Saknaden efter Harry
Ja, det tog som sagt var mer än femton år efter det att första boken kommit ut (fan var det så länge sedan? är jag så jävla gammal nu för tiden?) innan jag behagade släppa mitt agg mot JK att hon skrivit böckerna och inte jag.. så att jag äntligen kunde läsa Harry Potter-böckerna (filmerna såg jag för första gången relativt nyligen de med, även om jag sett enstaka av dem för några år sedan).
Idag läste jag klart den sista. Slukade den skulle man kunna säga. Och nu lider jag av en svår depression. Är det normalt att vara 34 år och läsa en barnboksserie (ungdomsbok kanske man skall säga) och sitta och lipa? Både för att den var sorglig, för att den var fin och för att den tog slut. Min man trodde seriöst jag hade fått en flipp när han fann mig snyftandes i soffan när Dobby dog (ja ja spoiler.. men har ni väntat lika länge som jag med att läsa så ni fan skylla er själva).. haha.
Nu är jag som sagt både deppad för att den är slut men också eftersomd en var så väldigt bra att jag känner att vad jag än kommer skriva i mina dagar så kan jag aldrig nå den nivån. För jag är inte intresserad av att skriva en Nobelpris-bok (även om det hade vart nice med pengarna) eller något som kan anses vara ett finkulturellt mästerverk som hyllas i kulturspalter men typ tre personer läser och endast en förstår. Det jag skulle vilja skriva är just något som drar in läsaren i något som trollbinder dem. Att skapa en annan värld.
Och jag känner att det är det Rowling lyckades göra. Hon skapade en väl sammansatt värld som skrevs på ett så enkelt och inbjudande sätt att vem sm helst kan komma med på resan och som gör att man i slutet känner att man inte bara läser en bok utan följer sina vänners äventyr. Väldigt ostigt skrivet, men så är det.
Länge leve Harry Potter...
(och för att verkligen bekräfta för maken att jag fått en flipp så skall jag i kväll börja se om filmerna... som jag och maken alltså såg tillsammans för bara några veckor sedan)
