Knyttet - kort men tjock

Ibland blir jag provocerad av mänsklig dumhet och elakhet, som rasism, homofobi och liknande. Med andra ord kan jag bli berättigat arg på människor som beter sig illa. Men så händer det ju att jag blir provocerad av en människa utan att helt kunna förklara varför. Känner ilska mot en person utan att sätta fingret på varför. Och ibland tror jag att detta beror på att något med denna persons sätt blottar våra egna svagheter.

 

Bloggaren Fanny Åström har varit en sådan person för mig. Har kunnat känna irritation när jag läst saker hon skrivit men aldrig kunnat debattera emot då jag inte kunnat formulera vad det är som stör mig.

Men så blev jag åskådare till hennes "kontrovers" med en annan bloggare, Schmenus som jag ofta tycker skriver vettiga saker på ett trevligt sätt (antagligen för att jag är ganska lik henne i sätt att reonera och uttrycka mig och därför kan sympatisera med henne). I detta fall skrev Schemenus ett blogginlägg som respons på något hon läst på Fannys blogg. Och Fanny kontrade med att skriva att hon ogillar när man inleder ett inlägg med att smickra henne som person eller ge en komplimang för att sedan övergå i att såga henne. Hon ansåg att man då kan hoppa över den trevliga inledningen helt.

 

Först kunde jag inte alls se saker ur Fannys synvinkel och drog den förhastade och orättvisa slutsatsen att Fanny "bara betedde sig aggressivt", och kommenterade även på hennes blogg något om att det väl är trevligt med god ton i en diskussion. Sedan hände dock något. Fanny tog sig tiden att försöka förklara vad hon menade och plötsligt kunde jag se det hela ur en annan synvinkel. Och när jag sedan läste om Schemnus initiala inlägg så kunde jag se det ur ett annat ljus och förstå Fannys åsikter. Jag inser också att jag själv nog har en tendens att göra just så. Jag läser något på en blogg som jag inte håller med om och lite i affekt skriver jag om det, försöker hålla god ton och kanske skriver något trevligt om personen i fråga och försöker vara överslätande men min ilska lyser igenom. Man märker trots mina försök att vara saklig att jag egentligen just i den stunden anser personen vara dum i huvudet genom att man inte egentligen ger sakliga motargument utan nöjer sig med att säga att den andre har fel och inte vet bättre. Dock kan jag förstå att Schmenus blev provocerad och varför hon skrev som hon gjorde, men det var nedlåtande.

 

Och när jag gjorde denna analys förstod jag plötsligt varför jag tidigare ogillat Fanny. Hon skrämmer mig genom att hon genom hennes sätt att vara gör mina egna brister så påtagliga. Även om jag inte alltid håller med henne i sak så är hon extremt påläst och har god retorik medan jag ärligt talat inte är en så bra debattör då jag lätt går in i affekt samt är väldigt lättsårad. Jag blir provocerad då jag helt enkelt inte känner att jag kan debattera mot henne de gånger jag anser att hon har fel. Hon är självsäker där jag själv känner osäkerhet. Det är nästan lite lustigt när man inser att det största irritationsmomentet är en själv.

Jag tror också att jag blir provocerad av människor, som bland annat Fanny, som inte alls verkar vara beroende av andra människors gillande - eftersom jag själv är en person som är extremt beroende av att andra skall tycka jag är duktig. På grund av min brist så skapas hos mig en känsla av att den andre redan från början har ett övertag. Om den andre inte alls har det minsta behov av att få mitt "godkännande" eller nå ett konsensus medan jag har detta så gör detta mig till den svagare parten. Det gör mig också osäker då jag saknar medel att uttrycka min respekt om mitt gillande är av ointresse för motparten.

 

Herregud, jag inser att detta låter helt snurrigt och det är kanske enbart jag själv som kan förstå och få ut något alls av denna text, men för mig var det en lärorik upplevelse. Ett litet aha-moment.