Knyttet - kort men tjock

Detta kommer vara ett helt ostrukturerat och kanske inte helt genomtänkt inlägg men häng på så får vi se vart det bär. Det baseras delvis på tankar jag hade innan jag somnade igår så det kan ju vara antingen helt ofatttbart smart eller bara smörja...

 

När jag var i tjugoårsåldern så hade jag en period på tre år då jag inte drack en droppe alkohol. Jag bestämde mig för detta då det störde mig att alkohol ansågs vara en så naturlig och förväntad del av social samvaro. När andra hörde att man inte drack alkohol så fick man först mycket frågor. Var jag nykter alkoholist? Var jag väldigt religiös? Hade jag någon sjukdom eller medicinerade? När svaret på alla var nej började tjatet: Men en liten öl kan du väl ta? Du kan väl bara smaka lite?

När svaret på detta också var nej så kom irritationen. Jag fattade först inte alls varför. Varför fick jag en så annorlunda reaktion än om jag hade sagt att jag inte åt paprika?

Sedan insåg jag att människor i och med mitt ställningstagande ansåg att jag var lite bättre än dem. Att jag gjorde rätt och de gjorde fel. Detta på grund av att alkohol ändå är något av ett laddat ämne, eller i alla fall har varit i perioder.
I det läget var det också mycket svårt att föra en diskussion eller framföra min argument eftersom de redan kände den där irritationen och hade gått i försvar. De uppfattade det inte som att jag hade en åsikt sin skiljde sig från deras, utan de uppfattade det som om att jag var emot dem - personligen.

 

Det är vad jag känner händer ofta i genusdebatter - och framför allt då denna så ofta handlar om hur man "uppfostrar" sina barn. Föräldraskapet är ju ett extremt känsligt ämne och människor reagerar sällan så starkt som när de känner sig ifrågasatta som föräldrar.

Så ofta när jag ger min syn på könsneutrala kläder, genustänk och så vidare så känner jag att andra inte bara tänker att jag har en annan åsikt och blir nyfikna på att ta del av dem alternativt bara lyssna och förkasta. Istället uppfattar jag det ofta som att människor som inte har samma åsikt och sätt att tänka ser det som att jag automatiskt ser ner på dem som föräldrar och hävdar att de gör fel. Det blir ingen diskussion utan omedelbart försvar och attack och själva tankarna bakom går liksom förlorade.

 

Kanske finns det också den där skräcken för att ha gjort fel bakom. För visst är det så att vi människor tycks ha en extrem ovilja att erkänna och hantera att vi kanske eventuellt har gjort fel.

Jag kan ju själv se på mitt föräldraskap och tänka att i vissa avseenden har jag kanske gjort fel, borde tänkt till lite mer eller hittat bättre lösningar. I och med att jag kan erkänna de felen och bristerna så har jag ju då också haft möjlighet att korrigera och bli bättre... och det är ju en löpande process. Ingen blir någonsin perfekt och felfri. Och det är ju det sm är så synd, att om man aldrig kan erkänna sina fel så kan man aldrig heller bli bättre eller utvecklas.

 

(och nu kommer alla som inte tänker som jag om genus tycka att jag just sa att de har fel och borde bli bättre..hehe.. och ja aåklart tycker jag att mina nuvarande åsikter är rätt men det är inte det enda rätta, och det som är rätt för mig är kanske inte rätt för dig och det är inte alltid lika lätt i verkligheten som på papper... och även om jag skulle tycka att du har fel eller gör fel så behöver jag inte tycka att du är en dålig person eller förälder. So chill out)