Att göra människor obekväma
Fanny bara sprutar ur sig intressanta inlägg i sådan fart att jag sällan hinner kommentera på dem. Det hon skriver är alltid så himla tänkvärt och framför allt genomtänkt att jag kan drabbas av lite avundsjuka med tanke på min allt annat än genomtänkta blogg. Ibland kan jag dock inte identifiera mig i allt hon skriver, vilket inte är konstigt för alla är individer och man kan ju inte alltid identifiera sig i någon annans upplevelser när man levt helt olika liv.
Dock har jag insett att ofta om någon skriver något som jag omedelbart reagerar på och känner mig lite sur över så handlar det ofta om något i mig själv... och inte om att den andre nödvändigtvis har fel. Någon dag skrev hon i något sammanhang som jag nu glömt om att det är fel att bete sig på ett obekvämt sätt och sedan kräva av andra att de skall kunna hantera detta, utan att man bör ta ansvar för sitt eget agerande.
Eftersom jag har en viss autistisk problematik så uppfattas jag ju i en hel del sammanhang som lite obekväm, och jag saknar i de flesta fall förmågan att ändra på mig då jag helt enkelt inte fattar varför jag anses som obekväm. Är det mitt ansvar i de lägena? Och om man säger att nej det är det inte, var sätter man då gränsen för vilka som måste ta ansvar och inte? Naturligtvis finns det ju gränser... jag pratar inte om extremt obekväma eller övergreppsliknande beteenden här alltså... Och jag säger inte att man INTE skall ta ansvar... Jag bara funderar lite kring hur man skall bete sig när man inte är så bra på att bete sig liksom.
Sedan har ju jag haft en slags förkärlek för att medvetet sätta människor i obekväma situationer. Säga saker som får dem att känna att det blev pinsam stämning, nästan lura in dem i fällan att säga något opassande etc. Inte förrän nyligen insåg jag att denna sjuka njutning jag får av att skapa obekväm stämning med största sannolikhet beror på att jag ALLTID känner att det är obekvämt och tycker det är lite skönt när andra får leva lite i min verklighet.
