Att handskas med (andras) sorg
Jag jobbar som ni kanske vet som skolkurator, och ibland måste man hantera saker som man önskar att man inte behövde hantera. Som att stötta ungdomar i sorg då en av deras skolkamrater gått bort. Det är vad jag gjort idag.
I sådana stunder önskar man så mycket att det fanns magiska ord att säga som kunde få den förtvivlan som de känner att försvinna. Men det finns det ju tyvärr inte. Jag kan bara finnas där. Lyssna när det behövs.
Samtidigt brottas man med sina egna känslor, för såklart påverkas man ju själv av en sådan sak. Försöker hålla det från mig för att kunna fungera på jobbet men imorse när jag satt och åt min frukost kom det över mig för en sekund. Här sitter jag och äter en smörgås medan det någon annanstans sitter en mamma och en pappa som just förlorat sitt barn, tänkte jag och rös.
Man önskar att sådant här inte fick hända och mina tankar går idag till de som stod flickan (vars namn jag väljer att inte skriva ut) nära, hennes familj och hennes vänner. Och jag önskar verkligen jag kunde förmedla till alla unga idag så att de förstod att orden "det kommer bli bättre" inte bara är en klyscha. Vad jag önskar att jag själv som tonåring hade vetat vad jag vet idag.
