Att slåss med ord
Via Apan satt i granen hittade jag till detta inlägg på bloggen Orka! en studie i diskbänksrealism. Ett spännande inlägg om hur relationsgräl kan kännas ur en mans perspektiv och jag tyckte att det skrevs utan att generalisera, förminska kvinnor eller utpeka ena könet som bättre/sämre än det andra.
För åtminstonde jag kan känna att jag kan känna igen mig, även om jag inte vill att det skall vara så. Jag vet inte om vi kvinnor byggt om en annorlunda stridsföringsstrategi när vi ganska tidigt insett att en fysisk konfrontation med en man inte ofta är något vi kan vinna? För jag vill ju ogärna tro att vi genetiskt tycker om att såra med ord.
Det påminner mig dock om en diskussion jag och min man hade nyligen som började med att vi pratade om att Nico har börjat att slåss ibland när han blir arg. Jag hävdade att det var normalt (dock inte ok såklart) och min man ställde frågan om vi föds med instikten att ta till våld när vi blir arga och vi kom båda snabbt överens om att det man innerst inne oftast vill när man blir riktigt arg är just att slå.
Spännande och lite otäckt det där, att vi inom oss har förmågan till så mycket elakhet egentligen. Att vi har en instikt i oss som säger åt oss att slåss, som vi sedan tränar bort genom socialisation (de flesta av oss i alla fall). Fast egentligen inte konstigt så sett. Kan tänka mig att det i mänsklighetens begynnelse var en ganska bra och nödvändig egenskap att vilja och kunna slåss för det man behövde för att överleva. Problemet är väl att med tiden så blev vår syn på vad vi behöver ganska sned (men ändå reagerar Nico på samma sätt som grottmänniskan som höll på att bli berövad på den sista biten kött när vi försöker ta hans iPad).
Jag kan själv känna, och skämmas över, att jag i vissa lägen känner att jag tappar kontroll över det verbala flödet när jag blir riktigt arg. Speciellt i PMS-tider. En klyscha kan tyckas, men jag är faktiskt en riktig PMS-häxa. Min personlighet i de stunderna kan liknas vid det där biblioteksspöket i början av den gamla Ghostbusters filmen. Ni vet hon som ser så där snäll och fridfull ut och bara glider runt och tittar i böcker för att plötsligt bara förvandlas till ett vrålande monster som går till attack. That´s me.
I sådana lägen kan jag liksom inte kontrollera mig och jag hör hur min mun säger de mest vidriga saker. Saker jag VET är slag under bältet, ord som jag vet kommer sätta sig som små taggar, saker som verkligen sårar. Och det värsta är ju att jag inte kan ta tillbaka det efteråt. Orden är sagda. Skadan är gjord. Och själv måste man leva med insikten att jag är en person som kan säga sådana saker. En person som med flit kan utnyttja någons ömma punkt i en konfliktsituation.
Ändå får jag väl säga att vi oftast är väldigt bra på att hantera konflikter och lösa dem på ett bra sätt i slutet, men ibland kan man inte undvika dem. Mina tips är väl egentligen att inte gå och bygga upp saker utan att ta det direkt, men samtidigt inte ta diskussionen precis när man känner sig pissarg utan fundera igenom det lite först. Man kan inte prata på ett bra sätt om man är i affekt.
Hetsiga diskussioner bör inte heller tas när man har just PMS, är skittrött och verkligen inte om en eller båda är berusad.
En sak jag tror är bra innan man startar upp en diskussion som kan leda till en konflikt är också att fundera över vad man vill med det hela. Vad är det önskade resultatet? Kan man formulera det så att man själv och den andre kan förstå? Finns det lösningar? Om man inte vet det innan tror jag att det är lätt att man inte agerar utifrån problemet i sig utan från känslan av ilska det skapat och då kan man plötsligt hamna i en situation där ens mål inte är att skapa en fredlig lösning som båda kan enas om utan bara att slåss, såra och vinna.
