Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

I mitt hjärta

Publicerad 2011-05-06 21:50:07 i Kärleken,

Detta är ett sådant där inlägg. Ett sådant som man inte skall läsa om man tycker det är trist att läsa texter där någon tjatar om hur mycket de älskar sina barn... fast då kanske man inte skall läsa denna bloggen över huvudtaget. Det tjatas ju en hel del om barn här :)

Jag har hört många människor säga att de älskar sina barn mest av allt, mer än sina partners. Det stämmer inte in på mig. Jag kan inte säga att jag älskar Nico mer än Hampus. Det är två helt olika sorters kärlekar som inte kan jämföras. Skall dock inte prata omHampus idag utan om den magiska, ofantliga kärlek jag känner till min son.

Önskar ofta att man hade en filmkamera på dygnet runt som kunde fånga alla hans påhitt, hans minspel och hans charm. Foton gör inte honom rättvisa, även om han är söt på kort också. Jag älskar att bara betrakta honom, lyssna på honom när han håller låda och babblar. Hur han använder sig av alla ljud han kan komma på att göra, hur han morrrar fram ord, viskar dem, skriker ut dem. Ett ständigt experienterande och en glädje i att kunna kommunicera. Han testar olika miner och grimager, och de som framkallar skratt återkommer gärna ofta. Hampus vän sa att Nico har humor, och det har han på det sättet att han gärna vill roa och locka till skratt. Då lyser och glittrar det i ögonen på honom.

För varje dag som går så kan han mer och mer. Vågar krypa lite längre bort, vågar försöka klättra lite. Samtidigt så sårbar. Alltid med koll på var man är. I behov av så mycket närhet. Kommer och kryper upp i ens famn och utdelar en puss och en kram. Pussar och kramar som innehåller så mycket värme att de skulle kunna smälta Antarktis. Hans lilla hand som kramar runt ens finger. Hans leende när man går in till honom på morgonen. Så fullt av kärlek och bus.

Han valde inte oss men ändå betyder vi allt för honom. Och allt han vill är att bli älskad. Och älskad är han, mer än ord kan säga.

Men det händer ibland när jag tittar på honom och känner all den där kärleken som väller fram inom mig som en flod, att jag upplever ett sorgset stick i mitt hjärta. När jag tänker på alla de barn där ute som inte älskas, som inte får uppleva trygghet. De barn som i all sin oskuld behandlas illa. Mitt hjärta brister för dem.

Alla barn förtjänar att någon känner för dem som jag, och min man, känner för vår son. Alla barn förtjänar att älskas.

Det finns ingen sötare

Publicerad 2011-04-01 23:37:07 i Kärleken,

Det finns ingen underbarare unge än detta <3 Varje dag gör han nya saker som bara värmer ens hjärta tills det smälter till ett hav av kärlek i mitt inre. En ofattbar kärlek som fyller varje cell i min kropp.

Som igår då han sprang mot mig med armarna utsträcka i sin lilla gåstol när jag ropade på honom. Eller när han fnissade helt hysteriskt åt filmen om Narnia. När han var ledsen nyss och jag satte mig brevid hans säng, han tog min hand och sa mama.

 

Varje gång han ler sitt underbara busiga leende och det glittrar i hans ögon.

 

How beautiful life is when you´re in the world

Min underbare man

Publicerad 2011-02-24 19:26:15 i Kärleken,

Idag när Hampus kom hem från jobbet hade han med sig en bukett rosor till mig. Bara sådär, helt spontant! Så underbar är han min man. Åh vad jag älskar honom :)

Kärleken

Publicerad 2010-12-12 18:13:21 i Kärleken,

Jag är en av dem som ärligt kan säga att jag faktiskt älskade Nicholas från första sekund, eller i alla fall från den sekund jag klarnat till nog efter förlossningen för att fatta att det var ett barn som låg på mitt bröst - mitt barn - vårt barn. Dock var den där första kärleken mer en förlängning av den kärlek jag känner för Hampus. Jag älskar Hampus, Nico är skapad av delar av honom och därför älskade jag även Nico. Han var ett band mellan oss och det älskade jag honom för.

Men med tiden blev den där initiala kärleken en separat kärlek. En egen kärlek. En kärlek reserverad enbart för honom. Jag kan inte, som jag hört en del andra göra, säga att jag automatiskt älskar honom mer än jag älskar Hampus. Det är en annan kärlek. En villkorslös kärlek, så på ett sätt är det kanske starkare än all annan kärlek. Det finns trots allt saker Hampus skulle kunna göra hypotetiskt sett (i verkligheten skulle han aldrig göra det) som skulle kunna kanske inte utplåna, men förstöra, vår kärlek medan Nico hade kunnat göra vad som helst och jag skulle fortfarande älska honom.

Det går inte att beskriva hur jag känner när jag tittar på denna underbara lilla människa, som utvecklas mer och mer för varje dag. Det närmaste jag kan komma är känslan av att bli insvept i en stor mjuk och varm filt när man fryser riktigt mycket. Jag är en lyckligt lottad människa som fann någon som Hampus och gav liv till någon som Nico. Och det gör mig ännu mer lycklig att veta att min son kommer växa upp med människor omkring sig som avgudar honom och som skulle göra vad som helst för honom.

Kärlek

Dag 8 av 30 - Ett ögonblick Del 3

Publicerad 2010-12-03 07:16:12 i Kärleken,

Del 3 är det Romantiska ögonblicket

Har man följt min blogg har man redan fått ta del av detta, men skall man dela med sig av ögonblick så måste detta få vara med då det är det lyckligaste och mest romantiska ögonblicket i mitt liv.

Min förlossnig var vidrig och inget jag vill minnas, men precis efteråt är ändå en stund jag för alltid vill ha kvar i mitt hjärta.

Nico hade äntligen kommit till världen och låg på mitt bröst. Jag var trött och omtumlad. Sjukvårdspersonalen hade lämnat oss och jag var ensam med mina två älsklingar. Jag och Hampus betraktade Nico och sa om och om igen hur perfekt han var. Det var ett magiskt ögonblick fyllt av kärlek, ömhet och blickar som sa mer än ord kan.

Plötsligt säger Hampus att han skall hämta något och jag blir först nervös och vill inte lämnas ensam men han går bara till en annan del av rummet innan han återvänder. Sedan måste jag erkänna att jag inte minns exakt vad han sa, men det är inte orden som är viktiga utan känslan. Han ger mig en tillfällig ring som han själv i hemlighet under tiden innan förlossningen tillverkat genom att tvinna och fläta metalltråd, och han frågar om jag vill gifta mig med honom.

Det går verkligen inte att förklara hur det känns när det mest fantastiska ögonblicket i ens liv blir ännu mer fantastiskt. Man skulle nästan kunna kalla det ett religiöst ögonblick, utan religion då. Hur rummet kändes som om det var fyllt av ljus och värme. Det fanns bara vi i världen.

Det ögonblicket är mitt hjärtas allra vackraste diamant <3

Förvånad

Publicerad 2010-11-11 12:17:18 i Kärleken,

När sköterskan på BVC frågade mig om saker som om Hampus hjälper till med Nico, om han förväntar sig att jag skall göra allt hemma osv. så skrattade jag och tänkte att vilken värld lever hon i. 2010 nu, tänkte jag, då ligger inte allt ansvar på kvinnan. Men ju mer jag pratar med andra mammor, både "i verkligheten" och på nätet, så inser jag att det kanske är jag som är lyckligt lottad.

Hos oss har det aldrig handlat om att han "hjälper" mig. Vi hjälps åt. Vi har lika mycket ansvar, är lika mycket föräldrar. Visst tar jag kanske en större del av natten om Hampus skall jobba dagen efter (men han har honom oftast fram till i alla fall midnatt så jag hinner sova en del innan) och jag har ju honom under tiden Hampus är på jobbet. När Hampus är ledig tar han dock ofta hela nätter, eller i alla fall en stor del av den, och den tid vi båda är hemma och vakna så turas vi om.

Vi hjälps åt vad gäller städning, matlagning och allting annat. Visst kanske jag får ha koll på att det som behövs köps hem och ha hand om planering eftersom Hampus är lite av en förvirrad proffessor..hehe... men jag å min sida är den som stökar ner mest så skall inte klaga.

Tycker det är en så underlig inställning det där med att hem och barn på något sätt skulle vara kvinnans ansvar och att mannen kan vara snäll och hjälpa till. Är tacksam att vi inte har det så.

Mina goingar

Publicerad 2010-11-01 09:01:31 i Kärleken,

Här kommer en bild från igår kväll när mina älsklingar slappade tillsammans i soffan. Nico var supernöjd med att få ligga i pappas famn medan han kollade lite på datorn :)



<3

Om vi skall vara allvarliga en liten stund

Publicerad 2010-10-25 09:06:59 i Kärleken,

Idag på morgonen gav Nico mig en ögonblicksgåva. En sådan där stund som är så underbart perfekt att den känns som en present. För en gång skull ville ha gosa lite, och låg på mitt bröst och borrade in ansiktet medan hans små fingrar pillade i mitt hår och på mina kläder. Efter en liten stund tittade han upp, mötte min blick och log. Kan det bli bättre?

Sedan drabbades jag av en rädsla. En insikt att detta pyre blir större, växer upp och att det kommer en tid då jag inte kan skydda honom mot världen mer.
Jag tänkte på min egen tonårstid fylld av skuggor och dunkel. För jag var en sån som inte åt, en sån som skadade sig själv, en sån som hade ont från insidan och ut. Tänk om de av hans gener som kommer från mig tagit med sig det där lilla monstret in i honom. Tanken smärtar. Att han skulle lida och jag inget kan göra. För det är ju så det är, det finns inga ord eller handlingar som kan ta bort det hemska. Och jag, jag kommer ju inte ens vara människa utan en mamma. En mamma som inte fattar något. För inte kan jag berätta för honom att jag vet hur det känns att bli sönderriven inifrån och hur man vill skrika rakt ut men inte kan för man vet inte om skriket har något slut eller om man skulle bli ståendes där skrikandes för evigt. Det kan jag inte berätta.
Och om jag säger till honom att även det allra hemskaste försvinner med tiden, att monstret kan besegras och att lyckan inte är ett påhitt utan finns på riktigt - även för sådana som mig - då kommer han kanske inte tro mig.

Det enda jag kan göra är att lyssna när han vill prata. Vara en stor kram i väntan på att bli behövd. Kanske kan jag inte stoppa stormen men vara ett ankare som ger skeppet en fast punkt i de vilda vågorna.
Om. Om det skulle vara så. Om han fick den delen av mig.

Jag hoppas inte det, men om.

Dikt skriven av mig, då, innan monstret dräptes och Hampus gav mig världen:

Varje natt skall nå sin gryning
varje ögonblick tar slut
Ingen vän finns där för alltid
Livets veke brinner ut

Men när alla ljuden tystnar
När världen känns så mörk och svår
Snälla håll om mig tills det ljusnar
Lägg förband om mina sår

Nytt namn

Publicerad 2010-10-22 17:44:29 i Kärleken,

Idag kom det äntligen - brevet jag väntat på. Brevet som meddelar att det nu är registerat att jag har ett nytt efternamn :) Nu är jag en fru på riktigt...hihi.

Något att glädjas över när eftermiddagen i övrigt bestått av att försöka lugna hysterisk bebis. Vet inte vad som är fel. han bara gnäller och gnäller med korta små pauser då och då när man lyckas distrahera honom. Övertrött skulle jag tro.

Just nu vill han att man håller honom i handen hela tiden. Innan dess ville han lyssna på speldosa. Dessförinnan lyckades jag hålla honom lugn en lång stund genom att läsa Tomtebobarnen för honom :)

Hoppas han somnar sen så vi kan äta middag oc se film i lugn och ro. Blir potatis, fläsk och löksås och den gamla filmen The last supper. Handlar om några universitetsstudenter som varje helg bjuder hem en gäst på middag och filosofiska diskussioner, och om personens åsikter inte faller dem i smaken så dödar de gästen..haha.

Hur beskriver man det?

Publicerad 2010-10-13 07:56:59 i Kärleken,

Igår fick en av mina vänner barn. En liten dotter. Började då fundera på vad man säger om någon som precis fött barn undrar vad de har att förvänta sig (hon har inte frågat utan tanken uppstod helt spontant). Till mig sa de flesta att "det kommer vara helt underbart" eller "passa på och njut av spädbarnstiden för den är över så fort". Käftsmäll?

Ja, det har sina underbara stunder - definitivt - och det är över fort - helt sant - men faktum är att trots att man älskar detta barn till döds så vet jag inte vad man skall njuta av för en stor del av de första två månaderna är ju helt vidriga.
Man har fina stunder som är helt obeskrivliga och den första tiden går de mest ut på att man betraktar det lilla miraklet när denne sover. För fast man känner sig lite vidrig över det så vill man helst att de skall sova hela tiden den första tiden (bortsett från de euforiska första dagarna). När bebisen är vaken så innebär det ofta mycket jobb, och med tanke på sömnbristen är mycket jobb inget man vill ha (nu talar jag visserligen för mig själv, en del jävlar *bitter* har ju små änglar som aldrig håller en vaken hela nätterna).

Spädbarn skriker och gråter och man fattar inte varför. Man är trött, ledsen, arg, rädd, uppgiven... ja allt på en gång. Man oroar sig så man får kramp över att något skall gå fel, att man skall göra fel, att något är fel. Tänk om han eller hon är sjuk? Man tappar honom/henne? Man tänker att man kommer oroa sig för alltid. Varje pip från barnet kan vara första steget mot ond bråd död.
Ibland, ganska ofta, vill man ge bort bebisen, kasta den genom fönstret, gaffatejpa fast nappen i munnen, sondmata för att slippa allt matkrångel... och framför allt vill man...hela.... tiden...SOVA.

Man undrar varför människor skaffar barn. Varför de skaffar FLER barn. Man undrar hur någon någonsin överlevt detta. Man tänker att man aldrig kommer ha ett liv igen. Man HATAR alla som någonsin sagt positiva saker om att vara mamma och invaggat en i dessa falska förhoppningar.

Men sen.... så händer det något.
Långtsamt, långsamt börjar en känsla av att man faktiskt vet vad man gör infinna sig. En dag när bebisen gråter så vet du vad du skall göra för att få honom eller henne att sluta.
En dag får du en blick, en min eller ett leende som känns som det betyder något. Kontakt. Kommunikation. Du ser utveckling. Det där lilla skrikpaketet griper tag med sin hand om något med avsikt, ler åt någon han eller hon känner igen, gör ett nytt ljud och - halleluja - sover ett längre pass. Den där bebisen som skrek utan att själv veta varför har nu en vilja, önskningar, och när du klurar ut vad det är han eller hon vill så upphör skriken.
Och du inser att det kommer, det där alldeles underbara, men man måste ha tålamod och kunna njuta av de där speciella ögonblicken.

Men det spelar ingen roll om man berättar det för någon som just fått barn för man kan ändå inte vara beredd, och när det är som jobbigast kan man inte tro att det någonsin kommer bli bättre. Men det blir det... nu, redan efter två månader, är jag en av dem. En av de där irriterande asen som tittar på dig medlidsamt när du håller på att dö av utmattning och säger att det kommer bli bättre.

Det kommer bli bättre.
Det är bättre nu.

:)

Att finna det perfekta ordet

Publicerad 2010-10-12 19:37:52 i Kärleken,

Jag satt här i soffan och såg ner på lilla Nico som sover, så oskuldsfull och alldeles perfekt, när Hampus kom upp från källaren för att säga hej och ge mig en puss. Ruffsig i håret och med myskläder på men ändå helt underbar. Och plötsligt drabbades jag av den där innerliga känslan av att ha allt jag någonsin kommer behöva. Försökte komma på ett ord för det jag kände men ingenting kändes rätt.

Inte glädje, för det ordet kändes för spralligt och glättigt medan det jag kände var varmt och lugnt. Inte lycka, för lyckan är för förgänglig medan det vi har är orubbligt. Inte salighet, för det låter för religiöst och flyktigt medan det vi delar är riktigt. Vad fanns det för ord som kunde beskriva denna känsla av att vara komplett?

Fullkomlighet. Det var en känsla av fullkomlighet. Inget saknas mig. Jag har allt.

Lost and found

Publicerad 2010-10-12 19:31:16 i Kärleken,

Lustigt att saker man förlorat kan hittas på de mest oväntade ställen.

När Hampus frågade om jag ville förlova mig med honom för lite mer än ett år sedan fick jag en temporär ring som han hade tillverkat själv genom att tvinna olika typer av metalltråd. Det var väldigt romantiskt att veta att han suttit i sin verkstad i hallen, i lägenheten där vi bodde då, och tillverkat den i smyg åt mig så jag var otroligt ledsen då jag tappade den. Letade överallt men den var bara borta.

Igår bytte min bror bil och när han tömde den gamla fann han min ring längs inne i bagaget på bilen. Ingen aning om hur den hamnade där, men blev så himla glad över att ha den tillbaka :)

Gårdagen

Publicerad 2010-10-10 09:34:09 i Kärleken,

Var supermysigt igår. Lämnade av lillen hos sin mormor och morfar strax innan 14 och begav oss sedan in till stan. Där åt vi först middag på Stagedoor. Jag åt pepparstek med stekt svamp, pepparsås och pommes medan Hampus åt den enligt honom godaste hamburgaren som finns. Var så härligt att bara sitta och prata om allt möjligt (även om samtalet lätt halkar in på barn och hus). För ett ögonblick var vi "bara ett par" igen.

Sedan gick vi till bion och fick uppleva Bergakungens VIP-biograf. I loungen (stavas det så?) fick man äta massa gratis godis (men vi var proppmätta så jag åt tre små bitar och Hampus inget..haha) och Hampus tog en öl. När man sedan skulle in i salen fick man varsinn gratis popcorn och varsinn dricka. Men vi var ju fortfarande proppmätta och jag är ingen popcorn-människa så vi tog bara en popcorn och den stod i det närmaste orörd genom filmen.

På VIP sitter man i stora bekväma skinnfåtöljer men massa benutrymme (vilket jag nästan alltid har då jag är kort) och med ett litet bord bredvid som man kan sätta saker på. Jättemysigt och bra mycket bekvämare än vanlig bio, och framför allt tystare då salen är ganska liten och det inte ryms så många. Nackdelen tyckte jag var att man hade ett litet bord bredvid varandra så man kunde inte riktigt hålla handen eller mysa, och Hampus kändes så långt bort.

Filmen vi såg, Inception, var en av de absolut bästa filmer jag sett. Verkligen älskar när man känner att manusförfattaren kommit på något helt nytt och orginellt och verkligen fått ihop trådarna i en komplicerad intrig. Som att lägga ett svårt puzzel och när sista biten läggs känner man att "där satt den!". Välgjord, bra skådisar och coola effekter. Älskade den. Känner att det var ett riktigt bra val av film att se. Hampus tyckte också att den var skitbra.
Kortfattat kan man säga att den handlar om en grupp människor som arbetar med att ta sig in i andras drömmar för att komma åt information. Resten får man se själv. Om man vill analysera lite kan man säga att den handlar om det mänskliga medvetandet och hur sor makt våra känslor har över detta.

Även om det var skönt att komma bort lite så saknade jag Nico en del. Han hade dock haft det kul hos mamma och pappa. Gått på promenad, lekt i babysittern och gosat. De hade tagit underbara bilder på honom som jag hoppas att mamma kan skicka till mig sedan - måste förstoras och upp på väggen! När vi kom för att hämta honom vid 22 så sov han redan och minns inte hur länge han hade sovit, men han sov sig igenom både placering i bilstolen och sedan att bli lagd i sängen igen när vi kom hem, och sov sedan till 03. Efter det har han dock sovit ganska oroligt i pass på 1-2 timmar och är ganska kinkig när han är vaken.
Han brukar ju vara vaken och pigg vid denna tiden men vill bara forsätta sova.
Jag tror att det är för att det var en så "stor" dag igår med massa upplevelser att smälta som gör att han är trött och lite gnällig, men Hampus som börjar bli förkyld med ont i halsen tror att Nic kan ha smittats och är så för att han börjar bli sjuk han med. Kan nog vara vilket som. Nu sover de som medvetslösa båda två i alla fall.

Senare idag blir det till att röja och göra lite praktiskt här hemma. Skall också boka en ny läkartid för penicillinkuren är slut, men magsmärtorna består. Känns inte alls kul och jag är lite rädd och orolig. Inte lika mycket för vad det kan vara som över att jag måste tillbaka till läkaren och kommer få utstå massa prover och undersökningar. Fan också.

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela