klippa sig då jag började fundera över om det är bäst att säga att han sin problematik eller inte. Jag är ju av den fasta övertygelsen att man bör vara öppen och tala om alla typer av diagnoser och liknande för att det skall avdramatiseras och för att det inte skall vara något man skäms över. Å andra sidan kan människor dels ha fördomar kring autism och jag vill inte att han skall behöva känna sig särbehandlad och dels blir det så konstigt om jag skall säga det över huvudet på honom när han är med -  då blir det snarare som om man gör en grej av det hela.

 

Nu gick det hela bra ändå eftersom rutinen var som vanligt (med undantag för att Nico blev väldigt upprörd och nästan fick panik när frisören skojade och sa att den taggiga saxen var en krokodil som skulle mumsa i sig hans hår...). Han fick sitta i Blixten-bilen (den dagen han växer ur den får vi se hur det går) och satt någorlunda still tills han tröttnade och vrålade:

Så då fick han en stjärna sprayad i håret och var mycket nöjd. Hoppade ner från stolen och ropade:

Och så fick han en klubba när jag betalade och så var han nöjd.

 

Men det är svårt det där tycker jag... När och till vem man bör eller inte bör berätta. Jag försöker tänka på mig själv som barn. Om de hade vetat min diagnos då, om jag hade velat att andra skulle veta. Det hade ju å andra sidan varit väldigt skönt att slippa alla missförstånd, att slippa bli livrädd för oväntade saker, att slippa att människor tyckte att man var ouppfostrad eller konstig för att man gjorde eller sa saker på ett speciellt sätt och så vidare. Men å andra sidan hade jag kanske känt mig ännu mer som ett miffo.

Fanny Åström och Flickvänsmaterialet har skrivit om detta idag, men kan tyvärr inte länka då jag sitter med världens segaste bredband och det tar en halvtimme att öppna deras blogg och ytterligare en halvtimme att skapa en länk typ.

I vilket fall som helst så förstår jag inte kvinnor, speciellt inte de som tidigare kallat sig feminister som Cicci Wallin, som har någon slags inre behov att ge sig på den feministiska rörelsen. Och nej, det handlar inte om att man inte får kritisera utan det handlar om att man genom att offentligt dela med sig av denna kritik inte bara skadar den man kritiserar utan en hel rörelse och dess målsättning. Och man tappar helt greppet om att även om individer kan tycka olika och ha olika sätt att nå det målet så bör ju detta mål (jämställdhet) vara det som är i fokus och vara det som är det viktiga... eller?

Hur långt hade man kommit med att få stopp på slaveriet om varje gång frågan kom upp så började alla gasta om att: "men hallå, ALLA har ju inte slavar!" eller "en del är ju faktiskt snälla mot sina slavar"... Och observera att detta är en liknelse beträffande det absurda i att helt tappa fokus på det som är viktigt, och inte att jag likställer kvinnor i dagens Sverige med slavar.

 

Om man inte håller med en enstaka feminist eller en grupp feminister så kanske man antingen kan ta den diskussionen privat eller helt enkelt tänka att ok, jag känner inte att jag helt passar in där eller helt håller med så jag kanske vill köra min egen grej, men kan förstå deras målsättning och ger mig därför inte på dem utan håller helt enkelt käften.

För skall jag vara ärlig har jag svårt att se ett enda skäl till att hålla på på det sättet om det inte är för att man tycker det är så himla gött med de där ryggdunkarna man får av grabbarna efteråt.

 

Sedan har vi ju det där jävla Maskulint Initiativ... Läs bara de "trevliga" sakerna som en del av dess medlemmar skrivit till Lady Dahmer (kan fortfarande inte länka så googla själva)... säger en del om dem. Om man dessutom kollar deras lilla Facebook sida så känner jag detta.

1. Om detta är menat seriöst så är det skrämmande... Dels att så många i så fall känner att "manligheten" måste försvaras - och dels deras syn på manlighet. Om de är ute efter jämlikhet så har de kanske missat att även Feministiskt initiativ och andra feminister också vill att det skall vara jämställt, även för män, men det kanske inte spelar någon roll då "manliga män" inte kan ta del av något med ordet feministiskt knutet till sig?

2. Om det är menat som ett skämt så är det inte ett dugg roligt. Det hånar feminismen och det hånar kvinnor. De gör ett skämt kring att kvinnor vill ha samma rättigheter och samma status som män. De spider fördomar och missuppfattningar kring feminismen. Man skrattar åt utsatta.

 

Jag vet att jag skriver helt osammanhängande och snurrigt men just nu är jag inne i en sådan period då jag är så trött på världen och dess kvinnohat och oförstånd.... och all annan skit.

Något som stör mig enormt är människor som hakar upp sig på det där med att tiggare har mobiltelefoner. Sonja skrev väldigt bra om det idag.

 

Förutom det Sonja skrev så är det ju faktiskt så att man inte vet om personen med mobiltelefonen har fått den, lånat den eller whatever. Man kan vara fattig eller/och hemlös och fortfarande äga något.

Och jag kan ju säga direkt att om jag hamnade i den situationen så hade telefonen varit det jag absolut hade sett till att ha. Finns inte speciellt många telefonhytter idag så vill man kunna ha kontakt med andra människor och myndigheter etc så behöver man telefon. Via den kan man också söka arbete, ta del av nyheter och så vidare.

 

Skall människor verkligen inte ha mer vett och medmänsklighet än att tiggare skall slippa gömma sina telefoner för att få sympati.

 

Och det jag absolut inte fattar är de som tar kort på dessa tiggare och lägger ut med texten att de minsann inte kommer ge den personen och direkt eller indirekt uppmanar andra att göra detsamma. Ok om man själv vill vara ogin men att sprida beteendet tycker jag är direkt elakt.

För vad tror de? Att det sitter en rik person i timme efter timme på marken (i bitande kyla eller stekande värme) för sitt nöjes skull när de kanske högst får ihop några hundra om dagen (som högst)? Eller att det egentligen är så att man tjänar tusenlappar varje dag som tiggare och att alla borde skita i utbildning och bara gå och sätta sig i ett gathörn direkt? Eller vad?

Jag får väl erkänna att jag inte haft så bra koll på det där med service på bilen och sådant man måste göra... men plötsligt kom jag på att jag inte servat bilen alls sedan jag köpte den... eller bytt kamrem... och AC:n är kaputt.. och ena vindrutetorkaren flög av... och en fjäder fram har gått av (makens fel... "Det är bara en pizzakartong" BAM! Nej, det var visst en betongklump vi körde på). Så nu när jag ringde och kollade vad det skulle kosta att fixa allt så... 20 000 spänn. Grattis till mig. Borde fan nästan köpa en ny bil istället... men tycker ju om min bil!

Blir till att leva fattigt nu dårå.