Förlust och saknad
En del tror att autistiska människor inte känner empati. Nu är jag ju inte autistisk (utan har autismliknande tillstånd/atypisk autism) och dels så stämmer det inte. Jag känner empati, i stor omfattning, dvs. jag kan förstå hur andra känner men däremot så har jag kanske "brister" vad gäller sympati, dvs jag blir inte automatiskt ledsen för att andra är ledsna. Känslor "smittar inte av sig" på mig.
Jag kan också ha svårt att hantera känslor. De kan uttrycka sig i fysiskt smärta eller symtom istället. Jag kan vara helt tom tills det plötsligt bara väller fram känslor, och sedan blir det tomt igen.
För vissa kan jag framstå som kall i sådana lägen, men det handlar mer om att mina egna känslor kan förvirra mig och göra mig känslomässigt förlamad.
Detta i kombination med att jag lider av en extrem dödsångest har gjort att jag alltid (själviskt kan tyckas) dragit mig undan tidigare då jag haft släktingar som är nära slutet. Valt att ha kvar minnet av den person denne en gång var och minnas livet istället för döden.
Denna gången handlade jag annorlunda och var inte beredd på hur mycket det skulle kännas och hur mycket känslor som skulle börja snurra runt i mig. Känslor inte bara av sorg utan frustration, vanmakt och ilska. Och en insikt att döden kan vara välkommen, en befrielse, med tanke på alternativet.
Men nu är det över. Med ett sista lugnt andetag.
Och kanske låter det hemskt men det var en lättnad för mig att höra det. Men han hörde inte hemma orörlig i den där sängen. Han som varit så full av liv, handling och skapande.
För det är så jag vill minnas honom, som en som skapade. Inte bara hans konstverk, det han målade eller det han gjorde av trä, utan allt annat han skapade. En familj, ett hem, skratt och trygghet.
Han växte upp under ett krig och har upplevt svåra och hemska saker, men han gick vidare och hade ett bra liv. Han älskade och var älskad. Det är det jag vill minnas.
För den mannen i sängen var inte han. Det var ett skal, en skugga. Han var en liten rolig sång på norska om "syltetöj och lade" (antagligen inte stavat så), ett skratt och en varm kram. Han var min morfar.
