Aldrig är man nöjd
I vanliga fall när det är Hampus som skall köra Nico till skolan och jag skall vara hemma så brukar det vara mycket tårar. Nico blir ledsen och vill att jag skall följa med, han kramar mig och klamrar sig fast runt min hals och snyftar. Brukar vara riktigt jobbigt psykologiskt och man känner sig som ett svin och en svikare hela dagen bara för det.
Då brukar jag tänka att det vore så skönt om han bara kunde tycka det var lika ok vem som än körde till dagis.
Idag hade han inga problem alls. Han packade sin lilla väska och var redo att gå innan Hampus ens hade fått på sig kläderna. Inga tårar alls, och inte ens en kram. När jag sträckte ut armarna och förväntade mig den vanliga gråten när han insåg att jag inte skulle med så fick jag bara ett "Nej" och sedan "Hej då". Jaha.... kändes ju inte så kul det heller. Kunde man inte fått ett mellanting?
Aldrig är man nöjd :)
(men Hampus var nog glad hehe)
