Glöm inte. Minns alltid.
Jag läste Sarahs nyckel för några dagar sedan (bättre sent än aldrig) och blev helt tagen. Allt detta fruktansvärda som människor försöker glömma och låtsas som det aldrig hänt.
Och nu några dagar senare så sköt någon ihjäl små judiska barn på en skola i samma land som boken utspelar sig i. Och inombords gråter jag. Gråter för att det finns sådant hat i världen. För visst kan jag säga att jag hatar, och nog kan jag nog hata också, men detta är något annat. Ett hat så starkt att man dödar barn... det finns en gräns och när man dödar barn då har man passerat den.
Man måste lära av historien. Man kan inte låta samma saker hända om och om igen.
Vi kan kritisera och vara fördömande och ibland orättvist fördomsfulla, för sådana är människor och kritik är ofta bra. Vi kan ha åsikter och olika politiskt syn på saker. Man kan till och med vara lite diskriminerande (även om det inte är bra och det inte är önskvärt) och tycka illa om människor av olika anledning. Kanske önska att en viss typ av människor inte ens fanns, eller i alla fall deras åsikter.
Men det finns en sak vi aldrig, aldrig får göra. Vi får inte hata så starkt av vi dödar barn. Och aldrig hata så starkt att vi sitter tysta och låter det ske för någon annans hand heller.
Det kommer alltid finnas ett vi och ett dom, för sådana är vi. Vi delar upp, kategoriserar och ger etikett. Men vi får aldrig glömma hur nära varann vi ändå är... att i vi är deras dom och dom är ett vi. Att vi alla är människor.. men känslor, förhoppningar och drömmar.
Och att barn, de är inte skyldiga till det vi vuxna gör... och om man skall få lov att kräva något här i världen så är det att barnen skall få leva.
Så glöm inte... och låt det inte hända igen.
