Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Anna Hagwall - gränsen mellan okunnighet och idioti

Publicerad 2014-07-18 19:15:00 i Allmänt, Feminism och genus, Åsikter,

Man kan inte ha mycket kunskap om allt, men om man är politiker och talar offentligt bör man i alla fall ha vett nog att hålla tyst när det kommer till saker man inte vet något om. Anna Hagwall har tydligen inte förstått detta.
 
Jag vet att det är ett antal dagar sedan hon uttalade sig om att kvinnor som misshandlas själva har ett ansvar för att lämna relationen och "sluta gnälla", men jag har inte haft tid att kommentera det förrän nu och jag känner att jag måste göra det. För jag känner att hennes åsikter baseras på missuppfattningar och fördomar som delas av en hel del andra - vilket jag också fått bekräftat när jag läst kommentarer kring hennes uttalanden.
 
Missuppfattningen är att våld i nära relationer startar med att en kvinna möter en kille som är lite gangster, hård och tuff och kanske lite kriminell, och så blir de ihop för att hon tycker att han är cool. Sedan börjar han misshandla henne och hon bara tar det... och alla bara "men varför går hon inte bara??".
 
Varför? För att det är inte så det fungerar i majoriteten av fallen.
 
I de flesta fall träffar en kvinna en man som hon tycker verkar trevlig och de inleder en relation. Han är oftast väldigt kärleksfull i början och öser kärlek över henne.
Efter ett tag börjar han dock långsamt bryta ner henne psykiskt. Detta kan se ut på olika sätt, men tex genom att varva kärleken och bekräftelsen med kritik som tex. Jag tycker du är helt underbar, men så jobbig som du kan vara så är det nog bara jag som skulle stå ut med dig. Eller att tydligt markera vilka beteenden som uppskattas och inte genom att ösa kärlek över henne när hon gör "rätt" och frysa ut henne när hon "gör fel".
 
Sedan börjar oftast en isoleringsprocess. Som vissa tycks tro så handlar det sällan om att mannen rakt ut från början säger att "du får inte umgås med andra", utan det kan handla om att använda skuldkänslor för att kvinnan aldrig skall gå ut med sina vänner: Men skall jag sitta ensam då? Jag älskar minsann dig så mycket att jag alltid vill vara med dig - om du vill gå ut med dina vänner betyder det att du inte älskar mig lika mycket. Kanske maskerat som omtanke: Du behöver ju faktiskt inte jobba... ditt arbete är ju så slitsamt för dig. var du hemma istället så jobbar. Eller genom att långsamt skapa konflikter och sprickor i hennes andra relationer: Din familj/dina vänner snackar skit om mig och beter sig illa mot mig när du inte är där.. Antingen står du på min sida eller på deras...
I en långsam om manipulativ process så berövas kvinnan alla andra sociala kontakter och mannen har sett till att vara den viktigaste och den enda relationen kvinnan har.
 
Samtidigt fortsätter det psykiska nedbrytandet som mer och mer går från att vara kärlek varvat med kritik till att vara mest kritik. Du kan ju inte göra något rätt... och du brukade se bra ut.. nu ser du ju ut som fan.. ingen annan man skulle vilja ha dig.
Och eftersom det är "mannen som älskar henne" som säger dessa saker så tror hon på honom och internaliserar hans hat mot henne tills dess att hennes självkänsla är så låg att hon tror på att hon verkligen är sådär värdelös.
 
Inte förrän efter allt detta, inte förrän efter en hel del tid passerat, så börjar våldet. Och det börjar oftast inte med en svår misshandel utan kanske med en hård knuff, en örfil, ett hårdhänt grepp om hennes arm... och efteråt gråter han och säger att det aldrig kommer hända igen.. och att det faktiskt aldrig hade hänt om inte hon hade gjort honom så arg... Och efter som han är "mannen som älskar henne", och det är första gången och han ångrar sig så, så förlåter hon och tänker att kanske är det hennes fel.. hon som är så värdelös.
Men det händer igen. Mer och mer ofta. Hårdare och hårdare. Med samma ursäkter och samma skuldbeläggande efteråt.
 
Och hur skall hon sedan kunna gå?
Vem skall hon vända sig till när han är hennes enda relation?
Och vem skall kunna älska henne sedan, hon som är så värdelös?
Och tänk om andra också tycker att det är hennes fel?
Och om det nu är så att han faktiskt inte älskar henne - innebär det då att hon är ett sådant där lurat patetiskt offer? Vad skall andra tänka om henne då?
Och han säger att han skall döda henne om hon går... var skall hon gömma sig?
Och kanske har de gemensamma barn? Vad händer med dem? Kanske får han vårdnaden då hon ju är så värdelös? Eller kanske hotar han med att skada dem?
Och hur skall hon försörja sig... han har ju varit den som jobbat för dem båda i flera år?
 
Att säga att en människa som utstått den extremt nedbrytande och självutplånande processen är själv ansvarig frö att ta tag i saken och "bara gå" är som att säga att en medvetslös människa själv bär ansvaret för att ringa ambulans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela