Ingen är som alla andra
Eftersom kvällens melodifestival bara var en tragisk samling skitlåtar så sysslar jag med att fundera och filosofera istället.
Nu det senaste har det ju varit en hel del tankar och oro kring Nicos brist på språk som cirkulerat i våra huvuden här hemma. Jag har skrivit en del om det och jag har pratat en del om det med andra. Man pratar med kollegor, dagispersonal, specialpedagoger och så vidare. Förr eller senare kommer det alltid upp.. det där med diagnoser. Det finns de som är för och de som är emot. Jag är kluven.
Jag är emot att ha en diagnos som ursäkt för att man själv eller sitt barn beter sig illa. Då diagnosen blir en anledning att bara ge upp. Att man fått något att skylla på. Jag är också emot när små barn om och om igen får höra att de har en viss diagnos så till den grad att de identifierar sig med den och gör själva diagnosen till en del av sin personlighet.
Jag är dock för diagnoser då de används som medel för att få det stöd som man behöver. När man använder den för att ta till sig den kunskap man behöver för att kunna stötta sitt barn på bästa sätt. Då man använder den kunskap som finns kring diagnosen för att veta vilken nivå man skall lägga sina krav och förväntningar på. Ett redskap för omvärlden för att skapa bästa möjliga förutsättningar för individen att utvecklas,
Om Nico fick en diagnos hade jag inte velat att han visste om det. Inte när han är liten. Jag hade inte velat skapa den känslan av att vara annorlunda. Jag vill istället att han skall förstå att ingen är som alla andra, för alla är olika. Man är bra på vissa saker och mindre bra på andra. Man tycker om vissa saker och man tycker inte om andra. Vi har alla våra egenheter och särdrag. Man skall inte definieras utifrån en aspekt av ens personlighet.
Nico har grymt balanssinne och är helt orädd när det kommer till att hoppa och klättra. Han älskar att sjunga och spela musik. Nico har en underbar humor och är bra på att imitera. Han älskar att bada men inte att få vatten på huvudet. Han har superbra finmotorik och är bra på att pyssla. Han är kärleksfull och omtänktsam men har intigritet och väljer själv när han vill gosa. Nico är inte jättebra på att prata och kan inte så många ord men han älskar att kommuncera ändå och är bra på att visa vad han vill.
Han är en individ. En personlighet. Och framför allt, han är underbar och han är älskad. Inte trots något, inte på grund av något, utan oavsett allt. Utan förbehåll, utan motprestation. Alltid älskad, mest av allt.
