Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Gladskulden

Publicerad 2013-04-26 11:36:18 i Allmänt,

Jag vet inte om detta är vanligt förekommande, eller om det främst är jag och många av de elever jag pratar med så känner detta, men jag har mer och mer det sista reflekterat över gladskulden. Den där känslan av att man inte riktigt vågar vara helt glad, eftersom det finns någon annan som inte är det.
 
 
Det blev extra tydligt på skolan i samband med en elevs självmord. Plöstligt mådde, självklart, många elever väldigt dåligt. Det var ju inte underligt i sig. Det underliga var kanske hur många utan anknytning till den avlidna flickan som började må dåligt på grund av att de kände att de inte längre hade rätten att vara glada. Fick de vara glada när andra grät? Fick de gå vidare med sina liv när andra var fast i sorg? Och plöstligt vällde bara hela världens hemskheter  och orättvisor över dem och lämnade dem med frågan om man har rätt att vara glad, alls.
 
I mitt arbete är det ju kanske inte så konstigt så sett. Inte kan jag sitta och skina som en sol när elever talar om ångest och tankar på döden, men jag tar även hem den känslan. Jag kan märka på mig själv att jag när jag har en riktigt bra dag liksom scannar av min omgivning för att se om de också är glada så att jag kan vara glad. Försöker anpassa mitt humör efter deras sinnesstämning. Och visst, det är kanske inte så konstigt utan kanske mer en empatisk egenskap att man inte tjoar och tjimmar när någon annan mår dåligt - men ändå... denna skuld man känner över att livet känns bra... är den så sund?
 
Inte prata om sin löneförhöjning med den som just blivit arbetslös. Inte prata om sitt förhållande med den som är singel. Inte prata barn med den som kanske är ofrivilligt barnlös. Plötsligt är alla glädjeämnen något som kan orsaka andra lidande och vi skäms lite.
 
Men kanske den där deppiga inte vill ha någon att deppa tillsammans med, kanske den vill ha ett lyft och se ett annat perspektiv? Kanske deras deppighet också beror på att de känner skuld över någon annan som mår dåligt? Kanske hade vi alla mått bra av att våga bejaka vår glädje och visa den för att ge andra lite hopp?
 
Gladskuld alltså.
Det kanske bara är jag?

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela