Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Förlust och saknad

Publicerad 2015-10-31 20:43:56 i Allmänt,

En del tror att autistiska människor inte känner empati. Nu är jag ju inte autistisk (utan har autismliknande tillstånd/atypisk autism) och dels så stämmer det inte. Jag känner empati, i stor omfattning, dvs. jag kan förstå hur andra känner men däremot så har jag kanske "brister" vad gäller sympati, dvs jag blir inte automatiskt ledsen för att andra är ledsna. Känslor "smittar inte av sig" på mig.
Jag kan också ha svårt att hantera känslor. De kan uttrycka sig i fysiskt smärta eller symtom istället. Jag kan vara helt tom tills det plötsligt bara väller fram känslor, och sedan blir det tomt igen.
För vissa kan jag framstå som kall i sådana lägen, men det handlar mer om att mina egna känslor kan förvirra mig och göra mig känslomässigt förlamad.
 
Detta i kombination med att jag lider av en extrem dödsångest har gjort att jag alltid (själviskt kan tyckas) dragit mig undan tidigare då jag haft släktingar som är nära slutet. Valt att ha kvar minnet av den person denne en gång var och minnas livet istället för döden.
Denna gången handlade jag annorlunda och var inte beredd på hur mycket det skulle kännas och hur mycket känslor som skulle börja snurra runt i mig. Känslor inte bara av sorg utan frustration, vanmakt och ilska. Och en insikt att döden kan vara välkommen, en befrielse, med tanke på alternativet.
 
Men nu är det över. Med ett sista lugnt andetag.
Och kanske låter det hemskt men det var en lättnad för mig att höra det. Men han hörde inte hemma orörlig i den där sängen. Han som varit så full av liv, handling och skapande.
För det är så jag vill minnas honom, som en som skapade. Inte bara hans konstverk, det han målade eller det han gjorde av trä, utan allt annat han skapade. En familj, ett hem, skratt och trygghet.
Han växte upp under ett krig och har upplevt svåra och hemska saker, men han gick vidare och hade ett bra liv. Han älskade och var älskad. Det är det jag vill minnas.
 
För den mannen i sängen var inte han. Det var ett skal, en skugga. Han var en liten rolig sång på norska om "syltetöj och lade" (antagligen inte stavat så), ett skratt och en varm kram. Han var min morfar.

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-10-31 21:25:06

Så fantastiskt fint beskrivet Emma, han var verkligen en underbar människa och jag har så fruktansvärt svårt att förstå att han inte längre finns ibland oss. Nu har han dock frid och jag är glad över att han inte längre behöver vara orolig, rädd och förvirrad utan nu är i en annan värld där han är kan glädja andra själar med sitt skratt och glada humör. Min underbara fina pappa!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela