Knyttet - kort men tjock

Jag kom på mig själv att jag skrev något tidigare idag som kanske kan misstolkas. Jag skrev att jag är en radikalfeminist men att jag inte hatar män. Sedan lade jag till att det är en vanlig missuppfattning som råder, och får trösta mig med det. För jag kan själv bli lite störd på att så många känner sig tvugna att påpeka att man inte hatar män bara för att man är feminist - för om det är en fördom som borde ha släppt vid det här laget så är det väl den. Men icke - seglivad är den. Vilket är konstigt då jag och de flesta heterosexuella feminister jag känner/känner till lever i eller har levt i förhållanden med en man... och vi är ju inte så skumma att vi väljer att vara i relationer med människor vi hatar (även om man såklart kan vara förbannad ibland).

 

Så vad kommer den där fördomen ifrån och varför försvinner den inte? Är det för att en ytterst liten klick feminister vid något tillfälle uttalat sig lite klantigt (eller helt uppåt väggarna) om män och detta sedan tros vara åsikter som alla feminister står för? Är det för att många feminister kan verka så arga (i många lägen har vi faktiskt rätt att vara arga, och att vara arg behöver inte vara något negativt eller innebära att man hatar)? Är det för att feminister kritiserar män och vill ta makt ifrån dem (observera att det inte innebär att man vill ta ALL makt, utan bara få sin halva av härligheten)? Är det för att feminister ibland lite skämtsamt kan kalla sig själva manshatare och människor inte förstår att man driver med fördomarna? Eller är det ett enkelt sätt att avfärda allt som feministerna säger, genom att få dem att låta lite sådär löjligt galna?

 

För även om det kanske finns nån enstaka feminist därute som faktiskt på riktigt hatar män så skulle jag säga att absoluta majoriteten av oss INTE HATAR MÄN. Sedan kan man såklart hata en del saker som förknippas med män. Oavsett om man väljer att kalla det/anse att det är patriarkat eller patriarkala strukturer så är ofta det något man hatar som feminist. Jag kan själva känna att jag hatar "grabb-kulturen" med sexistiska skämt, referering till kvinnan som "regeringen" och annat hö-hö-macho som hör till. Jag kan känna hat mot den utbredda och normaliserade sexismen som hela samhället dryper av. Ja ni ser, det finns hat och ilska - men den är inte riktad mot enskilda män. Lite som att jag hatar religion men jag inte hatar religiösa människor.

Fast det kanske är lättare att kalla det manshat än att kalla det för manskulturhat eller mansväldehat?

 

Sedan kan jag absolut ibland bli lite störd på en del feminister som kategoriskt inte vill erkänna att män också missgynnas eller diskrimineras i vissa avseenden. Och jag anser det vara en väldigt viktig sak att man strävar efter jämlikhet och rättvisa vad gäller alla parter (utopi, I know). Och även om jag är så trött på kränkta vita män så anser jag inte att man alltid bara skall vifta bort hur män känner i vissa lägen eller hur saker kan drabba dem. MEN jag tror inte att majoriteten av feministerna skiter i män heller - även om det ibland kan verka så. Jag tror att det kan verka så eftersom feminister faktiskt kan välja att kämpa just för kvinnornas sak. För det första lär ingen annan kämpa för oss om vi inte gör det själva och för det andra så kan jag t.ex. samla in pengar för att hjälpa fattiga i Rumänien utan att jag för den sakens skull skiter i fattiga i alla andra länder. Man kan inte engagera sig i precis allt. Män är för övrigt ganska bra på att strida för sig själva generellt.
För det andra tror jag att de flesta feminister faktiskt anser, och så även jag, att de flesta områden där män missgynnas också är skapat av patriarkala strukturer (som att män, felaktigt, ses som andra klassens föräldrar) och att den feministiska kampen därför faktiskt gynnar även männen på många sätt.

Slutligen så tror jag att det finns en viss rädsla att offentligt prata om de sätt män drabbas av orättvisa i samhället då detta kan utnyttjas på samma sätt som jag skrev om i inlägget innan - för att sk jämställdister skall få vatten på sin kvarn och använda detta för att underminera kvinnokampen och få det att låta som om män och kvinnor sitter i samma båt - för ärligt talat så kan man faktiskt inte jämföra det förtryck kvinnor utsatts/utsätts för och det män upplever. Obsevera dock att jag nu talar om det hela generallt och inte jämför eller värderar enskilda individers upplevelser eller lidanden. Visst finns det enskilda män som haft ett svårare liv fyllt av fler orättvisor än vissa enskilda kvinnor - men jag har ett större perspektiv här nu och talar om gruppnivå.

 

Så, nu har jag babblat på tillräckligt länge om det sk. manshatet. Vad innebär då det där kvinnohatet? I motsats till manshatet som sugit sig fast som en igel på begreppet feminism så vill många helt avfärda existensen av ett sk kvinnohat. Jag kan själv störa mig på begreppet, men inte för att jag tror att det inte finns utan för att jag dels anser att det används lite för godtyckligt ibland samt att jag tycker att det är lite för lätt att missförstå och därför kalla för trams. För det är inte trams. Jämför bara skillnaden i innehållet på kommentarerna på ett YouTube-klipp gjort av en man och ett gjort av en kvinna som berör ett kontroversiellt ämne. Hur vårt språk värderar ord kopplade till män och ord kopplade till kvinnor. Antalet grovt sexistiska skämt som handlar om män och som handlar om kvinnor. Hur våldtäkt i stor utsträckning bortförklaras och försvaras.

Men det jag tror att de flesta inte inser är att det alltså inte rör sig om män som HATAR enskilda kvinnor eller ens kvinnor som grupp, även om det såklart finns de också. I alla fall inte medvetet.

Kvinnohatet handlar, i min mening bör jag kanske tillägga, mer om att enskilda män (och även män som grupp, samt ibland också kvinnor) på olika sätt bidrar till att upprätthålla en kvinnoförtryckande/kvinnohatande kultur. En kultur där kvinnor ses ner på. Och detta är så normaliserat att vi oftast inte ens tänker på det.

Det handlar om människor som försöker förlöjliga/håna/förminska/etc feminister genom att sprida fördomar och okunskap eller genom att genom att utmåla alla feminister som korkade galna manshatare, människor som skrattar åt de där sexistiska skämten och de som säger att om man går lättklädd så får man skylla sig själv om man blir våldtagen. För att nämna några exempel.

 

Har jag själv agerat på ett sätt som skulle kunna kallas kvinnohatiskt i mitt liv? Antagligen ja. Eller rättare sagt, absolut ja. Det fanns en tid då jag inte alls var feministisk och hade de mest udda åsikterna. Men jag har lärt mig mer, fått mer kunskap och har fortfarande väldigt mycket kvar att lära.