Dagisångest
Jag har skrivit tidigare om min ångest beträffande dagis (förskola dårå). Problemet har inte med personalen eller så att göra för jag tycker mycket om personalen på Nicos dagis. De är empatiska, kunniga och har snabbt identifierat Nicos behov. De är också väldigt bra på att föra en öppen kommunikation och berätta om vad som händer på dagiset. Dock är det ju så att resurserna är begränsade och de har en hel del barn att ta hand om vilket innebär att de inte kan lägga för mycket fokus på ett visst barn, speciellt inte nu när det kommit mycket småttingar till avdelningen som inte kan ta hand om sig själva.
Jag har ju märkt en förändring gällande Nicos attityd till dagiset och det tycks vara så att ju mer de andra barnen lär sig prata medan hans språkutveckling går väldigt långsamt desto mer hamnar han utanför och vill inte vara där. Ofta när jag hämtar honom så är han för sig själv och han ser inte glad ut. Han har mer och mer faktiskt verkat nedstämd när man hämtar honom. Detta känns inte alls bra och innebär en extrem ångest då vi ju faktiskt inte har ekonomisk möjlighet att ha honom hemma.
Nu har jag i alla fall skrivit till förskolans rektor och krävt extra resursperson för att Nico skall kunna få sina behov tillgodosedda och få hjälp i sin utveckling. Får se hur det går.
Ingen berättade innan man fick barn att det skulle innebära ständig ångest och oro.
