Knyttet - kort men tjock

Om man inte har barn själv, eller om man har barn vars språk utvecklats helt enligt normen så kanske man kan tycka att min enorma glädje är lite konstig. Kanske tänka att so what att ungen pratar lite. Själv blev jag så lycklig idag att jag nästan grät. Nicos ordförråd har blivit större för var dag nu och han har alltmer börjat använda meningar och beskriva saker han förut inte beskrev.

Idag slog han nog dock rekord i att samtala och vi hade en verklig konversation på vägen hem från dagis. Han svarade på mina frågor på riktigt. Fick anstränga mig för att inte brista ut i tårar av glädje.

 

Han började med att kommentera att jag kom i  Hampus bil.

- Pappas bil. Mammas bil sönder.

 

Sedan satte vi oss i bilen och jag frågade om han hade haft kul på dagis vilket han svarade jakande på.

- Lekte du med Elin?

- Nej, Elin borta.

- Jaha vad tråkigt. Vem lekte du med då?

- Samuel

- Vad lekte ni för något då?

- Med bilar

 

Världens minsta lilla konversation men han har ALDRIG ens svarat på mina frågor på det sättet innan så var helt överlycklig. Kompenserade till och med för att det tog en halvtimme av hot och mutor för att få på honom hans nya fodrade regnjacka imorse eftersom det var "Rasmus jacka". Tydligen har Rasmus på hans dagis en likadan.

 

Nu ser hela familjen fram emot att få brorsan och hans tjej på middag.

Idag kan man säga att jag jobbar hemifrån eftersom Hampus är såpass dålig att han inte kan göra så mycket och jag tog hand om Nico som hade ledig dag. Tack sjukvården för den medicineringen - slipar på arga brev till alla möjliga instanser just nu.

 

Idag tog jag och mamma med oss Nico och åkte till Göksäter. Skulle bara köpa en dörrmatta, men kom hem med två sådana, en duk, glas, fodrat regnställ till Nico, färg och allt möjligt annat. Nico fick såklart saker av mormor också. Efteråt köpte vi mat på McDonalds och tog med hem till hans gammelmormor och gammelmorfar där även min moster var på besök. Nico fick sedan leka en stund på lekplatsen utanför tills regnet kom.

 

När vi kom hem hade jag dock saker att göra och trodde att Nico skulle nöja sig med den uppmärksamhet han fått på förmiddagen men icke. Han var mycket upprörd och ställde till med det ena efter det andra för att få fokus på sig själv och jag kände hur energin bara rann ur mig.

Fick en del gjort i alla fall.

 

Nu skall sonen snart sova och sedan skall jag fixa och äta middag samt syssla med allehanda pappersarbete innan det är dags för den arga snickaren.

 

Nu blir det allt finare hemma men då jag som sagt var inte har världens bästa telefon för tillfället så får ni bilder senare. Kan i alla fall informera att Nico var mycket nöjd över att ha egen plats för sina skor och egna krokar för sina jackor i hallen :)

 

Jag vet att när man som småbarnsförälder får möjligheten att åka och sova på hotell och äta gott så skall man njuta men jag sitter bara och längtar hem jag. Känns som så dålig tajming att dagarna med jobbet kom precis nu när maken mår dåligt och jag hellre vill vara hemma och ta hand om honom och pussa på sonen.

 

Ha varit en ganska intressant dag i alla fall och har haft folk att prata med, men nu är jag bara supertrött och vill sova. Skall dock gå på middagen sedan men smita innan festen. Tycker det är ångestladdat att de har tema då det är meningen att man skall klä ut sig. Bad taste, är temat. Jag har inte med mig något att klä ut mig som. Vad man än tänkte ta på sig så kändes det liksom bara taskigt mot de som faktiskt brukar ha sådant på sig. Nu sitter jag dock och tänker att det kommer bli pinsamt om någon kommenterar min "utklädnad" när det är mina vanliga kläder.. haha.

 

Värsta fina hotellrummet i alla fall. Trist nog visade det sig att jag måste dela det med okänd människa. Kul att ligga där och fisa i sömnen med en främmande människa i sängen bredvid. Hoppas hon är tyst av sig i alla fall.

Jag är nog inte ensam om att ha haft mina duster med svensk sjukvård, och har haft en hel del klagomål genom åren. Senast för min egen del var väl när det krävdes byte av vårdcentral för att de skulle remittera mig vidare och upptäcka att jag hade hjärnhinneinflammation - efter att de skickat hem mig tre gånger då jag uppsökt akuten med ganska klassiska hjärnhinneinflammationsymtom.

 

Nu är jag dock upprörd å makens vägnar. Om någon skulle undra så har jag hans tillåtelse att skriva detta inlägg. Han har alltså varit helt och delvis sjukskriven i mer än ett år på grund av sömnproblem och stor trötthet dagtid på grund av detta, samt huvudvärk i perioder. Han har varit på otaliga läkarbesök, först en hel del akutbesök men sedan fick han en varaktig läkarkontakt. Han har tagit alla tänkbara prover. Men de hittade ingenting, och när de inte hittar något så säger de depression. Trots hans bestämda åsikt att det inte är depression så sattes han på antidepressiva och i början var det Citalopram och sedan Cipralex. Ingen av dem gav några större biverkningar men inte heller något större resultat.

För ett tag sedan så var han dock remitterad till psykiatrin för en ADD-utredning. De kom fram till att han inte hade detta, men tydligen ansåg psykdoktorn efter sammanlagt två timmars samtal att han borde byta medicin igen (trots att maken upprepade gånger sagt att han INTE känner sig deprimerad) och utan information eller tillfrågan så sattes Venlafaxine in istället.

 

När han började med dessa så gick det ungefär en vecka innan han fick EXTREM huvudvärk och var tvungen att köras in akut. På grund av de symtom han uppvisade då så fick han några dagar senare göra en CT vilket visade "något", ännu okänt i hjärnan. Han väntar nu på MR för att de skall utreda vad detta något är. Tur i oturen kanske på ett sätt för huvudvärken var antagligen en biverkan av Venlafaxinet som nu gjorde att denna förändring upptäcktes. Vi vet ännu inte vad denna förändring är som sagt var och inte heller om det är detta som påverkat hans mående det senaste året. Vi kände oss dock mer och mer övertygade om att det är sömnproblemen som är orsaken till tröttheten och inte en depression. Han har dock väntat i mer än ett år på att få tid på sömnmedicinska mottagningen (det vill säga det tar längre tid för sjukvården att utreda saker än man får lov att vara sjukskriven).

I alla fall kände han att nu fick det vara nog med att ha massa biverkningar som inte går att skilja från de verkliga sjukdomssymtomen så han ville sluta med Venlafaxinet. Han gick på lägsta dosen så han kunde inte trappa ner utan slutade bara. Men då fanns det ju en sak som läkarna helt struntat i att informera om.... Något som många fått erfara vilket man kan läsa om ifall man googlar lite... och det är att det inte är helt lätt att sluta med Venlafaxine då den medicinen har extrema utsättningssymtom - som kan vara i MÅNADER.

De utsättningssymtom som maken fått erfara hittills efter två dagar är känsla av att vara berusad, yrsel, illamående och starka stötar som går genom kroppen (som känslan av att få en stark stöt av ett elstängsel). Och så här kan han alltså få ha det i månader nu! Han kommer nu alltså må VÄRRE än han mådde innan han ens började ta medicin!!

 

Borde inte läkare vara skyldiga att tala om en sådan sak innan man sätter någon på medicinering? Speciellt när det handlar om att man medicinerar en sjukdom som är lite av en gissning även om symtomen inte riktigt passar in och patienten själv säger att denne inte alls tror att det stämmer? Kanske det vore det mest etiska att informera om att man ger en medicin som kan skapa långt värre problem än de man hade från början?

 

När man ligger tre stycken i samma säng större delen av natten, varje natt, och en av personerna (den minsta) har en tendens att snurra runt och sparkas stor del av tiden... när denne inte skriker åt en för att man själv råkar snudda vid honom i sömnen... så känns en natt på hotell som en helt underbar händelse.

 

Detta kommer ske imorgon för min del. Jobbet samlar alla medarbetare från hela landet, bor på hotell, ser föreläsningar, äter gott och har det trevligt. Kommer dock hoppa över festen på kvällen för att få ut så mycket som möjligt av min hotellsäng. Skall soooova.

 

Kommer dock kännas konstigt att vara ifrån lillkillen. Han fattar ju inte riktigt att jag skall åk bort fast jag försökt förklara. Hur skrikig och tokig han än kan vara så är han helt underbar, så längtar så himla mycket efter honom när vi är ifrån varandra.

Idag har han mest velat ligga och slappa men vi lekte också affär på kvällen. Han hade satt upp en liten pall med en gammal telefon och en nummerpresentatör på (vilket visade sig vara en kortläsare när jag skulle betala). Man kunde köpa hamburgare, cola, glass eller Kinderägg.

 

När det var dags att sova så skulle han ha hela sin telefonsamling under kudden. Såg inte helt bekvämt ut men han var mycket bestämd. Plockade dock bort det mesta efter han somnat.

 

För övrigt har maken mycket duktigt gjort halva altandäcket idag <3. Detta trots att han har utsättningssymtomen från helvetet efter att han nu slutat med sin medicin. Varför ger de ens sådan medicin till folk?

 

I alla fall så vet ni varför om jag inte skriver så mycket imorgon.... och om ni undrar angående bristen på bilder nu för tiden så har jag en Nokia från 1800-talet just nu.

Jag borde ha gjort massor idag men som vanligt blev det inte riktigt så. Tillsammans med Nico började jag röja en del i trädgården förut men tog inte lång stund innan han ville gå in eftersom han blivit lerig.

Eftersom jag skall resa bort över natten imorgon ville jag spendera lite tid med honom också så han har fått bestämma lite. Ganska skönt för mig att han just idag helt vill ligga i soffan och "sova" och se film.

Ser Dumma mej 2 för femtioelfte gången. Tur att jag älskar Dumma mej-filmerna. Även om just denna har lite av det tröttsamma kärlekstemat som jag tycker att barnfilmer inte behöver och även om den yngsta flickan i filmen är lite klassiskt tjej som tycker om rosa och enhörningar så är den i övrigt härlig. Flickor som har huvudroller och de är väldigt olika varandra och med olika stil. Bäst är nog ändå the minions som alla verkar vara pojkar men där många av dem uppskattar att klä sig i kvinnokläder.

 

Skall väl och handla snart. Har väntat på att Hampus skulle komma hem med bilen. Nico tyckte vi kunde ta morfar traktor men det tyckte inte jag :)

 

En sak som verkligen uppskattas är förresten att Nico mer och mer börjat hjälpa till hemma. Om han river ut saker eller ser att det är smuts på golvet så dammsuger han och när jag diskar hjälper han till att ställa in det som han kan. Med tanke på hur extremt kassa jag och hans far är på att hålla ordning så hade det ju varit toppen om man fick ett barn som kunde städa lite :P

Jag är inte mycket för att klä ut mig. Men tycker ju inte illa om en hel högtid (även om den lånats in från annat håll) bara för det. Finns ju andra som uppskattar att spöka ut sig. Dock har jag ju något av en fobi beträffande människor som är såpass utklädda att man inte ser ansiktet (som Liserbegskaniner, jultomten, BingoBerra mfl) och Halloween-tema på jobbet innebär därmed en del ångest för mig. När jag såg en kille i Michael Myers (? hette han så han från Halloween-filmerna?) mask så var jag fan på väg att gå hem.. Men överlevde.

 

Nu har vi hämtat virke, handlat och annat vardagligt. Nico somnade precis och nu skall jag och maken äta gott och se Maria Wern. Vi är inne i en slags fas då vi ser mycket svenska deckare, även kallat pensionärsfasen. Vi varvar dock med The Walking Dead och sånt så vi kan känna oss lite ungdomliga. Kan bli förvirrande ibland dock när man hela tiden väntar på att liken i Maria Wern skall bli zombies.

Jag har ju vetat vem Russel Brand är länge. Han är ganska rolig som komiker, även om han ibland är lite för vulgär fö rmin smak. Jag har också vetat att han tidigare haft drogproblem och varit halvt tokig. Har sett honom i filmer och har under en period ansett att var jävligt het (kan ha att göra med att brittisk dialekt är så sexigt, och att jag tycker om han hår). I alla fall har jag också varit under missuppfattningen att han är något oseriös och inte helt smart. Jag hade SÅ FEL.... Man bara måste se intervjun nedan där en reporter försöker förminska och förlöjliga honom och han har så bra svar på tal att man bara älskar honom.

Lägger också med ett klipp från TYT där de diskuterar det hela.

 

 

De senaste dagarna har jag både på Facebook och på bloggar bombarderats, känns det som, av bilder på tårtor föreställandes vaginor och födslar. Vem fan vill äta en sådan tårta? Och nej, det handlar inte om någon slags tabu beträffande det kvinnliga könet, slidskräck eller så... jag äter dock helt inte tårtor föreställandes kön över huvudtaget... varken manliga eller kvinnliga sådana. Eller tårtor som föreställer barn. För barn skall icke ätas. Mår lite illa när jag ser sådana bilder och börjar oroa mig för att de skall etsa sig fast och förstöra min kärlek till tårtor.

 

I övrigt är det mest jobb som gäller, fram tills i eftermiddag då det blir HELG. Känns som om mitt huvud är helt tjockt av planering för allt som skall göras... som vanligt.

 

Nico var så trött i morse att jag trodde han var sjuk... men han har väl bara smittats av sina föräldraras eviga trötthet. Han blev i alla fall glad när han kom på att det skulle vara pyjamasparty och nallefest på dagis idag. Well, han har vanliga pyxor och en pyjamaströja (som han inte vet om att det är en pyjamaströja) för han är ändå en ganska bestämd åsikt kring vad man har på sig var och att ha på sig sovkläder ute hade skapat irritation och förvirring för honom. Hoppas att han har kul i alla fall.

 

Lite inspirerad av senaste avsnittet av Arga snickaren så skall jag kanske ta och försöka mig på att lägga golv i hallen i helgen. Jag har hittills undvikit allt som innebär att man måste mäta, vara noga och närma mig en såg. Men nu måste jag ta tag i mig själv och våga. Om någon kan kolla Nico ett ögonblick är klart.

 

Oh well, nu skall jag sluta skriva random saker och kanske äta lunch eller så.

De senaste dagarna har jag både på Facebook och på bloggar bombarderats, känns det som, av bilder på tårtor föreställandes vaginor och födslar. Vem fan vill äta en sådan tårta? Och nej, det handlar inte om någon slags tabu beträffande det kvinnliga könet, slidskräck eller så... jag äter dock helt inte tårtor föreställandes kön över huvudtaget... varken manliga eller kvinnliga sådana. Eller tårtor som föreställer barn. För barn skall icke ätas. Mår lite illa när jag ser sådana bilder och börjar oroa mig för att de skall etsa sig fast och förstöra min kärlek till tårtor.

 

I övrigt är det mest jobb som gäller, fram tills i eftermiddag då det blir HELG. Känns som om mitt huvud är helt tjockt av planering för allt som skall göras... som vanligt.

 

Nico var så trött i morse att jag trodde han var sjuk... men han har väl bara smittats av sina föräldraras eviga trötthet. Han blev i alla fall glad när han kom på att det skulle vara pyjamasparty och nallefest på dagis idag. Well, han har vanliga pyxor och en pyjamaströja (som han inte vet om att det är en pyjamaströja) för han är ändå en ganska bestämd åsikt kring vad man har på sig var och att ha på sig sovkläder ute hade skapat irritation och förvirring för honom. Hoppas att han har kul i alla fall.

 

Lite inspirerad av senaste avsnittet av Arga snickaren så skall jag kanske ta och försöka mig på att lägga golv i hallen i helgen. Jag har hittills undvikit allt som innebär att man måste mäta, vara noga och närma mig en såg. Men nu måste jag ta tag i mig själv och våga. Om någon kan kolla Nico ett ögonblick är klart.

 

Oh well, nu skall jag sluta skriva random saker och kanske äta lunch eller så. (lite lögn för kommer skriva två inlägg till...)

Tyckte denna va så himla kul bara :)

 

Om någon kanske sitter och undrar vad mitt engagemang i samhället, feminism och genusfrågor tog vägen och börjar fundera på om de hamnat på fel blogg eftersom alla mina inlägg nu för tiden enbart är en slags sammanfattning av aktiviteter jag haft för mig på dagarna så kan jag meddela att jag drabbats av en slags nyhetsångest. Jag hamnade i en slags hopplöshetskänsla av att varje dag, som det kändes, läsa om hemska, sexistiska och homofobiska saker som händer i världen, domstolar som beter sig som skitstövlar och jag fick bara en sådan där stark känsla av att allt går åt skogen att jag fick ta en paus från det hela.

Jag kände att för min egen psykiska hälsas skull så var jag bara tvungen att putta det hela ifrån mig lite. Och känner mig fortfarande inte riktigt redo. Så fort jag läser ett blogginlägg om en våldtäktsman som släppts fri eller nåt ryskt homohat eller så, så måste jag bara klicka bort det. Men jag kommer åter när jag samlat mig lite.

 

Istället har jag begrundat mig själv och mitt eget liv. Fick nämligen en insikt för ett litet tag sedan att mitt "autismliknande tillstånd" faktiskt var lättare att hantera när jag var yngre. Man skulle kunna tro motsatsen med tanke på ungas behov av att vara likadana och med tanke på att jag haft en hel del år att träna på, men just nu känner jag att det är ganska svårt. När man var ung kunde lite udda beteende skyllas på låg ålder och det var liksom lite mer ok att inte ha koll på alla sociala regler eller det som så fint kallas för vett och etikett. Som 30+ räknar andra med att man skall kunna bete sig som "en vuxen", att man skall vara säker i sig själv, ha fattat det sociala spelet och så vidare. Nu är man bara skum, alternativt obehaglig, om man inte beter sig som förväntat.

Blev väl aktuellt då de enda jag egentligen pratar med på jobbet var bortresta och jag plötsligt insåg att ingen annan på jobbet pratar med mig, ens om jag sätter mig hos dem i matsalen och försöker. Fick flashbacks från lågstadiet då man inte fick vara med och kände mig som en liten ensam unge.

Har också varit en hel del andra incidenter på arbetet då jag själv känner mig illa behandlad samtidigt som jag inte känner att jag kan lite på min egen känsla då jag kan misstolka andras beteenden ibland.

Kände att jag började ifrågasätta hela mig själv och min kompetens.

 

Men har i alla fall haft det bra hemma med världens mysigaste unge och världens bästa man. Har också varit väldigt trevligt att träffa lillebror lite mer samt umgås med hans härliga flickvän. Känns kul att de bor så nära och han är ihop med någon jag verkligen tycker om att umgås med. Snälla mamma har också varit och hjälpt mig vilket uppskattas mycket. För tillvaron känns lite stressig just nu.

 

Moralfjant hade en sådan rolig bild i sitt inlägg om relationer att jag bara var tvungen att sno den. Säger faktiskt en hel del tycker jag. Visst kan man ha tuffare perioder men i ett förhållande skall man inte behöva "kämpa" enligt mig, inte om det är bra. Har aldrig känt det så med maken. Vi har haft våra gruff och sura dagar men pratar alltid ut och löser saker och det känns liksom aldrig jobbigt.

 

Helt sanslös morgon idag känner jag.

 

Hade satt klockan extra tidigt för att verkligen inte komma försent till jobbet, men när jag gick upp och såg mörkret ute så insåg jag att jag glömt fixa lysena på min bil = kan ej köra i mörker utan måste vänta tills solen går upp.

Nico ansåg också att det var för tidigt. Vad gör du? frågade han och när jag svarade att jag skulle tvätta håret var hans kommentar: Neeee.... sova mamma.

Jo det hade jag gärna gjort.

 

Fick klar mig själv och sedan också Nico fast han protesterade och sa att han inte alls skulle till dagis utan till mormor och morfar. Så fort solen gått upp fick jag in oss i bilen och åkte.

När jag hukade mig för att ta av Nicos stövlar på dagis så hördes ett "ritsch" och mina byxor sprang från ena bakfickan ner till knät. Ingen liten reva utan en "halva baken hänger ut"-reva. Ingen tid att åka hem och byta utan får ha tröjan knuten runt midjan hela dagen och försöka undvika att vända ryggen åt folk... typ.

Känns som om jag lever i en dålig komedi ibland. Nico var i alla fall rolig under bilfärden då han satt och tränade sig på namn och skulle säga mormor Monica och morfar Göran, men det blev mormor Hicka och morfar Öra... för att sedan frågade bli morfar Öga?

 

Missade såklart tåget på grund av allt strul och fick sitta och frysa mig blå i väntan på nästa. När jag kom fram till stan ösregnade och jag hann bli genomblöt innan jag kom fram till jobbet.

Nu sitter jag och huttrar på kontoret och hoppas att denna dag snabbt skall vara överstökad.

När man är förälder känns det ibland som om det är en miljon saker man måste ta ställning till, och ofta går det trender i uppfostran och åsikter och man får känna sig lite sådär kass om man avviker. Eller, jag känner mig egentligen inte alls kass, men inbillar mig att andra ibland tycker att jag är det.

 

Blixa skrev om det där med napp och kunde känna igen mig mycket i det hon skrev. Alla talar om att om man är så gammal som Nico så bara måste du sluta med nappen för annars förstörs tänder för all evig framtid typ. Nico har inte nappen så mycket på dagis, bara om han skall vila, men hemma har han den en hel del även om det främst är när han är trött och/eller skall sova. Den är hans trygghet. Och med allt annat kaos här och i och med att hans språk inte är såpass att jag skulle kunna förklara varför jag plötsligt förvägrar honom den (han hade inte fattat det där med att ge den till Liserbergskaninen heller eller så) så känner jag att det får vänta lite till.

 

Sedan har man det där med svordomar. Jag vet att många anser att det är helt hemskt med barn som svär. Och det kan jag med tycka om det är ord jag finner laddade eller opassande. Själv använder jag ordet "fan" väldigt mycket och ser det som ett ord bland alla andra. Jag är inte religiös och ser därför inte att just detta ord skulle vara "fulare" än något annat ord. Överlag så tycker jag ju inte om saker som bara ÄR något utan bra motivering. Nico använder ordet fan på samma sätt som jag gör, han kan säga det om han tappar något eller något går fel. Då bryr jag mig inte alls. Hade däremot inte accepterat om han svor ÅT någon, alltså kallade någon för en svordom. Hade inte heller accepterat könsord eller att han kallde folk för neger, bög eller liknande. För där finns det bra motivering till att man inte använder sådana ord.

 

Något jag däremot kan känna är jobbigt med tanke på vad andra kanske kan tycka så är det att vi inte ens börjat potträna Nico. Jag vet inte riktigt hur jag skall göra med den saken för Nico vill verkligen inte just nu. Om jag föreslår att han skall sitta på toaletten så bara tvärvägrar han eller så kan han möjligen sitta länge nog för att kasta i en bit papper bara för att han skall få spola. Bör man vänta tills hans verkar redo eller hur gör man?

Nu är helgen snart slut och det känns ju lite sorgligt. Har ett stort behov av återhämtning känner jag och kanske beror det på att hemlivet är lite tungt just nu (med renoveringen och sjukdomar) men jobbet känns extra tungt för närvarande.

 

Helgen har varit bra i alla fall och vi har fått en hel del gjort. Jag har målat massor av panel och försökt röja en del inne medan Hampus har satt upp gles och tapetserat i hall och det som var kvar av köket. Så nu skall det bara målas och sättas golv och lister i hallen så det är det klart där. Känns skönt när man ser att det går framåt.

 

Nico har varit helt underbart rolig i helgen. Både massa mys och kramar och massa skratt och bus. Han hittar på så mycket sjuka saker och sedan skrattar han hysteriskt mycket åt sina egna skämt. Just nu är han inne i en fas då han använder mer och mer ord också, vilket känns bra för det kändes ett tag som om det hade stannat av igen

Just nu sitter Nico och jag och slappar och ser en film och bara myser. Har målat massa panel innan och diskat, och nu känner jag att jag gjort mitt för en stund.

 

Var ju hos gyn för lite mer än en vecka sedan och tog upp problemet med min extrema pms som går ut över alla i min omgivning. Så nu får jag äta "anti-depp"-medicin två veckor i månaden, mellan ägglossning och mens, och eftersom jag hade ägglossning precis efter jag varit där så kunde jag testa nästan med en gång. Och förutom att man blir trött av tabletterna så verkar de än så länge fungera. Visst kan jag känna viss irritation poppa upp nån gång men kan hantera den och har inte haft några av mina vansinnesutbrott, eller varit omotiverat elak mot maken... så det känns ju bra.

 

När maken förresten såg bilden nedan så sa han "Så känner jag mig när du har pms"... säger ju en del.

 

Så imponerande :) Men hade fasen blivit galen om jag hade fått veta att min unge sysslade med sådant i källaren..haha

 

Sitter på jobbet och är oförmögen att titta åt vänster. Nej nu överdrev jag.. jag kan, men det gör himla ont. Titta åt höger gör för övrigt rätt ont det med. Känns som en mini-nackspärr eller början till en nackspärr. Tycker synd om mig själv. Värker dessutom hela tiden ner i ena axeln så vill gråta en skvätt mest hela tiden. Självömkan - en härlig känsla... typ.

 

Var lite varmare inne i morse nu när vi har isolering på vinden. Ville ändå helst stanna i sängen men när jag sa att jag strax skulle gå upp svarade Nico: "Nej strax! Nu!"... så det var bara att gå upp.

Just nu längtar jag mest efter att veckan skall ta slut... arbetsveckan alltså... och att  helgen skall visa sig bestå av fler timmar än vanligt.

 

Om ni har tid så se SVT-dokumentären Diktaturens fångar. Vicken modig människa alltså!

Är alldeles för trött för att orka skriva egentligen, men kan meddela att vi nu äntligen har isolering på vinden vilket känns trevligt. Kan förhoppningsvis bli lite varmare inne nu.

Annars har det mest jobbats. Snälla mamma har hjälpt oss att måla panel, vilket är tur för annars hade vi nog inte blivit klara någonsin med detta jäkla målande.

 

Nico är lika glad som vanligt, fram tills 19 då han vill sova och somnar på sekunden nästan. Idag var han extra glad eftersom han hämtades på dagis av mormor och morfar.

Han har även kommit in i en ny period då hans språk hoppar framåt. Nu använder han fler och fler kortare meningar, och man kan föra fler och fler konversationer med honom.

Idag när jag försökte kamma hans hår så meddelande han t.ex. att "Nej, Nicholas huvve" :)

 

En sak jag förvånas över är att han plötsligt blivit besatt av ordet "fin". Han pratar mycket om att han har fina kläder, att han är fin i håret och att saker och ting är fina. Vet inte riktigt vad han fått det ifrån. Har lite dubbla känslor inför det då jag inte vill att det skall ha stor betydelse att vara fin, men samtidigt så blir han ju så glad av det. Han är ju så stolt när han visar upp en tröja som han tycker är fin och då vill jag ju inte ta den känslan från honom heller.

Sedan vet jag inte om man skall lägga så mycket vikt vid det heller med tanke på att han utbrast "Va fiint. Jättefiint" när jag hade lagt ut skyddspapp på golvet igår :)

Jag har ett litet framtida projekt som jag spånar på. När vi blivit färdiga med vårt kontor hemma så har jag gaft en liten dröm att fylla väggarna med tavlot föreställandes olika "hjältar" inom vetenskapen. Människor som jag anser vara förebilder och som kan inspirera. Allt från DaVinci till Richard Dawkins.

Dock är ju grejen att man kan hitta massor av info vad gäller män inom vetenskapen. Kvinnor däremot är lite svårare. Hittade denna sida som tar upp tio i alla fall. Men jag är ganska säker på att det finns fler att inspireras av, så ge gärna tips.

 

Och helst hade jag velat ha en stor tavla av Antoine Laurent de Lavpoisier och Marie-Anne Pierrette Paulze. Den moderna kemins fader och hans fru och assistent. Jag såg en film om den en gång och tyckte det var så coolt att en man i en tidsperiod då kvinnor inte var välkomna i vetenskapsvärlden tog sin fru som assistent och där hon verkligen var med och utvecklade hans arbete. Tyvärr hade de nog haft mycket mer att bidra med om de inte hade avrättats i franska revolutionen.

 

Fortfarande inte i form för att blogga känner jag. Inte i form för mycket alls. Känner mig som en zombie. Alla tankarna rinner som seg kola och har en diffus känsla av att ha glömt något hela tiden.

Fick åka till jobbet i tjock dimma i morse dessutom, vilket var lagom kul. Fick skräckfilmsbaserad ångest och kände att jag aldrig skulle komma ut på andra sidan.

 

I alal fall, vill ni läsa mer än vara mitt svammel så rekommenderar jag starkt Sannas blogg där hon har ett inlägg som ger lite tips på barnlitteratur som utmanar normerna samt ett inlägg om barnfilm. Läs.

 

Om man vill lära sig lite om sminkets historia och hur det inte alltid varit en kvinnlig grej kan man också läsa detta inlägg hos HejBlekk.

 

Det var det.

Ok, detta kan bli lite spretigt men jag såg ett klipp på TYT om att American Apparel säljer en t-shirt vars tryck föreställer ett kvinnligt kön under menstruation, och en hand som sträcker sig ner som vid onani.

Min första tanke var att det var så löjligt utstuderat provokativt och att oavsett tanken bakom så är det faktiskt inget jag villl se på en tröja.

Men sedan så fortsatte diskussionen och programledarna pratade om att de var ok med American Apparels övriga annonser som alltid anspelar på sex och låter kvinnor vara sexualiserade objekt. Och i det läget kände jag att någon skavde... för är inte det lite typiskt? Att en kvinnlig kropp, det kvinnliga könet, är helt ok att visa upp på alla sätt så länge det visas med en man som mottagare men om det inte är sexualiserat på ett sätt som riktar sig till män så är det plötsligt vidrigt? Så fast jag tyckte att tröjan var sjuk så tyckte jag att det var en intressant tanke. Att kvinnan och hennes kropp i alla lägen måste tillfredställa en mans öga för att vara ok.

 

... med bloggen alltså... Vissa dagar uppdaterar jag i en rasande fart.. Blir som en attack av inlägg som väller över alla. Andra dagar så blir det inget alls. Ostabilt och det märks på besöksstatistiken.

 

I helgen har jag dock inte haft tid för makens syster var på besök vilket var väldigt trevligt. Nico var på glatt humör och tyckte det var roligt med besök också. Dock så kunde vi inte låta bli att greja lite med huset fast vi hade främmande så fick gjort en del också.

 

I övrigt har det inte hänt så mycket. Såg veckans avsnitt av Bron igår och längtar redan efter nästa.

 

Ni får en bild också som Nicos faster Agneta tog på lilla sötisen

Vill ju inte bara klaga och vara upprörd på världen i bloggen så här kommer istället ett lite kul klipp som fanns på Feber.se där man satt ihop scener från filmer där man använder katter för att skapa spänning.

För alla vet ju att katter:

1. Typ spontanskriker jävligt högt så fort de blir sedda

2. Har för vana att klättra in i höga skåp, stänga dörren och bara vänta (eventuellt har människor för vana att stänga in sina katter i skåp?)

3. Flyga genom luften sådär random ibland

4. Brukar hoppa på människor och sätta sig som en igel på deras hals

 

Ska man seriöst få vänta i veckor på besked om man eventuellt har en blödning i hjärnan? När man har symtom man omöjligt kan hitta på eller fejka?

 

Evig väntan. Oändlig oro. Sjukskrivningar som aldrig tar slut men ingen riktig diagnos eftersom utredningarna dröjer tills Försäkringskassan slutar betala ut pengar?

Remissvar om att man inte får någon utredning eftersom man är för ung för att ha de problem man har?

 

En arbetsplats som är tålmodig men inte vet hur de skall agera och blir lite trötta på att vänta de med. Ångest för ekonomi. Ångest för att aldrig må bra. Ångest över att bli ignorerad av sjukvården.

 

Alltså, man blir sååå jävla trött. Och som anhörig vet man inte vad man skall göra. Kan inte göra annat än det jag skall göra imorgon. Besöka en vårdcentral vråla tills de antingen lyssnar eller kastar ut mig.

Det blir inte mycket med nåt just nu och framför allt inte bloggande. Fokuserar just nu att ta hand om maken som alltså är sjuk och det är en hel del oro kring detta.

 

Men jag kommer återvända och jag har en hel del saker jag vill skriva när jag gör det. Så länge kan jag ju tipsa om saker jag läst det senaste som jag tycker att även andra skall läsa.

 

Detta inlägg hos Blixa bloggar tyckte jag var väldigt intressant. Har ju själv ett antal gånger råkat ut för det där med att män tolkat ett "hej" som en invit och man själv står frågande och undrar om det är något fel på en som tydligen skickar ut omedvetna signaler.

 

Detta inlägg hos Schmenus kan man också läsa tycker jag. Hon tar här upp något som jag själv funderat mycket på även om hon är mer försiktig i sina ord vad gäller ämnet än vad jag är. Har skrivits en hel del i olika bloggar om detta det senaste och de flesta av dem håller jag inte med. Kvinnors våld mot män är något som inte skall trivialiseras, och det är min fasta övertygelse att man kan ta det på allvar utan att för den sakens skull säga att kvinnomisshandel är ett stort och allvarligt problem. Men detta skall jag nog skriva mer om i ett annat inlägg.

 

Detta inlägg av Sara Lövestam tar upp ämnet gay i skolan och är väldigt läsvärt, speciellt om man själv jobbar inom skolans värld.

 

Det får vara nog just nu även om jag läst mycket annat intressant också.

Mina föräldrar tipsade mig om denna underbara röst som jag hade missat... Blev så rörd att jag fällde en tår.

 

 

Och fy vilka hemska vidriga föräldrar!

Under mycket lång tid (känns det som) har med jämna mellanrum folk på Facebook börjat dela denna lilla artikel av psykologen Alf B Svensson, och så like:as det till höger och vänster. Varje gång så blir jag så där tokigt ilsk och frustrerad att datorn är nära att kastas genom fönstret och det kliar i fingrarna att börja skriva kommentarer om hur FEEL han har. Jag gör dock sällan detta, för dikussioner med folk jag inte vill bli ovän med bör inte hållas på nätet utan i så fall tas på tu man hand.

 

Artikeln handlar i alla fall om Alfs syn på könsneutral uppfostran och nästan precis allt i hela artikeln bygger på att han inte har fattat någonting om vad begreppen innebär och vad genusvetare vill åstadkomma. Han förvränger deta hela och kör med samma missuppfattningar kring att vi "vill förbjuda rosa".... Nej jag måste bara gå igenom det han skriver och kommentera vad jag anser om det hela för jag blir helt galen av denna idioti.

 

Alf börjar med att skriva:

 

Ok visst, det kanske inte är något nytt men hur omfattande har motverkandet av stereotypa könsroller egentligen varit? Alf tror ju tydligen att föräldrar och skolpersonal har kämpat mot detta och förlorat under en lång tid. Är ju i så fall konstigt att synen på rosa/blått, fotboll/balett och så vidare fortfarande är ganska lik den syn vi haft på vad som är tjejigt och killigt under rätt lång tid. Att barn inte skall hämmas av stereotypa könsroller skulle jag inte säga är en generell uppfattning eller tanke hos alla föräldrar med tanke på att jag med mina åsikt ofta ses som totalt radikal och sådär jobbigt PK.

 

För det första hade det varit spännade att veta vad Alf klassar som en "genusfundamentalist". Personligen har jag inte diskuterat med någon som anser att man SKA ge barn könsneutrala namn, men det kanske det finns de som tycker... och folk kan väl få döpa sina ungar till vad de vill utan Alfs tyckande. Vad gäller leksaker har jag heller aldrig mött någon som sagt att barn skall ha könsneutrala leksaker - vad innebär ens det? kritor? - utan att barn skall ha tillgång till leksaker som både anses vara för pojkar och för flickor så att de kan välja fritt och få finna sina egna intressen. Dockvrån skall alttså inte slängas ut, inte heller bilarna, leksaksspisen, piratkläderna eller whatever utan barnen skall bara uppmuntras att leka med vad de vill och inte begränsas av förväntningar på könen. Detta kan man t.ex. åstadkomma med strategisk placering av leksakerna eller stundvis gemensam lek där barnen introduceras till de olika leksakerna. Och kan folk för fan ge sig - INGEN vill förbjuda tjejer att klä sig i rosa. Alla genusmänniskor jag känner, träffat, läst texter av vill att tjejer och killar skall få ha på sig alla färger. Man vill berdda utbudet inte förminska det. Fatta nån gång! Och vad är en "könspolis"? Snälla, förklara! För ingen jag pratat med vill avstyra "typiska tjej- och killekar" (berätta gärna vilka de är också förresten) utan snarare så att man vill uppmuntra barnen att ta del av alla typer av lekar och att man leker könsblandat (då kan de ju lära av varandra - borde väl du tycka är bra Alf?).

 

Smart drag här... Om man skriver redan innan att man kommer få kritik men kallar all denna kritik för personangrepp, hån och förlöjligande så kan man redan på förhand avfärda den. Men det kan ju också vara så att människor tycker att Alf har fel - eftersom han har fel.

 

Så Martin är alltyså modig som vågat ha en annan åsikt. För att vi feminister och genusmänniskor är farliga? Har enorm makt? Det är inte så att det i själva verket är vi som ganska ofta kritiseras, råkar ut för personangrepp (genushäxa, rabiesfeminist... and so on), hån och förlöjligande (som att människor skriver artiklar baserat på hitte-på-fördomar om oss...?)?

 

Jag förnekar inte att pojkar och flickors fysiska utveckling, även den av hjärnan, ser olika ut. Men hur stor betydelse har detta i praktiken och även fysiologisk utveckling kan ha sociokulturella orsaker. Han säger här att kvinnor har fler förbindelser mellan vänster och höger hjärnhalva. Med tanke på att om man tar bort en stor del av hjärnan så skapar den nya sätt att fungera så visar det att hjärnan är himla flexibel och den strävar efter att fungera optimalt i den värld den befinner sig. Vi har ju t.ex. en ökad förmåga till språkinlärning i unga år och hjärnan rensar under uppväxten bort de förbindelser den anser vara onödiga. Kan det då vara så att kvinnors hjärnfunktion blir annorlunda eftersom samhället runt dem har lärt dem vissa saker och haft vissa förväntningar på dem och att förväntningarna sett annorlunda ut för pojkarna? Och kan en del av dessa "pojkaktiga lekar och beteenden" förklaras av annat än enbart en enda sak? (och snälla berätta vad pojkaktig lek och beteende är)

 

Förmodligen? Har du någon källa på detta? Låter gandka likt den där gamla föreställningen om kvinnors medfödda benägenhet till hysteri... har vi inte kommit längre än så? äst jag sätter mig, jag som kvinna har ju lätt att svimma för är ju så sårbar. Kan det annars vara så att den sämre psykiska hälsan beror på enorma krav på att vara snygg, smart, smal och så vidare? Kan flickors ökade språkliga begåvning kanske delvis bero på att vuxna har en tendens att prata med med flickor?

 

Vi ska inte göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn. Ska de utvecklas optimalt och inte hämmas av biologiska skillnader och stereotypa könsroller ska vi i stället behandla dem olika. Men inte på det traditionella sättet där pojkar att vara tuffa och coola och flickor söta, tysta och snälla.

Vi ska medvetet träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens. Annars kommer många av dem att 20 år senare vara olyckliga, lågutbildade, arbetslösa, frånskilda män.

Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga.

Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Pojkar är inte lika bra som flickor på att ta ansvar för sitt eget lärande och arbeta på egen hand. De behöver mer lärarledd undervisning i helklass. Med samma pedagogik ökar klyftan ännu mer mellan pojkars och flickors betyg och chanser att lyckas i livet och pojkarna blir de stora förlorare.

"Vi skall inte göra våld på naturen"... är det samma sak som att säga att man skall finna sig i sin lott. Vi kvinnor bara ÄR mer känsliga... get over it? Sedan har han rätt i att killar och tjejer behöver träna på olika saker, eller snarare att indivuduella barn har olika behov och behöver träna på olika saker. Men jag har inte träffat en enda genusmänniska som hävdat att man skall strunta i de individuella behoven. Snarare så att om man slutar se kön och istället ser människor så är det lättare att tillgodose dessa behov istället för att generalisera. För hör och häpna så finns det flickor som behöver träna på att vara empatiska och ta mer ansvar och det finns killar som behöver träna på att säga ifrån och inte ställa så höga krav på sig själva. För vi är mer än våra kön - vi är INDIVIDER. 

Och vet du vad Alf... jag tror att du egentligen vill samma sak som vi vill. Du har bara inte fattat vad det är vi vill åstadkomma utan har bara låst dig i fördomar.

 

Och nu har jag rasat av mig och kan andas ut igen.

 

Debatterna och skriverierna runt Miley Cyrus tycks aldrig upphöra. Till hennes stora glädje, skulle jag tro då hon göra medvetna val som hon borde inse kommer chockera. Nu har också andra stora artister lagt sig i det hela och det började med att Sinead O´Connor skrev vad som kallades "ett moderligt brev" med råd. Något Miley inte uppskattade och barnsligt besvarade genom att offentligt håna Sineads tidigare mentala problem. Men well, som vuxen person hade inte jag heller uppskattat moderliga råd från annan vuxen i formen av ett brev publicerat i media. Om man seriöst vill väl tar man det kanske face to face.

 

Nu har också Annie Lennox lagt sig i debatten och tycker till om det här med att unga artister tycks ha mindre och mindre kläder och mer och mer sexuellt i sina musikvideos. Av någon anledning har jag svårare att bara vifta bort Annies åsikter då hon är en stor förebild för mig. Jag tycker att hon är så cool och hon har den där starka, normbrytande feministiska utstrålningen som jag älskar.

 

Och visst så kan jag förstå dem på ett sätt. Jag kan också ha mina åiskter kring Mileys och många andra artisters utnyttjande av nakenhet och sexualitet för att få uppmärksamhet. Dock måste det få vara deras val och det är inte de som skall skambeläggas för att de utnyttjar de möjligheter som finns för att nå framgång. Speciellt i en kultur som hyllar kändisskap högre än orsakerna till själva kändisskapet.

Många har också jämfört Mileys video Wreckning ball med Sineads Nothings compare to u. Och båda har den där nakna sårbarheten men det finns stora skillnader. Sinead använder aldrig ett sexuellt kroppsspåk för att få fram sitt budskap och hon har "inte gjort sig snygg" (vet inte hur jag skall formulera mig)... utan hon liksom bara är där som den hon är vilket skapar en ännu mer naken känsla då det bara fokuseras på hennes ansikte. Så om man jämför med Mileys headshots så är de väldigt lika och jag tror Mileys video hade varit mycket mer känslomässigt kraftfull om de enbart hade haft just det.

 

Men nu skall jag inte spåna in på en analys av detta eller kritisera Mileys val av videohandling, eller hennes andra val. För oavsett vad jag anser om det hon gör så är det inte min sak att kritisera och skambelägga. Jag tycker inte heller att det skall råda tystnad kring fenomenet dock. De man skall kritisera är musikindustrin som hetsar fram ett klimat där beteenden som dessa krävs för att få synas, samhället med dess patrialkala och kvinnoförtryckande kultur som gör att människor lär sig att kvinnor skall sexualiseras och kläs av för att få utrymme medialt och så vidare. Det är bakomliggande faktorer som skall kritiseras och inte individen som anpassar sig efter det som råder.

 

Titta förresten på denna fina mixvideo som HejBlekk hade på sin sida.

Blir inget bloggande direkt idag för hade en stressig dag på jobbet och när jag kom hem blev maken akut dålig och han befinner sig nu på sjukhus. Antagligen inget farligt (och kommer inte skriva mer om det eftersom det är hans privatsak om han vill ha det på nätet) men är jobbigt att vara hemma med Nico och bara vänta på att få veta hur han mår och hur det går.

Värst är att min telefon är trasig så jag fick låna mammas över natten och makens telefon nästan var urladdad så han har sin avstängd för tillfället så kan inte nå honom och fråga hur det är. Känns hemskt att inte kunna vara där och stötta också, eftersom han alltid varit där fö rmig när jag varit dålig, men någon måste ju ta hand om den lille.

Blir nog inte mycket sömn i natt,

Längtar efter min älskling.

Min telefon... med sprucken skärm och alltid nedkletad med något kladdigt som youghurt eller choklad från en treårings fingrar.. vad jag saknar dig! Kan inte ringa ett snabbt telefonsamtal i affären för att kolla med maken om jag glömt något, inte smidigt kolla saldot på bankkontot, inte skicka ett litet sms, inte surfa när man har dötid och väntar på något... Inte ett dugg. Ingen väckarklocka imorgon. Kan inte ringa och småprata med någon på en rast. Känns som om jag kastats tillbaka till medeltiden... eller ja, mina egna tidiga tonår då det inte heller fanns mobiler. Hur överlevde man då??

 

Idag har jag grundmålat kök för att sedan ta Nico med till mamma och pappa där jag började gå igenom och ta hem en del av de kartonger med gejer vi förvarat hos dem under renoveringen. Sedan handla.

Hampus har satt ut det sista av gipset och sedan spacklat. Han har satt tak och satt upp taklampa i hallen. Nu kunde han inte hålla sig utan började lägga golv i köket. Får lägga skyddspapp när jag målar det sista helt enkelt, Han sa att det var bra för moralen att se något bli lite finare och det har han nog rätt i.

 

Nu är det strax dags att laga middag och få ätit lite och sedan försöka röja det värsta innan lillebror och tjej kommer på besök. Inte lätt att få det fint när vi fått flytta runt allt och ställa det i ett hörn i vardagsrummet.

Dagen inleddes med att jag upptäckte att min telefon somnat in under natten. Stendöd. Vägrade finnas till mer. Så det var ju jävligt kul. Tre månader tills jag får förlänga mitt abbonemang så nu får jag antingen överleva genom att se om jag kan hitta en gammal ringa/sms:a telefon med laddare som jag kan använda eller om jag möjligtvis kan få liv i nån av våra gamla iPhones som Nico haft och lekt med.

 

Sedan gjorde vi en shoppinglista och gav oss av. Medan vi var borta var snälla mamma och målade panel åt oss.

Vi for först till Bauhus och köpte lite mer innertak. Sedan vart det IKEA där vi köpte golv, lampor, småsaker och garderober. Tog en evighet att hitta allt. Hade dock tur och en av garderoberna fanns på extrapris på Fyndhörnan.

Nico skötte sig bra men tjatade sig till lite dockmöbler.

 

Nu är vi helt slut men hoppas orka måla köket när Nico somnat. Hampus skall försöka sätta upp lite mer gips på väggarna så vi kan tapetsera i hallen också. Så i veckan kan nog köket och hallen bli nästan klar.

 

Nico var nöjd också för han fick både äta på McDonalds och äta köttbullar på IKEA.

 

Tröööött.

Nico är inne i en känslosam period. Det är både härliga känslor och mindre roliga sådana. Han skall pussas och kramas i massor, blir överlycklig och förundras över allt som han anser positivt. Dock går det lätt över till hysteri och gråtanfall om något går honom emot. Blir lite utmattande i längden att hänga med i alla svängningar.

 

Efter jobbet idag var det i alla fall liten födelsedagsmiddag hos pappa (och mamma) som fyllde år, vilket var mycket trevligt. Sedan fick Nico åka traktor med morfar, men när de skulle flytta jordhög i trädgården fick han inte åak med mer och gråtanfallet var ett faktum. Han nöjde sig ett tag med att titta på det hela genom köksfönstret i alla fall. Hampus fick också lära sig köra traktor för första gången i livet... och han såg ungefär lika lycklig ut som Nico (och hade kanske också fått ett gråtanfall om han inte fick köra mer.. vem vet).

 

Nu sover i alla fall plutten och vi skall se Wallander och slappa. Är heeelt slut efter denna veckan men imorgon skall det åkas och köpas golv och grejer.

Den sociokulturellt skapade manligheten tar sig ibland, enligt mig, konstiga uttryck. Som besattheten av att inte bara själv kunna äta saker som är riktigt, riktigt starka utan också diskutera tillfällen då man ätit stark mat, människor man känner som ätit stark mat... och så vidare.

Jag har nu under bara några veckors tid på två skiljda arbetsplatser under lunchen lyssnat på manliga kollegors långa samtal kring det här med riktigt stark mat som de ätit eller bevittnat andra äta.

Man jämför "scoville" som är den skala man mäter upplevd hetta på. Och trots att det typ bara finns två sorters peppar i världen som går över 1 miljon scoville, och endast en som går över 2 miljoner, så tycks precis alla antingen själva ha smakat något med flera miljooner scoville eller känner någon som har gjort det. Underligt det där.

 

Är det manligt det där? Att kunna äta starkt? Att äta äckliga saker "bara för att"? Är inte det bara rätt.... dumt?

Nu är det alltså dags för del fem av Schmenus och Fannys bloggutmaning, och denna gång handlar det om hur sex skildras i bland annat film och böcker. Måste erkänna att jag älskar dessa bloggutmaningar eftersom man får tänka till lite och "tvingas" skriva om ämnen man kanske inte alltid hade skrivit om annars. Sitter och längtar efter nästa bloggutmaning varje gång jag skrivit klart... så hoppas de fortsätter.

 

När jag började reflektera över detta med hur sex skildras på film så valde jag att tänka tillbaka så långt det bara gick, och fundera över hur jag uppfattade skildringar av sex när jag var barn (det lilla man nu tog del av vill säga). Och jag minns att av det jag såg tyckte jag dels att allt verkade fruktansvärt skrämmande och inte alls speciellt trevligt.... och jag tror att detta beror på att alla sexuella skildringar handlade om mäns njutning. Mannen var i fokus och kvinnan bara ett redskap, ofta var det våldsamt och ibland förnedrande.

 

Jag har två starka minnen av sex på film från min barndom och det första var en scen ur filmen Den enfaldige mördaren då en man tar en kvinna bakifrån över ett biljardbord och den andra är en scen ur serien Goltuppen där en kvinna rider en man i en soffa. Jag kan inte ha varit speciellt gammal då jag råkade se dessa scener och de har av någon anledning verkligen fastnat i mitt huvud. Ingen av scenerna porträtterar sex som speciellt njutningsfullt för kvinnor och jag tror att detta var den bild jag initialt hade av sex.

Inom litteratur minns jag att min mamma hade läst en bok som hon sa åt mig att jag absolut inte fick läsa och som hon sedan gömde i en garderob, och som jag så klart letade upp och läste. Jag minns inte namnet på boken och hon minns den inte alls, men det var en våldtäktsscen med i den samt en underlig beskrivning av en kvinna som har sex med en orm (?). Nästa litteraturupplevelse vad gäller sex var boken Ryttare som mina föräldrar av misstag köpt till mig i tron att den handlade om hästar.... I den boken är det mycket, mycket sex och majoriteten av det handlar om kåta män och kvinnor som inte riktigt vill men känner att de måste. De kvinnor som faktiskt vill framställs som lite slampiga och dåliga.

 

Så det var det man växte upp med. Män vill ha sex. Kvinnor skall inte vilja ha sex (för då är de slampor). Men kvinnor skall ställa upp på sex. För att män vill ha sex.

(vill poängtera att detta var den bild man fick av litteratur och film... hemma talades ganska öppet om sex och då var det inte det budskapet som förmedlades).

 

Kan inte säga att jag efter detta haft speciellt många upplevelser av varken film eller böcker då jag känt att "wow - här var det bra skildringar av sex".... Ofta är det mansfokuserat och kvinnor sexualiseras, eller överromatiserat och så jäkla perfekt att ingen människa kan identifiera sig i det. Kläder som så smidigt bara försvinner när man blir kåt (ingen som behöver trilskas med en gylf som inte vill gå upp, eller böja sig för att dra av strumpor), inget fumlande med kondomer och tydligen har alla på film sex extremt länge för de svettas alltid så det rinner om dem.

Kanske är det så att realistiska skildringar av sex hade varit rätt trist att se? Men å andra sidan är det enformiga heteronorma manscentrerade sex man får se eller läsa om idag rätt trist i längden det med.

 

Något jag uppskattar i film (för jag fokuserar mest på film här, för sex i litteratur vette sjutton om jag tagit del av så himla mycket... om man bortser från våldtäkter eller konstiga omskrivningar) är när man rör om lite i grytan och får se något man inte är van vid att se.

Vad man än tycker om den filmen idag (kan säkert analyseras en hel del) så gjorde filmen Sirener stor intryck på mig första gången jag såg den. Sexuella kvinnor som vill ta för sig och är med både män och med varandra, utforskande av sexualitet och även om skam tas upp en hel del så förmedlar filmen mer att bejakande av den egna sexualiteten gör en lycklig.

 

Men en film som verkligen gjorde intryck var filmen Shortbus. Hela filmen handlar egentligen om sex. Orgasmproblem, en man som suger av sig själv, heterosex, homosex, en kvinna som har sex med en transa, gruppsex... ja, den innehåller det mesta med budskapet att man skall hitta det som är rätt för en själv.

Så det finns ju undantag från normen. Men det behövs verkligen mer.

 

Jag vill se mer homosex, mer kvinnor som tar för sig utan att skambeläggas, mer realistiskt sex, mer kvinnlig onani, mer fummel och flams-sex, mer tjockis-sex, mer sex bland äldre. Och nu menar jag inte att jag måste se det i detalj. Överlag är jag inte superintresserad av att se allt hela tiden - men att det lyfts fram och får synas lika mycket. Lite variation, tack. Framför allt för att unga som ser på film idag skall kunna få en mer positiv och lustfylld bild av sex oavsett kön, samt att alla oavsett läggning, tycke och smak skall kunna identifiera sig.

 

För sex och sexualitet är som ett jäkla smörgåsbord, medan film bara visar samma enda rätt om och om igen.

Ville också lägga upp en bild som visar hur det går framåt med huset. Nu har vi snart tak på hela huset och det börjar alltmer se ut som ett färdigt hus, även om en del är kvar.

 

Som jag nämnde igår så drabbas jag av någon underlig allergi av oklar anledning när jag är och jobbar i Göteborg. Det händer ganska ofta och alltså enbart när jag arbetat just där.

Det börjar med att det känns konstigt i munnen... underläppen känns stel och det sticker lite i den. Sedan börjar huden på insidan underläppen kännas skrovlig för att sedan övergå i att den går som i "vågor" och slutligen svullnar det upp rätt rejält. Jag får då både svårt att prata och äta ordentligt och det känns väldigt obehagligt även om det inte gör rent ont.

Slutligen börjar svullnaden släppa och då får jag istället konstiga utslag på insidan läppen som sitter kvar i ungefär ett - ett och ett halvt dygn. Utslagen ser ut som blödningar under huden, först mörkt röda och sedan mer blåmärkesfärgade.

 

Jag bjussar här på en bild som visar utslagen, och även mina sneda tänder så den bilden får ni leva med. Undrar bara om någon varit med om liknande eller vet vad det kan vara.

Finns ingen gemensam nämnare vad gäller att jag ätit samma sak vad jag kan se.

 

Jag sitter just nu på jobbet med världens skrattanfall. Bakgrunden är att jag när jag är på mitt jobb i Göteborg ofta drabbas av en underlig svullnad på insidan av underläppen. Ofta börjar det med att det känns konstigt och svullnar upp för att sedan bildas röda utslag på insidan läppen som ser lite ut som blåmärken. Skitkonstigt, och sker enbart på just den arbetsplatsen.

 

Av nyfikenhet så googlade jag på saken och fann en inte speciellt bra översatt sida som avhandlade ämnet. Första ledtråden att någon med inte helt bra koll på svenska språket översatt texten fick man av att det hela tiden refererades till "lip svullnad". Sedan kan man också läsa följande:

 

• Hösnuva eller allergisk reaktion från djur ilska, damm, kosmetika eller pollen

• Insektsbett allergi, till exempel från en BISTING

  
  Hahaha... det farliga djuret bisting eller kanske är det så att jag är allergisk mot ilska?

   

  Eller.... texten förklarar också att det hela kan bero på...

  Kontakt med en irriterande

   

  
  Ja... jag känner att så kan vara fallet...
  

Sanna skrev ett så bra inlägg som jag måste länka till. Redan inläggets titel fick mig att börja tänka, "Vem våldtar en jämlike?". Ingen, tror jag. För viss handlar våldtäkt om makt, anser jag, men inte om det makt man vanligtvis kanske talar om när man berör detta ämne. Jag tror inte att de flesta våldtäkter är en medveten demonstration av makt. Ingen tanke om att "ni skall jag visa vem som har makten av oss två". Däremot tror jag att det är den strukturella makten som skapar en våldtäktskultur. Den ojämlika struktur som ha gett ett kön mer makt än ett annat och som är så inmatat i oss att vissa tar det som en självklarhet.

 

I kommentarsfältet försökte jag förklara mina tankar genom att jämföra med föräldraskap, vilket kanske är en både konstig, opassande och förenklad jämförelse att göra - men häng med i min tankegång så kanske det känns klarare när vi kommit ut på andra sidan... Jag försöker alltså göra en jämförelse mellan olika typer av makt och inte en jämförelse mellan våldtäkt och barnuppfostran egentligen...

 

När min son skall sova och vägrar lägga sig i sängen, eller vi skall åka bil och han vägrar sätta sig i sin bilstol, så händer det att jag helt enkelt tillslut tar tag i honom, lyfter upp honom och placerar honom där jag vill att han skall vara (inte våldsamt eller aggressivt vill säga). Om man skall vara lite extrem för exemplets skull skulle man kunna säga att detta innebär en kränkning av hans kroppsliga integritet och att jag när jag gör så inte alls tar hänsyn till hans vilja. Detta gör jag, och de flesta föräldrar skulle jag tro, dock utan att ens reflektera över detta eftersom han är mitt barn och jag anser att i vissa lägen måste han göra som jag vill att han skall göra (för att jag vet bäst). Det är så djupt rotat i mig att jag som förälder har mer makt än mitt barn att jag inte ens reflekterarar över att det skulle gå att se på ett annat sätt. Jag anser inte att jag gör fel. Dock är det ingen medveten maktdemonstration jag sysslar med... för mig är det en självklarhet.

På samma sätt tror jag att, vissa, män kan ta sin makt som självklar. Så självklar att de inte ens reflekterar över den. De vill ha det de vill ha utan hänsyn till en annan part som vill något annat. För samhällets struktur har lärt dem att deras vilja väger tyngre än en kvinnas vilja.

Går det att fatta vad jag syftar på?

 

Något annat som fick mig att reflektera var en av kommentarerna till inlägget där en kvinna beskriver hur hon mött en man och inte själv förstått i början vad det var med just honom som fick henne att känna sig så trygg, tills hon insåg att det var för att han behandlade henne som en jämlik.

När jag tänker efter var det nog det som fick mig att fastna för min man. Känslan av att han inte såg mig som enbart kvinna utan som en person. Han såg mig inte som en annan slags varelse utan som samma typ av människa som honom själv.

Jag tror det började med en enda mening, från en kille till en tjej som satt tyst i ett hörn medan grabbarna sysslade med sitt: "Har du tråkigt?" Och plötsligt förvandlades jag från bihang vars uppskattning av aktiviteterna var oviktig till en person med en åsikt som någon ville lyssna på.

Nästan lite tragiskt, men sant.

Får väl se hur det går på jobbet idag då jag ser helt söndergråten och svullen ut i ansiktet. Grät så jag fick stanna bilen flera gånger på vägen till jobbet idag för att inte köra av vägen. Varför kanske någon undrar?

 

Tja, pratade med några av våra snickare nu på morgonen och man kan väl sammanfatta mina tårar med att:

 

* jag har oerhört svårt att hantera när någon, enligt mig, är otrevlig utan anledning

* jag är mäkta trött på allt tjaffs i samband med denna renovering - vill bara att det skall vara över

* det känns som om allt vi gör för att vara sjyssta och underlätta bygget vänds mot oss efter ett tag

* jag är något sönderstressad nu för tiden

 

Hampus ringde i alla fall sedan och sa att det ordnat sig för tillfället så lugnade ner mig... Känns bara så svårt när konflikterna kommer hem till en, eller hur man skall uttrycka det. Som om man inte har något trygg zon.

 

Nu skall jag rycka upp mig och ta tag i saker dock.