Knyttet - kort men tjock

Vissa frågor tycker jag är svåra, och jag kan gå runt i dagar och argumentera fram och tillbaka i mitt huvud utan att vara överens med sig själv. Som när det kommer till prostitution eller surrogatmödraskap (som jag får skriva mer om i ett annat inlägg). Ibland tror jag också att jag vet vad jag tycker men så hamnar man i en diskussion och får andra infallsvinklar och kommer på att jag kanske inte riktigt är så säker ändå.

 

Idag läste jag till exempel Blixas tankar om det jag skrev om det hon skrev... (hänger ni med?)

Tycker att det var en väldigt intressant frågeställning hon har som rubrik. För visst var det så att jag utsatte mig för "risker" när jag bodde i stan. Jag bodde i en förort och jag vet att det bland annat hade skett en överfallsvåldtäkt längs den gångväg som ledde till den lokala affären, och ändå gick jag samma väg och handlade även på kvällen. Jag tog spårvagn hem på natten när jag var berusad. En gång liftade jag hem med en bil fylld av främmande män mitt i natten (det känns i efterhand som en av de minst smarta saker jag gjort). Jag ville inte heller begränsas. Jag ville inte se alla som möjliga förövare. Jag ville inte vara rädd. Och att jag ändrat mitt synsätt lite beror kanske på att jag själv blev utsatt (dock inte av en främling i en mörk gräns utan som det brukar vara så det var en bekant...). Naivt nog hade jag dock alltid gympadojjor med mig (även ut på krogen, fast i en påse och tog på mig dem när jag skulle gå hem)... som om jag skulle kunna springa ifrån en våldtäktsman... Så egentligen handlar det ju om en falsk trygghet, som Blixa skriver om sitt kommentarsfält.

Kanske är det jag som vill kunna känna, om något skulle ske, att jag gjorde vad jag kunde? Kanske är det att jag betvivlar min egen förmåga att orka gå igenom det igen?

 

Sedan är jag medveten om, som Lisa - MondoCane skriver om i Blixas kommentarfält, att det finns en stor risk att offret blir skuldbelagt om man ens talar om det där med att skydda sig själv. Och jag anser absolut inte att det skall ses som något obligatoriskt att göra. Skulle ju absolut inte säga till ett våldtäktsoffer att "du kanske inte skulle genat genom skogen när du var själv....".

 

Men jag vet inte.... tycker att frågan är så svår... för jag tycker att verkligheten som jag vill att den skall vara skiljer sig så stort från verkligheten som den är. Om jag hade en dotter, skulle jag då säga till henne att undvika att sova över hos en kille efter det att de intagit alkohol för att "saker kan hända" eller skulle jag uppmana henne att leva sitt liv utan rädsla och inte låta sig begränsas? Jag vet faktiskt inte - för båda alternativen kan ha konsekvenser som jag inte önskar mitt barn.... Konsekvenser jag inte heller önskar mig själv. Så jag antar att jag fortsätter leva mitt liv någonstans mitt emellan, utan rädsla men med ett visst mått av försiktighet.

 

Men för att avsluta med att gå tillbaka till Blixas rubrik så är det ju faktiskt så att alla inte har ett val. För vissa är det en risk att bara lämna hemmet - och vad gör man då? Jag önskar jag hade bra svar på det.