Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Små prinsessor

Publicerad 2013-04-11 12:40:55 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Igår på föräldrakursen så talades en del om det där med barn som vill bestämma sina egna kläder, och framför allt om flickor som enbart vill ha fina klänningar.
Nu har ju jag ingen dotter, men kanske får en gång, och jag vill ju gärna tro att jag kommer kunna undvika klänningfällan om den dagen kommer. Har en bild i mitt huvud om att uppfostra en liten tuff flicka i jeans. Men frågan är väl om man lyckas stå emot och verkligen följa det där när det väl gäller. Det är ju alltid lätt att säga innan (ja oj vad jag hade planer för Nico innan han föddes... inget godis, inte massa film.... haha).
 
Vi talade en del om det där med varför flickor blir så besatta av klänningar och jag anser att det är ganska lätt att förstå om man observerar reaktionerna som barnen får (läs bland annat detta inlägg av Lady Dahmer) när de har den typen av kläder. Flickor med klänning får höra hur fina de är, de får höra att de är prinsessor och så vidare. Det är väl klart att de då lär sig att vilja ha den typ av kläder som ger dem mest positiv respons. Och samtidigt som jag inser att detta på sikt inte kan vara bra för en liten flickas självkänsla att koppla sitt värde till sitt utseende på det sättet, så undrar jag om jag skulle kunna stå emot något som får mitt barn att känna sig speciellt. Alla vill ju att deras barn skall känna sig lyckliga och sedda, och det är nog lätt att halka dit och ge med sig så att de får den där snabba bekräftelsen även om man vet att det på sikt kanske kommer få henne att må sämre beträffande sig själv.
 
Jag märker ju förresten liknande fenomen beträffande Nico. Han har ju insett nu att om han har tröjor med välkända figurer som de från ToyStory eller Bamse så innebär det uppmärksamhet. Han pekar och visar andra motivet och de säger att: Ååh vad fiin. Och då vill han ju såklart ha den typen av kläder. Och jag tar på honom den typen av kläder för att det gör honom glad. Även om jag vet att det kanske är fel. Jag försöker försvara mig själv genom att tänka att det behöver ju inte vara fel att få vara fin, att få känna sig fin, och kan bara hoppas att mitt (mina) barn ändå tillslut förstår att det finns så mycket mer och så mycket viktigare saker man kan vara än just fin. Och att även om de är fina, alltid fina i mina ögon, så har de också hur många andra egenskaper och kvaliteter som jag älskar och uppskattar hos dem - och att fin inte ens ligger på topp tio av dem.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela