Relationer, diagnoser och nyhetsångest
Om någon kanske sitter och undrar vad mitt engagemang i samhället, feminism och genusfrågor tog vägen och börjar fundera på om de hamnat på fel blogg eftersom alla mina inlägg nu för tiden enbart är en slags sammanfattning av aktiviteter jag haft för mig på dagarna så kan jag meddela att jag drabbats av en slags nyhetsångest. Jag hamnade i en slags hopplöshetskänsla av att varje dag, som det kändes, läsa om hemska, sexistiska och homofobiska saker som händer i världen, domstolar som beter sig som skitstövlar och jag fick bara en sådan där stark känsla av att allt går åt skogen att jag fick ta en paus från det hela.
Jag kände att för min egen psykiska hälsas skull så var jag bara tvungen att putta det hela ifrån mig lite. Och känner mig fortfarande inte riktigt redo. Så fort jag läser ett blogginlägg om en våldtäktsman som släppts fri eller nåt ryskt homohat eller så, så måste jag bara klicka bort det. Men jag kommer åter när jag samlat mig lite.
Istället har jag begrundat mig själv och mitt eget liv. Fick nämligen en insikt för ett litet tag sedan att mitt "autismliknande tillstånd" faktiskt var lättare att hantera när jag var yngre. Man skulle kunna tro motsatsen med tanke på ungas behov av att vara likadana och med tanke på att jag haft en hel del år att träna på, men just nu känner jag att det är ganska svårt. När man var ung kunde lite udda beteende skyllas på låg ålder och det var liksom lite mer ok att inte ha koll på alla sociala regler eller det som så fint kallas för vett och etikett. Som 30+ räknar andra med att man skall kunna bete sig som "en vuxen", att man skall vara säker i sig själv, ha fattat det sociala spelet och så vidare. Nu är man bara skum, alternativt obehaglig, om man inte beter sig som förväntat.
Blev väl aktuellt då de enda jag egentligen pratar med på jobbet var bortresta och jag plötsligt insåg att ingen annan på jobbet pratar med mig, ens om jag sätter mig hos dem i matsalen och försöker. Fick flashbacks från lågstadiet då man inte fick vara med och kände mig som en liten ensam unge.
Har också varit en hel del andra incidenter på arbetet då jag själv känner mig illa behandlad samtidigt som jag inte känner att jag kan lite på min egen känsla då jag kan misstolka andras beteenden ibland.
Kände att jag började ifrågasätta hela mig själv och min kompetens.
Men har i alla fall haft det bra hemma med världens mysigaste unge och världens bästa man. Har också varit väldigt trevligt att träffa lillebror lite mer samt umgås med hans härliga flickvän. Känns kul att de bor så nära och han är ihop med någon jag verkligen tycker om att umgås med. Snälla mamma har också varit och hjälpt mig vilket uppskattas mycket. För tillvaron känns lite stressig just nu.
Moralfjant hade en sådan rolig bild i sitt inlägg om relationer att jag bara var tvungen att sno den. Säger faktiskt en hel del tycker jag. Visst kan man ha tuffare perioder men i ett förhållande skall man inte behöva "kämpa" enligt mig, inte om det är bra. Har aldrig känt det så med maken. Vi har haft våra gruff och sura dagar men pratar alltid ut och löser saker och det känns liksom aldrig jobbigt.
