Attityder och tankar
Jag kommenterar inte ofta i bloggar eller forum på nätet. Jag anser att attityderna bland folk ofta är väldigt trista och kommentarsfält och forum fylls av hån och härskartekniker för att förlöjliga och tysta de som inte delar samma åsikt. Det är dessutom alldeles för lätt att misstolka andra i skrift samt att jag som person älskar att diskutera men blir ledsen på riktigt om jag känner mig trampad på eller påhoppad.
Nu talar jag inte näthat. Inte det där som män, ja för oftast är det män, gör sig skyldiga till då de hotar med våld och övergrepp eller använder grova skällsord. Nu talar jag om ett slags samtalsklimat som jag anser råder nästan överallt och så även i feministiska kretsar. Det handlar om att man sällan lyssnar på varandra så det blir en diskussion utan istället enbart är ute efter att få de som tycker olika att verka dumma.
När jag kommenterade i annan blogg kring mina tankar om det där med att kalla mäns ansvar för en kollektiv skuld så fick jag tillbaka påståenden som fick det att låta som om mitt enda engagemang inom den feministiska världen var att sitta och gnälla över ett visst ord. Ett lätt sätt att avfärda någon genom att hävda att det finsn viktigare saker. Ja, men det kan ju också vara så att man kan engagera sig i både stora och små frågor och att det för mig kanske är viktigt att man tänker på hur man formulerar sig. Det handlar inte om att man sitter och försvarar män eller patriarkatet utan om att man helt enkelt inte köper medfödd skuld. Och jag råkar anse att både män och kvinnor har rätten att bli bedömda efter sitt agerande, sina handlingar, och inte enbart efter vilket kön de har.
Jag har svårt för det där. När man är inkonsekvent i sitt tänkande. Visst är det så att vissa frågor inte har ett lätt svar, men ibland handlar det också om att man medvetet gör skillnad. Lady Dahmer skriver dels om mannens medfödda skuld men när hon sedan talar om kvinnor som faller för utseendehetsen skriver hon: Att skambelägga funkar inte. Att lägga över ansvaret på enskilda individer, som egentligen bara agerar enligt planen, tar anvaret från det som verkligen bär skulden: den patriarkala och kvinnoföraktande kultur...(...)
Jo men män växer väl upp i exakt samma kultur? Är det då inte bättre att vi gemensamt tar ansvar, att vi lyssnar och försöker skapa en gemensam grund och att vi kan föra diskussioner utan att bara peka finger, lägga skuld och hata?
För ja, jag kan ibland "hata män". Inte enskilda individer utan män som grupp och hur de har makt över kvinnor - än idag. Men leder det hatet till något konstruktivt? Skulle jag själv lyssna på någon som pekar på mig och skriker "jag hatar dig, det är ditt fel!".
Så kanske man skall fråga sig vad man tycker är viktigast, målet med det hela eller att man framstår som jävligt principfast inom den egna gruppen? För ibland kan jag känna att det råder en jävligt hård och hierarkis kultur inom många feministiska kretsar, där vissa alltid har rätt och dem skall man atningen hålla med eller så skall man hålla käften för att annars är man dålig feminist.
Sådant gör mig nedstämd och får mig ibland att vilja skita i allt och bara bry mig om mina nära för att avsluta mina dagar med ett plakat likt det där på bänken i parken jag hade bild på en annan dag, men i utökad version. "Till minne av mig.. som hatade världen och alla i den". Men sedan försöker jag skaka av mig den där ruttna känslan och tänker att jag skall kämpa för det jag tror är rätt och sedan får de andra tycka och tänka vad de vill.
