Hur beskriver man det?
Igår fick en av mina vänner barn. En liten dotter. Började då fundera på vad man säger om någon som precis fött barn undrar vad de har att förvänta sig (hon har inte frågat utan tanken uppstod helt spontant). Till mig sa de flesta att "det kommer vara helt underbart" eller "passa på och njut av spädbarnstiden för den är över så fort". Käftsmäll?
Ja, det har sina underbara stunder - definitivt - och det är över fort - helt sant - men faktum är att trots att man älskar detta barn till döds så vet jag inte vad man skall njuta av för en stor del av de första två månaderna är ju helt vidriga.
Man har fina stunder som är helt obeskrivliga och den första tiden går de mest ut på att man betraktar det lilla miraklet när denne sover. För fast man känner sig lite vidrig över det så vill man helst att de skall sova hela tiden den första tiden (bortsett från de euforiska första dagarna). När bebisen är vaken så innebär det ofta mycket jobb, och med tanke på sömnbristen är mycket jobb inget man vill ha (nu talar jag visserligen för mig själv, en del jävlar *bitter* har ju små änglar som aldrig håller en vaken hela nätterna).
Spädbarn skriker och gråter och man fattar inte varför. Man är trött, ledsen, arg, rädd, uppgiven... ja allt på en gång. Man oroar sig så man får kramp över att något skall gå fel, att man skall göra fel, att något är fel. Tänk om han eller hon är sjuk? Man tappar honom/henne? Man tänker att man kommer oroa sig för alltid. Varje pip från barnet kan vara första steget mot ond bråd död.
Ibland, ganska ofta, vill man ge bort bebisen, kasta den genom fönstret, gaffatejpa fast nappen i munnen, sondmata för att slippa allt matkrångel... och framför allt vill man...hela.... tiden...SOVA.
Man undrar varför människor skaffar barn. Varför de skaffar FLER barn. Man undrar hur någon någonsin överlevt detta. Man tänker att man aldrig kommer ha ett liv igen. Man HATAR alla som någonsin sagt positiva saker om att vara mamma och invaggat en i dessa falska förhoppningar.
Men sen.... så händer det något.
Långtsamt, långsamt börjar en känsla av att man faktiskt vet vad man gör infinna sig. En dag när bebisen gråter så vet du vad du skall göra för att få honom eller henne att sluta.
En dag får du en blick, en min eller ett leende som känns som det betyder något. Kontakt. Kommunikation. Du ser utveckling. Det där lilla skrikpaketet griper tag med sin hand om något med avsikt, ler åt någon han eller hon känner igen, gör ett nytt ljud och - halleluja - sover ett längre pass. Den där bebisen som skrek utan att själv veta varför har nu en vilja, önskningar, och när du klurar ut vad det är han eller hon vill så upphör skriken.
Och du inser att det kommer, det där alldeles underbara, men man måste ha tålamod och kunna njuta av de där speciella ögonblicken.
Men det spelar ingen roll om man berättar det för någon som just fått barn för man kan ändå inte vara beredd, och när det är som jobbigast kan man inte tro att det någonsin kommer bli bättre. Men det blir det... nu, redan efter två månader, är jag en av dem. En av de där irriterande asen som tittar på dig medlidsamt när du håller på att dö av utmattning och säger att det kommer bli bättre.
Det kommer bli bättre.
Det är bättre nu.
:)
Ja, det har sina underbara stunder - definitivt - och det är över fort - helt sant - men faktum är att trots att man älskar detta barn till döds så vet jag inte vad man skall njuta av för en stor del av de första två månaderna är ju helt vidriga.
Man har fina stunder som är helt obeskrivliga och den första tiden går de mest ut på att man betraktar det lilla miraklet när denne sover. För fast man känner sig lite vidrig över det så vill man helst att de skall sova hela tiden den första tiden (bortsett från de euforiska första dagarna). När bebisen är vaken så innebär det ofta mycket jobb, och med tanke på sömnbristen är mycket jobb inget man vill ha (nu talar jag visserligen för mig själv, en del jävlar *bitter* har ju små änglar som aldrig håller en vaken hela nätterna).
Spädbarn skriker och gråter och man fattar inte varför. Man är trött, ledsen, arg, rädd, uppgiven... ja allt på en gång. Man oroar sig så man får kramp över att något skall gå fel, att man skall göra fel, att något är fel. Tänk om han eller hon är sjuk? Man tappar honom/henne? Man tänker att man kommer oroa sig för alltid. Varje pip från barnet kan vara första steget mot ond bråd död.
Ibland, ganska ofta, vill man ge bort bebisen, kasta den genom fönstret, gaffatejpa fast nappen i munnen, sondmata för att slippa allt matkrångel... och framför allt vill man...hela.... tiden...SOVA.
Man undrar varför människor skaffar barn. Varför de skaffar FLER barn. Man undrar hur någon någonsin överlevt detta. Man tänker att man aldrig kommer ha ett liv igen. Man HATAR alla som någonsin sagt positiva saker om att vara mamma och invaggat en i dessa falska förhoppningar.
Men sen.... så händer det något.
Långtsamt, långsamt börjar en känsla av att man faktiskt vet vad man gör infinna sig. En dag när bebisen gråter så vet du vad du skall göra för att få honom eller henne att sluta.
En dag får du en blick, en min eller ett leende som känns som det betyder något. Kontakt. Kommunikation. Du ser utveckling. Det där lilla skrikpaketet griper tag med sin hand om något med avsikt, ler åt någon han eller hon känner igen, gör ett nytt ljud och - halleluja - sover ett längre pass. Den där bebisen som skrek utan att själv veta varför har nu en vilja, önskningar, och när du klurar ut vad det är han eller hon vill så upphör skriken.
Och du inser att det kommer, det där alldeles underbara, men man måste ha tålamod och kunna njuta av de där speciella ögonblicken.
Men det spelar ingen roll om man berättar det för någon som just fått barn för man kan ändå inte vara beredd, och när det är som jobbigast kan man inte tro att det någonsin kommer bli bättre. Men det blir det... nu, redan efter två månader, är jag en av dem. En av de där irriterande asen som tittar på dig medlidsamt när du håller på att dö av utmattning och säger att det kommer bli bättre.
Det kommer bli bättre.
Det är bättre nu.
:)
