Jag har ju inte twitter så jag är förskonad dessa eviga debatter som pågår där, men när det uppstår någon större grej så upplyses jag oftast om detta via någon blogg.
Nu förstår jag att det hade tagits upp av någon jag inte behöver nämna att det kanske skadar pojkar att ha mammor som "hatar män". Så.. låt mig tänka efter om jag tror att det skadar Nico att jag är en sådan "manshatande feminist".... Nope, skulle jag säga.
För jag hatar inte MÄN som individer. Jag hatar patriarkatet och jag hatar maskulinitetsnormer (och rätt många andra normer överlag). Han hör mig aldrig säga att "män är svin" för jag använder inte den retoriken, men han kommer höra mig säga vad jag anser att män som grupp gör fel och förhoppningsvis ta intryck av det och bli en bra person. Han kommer också få ett större utbud vad gäller att skapa sin identitet genom att jag inte könar vad gäller kläder och leksaker.
Men... om jag nu talar om att jag anser att män som grupp gör fel, och han nu är en del av gruppen män, kommer han då inte känna sig hatad och dömd på förhand? Nej, om jag hade skrikit att han var ett litet manssvin så kanske.. men det tror jag inte en enda feministisk mamma gör...
När jag själv växte upp förstod jag ju att jag tillhörde en priviligierad grupp med tanke på att jag hade ljus hy och var född i en del av världen där vi inte har krig eller svält till exempel... En viktig insikt som jag tog lärdom av... och inte skapade det ett trauma.
Jag tror att de som tror att manshat skadar barn har en rätt skev bild av vad det sk manshatet innebär och undervärderar feministers förmåga att vara föräldrar å det grövsta. Om något skulle jag säga att feminister ofta är de som mest av allt tänker på andra människor, på maktförhållanden och rättvisa, att vilja skapa ett bättre samhälle och så vidare. Värderingar och egenskaper som jag tror gynnar barn - och inte tvärtom.
Och inte fan hatar feminister sina söner. På frågan om jag skulle älska min son mer om han var en tjej så är svaret ett extremt bestämt NEJ!