Det kallas kärlek
För många år sedan läste jag Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek, sokm baseras på en studie där hon intervjuat unga heterosexuella par för att identifiera mer eller mindre omedvetna ojämställda mönster. Ända sedan dess tycker jag att det är oerhört spännande att analysera mig själv och mitt eget beteende. Andra människor kan jag ju trots allt inte förändra på samma sätt som jag kan arbeta med mig själv.
För visst är det så att man har många invanda beteenden som man borde träna bort, eller som ens partner borde öva upp. Saker som att även om båda älskar varandra och har en önskan att ta hand om varandra så yttrar detta sig på lite olika sätt ibland. Även om vi delat upp hushållssysslor och anser oss jämlika vad gäller den biten så blir det lätt så att jag, som kvinna, är lite mer omhändertagande på det där nästan självutplånande sättet att jag sätter hans behov föra mina egna. Låter honom sova fast jag själv är trött etc. Och detta är ju absolut inget som han bett mig om eller som han ens vet om att man gör. Och på sikt är det antagligen inte ens till hans fördel eftersom det gör mig sur och grinig och man hamnar i något slags offertänk.
Det är ju dock också så att tyngre arbetsuppgifter av någon anleding naturligt faller på honom. Byta däck, bära ved, bygga saker. Jag hade ju säkert kunnat om jag hade försökt, men jag är bekväm och överlåter det till honom.
Och jag tror ju absolut inte att vi föds sådana. Jag tror att detta är beteenden vi lärt in och matats med sedan vi var små. Så till den grad att vi beter oss på olika sätt utan att ens reflektera över det. Som kvinna vill man gärna ta hand om så till den grad att man glömmer sig själv, och också lätt hamnar i offertänket genom att man för sig själv går och muttrar om att "det är alltid jag som får göra det"... när det egentligen är en själv som försatt sig i situationen. Och som man tror jag att man fostrats till att just sätta sina egna behov främst och att man är van vid att någon annan tar hand om det husliga. Han å sin sida förväntas ta tag i det praktiska och tunga vilket såklart kan vara belastande det också, och där kan kvinnan liksom gömma sig bakom "men jag är ju bara en liten ynklig tjej"... vilket en ofta också gör då det är en bekväm utväg.
Vilket får mig att tänka att alla dessa stereotyper som begränsar oss kanske av många vill hållas kvar eftersom de inte enbart innebär en begränsning utan också erbjuder något att gömma sig bakom, ett skydd, något som gör att vi "vet vår plats" och inte behöver utvecklas eller utmana oss själva.
Eller hur tänker ni?
