En eloge till Liseberg
Jag ville skriva lite om besöket på Liseberg ur perspektivet att åka med ett barn som har lite speciella behov, för jag tyckte att de på Liseberg var helt fantastiska.
Vi har tidigare dragit oss lite för just Lisebergsbesök då Nico inte alltid är så bra på det där med att stå och vänta i kö länge, dels på grund av att han inte var så bra på turtagande men också då han hade svårt att vänta och förstå att det han så gärna vill är det som det tråkiga köandet leder till. Dessutom har han det sista börjat få alltmer svårt för stora folksamlingar som han tycker är "högljudda" (dvs det där sorlet som uppstår när många talar samtidigt).
Dock tipsade min bror, som jobbar med lägerverksamhet för ungdomar med speciella behov, att Liseberg brukar kunna hjälpa en med detta så denna gång gick vi direkt till informationen och berättade om Nicos speciella personlighet och förväntade mig att bli ifrågasatt, misstänkt för att luras och hade läkarintyg berett i väskan - men de var supertrevliga och tog oss åt sidan och gav oss varsitt ledsagarband som innebar att vi kunde åka med Nico gratis (väldigt bra då han ännu inte kan åka ensam eftersom han har så svårt för impulskontrollen och förmågan att inse faror - mer beroende på hans ålder dock) samt att vi kan gå föra i kö om det är ett måste. Vi kände oss extremt väl behandlade!
Eftersom det var en småregnig dag så var dock köerna korta och vid alla tillfällen utom ett så klarade Nico att stå i kö. Vi ville inte utnyttja Lisebergs fina erbjudande om det inte var ett måste och vi vill dessutom att Nico skall träna sig på att köa och vänta. Det var bara vid en attaraktion som köerna var såpass långa att vi såg att det skulle bli för mycket för honom. All personal var också väldigt väldigt snälla och tillmötesgående (förutom en men hon hade kanske en dålig dag eller ett svårtolkat minspel).
Jag fick mig också två tankeställare under dagen som jag tycker kan vara viktiga att dela med mig av till andra.
Dels nr 1. Att även barn med diagnoser såklart är dynamiska och utvecklas. Det är så lätt att man efter utredning tänker att "såhär är mitt barn och såhär ser hens problematik ut", men allt sådant kan ju såklart förändras med tid. Nu menar jag inte att man skall gå runt och vänta på ett "tillfrisknande", utan att det sker utveckling. Jag blir rasande på människor/organisationer/etc som skriver saker om att barn med vissa diagnoser kan "bli friska" om de äter den eller den kosten m.m. Dels tycker jag att det är så satans fel att ge hopp till föräldrar till barn med svåra diagnostiserade tillstånd genom att framhäva "behandling" vars effekt inte kunnat bekräftas av några vetenskapliga studier och dels blir jag arg att man över huvudtaget talar om "tillfrisknande". Mitt barn är inte sjukt. Han behöver inte bli frisk. Han är bara lite annorlunda jämfört med normen, men som vi så ofta kan se så klarar han sig alldeles utmärkt om bara samhället kan vara lite flexibelt och inte kräva att alla skall anpassa sig till normens sätt och regler. Något som till exempel skolan måste bli bättre på att förstå.
Men, men.. nu blev det sidospår.
Det sätt vi kunde se Nicos utveckling på var att han detta året dels hade något lättare för mindre köer och förstod vad han väntade på (om kön var såpass kort att det var uppenbart vad man väntade på att få göra), han vågade åka mycket fler saker och han orkade hålla energin uppe längre. Han var dessutom inte rädd för Lisebergskaninerna längre.
Om man inte ser denna utveckling så finns det ju också en risk att man omedevetet själv förhindrar utvecklingen. Hade jag t.ex. tänkt att "det tyckte han inte om förra året så det tycker han inte om nu" så hade jag kanske av välvilja styrt bort honom från vissa saker och bara uppmuntrat det jag visste att han tyckte om tidigare, vilket hade lett till att han inte fick pröva något nytt och då hade vi aldrig sett hur han nu vågade och tyckte om mycket mer saker.
Dels nr 2. Om man från början bestämmer sig för hur man skall hantera dagen så undviks konflikter.
Jag och maken hade talat innan och sagt att vi åker till Liserberg för Nicos skull så dagen får anpassas efter honom. Istället för att kräva att han skall följa med på aktiviteter som vi kanske tycker är roliga så kör vi hans race och fokuserar på det han tycker är roligt. Då undviker man onödiga utbrott och konflikter som kan förstöra dagen. Dock innebar ju inte detta att han kunde få allt han ville (sparkcykeln blev ett nej till exempel) men däremot så innebar det att vi fick vara lite mindre sociala med de andra då Nico dels har svårt att anpassa sig efter vad andra vill åka om han själv hellre vill åka något annat (speciellt när han är så överväldigande exalterad som han blir på ett ställe som Liseberg) och dels då han har svårt att sitta still och vänta vid en fika tex.
Vi lunchade en stund med de andra men när Nico visade att han vill ut och fortsätta åka så valde vi att inte hålla på de sociala normerna med att man skall sitta stilla tills alla är klara då vi visste att det bara skulle leda till tårar och stora konflikter (som skulle störa övriga bra mycket mer än om vi gick) och avslutade helt enkelt tidigare för att återvända till åkandet.
Slutligen nr 3. Även om man själv har en liknande diagnos som sitt barn så innebär det inte att man är samma person.
Jag kan nog (kunde i alla fall tidigare) jämföra Nico mycket med mig själv.. och vi ÄR lika i många avseenden, men verkligen inte vad gäller allt. Nico är bland annat mycket mer modig än vad jag är. Medan jag än idag ogillar utklädda människor och hatar alla åkattraktioner på Liseberg så vågade Nico som sagt var åka alla barnattraktioner i år och kunde krama Lisebergskaniner. Även den insikten är viktig för att man inte av omtanke skall bli för överbeskyddande och omedvetet hindra barnets utveckling.
Dessutom kan ju uppleverlser som är lite läskiga obehagliga eller som gör en rädd ibland lärorika upplevelser och det är också känslor som är viktiga att få lov att uppleva och lära sig att hantera. Nico åkte den större bergbanan (för barn), Rabalder, två gånger i sträck då han efter första turen sa att ville åka igen. Andra gången blev han dock lite rädd och gömde sig i sin pappas armhåla och kunde nu i efterhand säga att han blev lite rädd men att det var roligt ändå.
