Att finna det perfekta ordet
Jag satt här i soffan och såg ner på lilla Nico som sover, så oskuldsfull och alldeles perfekt, när Hampus kom upp från källaren för att säga hej och ge mig en puss. Ruffsig i håret och med myskläder på men ändå helt underbar. Och plötsligt drabbades jag av den där innerliga känslan av att ha allt jag någonsin kommer behöva. Försökte komma på ett ord för det jag kände men ingenting kändes rätt.
Inte glädje, för det ordet kändes för spralligt och glättigt medan det jag kände var varmt och lugnt. Inte lycka, för lyckan är för förgänglig medan det vi har är orubbligt. Inte salighet, för det låter för religiöst och flyktigt medan det vi delar är riktigt. Vad fanns det för ord som kunde beskriva denna känsla av att vara komplett?
Fullkomlighet. Det var en känsla av fullkomlighet. Inget saknas mig. Jag har allt.
Inte glädje, för det ordet kändes för spralligt och glättigt medan det jag kände var varmt och lugnt. Inte lycka, för lyckan är för förgänglig medan det vi har är orubbligt. Inte salighet, för det låter för religiöst och flyktigt medan det vi delar är riktigt. Vad fanns det för ord som kunde beskriva denna känsla av att vara komplett?
Fullkomlighet. Det var en känsla av fullkomlighet. Inget saknas mig. Jag har allt.
