Varför JAG blev glad att Conchita vann ESC
Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja eller hur jag skulle formulera mig när det kom till det hela med Conchita Wurst och hennes seger i ESC. Det känns som om alla har en åsikt om det hela och det finns såå många vinklingar och aspekter att jag nästan drunknade i ett ha av fakta och åsikter när jag började läsa om det.
Det diskuteras för vem/vilka det hela var en seger och om man skall vara så himla glad alls. Var det bra för transpersoner när Conchita faktiskt inte alls är en transperson utan en cis-man med en kvinnlig scen-persona? Var det bra för homosexuella när scen-personan är en heterosexuell (?) kvinna?
Och såklart diskuteras det massor om Conchita själv och mannen bakom, Tom Neuwirth, och vilka passande små fack med etiketter man kan placera dem/hen i. Homo, transvestit, transsexuell, drag...? Vaaad?, skriker alla och jag tror att det egentligen är denna förvirring som tilltalar mig.
Missuppfatta mig inte nu och tro att jag sitter och njuter av allmänhetens oförmåga att bara acceptera människor som de är, utan det jag menar är att jag tycker att det hela så otroligt väl belyser problemet med behovet att kategorisera människor så snävt som idag finns. För personligen skiter jag lite i vilket etikett omvärlden vill sätta på Conchita/Tom för det är hon/han som själv bestämmer och kanske kan det bästa ibland vara att bara få existera utan vidare diskussion.
Och det är inte bara njutning med det hela. I de kommentarer som man sett både i media och från privatpersoner efter Conchitas seger så blir det extremt tydligt att någon "vinst" i bemärkelsen att nu är vi i hamn och alla fördomar är borta är det verkligen inte. Det hat jag sett i kommentarer har gjort mig illamående. Och inte bara hatet förresten, utan också vanliga "vi har minsann inga fördomar"-media sitter och raljerar med begrepp som "skäggiga damen" utan att ens inse att detta är fel... vilket visar att vi har lååååång väg kvar.
Så segern skall väl främst enbart tillskrivas Conchita själv och alla de som kände sig stärkta av denna seger kan också få känna det som en vinst. Personligen kände jag enorm glädje på grund av aspekten att könsstereotyperna utmanades genom att manliga och kvinnliga attribut blandades utan att förlöjligas och att detta av så många möttes med kärlek. Kanske kan det räcka? Kanske måste inte Conchita vara en symbol för alla utsatta grupper utan bara en individ som utmanar genom att vara den han/hon vill vara och söka acceptans för detta? Och inte för att det har med något att göra, men jag tyckte att hon var het som fasen :)
Men vet ni vad... det finns andra som skrivit väldigt bra om detta.. så läs deras texter också
En del av texten som måste läsas och jag därför lånar (men läs resten också!)
- Hon vann bara för att hon hade skägg och var uppseendeväckande!
Asså förlåt men tror du på riktigt att Conchita hade vunnit om hon stod och nynnade falskt på någon skit-melodi i klänning och skägg? Det tror inte jag. Det var en fantastisk låt, precis så pampig som Eurovision-ballader ska vara, och hon sjunger otroligt bra. Men det är klart att det uppseendeväckande i hennes uppenbarelse påverkade resultatet! Eurovision har aldrig varit en renodlad musiktävling - det är en show. Tror ni Lordi hade vunnit om de stått bakom en skärm och spelat?
Sedan är ju frågan varför just skägg på en kvinna, eller en man i klänning och smink är uppseendeväckande, men det är en annan fråga (med det korta svaret hetero-cis-normen).
En del av texten som måste läsas och jag därför lånar (men läs resten också!)
Detta är förvirringen, och jag såg att det var gott. Conchita Wurst stör helt enkelt uppfattningen om kön när hon helt självsäkert, självklart, uppenbarar sig attribut som vi uppfattar som motsägelsefulla. En kropp som inte intresserar sig för att passera som det ena eller andra. Eller kanske, beroende på intention och vem som är betraktare, passerar som kvinna ändå. Tvåkönsmodellen, gender binary, klarar inte av att hantera detta som inte är eller försöker vara antingen eller. Och vi måste börja tänka, börja se. Det är fortfarande inte någon revolution, precis som Dana international inte heller innebar revolution för transfrågor, och det var över ett decennium sedan.
Låt mig också säga detta: Vinsten tillfaller låten och framförandet. Det var inte röster för tolerans, det var röster på briljans – som bara inte låtit sig avskräckas.
En del av texten som måste läsas och jag därför lånar (men läs resten också!)
Vi lever i en tid då högerextrema krafter växer sig allt starkare i hela Europa, intoleransen sprider sig och hbtq-personer förföljs på många ställen, och att då se hur tittarna ute i Europa kan enas kring en artist som utmanar intoleransen tycker jag är stort. I bland annat Ryssland startades namninsamlingar för att stoppa Conchita Wursts framträdande, men ändå visade det sig att ryska folket hade röstat tillräckligt mycket på bidraget för att ge det 5 poäng. Även om det handlar om en dragartist leder hennes utseende tankarna till trans* och även om det ger upphov en del osmakliga kommentarer väcker det nog också någonstans en medvetenhet hos en del, och jag tror jag ändå att det kan skaka om begreppen för många ”vanliga människor”.
