Manliga feminister, igen
Nu har även Gustav Fridolin gått och skrivit en feministisk krönika... och som vanligt blir jag kluven och dubbel i mina känslor. Han har ju länge talat om sådana här frågor, så jag känner inte att han bara gör det för att det snart är val utan jag tror att han genuint tycker att dessa frågor är viktiga. Och jag vill inte raljera över hans ord, även om det åter är ganska självklara saker som kvinnliga feminister sagt i evigheter men som bara får uppmärksamhet om en man säger det. Och ju fler som kämpar för feminismens sak desto bättre, tycker jag ju, för att förenkla det hela.
Men alltså.. det blir så jäkla tydligt. När kvinnor kan säga samma saker om och om igen och blir kallade jobbiga, rabiessmittade, radikala (i den missuppfattade versionen av ordet), gnälliga - det vill säga om någon ens lyssnar alls. Och sedan kommer några män och säger samma sak, fast i mer ytlig version, och plötsligt sitter Herr Svensson på sin kammare och får aha-upplevelser och vill också kalla sig feminist. Då blir det så jäkla tydligt att det inte är ett dugg jämställt, att det är lång väg kvar och att det är männen som har makten - för en mans ord väger så mycket tyngre än en kvinnas.
Han kommer till insikt. Hon har PMS.
